För några veckor sen ringde det en trevlig herre från Storuman. Han hade en glad nyhet att berätta:
-Du är nominerad till årets kommunbo!
Lång tystnad från mig. Va? Jag, Anneli? Årets kommunbo? Lilla jag som inte ens kommer från kommunen, tänkte jag och fick en släng av Folke-Larsson-syndromet. Det är en lokal variant här i Björkvattnet av... ja hur ska jag beskriva det? Jantelags-tänket....? 

Och så läste den här trevlige mannen från Storuman upp motiveringen till varför jag nominerats och då blev jag både andäktig och rörd. Därför att hela anledningen till nomineringen är den här bloggen! Bättre betyg än så kan ju knappast en lokal bloggare få! Och för mig är det ett kvitto på att de frågor jag tar upp i min blogg engagerar människor i det här området och i kommunen. Hela min ambition med denna blogg är ju att ge röst åt de "svaga" som sällan annars kommer till tals, och att synliggöra orättvisor och myndighetsmissbruk som ofta drabbar enskilda människor här. Jag är så tacksam för mina läsare, även för dem som absolut inte gillar det jag skriver.

Sen hade den här trevlige herren en glad nyhet till.
-Lars-Jonas är också nominerad!
Min sambo alltså. Motiveringen till detta är Lars-Jonas mångåriga kamp för rättvisa för honom och våra fyra döttrar, som ursprungssamer i Vapstens sameby. En kamp som belönades i oktober förra året genom en dom i Förvaltningsrätten som erkände hans medlemskap och rättigheter i samebyn. En nominering till årets kommunbo är en fin belöning för den kampen, för jag vet hur slitsam den har varit för honom. 

Mannen från Storuman ville att vi skulle kandidera tillsammans så det gör vi nu. Sen är det upp till kommunborna att avgöra vem som verkligen blir årets kommunbo i slutändan. Och jag lovar, för mig räcker det gott att ha blivit nominerad! Jag är jättetacksam för det. Bara genom detta hoppas jag att de rättighetsfrågor som både jag och Lars-Jonas brinner för, får större belysning.

Hela listan på kandidaterna, och röstningsförfarandet, finns på den här länken: www.vildmannen.com Här ser vi att en tredje Bjärkvattnar finns med, och det är Lena Östergren, en eldsjäl i vår fina dalgång!
Det hela avgörs under Storuman-dagarna, på söndagen den 3/7. Då ska både jag och Lars-Jonas försöka vara i Storuman, men vi lär få ligga i. Noice Makers har nämligen en spelning i Jämtland på lördagkvällen före, och Lars-Jonas "råk ju på å va den som sjong å ravel" i det bandet.
Men om det vill sig så ses vi i Storuman, live!

De senaste nätterna har jag läst boken om Stor-Nila och Lill-Docka, det legendariska same-paret som i nöd och fattigdom patrullerade Tärnas fjällvärld på 1800-talet. De var önskade av ingen och tiggde sig fram. Birger Ekerlid är författaren som i boken dramatiserat deras liv utifrån skriftliga källor, och boken heter "Fattiga som de voro". Ja, förlåt Birger för att jag inte läst din bok förrän nu, men jag har blivit varnad. Med rätta. För det här är inga levnadsöden man ska läsa om man har fallenhet för depression. 

Stor-Nila satt på riksfängelset Långholmen tre gånger under sitt liv. Först för dråp i nödvärn, sedermera för renstöld. (Tänk att på den tiden gick det att sätta fast folk för renstöld, det går inte idag. Stor-Nila stal slaktrenar för att över huvud taget överleva, medan dagens sofistikerade renstölder sker för att bygga imperium.)

Nils Nilsson Njajta -Stor-Nila- var av nåjdsläkt. Hans mor var den omtalat trollkunniga Silpo-gummo och hans morfar var Mahti Druri som kallats Vapstens siste nåjd. Stor-Nila själv var fruktad för sina trollkonster och historierna om honom är många, om hur han spådde folk som misshagade honom.

Historien om honom och Lill-Docka, Maria Larsdotter från Granbyn, började vackert. De var båda födda 1822. De träffades, blev förälskade och gifte sig under Lycksele vintermarknad 1846. De hade en liten renhjord och Lill-Docka blev gravid. Framtiden såg ljus ut. Men barnet, en pojke som föddes i november samma år, var dödfött. Ett år senare föddes dottern Maja-Stina som endast levde i två timmar.

Året därefter inträffade händelsen som helt skulle förändra deras liv: Dråpet på samen Sven Sjulsson som stor-Nila gjorde sig skyldig till. Då var Lill-Docka återigen gravid, i åttonde månaden. Dråpet skedde i nödvärn och Sjul Svensson dog först några veckor efteråt. Stor-Nila dömdes, först till halshuggning, ett straff som sedermera mildrades till två års straffarbete på Långholmen i Stockholm. (Långholmen är numera hotell och vandrarhem och jag har bott där en gång, i en av cellerna. Kanske var det Stor-Nilas?)

Lill-Docka födde en pojke som döptes till Sjul. Men under Stor-Nilas bortavistelse skingrades renhjorden och försvann. När Stor-Nila kom tillbaka fanns inget kvar. Paret hade inget att leva av. De tiggde sig fram och tvingades ibland stjäla för att överleva. Två gånger dömdes Stor-Nila för renstöld, vid ett tillfälle angiven av sin egen bror. Stölderna förpassade honom återigen till Långholmen och nya straffarbeten. Pojken Sjul blev inte mer än några år gammal. Sorgerna avlöste varandra för det här paret.

I juni 1899 fann några personer de döda kropparna efter Stor-Nila och Lill-docka, liggande intill en klippskreva, ihjälfrusna i en snöstorm på fjället samma år. Stor-Nila hade tagit av sig sina kläder och brett dem över Lill-Docka. Hon vilade på hans arm. De båda blev 76 år.

Den här historien är tragisk på så många sätt. Det som började så bra slutade så illa. Vad hade hänt OM inte det där dråpet hade skett...? Och hur kunde Lill-Docka klara sig under alla de år då hennes man inte fanns där? Livet måste ha blivit dubbelt hårt. Renarna som försvann, graviditeterna och alla barnen som dog. Den här kvinnan hade uppebarligen en styrka som få, och jag hoppas att någon någongång lyfter också hennes livsöde.

Hur som helst så vill jag starkt rekommendera er att läsa den här boken!  Den är mycket intressant också ur ett annat perspektiv och det är släktförteckningen över de människor (samer) som historiskt levat i den här bygden. I nuvarande Ran, Gran, Umbyn och Vapsten. Det är intressant eftersom många av deras ättlingar fortfarande lever här idag. Mina egna barn är några av de ättlingarna. Det är just detta som är så speciellt med det här området, och som är så faschinerande. Dagens samer här kan med fog stödja sig på urminnes hävd! 

Förra söndagen tog jag med de tre äldsta tjejerna, och mig själv, till frissan.
-Var kan man klippa sig på en söndag? undrade våra gäster från Kiruna.
Jo, i Tärna kan man det. Man ringer frisörskan och så öppnar hon upp salongen. Jag kan visserligen inte lova att hon alltid gör så, men nu gjorde hon det och då kan man passa på att känna sig lite som en exklusiv VIP:are. Det är ju inte varje dag man har den möjligheten. 

Hur som helst, det kallar jag service! Och det är just det som är charmen med att bo på landsbygden. Jag gillar den här intima, okonstlade hållningen som du aldrig kan få i stan. Slut på mjölk, butiken stängd: knacka på hemma hos ägaren. Förmodligen känner du honom eller henne. Inget är omöjligt!
Helena på måleributiken i Tärna vet exakt vilka projekt jag sysslat med, och vet till och med bättre vad jag har, och inte har, hemma.
- Men silikon behöver du väl inte köpa, det har du ju köpt så mycket redan, sa hon för ett tag sen.

Örjan och Anne på Sporten, har de nånsin stängt? Nej, tack och lov har de i sann småföretagar-anda öppet nu och då. De räddade livet på en slapp fyrabarnsmorsa med gäddhäng i vintras. Alltså mig. Ett snyggt skidpaket fick jag tag på och kunde återuppta min "fina" skidkarriär från typ mellanstadiet. Samtidigt räddade de husfriden och sporlovet genom skidpaket till barnen. Det fina är att de vet exakt vilka behov man har, utan att man behöver förklara det.  

Och hos Gustav på Värdshuset behöver man egentligen bara säga:
-Mat till familjen Kråik/Johansson. Sen får var och en sin favoriträtt. Barn-Vesuvio, köttfärspizza, hamburgare och så den där specialaren till Lars-Jonas med dubbla ägg. Det är bara Gustav som vet hur den ska göras, och förmodligen är det bara Lars-Jonas som beställer den. Jag betvivlar att den finns på menyn.
Ibland kan man få höra den gode kocken ryta med finsk brytning åt nån slapp norsk:
-Pärkele, ta bort brickan! Jag har annat å göra!
Då känner man sig rikigt hemma.

Jag gillar småföretagar-andan här i Tärna, viljan att finnas till och ställa upp och gå utanför de givna ramarna. Och jag gillar den folkliga mentaliteten här (dock med några undantag). Det finns inget så socialt som att gå på Konsum! Där kan man bli kvar i timmar, utan att handla nåt. Problemet är bara när man har bråttom...
Jämför det med med de stirrande anonyma blickarna i stan. Om man tilltalar nån i butikskön så får man en skrämd blick tillbaka, men knappast något svar. 

Men håret då, hur gick det med det? Ja, då måste jag gå in på det mindre positiva. Mitt hår har jag ärvt från min pappa. Ja, alltså inte hårstråna i sig, de fick han behålla. Men själva anlagen, som gett mig det tvivelaktiga nöjet att ha en kalufs som snarare är att betrakta som en sträv häst-tagelman.
-Jag vill ha det kort, sa jag till frissan Carina.
Jag hörde sucken och såg en skymt av förtvivlan i hennes ögon.
-Du har ju så tjockt hår...

Efter en stunds klippande förklarade hon att hon försökt tunna ut det mesta hon bara kunnat. Resultatet såg väldigt bra ut. Tills morgonen efter när jag såg mig i spegeln. Det var då barnen började kalla mig igelkott. Så varje morgon går jag en brottningsmatch mot håret och måste använda våld för att tvinga ner det. Men det går det också, och snart har det växt ut. Men har man tagelhår kanske man ska låta det vara en man? Annars får man nog acceptera att se ut som en fjording.

Hur som helst, tänkte att jag kanske borde boka en ny tid redan nu? Så att Carina får ha sin söndag ifred...