Efter ett uppehåll i bloggandet sticker jag in (eller ut) en snabbis och säger hej igen. Både till er som gillar det jag skriver och ni självplågare som förfäras över det jag skriver, men som ändå inte kan låta bli att komma hit. Det som fick mig att bryta blogguppehållet idag var kommentaren från "Lasse" här på bloggen. Samt ett meddelande på min facebook:
"Hej, jag ser fram emot att dina ”datafria” dagar tar slut. Du behöver inte bara skriva om problem, du kan ju skriva om vad som helst och göra det intressant. Du är en toppenjournalist!"
Skrivet av en Bjärkvattnar.
Tack snälla snälla du! Jag inser att jag är skyldig mina trogna läsare här att ge ifrån mig ett livstecken. Berätta att allt flyter på, att jag snart fortsätter bloggandet och att jag ingalunda är på defensiven! Men jag har en historia, och den började förra året. Eller egentligen för många många år sen om jag ska vara ärlig. Jag ska berätta den historien för er.
I fjol vid den här tiden ungefär mådde jag riktigt pissigt. Fyra barn och två företag kräver sin kvinna. Sen lång tid hade min tillvaro gått på högvarv och min hjärna vilade aldrig. Den jobbade alltid för att komma på nya saker, fila på idéer, lösa problem och organisera jobb, barn och skola. Den vilade inte heller på natten för då låg jag oftast och skissade på lite ”lättsammare” grejer som hur jag skulle bygga om huset, ändra planlösning, riva upp golv, slå ut väggar etc. Men trots alla ansträngningar så upplevde jag aldrig att jag hann det jag ville hinna. Och en person som anstränger sig till max, men ändå inte lyckas, blir ju… misslyckad…?
När så ännu en ung same hemifrån tog sitt liv för ett år sen så blev allt så tungt och mörkt i min värld. Jag återupplevde min systers tragiska självmord som inträffade en vårdag som den ifjol. Det var en dag då allt blev så obehagligt tryckande tyst och livet förändrades på ett ögonblick. Så upplevde jag det också ifjol och det var som att få en knytnäve i hjärtat. Min toppstressade hjärna kapitulerade. Tack och lov för det, får jag väl säga såhär i efterhand.
För idag, ett år senare har jag nödvändiga insikter, som jag önskar att alla människor skulle få ha. Nämligen att alla människors energi är begränsad, och när den tar slut så måste det fyllas på. Precis som en bil så går det inte att köra när bensinen är slut. Det är särskilt viktigt att inse när man som jag är en intensivt engagerad person som har svårt att gå in i saker utan ett brinnande och helhjärtat engagemang. Som en bil, när den körs hårt, förbrukar mer bränsle. Mänsklig energi går dock inte att köpa för pengar…
För mig handlar det om att välja bort och säga nej. Att fokusera på det som är viktigt i livet och "hushålla" med energin. Att omge mig med människor som ger mig energi och att välja bort dem som stjäl den. Att göra saker som ger energi, och att låta bli det som stjäl krafterna. Då blir man så otroligt mycket starkare inom det områden där man väljer att lägga sin kraft. Och jag har några riktiga kraftmätningar på gång just nu som jag har gett mig sjutton på att vinna!Ni som följt bloggen känner ju mina hjärtefrågor… När jag är klara med dem så kommer det att hända mer här på bloggen.
Och till Anders Kråik vill jag bara säga att det är bra för den personliga utvecklingen att rannsaka sig själv nu och då. Ta sig en funderare på om felet kanske ligger hos en själv, istället för att konstatera att det är fel på alla andra. Det är definitivt energikrävande att söka sjukdomsförklaringar hos alla som inte delar de egna åsikterna. På kort sikt kanske det är bra för egot, men i längden stagnerar man som människa. Ett tips i all välmening!
På återseende i bloggvärlden!
PS. Jag beklagar att den person som jag här ovan nämner vid namn, tidigare misstagits för att vara någon annan då jag från början inte skrev ut hela efternamnet. Jag har nu skrivit ut hela efternamnet för att det inte ska råda några tvivel om vem jag avser. DS.
Senaste kommentarerna