Här under ser ni jycken som fick en andra chans. Och uppe till vänster ser ni hundägaren som fick lov att tänka om och börja fundera över om en hund kan vara nånting annat än bara ett arbetsredskap. Till exempel en bästa vän...?  
Ni som följer min blogg kommer nog ihåg olyckan i höstas när Nemo hamnade under en bil som gav honom så svåra inre skador att ingen trodde att han skulle gå att använda som vallhund igen. Om hans ens skulle överleva.

Jag kände mig rätt vanmäktig då och skrev om det här på bloggen. Jag fick fantastisk respons från er som läser, och trots tiden som förflutit går det knappt en dag utan att nån frågar hur det är med Nemo.  Det känns riktigt fint! Och det hjälper mig även att få koll på statistiken över hur många som läser min blogg ;-)

Jag tillhör dem som tror det finns en mening med allt som sker, oavsett om det är bra eller dåliga händelser. Med den övertygelsen försöker jag se det goda också i de dåliga sakerna. Hur trist och tragiskt nånting än är, så kan man alltid lära sig nånting av det under förutsättning att man är öppen för det. Och kunskap och insikt är bra grejer det! Det som hände i höstas gjorde mig till en bättre hundägare, även om det är förbaskat svårt att hålla jämna steg med en border collie alla dagar...;-)
 
Så hur är det med Nemo nudå? Jo, han är HELT återställd. Det går inte ens att misstänka att han varit med om en så svår olycka. Och i vallningen sköter han sig fantastiskt bra. Han tar in renarna i övernattningshagen varje kväll. Har skaffat sig en fjälla där i flocken också. En med vassa horn och hett temperament så han får några lätta smällar ibland. Men han ger sig inte.
Det enda som saknas nu är lite bättre vallningskompetens hos hans förare....

Nä, nu ska jag ut i solen och kanske dra en sista repa på Arcticen. Den är ute på försäljning nu så det gäller att passa på innan den försvinner för jag lär inte få prova Lars-Jonas nya ögonsten Skidoon...

Ha det gott alla!


Pepparkakor hör inte till Nemos vanliga föda. Kakan i sig är faktiskt min, men Nemo tycker den ser väldigt god ut så jag passar på att köra en kontaktövning.


-Kom igen, ge mig ett varsågod!


-Snälla....


Här börjar det att urarta....

No comments! 

Det blev lite av en skräckresa hem till Björkvattnet från Storuman igår. Jag tror aldrig jag längtat så mycket efter vägskälet i Ajaur. Anledningen var att i Storuman blev jag sittande med artiklarna i VF om tärnabon André Fjällström. För några månader sen upplevde André och hans fyra-åriga dotter ett ödesdigert möte med en lastbil, inne i CENTRALA TÄRNABY! Lastbilen kom över på fel väghalva och det fick bittra konsekvenser för André. Han närapå förlorade sin vänstra arm och fick skador på mjälte, lever, lungor och samtliga revben på ena sidan, samt en blödning i hjärnan. Allt enligt VF. Dottern, som av en tillfällighet, satt i framsätet, klarade sig oskadd. Men om hon suttit bak där hon brukar, hade hon inte längre funnits i livet, tror André.

André flögs med helikopter till Umeå där han opererades. Han låg nersövd i respirator i två veckor. Armen räddades men av bilderna i tidningen att döma finns inte mycket kvar av musklerna (köttet) på överarmen. Jag förstår att det här kräver lång tid av rehabilitering.
Det här är en sån olycka som jag inte trodde kunde inträffa mitt i ett samhälle. Men efter att ha läst gårdagens artiklar i VF så blir det mer begripligt. Och skrämmande!

En anonym lastbilschaufför, som själv fick sin personbil rammad av en lastbil mellan Storuman och Tärnaby före jul, träder fram. Han berättar om oseriösa åkerier som värderar lasten högre än människoliv. Han berättar om en jobbintervju i Norge som han var på. Där deklarerades företagets regler som innebar att man som chaufför aldrig skulle ta i diket för en personbil, utan istället meja personbilen. Allt för att rädda lasten som är det mest dyrbara.  Hur omfattande de här värderingarna är i branschen kan den anonyme lastbilschauffören inte svara på, men det tycks som om det framför allt förekommer i utländska företag. Och såna utländska företag och chaufförer trafikerar de här vägarna i Västerbotten i stor utsträckning, och i stor mängd längs E12:an. 

Det finns inte något krav på vinterdäck (dubb?))på de här bilarna, bara att däckmönstret har ett visst djup. Lastbilen som rammade André Fjällström hade godkänt mönsterdjup, ändå kunde han inte hålla sig kvar på sin väghalva trots raksträcka och plan väg. Varför? Kanske för att branschen slarvar med körscheman och vilotider, och har unga chaufförer som inte har vana av vårt vinterväglag. Och att det väglaget kräver ordentliga däck.

För några månader sen bevittnade jag när en holländsk fiskbil for i diket i Forsmark. Den hade kunnat ta åtskilliga människoliv om den fått möte under sina sladdar över hela vägbanan.  
Och så sent som i måndags kväll var jag på väg hem från Lycksele med en kompis. I mörkret mellan Tärnaby-Storuman fick vi möte med en lastbil i en kurva. En bit innan mötet satte chauffören på helljus och vid själva mötet tog den in på vår väghalva så vi var bara en hårsmån från en kollission.   

Jag tycker det är dags att det blir en ordentlig debatt kring den tunga trafiken på våra vägar. Hårdare regler och skärpta kontroller. Lastbilars gods kan aldrig få värderas högre än människoliv!

Länk till artikel i VF:
http://www.folkbladet.nu/282784/2012/01/26/andre-lag-nedsovdi-tva-veckor-efter-krocken

Jag har en vän som jag tycker väldigt mycket om. Vi är ganska lika, tänker mycket, har kreativa idéer, är smått halvgalna, ofta glada men i grunden väldigt djupa, seriösa och mycket engagerade i livet. Stundtals har vi rätt heta diskussioner om det här med att vara same.

Vi kommer från samma samiska släkt men har vuxit upp i helt skilda världar. Jag i min trygga privilegierade renskötarvärld där allt som rör det samiska varit gratis. Hon tillhör "utanförsamerna", alltså de samer som räknades bort när staten Sverige lagstiftade om samer och rennäring på 1800-talet. Som sådan same har inget av det samiska varit gratis för henne. Inte att prata samiska, inte att äga renar, inte att jaga och fiska avgiftsfritt i de marker hon växt upp. Inte ens rätten att definiera sig själv som same, och att fostra sina barn till detsamma, har varit konfliktfritt för henne.  Och ändå flyter samma samiska blod i hennes ådror som i mina. Så var sitter skillnaden?

När jag flyttade till Västerbotten och Tärnaby började jag på allvar att fundera på de här frågorna. Jag upptäckte tidigt att de som var betraktade som samer, av sig själva och andra, hade något som övriga saknade. De hade renar och var medlemmar i samebyar. De kallades lappar som i dagligt tal är ett ord för renägare i de här trakterna. De som inte hade renar betraktades inte som samer. Inte av andra, men dessvärre i många fall inte heller av sig själva. Därför att också deras egen defintion av samer var just att en sådan ska vara renägare.

Jag kom hit med en trångsynt bild av samer. Jag hade min bestämda definition som jag förvärvat från olika håll under uppväxten, om vad som är samiska värderingar, hur en same ska leva, tänka och vara. Det hade inte så mycket med renar att göra, det var faktiskt nåt som jag ditills inte tänkt så mycket på. Men jag kände direkt om en person jag mötte hade ett samiskt tänk, alltså utifrån min definition. Då kände jag mig trygg och i gemenskap med den personen. Jag mottogs väl av de renskötande samerna, de kände ju min bakgrund, och det var bland dem jag kände mig hemma.

Men efterhand upptäckte jag att många många fler än dem som var erkända som samer (renägare/samebymedlemmar) faktiskt var samer, enligt blodsbanden. Men de saknade de typiskt samiska attributen som kolten, språket etc. De tycktes sakna viljan att bejaka sitt samiska ursprung och visade snarare en avsky mot allt vad det kulturella samiska innebär. Det skrämde mig nåt fasansfullt. Min egen samiska status blev hotad, jag ville inte identifiera mig med en grupp samer som var så olik mig själv. Var de verkligen samer? Jag erkänner att mitt trångsynta jag har varit ganska dömande. Jag har känt ilska över att så många tycks värdera det samiska så lite men ändå haft mage att skriva in sig i sameröstlängden där man måste gå ed på att man är same. Är det egentligen bara rättigheterna de vill åt? Så falskt och ytligt! tänkte jag.

Det är inte helt lätt att erkänna de här fördömande tankegångarna. Och jag skulle nog inte vågat om jag inte rannsakat mig själv och börjat tänka i helt nya spår. Det är mycket tack vare min kära vän. Hon har visat mig sin kamp från den andra sidan av den samiska verkligheten, från de samer som faktiskt inte fått lagstiftningens och omgivningens tillåtelse att räknas som samer. De renlösa. 

Min vän begärde, men fick inte läsa samiska i skolan. Skälet var att hon inte betraktades som same då hennes familj inte hade några renar. Hennes klasskompis, som kom från en sameby, fick det. Att hon i skolan nekades tillgång till språket är idag hennes stora sorg.  Men det är också en del av kampen, att återta sitt språk. Hon gör det med glöd och hennes intresse för språket är betydligt större än mitt! En annan del av kampen handlar om att återta kolttraditionen och föra den vidare till barnen. Hon syr med samma glöd och engagemang som hon värnar språket.  

Men jag tror att det allra svåraste i den här kampen är att ställa sig upp och säga:
-Såhär är jag, och jag är same. En same utan renar och språk, men likväl same i blod och hjärta.  
Jag tror att det är just detta som håller tillbaka så många, en slags jantelag. Och för den som vågar kommer omgivningens dom vanligtvis snabbt. Vem tror du att du är? Ska du bli lapp nu helt plötsligt? Vad är det för fjanterier, du har ju inga renar!

Problemet är att många samer här uppe gör det samiska så komplicerat och onåbart. Man sätter upp kriterier högt på en piedestal som blir omöjliga för en vanlig människa att uppnå. Man underkastar sig den statliga definitionen i den svenska lagstiftningen, att en same ska ha renar. Det bli en maktordning som upprätthålls av såväl de starka som de svagare samerna. De starka tjänar på det, men de svaga gör det inte. De svaga är fler och kan genom sitt eget agerande faktiskt vända trenden tror jag. Genom att tro på sig själv och återta sitt ursprung och vägra acceptera att andra ska definiera vem man är. Men det krävs också att man slutar håna de samer som faktiskt vågar, som min vän. Hon är en stor förebild vars mod jag verkligen beundrar! Hon skulle bli en inspirationskälla för många här uppe.

Och så var det det här med rättigheter. Självklart vill vi alla ha rättigheter, rätten att jaga och fiska och nyttja våra traditionella marker där vi växt upp. Det är en livsstil här uppe, och det vill samebymedlemmar likväl som icke samebymedlemmar. Det kan inte vara något fult i denna vilja. Och om det är en anledning att skriva in sig i sameröstlängden, så är det väl ett skäl så gott som något tänker jag. Samernas rätt till land och vatten är ju den centrala frågan i all samepolitik idag. Och den rätten omfattar hela det samiska folket, samebymedlem som icke samebymedlem. 

Det är nåt jag önskar att många här uppe skulle förstå, att var och en same bär en egen rätt. Och att  det sätt som staten krympt rätten genom att stoppa in den i rennäringslagen, strider mot internationella konventioner. Detta har mig veterligt aldrig prövats juridiskt, men jag ser fram emot den dagen när det sker, för det kommer att ske. Och då är jag helt övertygad om att Sverige får på tafsen. Men tills dess måste alla sluta stå med mössan i hand, börja återta sitt ursprung och tro på sin egen rätt och sitt eget värde!

Det blev inget roligt uppvaknande i morse. Jag väcktes av sambon vid 7-tiden. Han kom med ett dödsbud från Norge. Helikopterolyckan utanför Mosjöen igår kväll där två personer omkom under arbetet med att driva renar. Piloten var från Tärnaby och hans medpassagerare var en norsk renskötare.

Jag kände inte någon av dem på ett personligt plan. Men det gör alltid extra ont när en ung same dör. Jag tror det har med det lilla samiska samfundet att göra, och den identifikation jag som same känner med andra samer. Det blir som att förlora någon i familjen, även om sorgen givetvis inte går att jämföra med att förlora en riktig familjemedlem. Men det samiska samhället är så litet, det är gränslöst och även om man inte känner alla så har man ändå den ytliga kollen på varann och på de olika släktena. Och man känner alltid någon som kände den omkomne. I det här fallet känner jag många.

För mig känns det också extra nära att en ung renskötare omkommer under arbetet med renarna. En rutinflygning som görs många gånger i samebyar och renbetesdistrikt under ett år. Det kunde ha varit vem som helst. Det kunde ha varit någon ur min egen familj...

Renskötseln blev för några år sen klassad som Sveriges farligaste yrke. Jag tror att alla inom näringen är medveten om det, men att ingen egentligen tänker på det. Det är som det är och ska vara, resonerar nog många. Närkamper med vilda renar med sylvassa horn. Skotrar, motorcyklar och fyrhjulingar som körs i oländig terräng. I mina ögon har rennäringen inte utvecklats på ett bra sätt, varken för människor eller djur, och det är nära nog katastrofalt sett ur ett samiskt kulturellt perspektiv.

För några år sen under en rendrivning i min sameby voltade min bror på skoter. Han spräckte skallen och flögs med helikopter till Östersunds sjukhus där han blev liggande ett bra tag. Han överlevde men jag minns känslan när jag stod där vid sjuhussängen några dagar senare och såg på honom när han sov. Då visste vi inget om hur det skulle bli med framtiden och om han nånsin skulle bli densamme igen. Han fick kämpa sig tillbaka till livet med en lång rehabilitering och minnessvårigheter som följd.

Dagen efter olyckan med min bror var det regnigt och blåsigt i skiljningshagen i Glissjöberg. Regnet och blåsten luckrade upp rötterna på en stor tall som kom farande rakt in i silen* bland renar och människor. Jag stog med en av småflickorna och såg hur den föll. Den gjorde en ren till en hög av ben. Och dessvärre befann sig min sambo i tallens färdväg. Han hann inte undan men lyckades i sista stund kravla sig några decimeter så att endast jackan och ena foten tog stryk. Jackan revs sönder och jag minns hur arg han var för det. Att han bröt några ben i kroppen bekymrade honom mindre just då. På sjukstugan i Sveg undrade de vad vi höll på med därborta med renarna. Dagen innan hade de ju skickat iväg min bror med helikopter.

Såhär i efterhand kan man ju se det komiska i det hela. Men det kunde ha slutat på ett helt annat sätt. Som för renskötaren och piloten i Norge igår kväll. Jag tänker, känner och lider med alla er som drabbats personligen i det som hände igår...
Kram!

*Sil= liten renhage där renarna "silas" ut till olika hagar, tex. för slakt eller olika vintergrupper