Sen måste jag ifrågasätta Länsstyrelsen i Västerbotten, som i vanlig ordning visar sina svagheter när det gäller Vapstens sameby. Aldrig någonsin har en tjänsteman på Länsstyrelsen vågat sätta ner foten mot Vapstens sameby och deklarerat vad som är rätt och riktigt. Jo, det fanns en förresten men han blev omplacerad. 
Det Länsstyerelsen borde ha gjort i det här fallet är att lämna in en anmälan mot samebyn om överskjutning. För att Lars-Jonas Johansson är medlem vet Länsstyrelsen redan om. 

5/11 kl 21.32
Det blev ingen skiljning i Vapstens-hagen idag...tiden rann iväg. Mörkret kom när helikoptern samlat klart. Ingen sa nåt utan vi fick själva dra slutsatsen att det blir inget ikväll, för vi såg att de från andra byar drog iväg. För att vara säkra så frågade P-M I, byaordföranden rakt ut; "Blir det att skilja ikväll?, eller kan vi fara hem utan risk för att det blir skiljning i natt?"
LAÅ, svarade; "Jag vet inte, vi får se vad vi gör!" Sen skyndade han sig iväg på sin fyrhjuling utan ett riktigt svar. Vi ringde till en ifrån en av grannbyarna, han sa ; "Det blir inget i kväll." Han visste för han hade fått besked, men vi skulle inte få veta, vi skulle luras att vara kvar... Det är ondska i min uppfattning av denna samebys ledning.
Men vi tar nya tag i morgon, då ska det sista av storskiljningen gås igenom...det är jag rätt säker på :-)

Ps. Alla i vår grupp har fått igen renar, men inte jag och döttrarna.... Kommer de inte i morgon...? Då kommer det att kännas lite knepigt.. Ds.

6/11 kl. 19.18
Hej har kommit hem från den dagen i Bodefors som inte präglades av en massa otrevligheter, i alla fall nåt positivt. ;-)
Däremot hade det blivit förbannat halkigt efter korridoren mellan skiljnings-silen och parkeringen som ligger ca 200 m nerför backen, där vi "kammar-lösa" lappar stoppar in renarna en och en, efter att ha sprungit, bromsat, halkat, dragit och ramlat med renen i lassot... Att nekas en skiljningskammare att förvara sina renar i tills man lastat klart, är inget vidare. Att tvingas ha renarna ståendes på kuren i flera timmar.... Sen var det bara tur att ingen av oss föll så illa när renen sprang, så att vi blev skadade....vem hade i såfall haft det ansvaret? Samebyn, eller vi? Det är ju klassat som en arbetsplats och Vapsten står som förvaltare och ansvariga för gärdet, tillsammans med Sametinget, eller...? Vapsten nekade oss att dra renarna till förvaring i hage, vi uppmanades lasta direkt på kur, vi hade inget annat val än att göra så, eller att släppa ut dem till skogen och rovdjuren. Fy faen för ett sånt sätt anser jag!
Nåväl efter en hel del vurpor så fick vi igen en del renar i alla fall...Fast om byn fick råda, hade de skickat dem på slakt eller till skogs, det är jag övertygad om.
Vi är och förblir vinnare i längden, men mina egna renar är borta. De andra har fått igen skapligt men vart mina tagit vägen, vet jag inte, fastän vi gått igenom kanske 6-7000 renar dessa dagar.

Det är tråkig läsning och för mig är det en skam att det finns samer som beter sig såhär mot andra samer vars land man tagit i besittning. Det är små-aktigt och det är fegt! För de allra flesta samer är nog det här agerandet dock helt främmande. Men i Vapsten är det tyvärr en accepterad verklighet... 
 

Det var ett tag sen jag bloggade sist. Och det verkar faktiskt som att några stycken har saknat mig under den tiden. Det gör mig ruskigt glad! Bloggämnen finns det gott om, men tiden och orken har inte räckt till. Många omvälvande saker har hänt i mitt liv det här året. Jag har separerat och flyttat. Men mitt engagemang mot orättvisor och förtryck är detsamma. Framför allt när det gäller samiska rättighetsfrågor i allmänhet och Vapstens ursprungssamer i synnerhet. Tro inget annat! Och att jag inte längre skulle VÅGA blogga om de här sakerna, som jag hörde att ett rykte sa om mig, är inget annat än ren goja. Rädd är jag bara när jag åker bil med andra och när min fyra-åring är på dåligt humör. Men att sticka ut hakan i frågor som inte gillas av alla har aldrig skrämt.  

Nu till själva anledningen till dagens blogginlägg, en liten nutidsskildring av det samiska förtrycket när samer själva är förtryckarna.
Igår var det renskiljning i Atostugan i Vapstens sameby. I vanlig ordning meddelade samebyns styrelse inte detta till någon av de ursprungssamer som också äger renar i samebyn. Jag vet inte varför men konsekvensen blir ju att dessa renägare inte ges möjlighet att skilja ut sina renar och ta hand om dem. Det i sin tur leder till en ganska säker död för de här renarna, som offer antingen för rovdjuren eller svältdöden. Eller möjligen även för kniven hos någon mindre nogräknad.

Min ex-sambo,  renägare och ursprungssame i Vapstens sameby, kom till skiljningshagen när skiljningen var över. Då hade några renar, tillhörande ursprungssamer i Vapsten, dragits ut i en fålla. Övriga samebyns renar höll på att flyttas från området. 
Vad hade sameby-styret tänkt göra med ursprungssamernas renar? Skulle de slaktas? Skulle de släppas till svält? Skulle de släppas till rovdjuren medan samebystyret lägger rabarber på den statliga rovdjursersättningen? Ett kan jag i alla fall med säkerhet säga: Ingen från samebyns styrelse hade tänkt att ringa dessa renars ägare för att meddela att renarna fanns i en fålla, redo att tas om hand.Det har aldrig hänt förr, och kommer med största sannolikhet inte att hända framöver heller.

Så nästa gång ni hör eller läser om företrädare för Vapstens sameby, som beklagar sig över hoten mot renskötseln eller vurma för djurskydd: tro dem inte! För hoten betyder bara något när de riktas mot dem själva, och djurskyddet rör bara deras egna renar. 
Det finns samisk moral. Och så finns det samisk dubbelmoral. Det här är den senare varianten när den är som allra allra sämst.

/Anneli

Den här bilden föreställer en ren som blivit angripen av en järv. Järven som generellt sett är en dålig jägare, i det avseendet att den hellre sargar än dödar, har här ätit sig mätt på en levande ren och förlamat henne genom att skada nerverna i nacken. Genom att endast skada, och inte döda, har järven tillförsäkrat sig färskt kött en längre tid. Den här renen, en vaja som snart skulle ha gett liv till en ny liten renkalv, kan alltså inte göra annat än att stå still på samma ställe och vänta tills järven, eller något annat rovdjur dyker upp, och fortsätter måltiden på hennes levande kropp. Det kan dröja dagar innan hon dör. Och under tiden kan det komma korpar och picka ur hennes fortfarande fungerande ögon.

På facebook, bland mina renskötande vänner flödar det över av den här typen av bilder som visar renarnas plågsamma vardag. En direkt konsekvens av Sveriges huvudlösa och ansvarslösa rovdjurspolitik. Varje gång en sådan bild publiceras så följer det också med några ord från den som lägger ut den. Ord som blottar vanmakt, sorg och ilska över att ingen tycks vilja höra om, eller vill se den omfattande slakt som rovdjuren åstadkommer på renar ute i markerna. Faktum är att rovdjurstrycket idag är värre än någonsin och hotar hela rennäringens existens. Och renägarnas psykiska hälsa.    

Den statliga ersättningen motsvarar inte de verkliga skadorna. Renen på bilden här ovanför kunde under sin livstid ha genererat många nya kalvar som i sin tur kunde ha genererat ännu fler. Men istället blev hon offer för ett avancerat, statsunderstött djurplågeri. Den här verkligheten möter renskötarna varje dag, men den måste också ut till övriga Sverige, till politiker, djurskyddsvänner och rovdjursförespråkare! Men jag har en känsla av att dessa inte befinner sig ute i fjället. Och till riksdagen har sargade plågade renar, och deras förövare, inte tillträde. Samtidigt som renskötarnas vittnesmål inte når ut eller tas på allvar i Sverige. Och deras gamla nedärvda kompetens att själva få göra bedömingen vilka individer av rovdjur som är lämpliga att ta bort, nonchaleras.

På sina håll -jag skulle tro att det mestadels är i storstäderna- sitter människor som njuter av känslan att veta att i urskogen och till fjälls finns det rovdjur. Ståtliga vargar, söta lodjur, mäktiga örnar och gulliga björnar. Att de allra flesta av de här människorna under sin livstid aldrig kommer att stöta på de här rovdjuren på riktigt, saknar betydelse. För det är enbart känslan av att veta att de finns där någonstanns i vårt avlånga land, som betyder något. Tyvärr är det också detta själviska tankesätt som styr Sveriges rovdjurspolitik.

Långt långt borta från storstadens brus och det trygga livet framför tv:n, får en mångfald av oskyldiga djur, mestadels renar, genom stort lidande betala priset för den romantiska synen som Svensson har på rovdjuren. Bilden här ovan visar bara ett av de plågsamma angrepp som drabbar många renar varje dag. Men den här slakten behöver de flesta inte se. Och det man inte sett har ju inte hänt, verkar devisen lyda. 

Jag kan inte låta bli att reflektera över dubbelmoralen i det här landet. I Sverige får man inte döda renar genom ett snabbt nackstick, som är den traditionellt samiska metoden att avliva renar. Nacksticket anses vara djurplågeri, antagligen för att döden inte anses inträffa nog snabbt. (vilket jag dock anser att den gör.) Vi har ju ett färskt exempel härifrån Västerbotten där Länsstyrelsen polisanmälde en renägare för att han använt nackstick i rent barmhärtighetssyfte, på en ren som skadats mycket allvarligt av tåget. Men det nacksticket ansågs vara djurplågeri enligt svensk lag. (!?)

Samtidigt läggs ingen kraft från det rättfärdiga Sverige på att begränsa det djurplågeri som dagligen pågår ute i markerna. Detta djurplågeri är i stället något som Sverige vill utvidga. Det djurplågeriet anses vara naturligt, då det utförs av fyrbenta rovdjur. Men jag kan lova, att för den ren som drabbas är det nog helt oväsentligt om förövaren har två eller fyra ben. Om det är en klo från en örn som långsamt punkterar lungan, eller ett nackstick med kniv från den människa som ändå ägnat stor del av sin kraft och tid till att skydda renen från plågsamma rovdjursangrepp.     

Jag läser ju aldrig kommentarerna på sameradion numera eftersom inläggen där håller en så låg nivå. Samma personer som skriver, under olika pseudonymer, men med samma undermåliga argument som skriker bitterhet och missnöje i vilken fråga det än må vara. Vem har behållning av sånt? Inte jag i alla fall. Jag har lärt mig prioritera de bra sakerna och välja bort de dåliga för då mår jag som bäst och får mest gjort. Och gissa om jag fått mycket gjort den här veckan! Detta medan mina motståndare lagt energi på att spy galla över mig. Men jag beundrar verkligen er som orkar debattera sakligt och under eget namn på Sameradion, ni gör det förbaskat bra!  

För ofta är det någon enskild person som ska hängas på de där kommenteringarna på Sameradion. Och i veckan har det visst varit jag på grund av mitt engagemang för Vapstens ursprungssamer. Jag har hört att jag kallats både rasist och nazist,och jag kan faktiskt inte annat än le...Och jag lovar, det leendet kommer från hjärtat. Det blev lite extra roligt eftersom jag i förra veckan fick höra att jag och min blogg är föremål för diskussion på nationalsocialistiska möten. Där tycker man att jag hotar svenska intressen och jag betecknas som en "samisk nationalist". Kanske bäst att låta mig avgöra vad jag egentligen är men då faller såväl rasist som nazist. Jag skulle nog säga pro-same.

Även om jag inte läser sameradions kommentering så vet jag att ni som skriver där läser min blogg. Så jag vill bara meddela att om ni vill att jag ska sluta strida för det jag brinner för så bör ni fundera ut nån annan metod än att skriva skit på sameradions kommentering. För jag fungerar inte riktigt som andra där. Jag blir varken ledsen eller knäckt, Jag blir taggad och stärkt och sån har jag alltid varit! För jag vet att när människor kommer med såna bottenlösa argument som de gjort mot mig på kommenteringen, så är de väldigt desperata. Då känner jag att jag har lyckats röra om i grytan och det är en otrolig sporre för mig och dessutom mycket smickrande. Att jag blir kallad rasist och nazist för att jag arbetar för att samiska rättigheter ska tillfalla samerna, det säger väldigt mycket om dem som arbetar emot mig. Så jag har full förståelse för att de inte vågar skylta med sina riktiga namn, utan gömmer sig som rädda möss bakom påhittade pseudonymer. Det sättet att vara är dock inte riktigt min grej, men alla är vi ju olika...

Nu till en annan rolig sak: Jag kollade läsar-statistiken på min blogg i förmiddags. Vanligtvis har jag i snitt omkring 500 sidvisningar de dagar då jag publicerar ett blogginlägg. Den 25:e mars, då jag publicerade pressmeddelandet om Vaapsten sijtes besök hos Länsstyrelsen, hade bloggen 639 sidvisningar. Dagen efter låg siffran på hela 23 000 sidvisningar. (!), och påföljande dagar något lägre, men fortfarande åtskilliga tusen. Utifrån den här statistiken kan jag utläsa att Vapsten-frågan genererar ett stort läsintresse och engagerar människor. Det är ett betyg jag tar till hjärtat, och jag vill bara uppmana er att fortsätt läsa, för det kommer mera!

 

Det här är de enda bilder som finns inifrån mötesrummet där Länsstyrelsens representanter mötte Vapstens ursprungssamer igår. Medan SVT och Sveriges Radio hängde på dörren utanför, så var jag för en gångs skull den enda journalist som exklusivt fick vara inne i rummet under detta historiska möte. Det var bara det att jag var inte där som journalist, utan som representant för Vapstens ursprungssamer. 
(se pressmeddelande i föregående bogg)


Nöjda miner hos alla inblandade när mötet avslutades. Och ett rejält handskak mellan Länsstyrelsens naturvårdschef Björn Jonsson och Vaapsten Sijtes ordförande Torkel Stångberg. (Anna Wenngren och Lars-Jonas Johansson i bakgrunden)

Vaapsten Sijtes ordförande Torkel Stångberg tar ordet och inleder med att föredra Vaapsten-deklarationen...

...inför Länsstyrelsens representanter Anna Wenngren, chef för naturvårdsenheten Björn Jonsson, chefsjurist Håkan Törnström samt...

 
...vikarierande landshövding Birgitta Heijer

Men innan mötet väntade en samlad journalistkår utanför Länsstyrelsen. Jag ägnade morgonen och bilresan till Umeå, åt att bearbeta nyhetsredaktionerna. Det som slog mig var att för tio år sen försökte jag förgäves få alla möjliga journalister att intressera sig för det som skett och sker i Vapsten. Men ingen orkade börja gräva i den här frågan som ansågs svår och komplicerad. Nu kände samtliga av dem jag pratade med på redaktionerna, till Vapsten-frågan. Och intresset från medierna för vårt uppdrag i Umeå var mycket gott! Man kan säga full pott och idag har det fortsatt ringa journalister.

 
Jag och Torkel Stångberg intervjuas av Sameradion.

Jag intervjuas av Västerbottensnytt.

Lars-Jonas Johansson intervjuas av VästerbottensKuriren.

Hela delegationen från Vaapsten Sijte:
Fr.v. Lars-Jonas Johansson, Anneli Kråik, Lorentz Åsdell, Torkel Stångberg och Erik Östergren.


Som avslutning på dagen kikade vi in hos Samernas Riksförbund, SSR där vi fick ett glatt och mycket trevligt mottagande.


Vi provade konferensrummet medan Torkel föredrog och överlämnade Vaapstendeklarationen till SSR...

Sen drack vi kaffe och hade allmänt trevligt innan vi lämnade staden och återvände hem till Vapstensfjällen!

Vapstens ursprungssamer går från ord till handling:
-  Nu kräver vi vår rätt!

Idag klockan  13.00 överlämnar Vapstens ursprungssamer ett tungt politiskt manifest till Länsstyrelsen i Umeå. Manifestet - Vaapstendeklarationen - innehåller 25 punkter som fastslår och klarlägger ursprungssamernas rättigheter i det område som utgörs av nuvarande Vapstens sameby.

-Ursprungssamerna i Vapsten har blivit utsatta för oerhörda rättsövergrepp under snart ett sekel. Våra rättigheter har konfiskerats till förmån för inflyttade samer från Norrbotten som aldrig erhållit något inflyttningstillstånd till vårt område. Det har skett i strid med gällande lagstiftning och internationella konventioner som Sverige åtagit sig att följa,  säger Torkel Stångberg, ordförande för Vaapsten Sïjte, en organisation som företräder Vapstens ursprungssamer.

En delegation på fem representanter från Vaapsten Sïjte befinner sig just nu i Umeå. Under några timmar på måndagseftermiddagen ska dessa träffa representanter för Länsstyrelsen, bland andra enhetschef vid naturvårdsenheten Björn Jonsson och myndighetsjuristen Håkan Törnström. Under detta möte ska frågor med utgångspunkt i Vaapsten-deklarationen diskuteras.  

- Vi går från ord till handling. Vi ber inte om att få nyttja våra grundlagsskyddade rättigheter. Vi meddelar att vi tänker göra det. Vi underkänner legitimiteten hos nuvarande Vapstens sameby eftersom samebyn registrerats på falsk grund  utan representation från områdets ursprungliga samer.  Vi underordnar oss inte varken samebybeslut eller myndighetsbeslut som kränker våra rättigheter som urfolk i Sverige, säger Anneli Kråik, vice ordförande i Vaapsten Sïjte.

Kontakt:

Torkel Stångberg, tel: 070-3120180
Anneli Kråik: 070-2972284

Ladda ner Vapsten-deklarationen i pdf-format här.

Följ ursprungssamernas rättskamp här: www.vapsten.se

Så vad beror den här motviljan mot ursamerna på då? Tyvärr har jag aldrig lyckats få några bra argument som besvarar den frågan. Ofta upprepas ett mantra från samebyn att ursamerna inte är medlemmar i samebyn och att deras renskötsel inte godtas av samebyn. Men det här är ju nåt som samebystyret själva kan påverka genom att släppa till, så det är inga vidare argument i mina ögon. Så i frågan kan man bara spekulera och många tror att den brännande punkten stavas P-E-N-G-A-R och M-A-K-T, som i de flesta andra fall där en liten grupp håller hårt på sitt.

För det är så att samebystyrelsen naturligt nog också förfogar över samebyns kassa. Den kommer enbart dem till del som samebystyrelsen godkänner som medlemmar i samebyn. Den kommer alltså inte några ursprungliga samer till del. I den här kassan ryms bland annat medel från intrångsersättningar. Alltså ersättningar från markexploatörer som till exempel Vattenfall, som gjort intrång på samebyns marker. Eller rättare sagt på ursprungssamernas marker. De ursamer som de inflyttade familjerna inte vill ha något med att göra när det kommer till att utöva samiska rättigheter.

En annan ersättning som går in i byakassan är den för rovdjursrivna renar - rovdjursersättningen. Den betalas ut som en klumpsumma till samebyn, som sen har att fördela till de skadelidande renägarna. Ursamerna renar blir givetvis också offer för rovdjur men någon ersättning ser de aldrig skymten av. Så man behöver inte tvivla på att ursamerna med råge uppfyllt det betalningsansvar som åligger renägarna i en sameby.

Till viss del skulle jag kanske kunna förstå samebystyrets inställning till att inte vilja dela med sig av rättigheterna, om det här hade varit en mer "utsatt" sameby. Alltså en sameby med många medlemmar och dåligt försörjningsunderlag. Men det här är inte en sådan by. Det här är en sameby med snävt tilltaget medlemsantal, där flera driver sina företag i aktiebolagsform, och har andra verksamheter vid sidan om. En sameby med en mycket generös älgtilldelning som vida överstiger den husbehovsjakt som rennäringslagen avser. En sameby med fri ström upp till en begränsad kvot, och där medlemmarna får gratis liftkort som en kompensation för intrånget på markerna.

Med de här förutsättningarna så blir det helt obegripligt för mig hur de här få familjerna ens kan fundera över att motsätta sig något så simpelt som att låta områdets ursprungssamer få registrera renmärken för sina barn! Det är ju ändå på dessa ursamers marker som de här inflyttade familjerna bedriver sin renskötsel. Och det är på ursamernas upparbetade rätt som samebyn vann tvisten om renbetet i Nordmaling.

Jag bara undrar, var gick ödmjukheten förlorad hos de här människorna som idag styr Vapstens sameby?

--------------------------
Om du gillade det här blogginlägget, klicka gärna på tummen ovanför texten. Det hjälper till att sprida budskapet.

Men förmodligen finns det en rädsla på redaktionerna att gräva för djupt i det här. Man kan ju riskera att bli kallad både lapphatare och rennäringsfientlig. Ingen redaktion med självaktning vill väl bli utsatt för den grillning som drabbade Västerbottensnytt efter deras avslöjanden om hur några familjer i Vapsten jagar älg under parollen: "vi kan inte ha koll på varenda kotte". Eller nåt sånt.  

Men i väntan på att VK och andra länsmedier ska börja intressera sig på riktigt för Vapsten-frågan, så hoppas jag att ni fortsätter tumma om ni gillar det jag skriver. Det hjälper till att sprida budskapet i mina bloggar!

I sin JO-anmälan av sametinget hävdar de fem familjerna -som ensamma anser sig utgöra Vapstens sameby - att deras civila rättigheter kränks för att sametinget registrerat renmärket för ursamen Per-Martin Israelssons dotter. De säger sig vara i ett "juridiskt tomrum" som inte kunnat påverka sametinget att INTE registrera renmärket för hans dotter. De anser sig ha tolkningsföreträde om vilken samisk renägare som är medlem i samebyn och därmed ha rätt att registrera renmärken för sina minderåriga barn. 

Men vilka är det egentligen som de här familjerna själva vill sätta i ett juridiskt tomrum? Vems civila rättigheter är det som de fem familjerna själva kränker? De verkar anse att varken Per-Martin Israelsson, hans dotter, eller min sambo och våra döttrar har några civila rättigheter. Och i den mån de har civila rättigheter så går de inte att kränka. Jag har en helt annan uppfattning i den frågan. Jag anser att de fem Vapsten-familjernas ageranden i flera sammanhang i allra högsta grad kränker mina barns civila rättigheter, och deras rätt som tillhörande ett urfolk i Sverige!  

Jag är vårdnadshavare och förmyndare för fyra medlemmar i Vapstens sameby. Det är fakta, oavsett vad några familjer i samebyn TYCKER. Jag har som företrädare för dessa fyra medlemmar inte fått någon som helst möjlighet att yttra mig över de fem familjernas beslut att göra en JO-anmälan av sametinget i Vapstens samebys namn. Jag har inte gett mitt godtycke till att Vapstens sameby ska bekosta en advokatfirma för att skriva sametinget på näsan. Det har inte heller Per-Martin Israelsson, han dotter, eller min sambo, tillika samebymedlemmen Lars-Jonas Johansson. Inte heller min svärfar och svåger som också är renägare och medlemmar i Vapstens sameby har givit sitt medgivande till detta. 

Så återigen, vilka är det som befinner sig i ett juridiskt tomrum? Och påverkas de fem familjernas rättigheter på ett värre sätt av en renmärkesregistrering, än vad ursamernas rättigheter i samebyn påverkas av de fem familjernas ageranden och försök till uteslutning? För de flesta torde svaret vara självklart. Det är väl möjligen bara några familjer som inte håller med...    

För att förstå mer av motsättningarna inom Vapsten, se inslagen nedan som tidigare sänts i SVT.

Men eftersom de här familjerna inte TYCKER att varken far eller dotter är medlemmar i samebyn, så har de också motsatt sig att Per-Martin Israelssons dotter skulle få sitt renmärke registrerat. Detta har dock, helt lagenligt, inte hörsammats av Sametinget. Renskötselrätten som det här är fråga om, åtnjuter samma skydd i grundlagen som äganderätten, och den kan givetvis inte överlåtas till ett tyckande av enskilda familjer i en sameby, eller ens samebymajoriteter.

I anmälan till JO framgår att de fem familjerna, som ensamma anser sig utgöra Vapstens sameby, uppfattar att sametingets beslut att registrera renmärket för dottern, felaktigt vilar på ett beslut som tidigare tagits i sametingets folkvalda del plenum. Det var en motion, skriven av politikern Lars-Jonas Johansson, som slog fast att den som uppfyller de förhållanden jag ovan skrivit om P-M Israelsson, vad avser renar och renmärke, så ska denne anses vara medlem i samebyn. Plenum tyckte som Lars-Jonas Johansson och motionen röstades igenom. Men de fem familjerna i samebyn menar att det är lagstridigt att det här får ligga till grund för renmärkesbeslutet och en stor del av JO-anmälan bygger just på detta.

Det här är en mycket tunn, och i mina ögon desperat, argumentation från de fem familjerna i Vapstens sameby. Det finns nämligen ingenting i sametingets beslut som direkt bevisar att beslutet i plenum enskilt legat till grund för beslutet om renmärket. Det kan därför inte slås fast att det handlar om en lagstridig myndighetsutövning, som de fem familjerna i Vapsten hävdar. Däremot, vilket familjerna inte nämner i sin anmälan, finns det en dom från Förvaltningsrätten i ett helt identiskt fall. Även det fallet rörde Vapstens sameby och även i det fallet hävdade de fem familjerna att den som ville registrera renmärken för sina barn inte var medlem i samebyn.

Förvaltningsrätten tyckte annat och slog fast att såväl den sökande fadern, som  hans barn, är medlemmar i Vapstens sameby. Det är mycket troligt och dessutom sannolikt att Sametinget tillämpat principen om "allas likhet inför lagen" när man beviljat renmärket för Per-Martin Israelssons dotter. Och det är mycket intressant att de fem familjerna i Vapstens sameby inte visar större respekt för denna princip. Det visar dessvärre på en bristande respekt för grundläggande demokratiska värderingar och jag kan bara beklaga att det är samer som visar denna nonchalans.

Problemet med de fem familjernas argumentation är att man lägger alltför stor vikt vid samebyn - en ekonomisk förening - och mindre till det folkrättsliga. Gång på annan i anmälan upprepas ett mantra att det är samebyn som äger rättigheterna, rätt att jaga, fiska, uppföra byggnader etc. och att renskötselrätten bara tillkommer medlemmar i en sameby, vilket är en ren felaktighet. Det räcker att läsa rennäringslagens första paragraf för att veta att renskötselrätten tillkommer det samiska folket. Svenska staten har dock gjort en inskränkning i samernas renskötselrätt, genom att i samma lagstiftning slå fast att rätten endast kan utövas av den som är medlem i sameby. Det handlar alltså om en statlig konfiskering av en urfolksrätt. En konfiskering som de fem familjerna uppenbarligen försvarar i sin JO-anmälan.

Att den här argumentationen förs av samer är förmodligen något som faller svenska staten i smaken.  För en rätt som uppbärs av en sameby - en ekonomisk förening - är en mycket bräcklig rätt. En rätt som däremot uppbärs av samerna som ett folk och individer, är betydligt svårare att ta kål på. Om man lägger en så stor vikt vid samebyn så undrar jag vad som händer med renskötselrätten om samebyarna upphör? Föreningskonstellationer kan upphöra, men ett folk upphör inte att existera i en handvändning. Först den dagen när folket dött ut upphör renskötselrätten, för ingen kan då längre åberopa den. Rennäringen, om den fortfarande finns kvar, blir då en näring i mängden, tillgänglig för alla och utan kulturell prägel. Då har staten lyckats fullt ut och befriat sig från irriterande urfolks-krav om samernas rätt till land och vatten. Med god hjälp av sina samiska drängar.

Att detta är den inställning som familjerna i Vapsten vill föra fram bekräftas inte minst i följande citat från den aktuella anmälan där man gladeligen använder rennäringslagen som rättesnöre. Familjerna skriver: 
"Lagen avser således inte att skydda en enskild sames rätt utan rennäringen som sådan."
Min motfråga blir då: Varför ska vi samer lägga någon som helst vikt vid rennäringslagen om den inte skyddar enskilda samers rätt? Vad händer med näringen om det inte finns utövare? Är näringen viktigare än utövarna? Det är tragiskt att människor som själva är samer använder den här typen av argumentation, särskilt när man i andra sammanhang uppger sig värna samiska rättigheter.

Vidare skriver de fem familjerna något som bör vara ett hån mot en stor del av den renägande befolkningen, framför allt i Norrbotten:
"Rennäringen ska bedrivas så att den ger ett rimligt antal rennäringsföretagare en tryggad försörjning och på ett ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt långsiktigt och bärkraftigt sätt."

Bort med alla smårenägare alltså. Och som en följd därav, bort med deras rättigheter. Och förbjud dem att ta inkomst någon annastanns ifrån för att bärga sina renar.
Jodå, även jag önskar att rennäringen blev betydligt mera bärkraftig. Men det som skiljer mig från familjerna i Vapsten, är att jag inte kan se hur andra samer kan vara det största hotet mot den bärkraftiga renskötseln. För mig är beslut och lagar, antagna av sveriges riksdag, framför allt det som hotar rennäringen. Och vad beträffar kultur, så fanns det i Vapsten en gång i tiden en fin sydsamisk kultur, med intensivt bedriven renskötsel. Den kulturen försvann i och med att två familjer från norr, utan tillstånd och mot urpsrungssamernas vilja, tog sig in i dåvarande lappbyn och slog ut den renskötsel som fanns. Jag vet inte var respekten för den kulturen finns idag, från de fem familjerna i Vapsten.

Andra märkliga saker jag finner i den här JO-anmälan är att de fem familjerna i Vapsten inte bara nöjer sig med att förminska den samiska rätten, utan också nonchalerar betydelsen av beslut tagna av samernas högsta folkvalda organ. Familjerna skriver: 
"Det faktum att ett folkvalt organ låter enskilda individers personliga och politiska intressen lysa igenom och skönsmässigt beslutar om hur en viss lag ska tolkas medför att rättsläget blir oförutsebart och att rättsäkerheten därmed riskeras".

Vad ska ett folkvalt organ göra om inte verka för förändringar politiskt? Om inte de folkvaldas politiska intressen lyser igenom, varför ska vi då rösta in våra företrädare? Varför ska vi över huvud taget ha ett sameting? Familjerna i Vapsten biter sig själva och alla andra samer i foten genom sina uttalanden. Det andas så mycket desperation och "mycket-vill-ha-mer-mentalitet" i denna anmälan, så det är bland det värre jag läst på mycket länge. Hade jag varit politiker i Sametinget skulle jag känna mig mycket kränkt över de uttalanden som görs i den här anmälan.

Och på tal om rättssäkerhet, så är det precis den som familjerna i Vapsten vill riskera genom att propagera för att ge samebymajoriteter rätt att bestämma om andra renägarens rätt att vara just renägare. En samebymajoritet kan lätt förändras och med samebyns resonemang så kan ingen förutse sin rättsstatus som renägare från den ena dagen till den andra. Samebyns argumenation håller enbart för den som känner sig riktigt säker i sin sits.

Men det allra värsta exemplet på offermentalitet och brist på ödmjukhet hittar jag mot slutet. Här skriver man:
"Sametingets agerande har lett till att vapstens sameby befinner sig i ett juridiskt tomrum utan möjlighet att påverka ett beslut som uppenbart påverkas dess rättigheter".
Om vi backar bandet lite och fokuserar på vad hela frågan handlar: jo, att en ung gymnasietjej med urminnes hävd i Vapsten, fått ett renmärke registrerat på sig i samebyn. Detta, anser familjerna, har försatt Vapstens sameby i ett "juridiskt tomrum" och påverkar de fem familjernas rättigheter??? (!)

Det här handlar alltså om fem familjer som tillsammans delar på omkring 5000 renar. De driver företag i aktiebolagsform. De driver renskötselföretag ja, men de driver också med annat. En snabb koll på allabolag.se visar verksamheter inom fastighetsförvaltning, värdepappershandel, samisk turism, jakt och fisketurism, juridiska konsulttjänster, helikopterflyg, turist- och bokningsservice. Utöver det jagar de älg med en mycket generös tilldelning på ett 40-tal vuxna älgar.

Och de har råd att anlita advokatbyråer för att se till att ingen annan same än den de själva godkänner -inte ens en ung gymnasietjej- ska få tillgång till samebyn. Istället för att i sann samisk anda, vilja verka för att stärka rätten för den här unga samiska tjejen, så blir det för de här fem familjerna viktigare att slå vakt om de rikedomar som de själva har. Förklara för mig den som kan, vari ligger det stora hotet mot de här familjerna i Vapstens sameby? Rent spontant skulle jag svara: ifrån dem själva.  Jag tror inte att jag behöver skriva så mycket mera så jag avslutar här. Och hoppas att JO förpassar denna anmälan till papperskorgen, där den hör hemma...

PS. Och som jag också kan se i denna anmälan så har vi samer fått ytterligare en advokatbyrå som profiterar på samiskt elände. På juristfirman Magnusson jobbar de jurister som efterträder advokaterna i Gärde Wesslau, som bistår samebymajoriteter att rättsmässigt försvaga de samer som samebymajoriteterna inte vill ha. DS. 

Det här är en församling jag verkligen gillar. Jag känner mig privilegierad som får vara omgiven av de här kloka och klarsynta människorna som är väldigt duktiga inom sina olika kompetensområden. Just nu befinner vi oss hemma hos mig. Och jag kan lova, att kring det här bordet har diskussionerna gått heta idag, med fantastiskt resultat om jag får lägga ödmjukheten åt sidan och skryta lite. Vi har snackat samerätt och framtidsstrategier med utgångspunkt från situationen i Vapsten, och jag är väldigt nöjd med det vi hitills kommit fram till. Och VI, det är förståss styrelsen för Vaapsten sijte, organisationen för Vapstens ursprungssamer) 

Den 24:e mars har Vaapsten sijte årsmöte i Tärnaby. Det är oerhört viktigt att ni ALLA medlemmar, gamla som nya kommer dit, om ni vill vara med och förändra Sveriges diskriminerande samepolitik. Många samiska organisationer säger sig ha detta på sin agenda, inte minst i Sametinget, men jag tror att det som skiljer Vaapsten sijte från övriga är framför allt en sak: Alla vi som sitter i styrelsen har själva upplevt personlig diskriminering som drabbat oss direkt och våra familjer. Det ger oss ett personligt renodlat engagemang som vi använder som vår drivkraft. Och den drivkraften går inte av för hackor :-)

Gå in på www.vapsten.se och läs mer om årsmötet. 
Väl mött!



 




 
 

Det är en nio sidor lång lunta som Vapstens sameby,- via advokatbyrån Magnusson -lämnat in till JO. Det är som att läsa manuset till en Norén-pjäs och jag vet inte vilken sinnesstämning jag ska inta. Det är så tragisk läsning och jag ser en sameby i desperation, med förföljelsemani och som håller på att helt tappa greppet om såväl verkligheten som respekten för samisk rätt. Det är uppenbart att för de fem familjerna i den här samebyn kommer inte det största hotet från yttre exploatörer, utan från det egna samiska folket. Jag kan tvärsäkert säga att de flesta andra samebyar tveklöst skulle satsa sina pengar på advokater som hjälper dem att mota gruvetableringar, skogsskövling, vattenregleringar etc. Vapstens sameby satsar pengar och krutet på att mota sina egna. Jag skulle tro att Staten gnuggar händerna och applåderar sina duktiga drängar.

Till alla er som undrar varför och hur det kan komma sig att det finns djupa motsättningar i det här området, mellan de fem norrbottensfamiljerna i Vapsten och många av områdets ursprungssamer, så ber jag er att läsa den här anmälan. Det torde stå klart för alla och envar vad problemet består i, och varför motsättningarna inte kan dämpas. Jag skulle vilja säga att det råder stor brist på ödmjukhet.

Det som berör mig mest i den här skrivelsen är att den samiska rätten som tillkommer alla samer behandlas så respektlöst - av människor som själva säger sig vara samer. Renskötselrätten degraderas ner till noll och inget och den här skrivelsen är inget annat än ett stort anti-dokument mot allt som våra samiska rättskämpar stridit för. Skrivelsen innehåller rena felaktigheter och falssarier och rennäringslagen, ett statligt påfund, används som en bibel och det stora rättesnöret. Lite ont gör det att konstatera att samer sätter sådan vikt vid en svensk lagstiftning som diskriminerat och bestulit så många på deras rättigheter. Jag har själv gjort det, men har blivit lite klokare sen dess.

Jag hinner inte gå in på detaljerna nu, men hoppas kunna ha tid att återkomma till det senare. Det finns så mycket att säga emot och ifrågasätta i den här anmälan. I väntan på min nästa blogg så kan ni läsa JO-anmälan i sin helhet här: http://vapsten.se/?page_id=154
För er som vill förstå mer av situationen för Vapstens ursprungssamer, kolla videoklippet i mitt förra inlägg.

Nu måste jag gå och fira min dotter som fyller år idag. Internationella kvinnodagen och allt! För 11 år sen när hon föddes så rasade ispelaren i Lycksele. Jag tog det som ett gott tecken :-)

Att ursprungssamer Inom Vapstens sameby måste processa juridiskt för samiska rättigheter som borde ses som självklara, är inte ovanligt. Ibland händer dock att man vinner, vilket mina döttrar hade "turen" att göra.
Det senaste jag fått veta ikväll är dock att Vapstens sameby JO-anmält sametinget för registreringen av ett renmärke för en ursprungssame förra året. Jag har precis fått anmälan i min hand och återkommer till innehållet lite senare. Men också det här klippet känns just nu väldigt väldigt aktuellt...

Min border collie Nemo var väl inte jätteförtjust i att få en hane till i huset. Jag tror han tycker det räcker med Lars-Jonas, de är i luven på varann för jämnan. De försonas bara en enda gång under dagen. Det är när Nemo hjälper till att driva in renarna i nattfållan på kvällen. Då kommer de in glada i hågen båda två och är dödspolare en stund, men det går snabbt över :-) I regel tar det slut när Lars-Jonas satt foten i vattenskålen, eller snubblat över nåt av Nemos alla köttben. Eller när Nemo lagt beslag på sängen eller ätit upp nåt värdefullt.

Men hur som helst. Det blev lite gruff utomhus igår innan rangordningen var uppgjord något sånär mellan killarna. Mellan Nemo och Frisse. Och Lars-Jonas.  Fortfarande i morse var det några stelbenta herrar med styva svansar som gick omkring här i rummen och blängde på varann. Men till slut lossnade det och resten av dagen har de lekt som bara rackarn i snön. Ja, inte Lars-Jonas då för han drog på spelning till Norge.

Avslutar med lite utebilder från dagen i sköna vårsolen!
Ha det gott!
/Anneli

 Frisse och Nemo. Hyfsat goda vänner.

Ha det gott alla där ute! 
hälsar Anneli i ett snöigt Björkvattnet

Det finns mycket som byråkraterna vid statens myndigheter inte förstår av livet utanför stadsgränserna. Följaktligen finns det också mycket som byråkraterna vid Länsstyrelsen i Umeå inte förstår av livet här uppe i fjällregionerna. En sådan sak är vikten av att kunna jaga älg. Det är tradition, kultur och ett kött-illskott i frysboxen, vars värde inte ska förringas. Nu vill och ska myndigheterna förändra älgjakten, vilket i praktiken blir en inskränkning i jaktmöjligheterna för många här uppe som inte omfattas av rennäringslagens välsignelse och har medlemskap i sameby. Det blir ytterligare en statlig konfiskering av samiska rättigheter, som jag och flera med mig inte accepterar.

Ni som känner mig vet att jag sitter i styrelsen och är vice ordförande för Vaapsten sijte, en organisation som företräder Vapstens ursprungssamer. Kanske tycker många att det varit ”tyst” om oss senaste året, vilket enbart beror på att vi varit dåliga på informationen utåt. Men jag lovar att vi jobbat och fortfarande jobbar hårt, om än i det tysta. Vi har fasta mål och strategier och den här våren kommer mycket att hända, tror jag. Det som jag tycker är mest spännande nu rör just de nya reglerna kring älgjakten. Det har givit Vaapsten sijte en fin möjlighet genom att vi ansökt om registrering av ett älgskötselområde som omfattar all kronoöverloppsmark inom Vapstens sameby. Alltså de marker som förbinds med våra medlemmar genom urminnes hävd men som staten genom en tvivelaktig lagstiftning och godtyckliga lagtolkningar, förbjudit våra medlemmar att bruka.

Jag gissar att vår ansökan blir ett stort huvudbry på Länsstyrelsen, och ännu har inget skett i ärendet. Av tradition vet vi att tjänstemännen där inte anser att samer utanför samebyarna har några samiska rättigheter alls. Som stöd för den tolkningen används rennäringslagen som ett redskap att slå i huvudet på varje enskild same som försöker hävda minsta lilla rättighet. Det som är nytt nu är att samerna i det här området inte längre strider enskilt. Och vi accepterar inte heller rennäringslagen som ett vapen i det statliga förtrycket av samerna som ett folk.

Vapsten sijte har idag över 100 medlemmar och vi hoppas att fler ska fortsätta strömma till. Jag ser fram emot en juridisk process där rennäringslagens giltighet får prövas gentemot de internationella konventioner som Sverige förbundit sig att följa. Vi kan snart vara där nu!

Så vad vill Vaapsten sijte genom att registrera det aktuella älgskötselområdet? Ja, det vi vill är att själva förvalta jakten på våra marker, utifrån samerna som ett folk. På det styrelsemöte vi höll i morse var vi tydliga med att enas om att det inte finns några avsikter att stänga någon ute från jakten. Vi vill skapa balans i området, som en styrelseledamot sammanfattade det. Och vårt uppdrag är medlemmarnas vilja. Så jag rekommenderar er som vill vara med att påverka, ett besök på www.vapsten.se för att läsa mer om våra stadgar och hur man kan bli medlem.
I mars håller Vaapsten sijte årsmöte med en rad viktiga punkter som vi kommer att lägga fram för beslut för årsmötet. Jag hoppas på många medlemmar tills dess.

Lev väl och må gott! Extra många kramar till er alla på hjärtedagen idag!

/Anneli Kråik

PS. Har ni förresten tänkt på hur många älgar som trafikerar vägarna i vinter? Känns som om årets älgjakt inte skötts så ”effektivt” som tidigare år. Nån som har en teori...? DS.

Ha det gott alla!


Pepparkakor hör inte till Nemos vanliga föda. Kakan i sig är faktiskt min, men Nemo tycker den ser väldigt god ut så jag passar på att köra en kontaktövning.


-Kom igen, ge mig ett varsågod!


-Snälla....


Här börjar det att urarta....

No comments! 

André flögs med helikopter till Umeå där han opererades. Han låg nersövd i respirator i två veckor. Armen räddades men av bilderna i tidningen att döma finns inte mycket kvar av musklerna (köttet) på överarmen. Jag förstår att det här kräver lång tid av rehabilitering.
Det här är en sån olycka som jag inte trodde kunde inträffa mitt i ett samhälle. Men efter att ha läst gårdagens artiklar i VF så blir det mer begripligt. Och skrämmande!

En anonym lastbilschaufför, som själv fick sin personbil rammad av en lastbil mellan Storuman och Tärnaby före jul, träder fram. Han berättar om oseriösa åkerier som värderar lasten högre än människoliv. Han berättar om en jobbintervju i Norge som han var på. Där deklarerades företagets regler som innebar att man som chaufför aldrig skulle ta i diket för en personbil, utan istället meja personbilen. Allt för att rädda lasten som är det mest dyrbara.  Hur omfattande de här värderingarna är i branschen kan den anonyme lastbilschauffören inte svara på, men det tycks som om det framför allt förekommer i utländska företag. Och såna utländska företag och chaufförer trafikerar de här vägarna i Västerbotten i stor utsträckning, och i stor mängd längs E12:an. 

Det finns inte något krav på vinterdäck (dubb?))på de här bilarna, bara att däckmönstret har ett visst djup. Lastbilen som rammade André Fjällström hade godkänt mönsterdjup, ändå kunde han inte hålla sig kvar på sin väghalva trots raksträcka och plan väg. Varför? Kanske för att branschen slarvar med körscheman och vilotider, och har unga chaufförer som inte har vana av vårt vinterväglag. Och att det väglaget kräver ordentliga däck.

För några månader sen bevittnade jag när en holländsk fiskbil for i diket i Forsmark. Den hade kunnat ta åtskilliga människoliv om den fått möte under sina sladdar över hela vägbanan.  
Och så sent som i måndags kväll var jag på väg hem från Lycksele med en kompis. I mörkret mellan Tärnaby-Storuman fick vi möte med en lastbil i en kurva. En bit innan mötet satte chauffören på helljus och vid själva mötet tog den in på vår väghalva så vi var bara en hårsmån från en kollission.   

Jag tycker det är dags att det blir en ordentlig debatt kring den tunga trafiken på våra vägar. Hårdare regler och skärpta kontroller. Lastbilars gods kan aldrig få värderas högre än människoliv!

Länk till artikel i VF:
http://www.folkbladet.nu/282784/2012/01/26/andre-lag-nedsovdi-tva-veckor-efter-krocken

Vi kommer från samma samiska släkt men har vuxit upp i helt skilda världar. Jag i min trygga privilegierade renskötarvärld där allt som rör det samiska varit gratis. Hon tillhör "utanförsamerna", alltså de samer som räknades bort när staten Sverige lagstiftade om samer och rennäring på 1800-talet. Som sådan same har inget av det samiska varit gratis för henne. Inte att prata samiska, inte att äga renar, inte att jaga och fiska avgiftsfritt i de marker hon växt upp. Inte ens rätten att definiera sig själv som same, och att fostra sina barn till detsamma, har varit konfliktfritt för henne.  Och ändå flyter samma samiska blod i hennes ådror som i mina. Så var sitter skillnaden?

När jag flyttade till Västerbotten och Tärnaby började jag på allvar att fundera på de här frågorna. Jag upptäckte tidigt att de som var betraktade som samer, av sig själva och andra, hade något som övriga saknade. De hade renar och var medlemmar i samebyar. De kallades lappar som i dagligt tal är ett ord för renägare i de här trakterna. De som inte hade renar betraktades inte som samer. Inte av andra, men dessvärre i många fall inte heller av sig själva. Därför att också deras egen defintion av samer var just att en sådan ska vara renägare.

Jag kom hit med en trångsynt bild av samer. Jag hade min bestämda definition som jag förvärvat från olika håll under uppväxten, om vad som är samiska värderingar, hur en same ska leva, tänka och vara. Det hade inte så mycket med renar att göra, det var faktiskt nåt som jag ditills inte tänkt så mycket på. Men jag kände direkt om en person jag mötte hade ett samiskt tänk, alltså utifrån min definition. Då kände jag mig trygg och i gemenskap med den personen. Jag mottogs väl av de renskötande samerna, de kände ju min bakgrund, och det var bland dem jag kände mig hemma.

Men efterhand upptäckte jag att många många fler än dem som var erkända som samer (renägare/samebymedlemmar) faktiskt var samer, enligt blodsbanden. Men de saknade de typiskt samiska attributen som kolten, språket etc. De tycktes sakna viljan att bejaka sitt samiska ursprung och visade snarare en avsky mot allt vad det kulturella samiska innebär. Det skrämde mig nåt fasansfullt. Min egen samiska status blev hotad, jag ville inte identifiera mig med en grupp samer som var så olik mig själv. Var de verkligen samer? Jag erkänner att mitt trångsynta jag har varit ganska dömande. Jag har känt ilska över att så många tycks värdera det samiska så lite men ändå haft mage att skriva in sig i sameröstlängden där man måste gå ed på att man är same. Är det egentligen bara rättigheterna de vill åt? Så falskt och ytligt! tänkte jag.

Det är inte helt lätt att erkänna de här fördömande tankegångarna. Och jag skulle nog inte vågat om jag inte rannsakat mig själv och börjat tänka i helt nya spår. Det är mycket tack vare min kära vän. Hon har visat mig sin kamp från den andra sidan av den samiska verkligheten, från de samer som faktiskt inte fått lagstiftningens och omgivningens tillåtelse att räknas som samer. De renlösa. 

Min vän begärde, men fick inte läsa samiska i skolan. Skälet var att hon inte betraktades som same då hennes familj inte hade några renar. Hennes klasskompis, som kom från en sameby, fick det. Att hon i skolan nekades tillgång till språket är idag hennes stora sorg.  Men det är också en del av kampen, att återta sitt språk. Hon gör det med glöd och hennes intresse för språket är betydligt större än mitt! En annan del av kampen handlar om att återta kolttraditionen och föra den vidare till barnen. Hon syr med samma glöd och engagemang som hon värnar språket.  

Men jag tror att det allra svåraste i den här kampen är att ställa sig upp och säga:
-Såhär är jag, och jag är same. En same utan renar och språk, men likväl same i blod och hjärta.  
Jag tror att det är just detta som håller tillbaka så många, en slags jantelag. Och för den som vågar kommer omgivningens dom vanligtvis snabbt. Vem tror du att du är? Ska du bli lapp nu helt plötsligt? Vad är det för fjanterier, du har ju inga renar!

Problemet är att många samer här uppe gör det samiska så komplicerat och onåbart. Man sätter upp kriterier högt på en piedestal som blir omöjliga för en vanlig människa att uppnå. Man underkastar sig den statliga definitionen i den svenska lagstiftningen, att en same ska ha renar. Det bli en maktordning som upprätthålls av såväl de starka som de svagare samerna. De starka tjänar på det, men de svaga gör det inte. De svaga är fler och kan genom sitt eget agerande faktiskt vända trenden tror jag. Genom att tro på sig själv och återta sitt ursprung och vägra acceptera att andra ska definiera vem man är. Men det krävs också att man slutar håna de samer som faktiskt vågar, som min vän. Hon är en stor förebild vars mod jag verkligen beundrar! Hon skulle bli en inspirationskälla för många här uppe.

Och så var det det här med rättigheter. Självklart vill vi alla ha rättigheter, rätten att jaga och fiska och nyttja våra traditionella marker där vi växt upp. Det är en livsstil här uppe, och det vill samebymedlemmar likväl som icke samebymedlemmar. Det kan inte vara något fult i denna vilja. Och om det är en anledning att skriva in sig i sameröstlängden, så är det väl ett skäl så gott som något tänker jag. Samernas rätt till land och vatten är ju den centrala frågan i all samepolitik idag. Och den rätten omfattar hela det samiska folket, samebymedlem som icke samebymedlem. 

Det är nåt jag önskar att många här uppe skulle förstå, att var och en same bär en egen rätt. Och att  det sätt som staten krympt rätten genom att stoppa in den i rennäringslagen, strider mot internationella konventioner. Detta har mig veterligt aldrig prövats juridiskt, men jag ser fram emot den dagen när det sker, för det kommer att ske. Och då är jag helt övertygad om att Sverige får på tafsen. Men tills dess måste alla sluta stå med mössan i hand, börja återta sitt ursprung och tro på sin egen rätt och sitt eget värde!

Jag kände inte någon av dem på ett personligt plan. Men det gör alltid extra ont när en ung same dör. Jag tror det har med det lilla samiska samfundet att göra, och den identifikation jag som same känner med andra samer. Det blir som att förlora någon i familjen, även om sorgen givetvis inte går att jämföra med att förlora en riktig familjemedlem. Men det samiska samhället är så litet, det är gränslöst och även om man inte känner alla så har man ändå den ytliga kollen på varann och på de olika släktena. Och man känner alltid någon som kände den omkomne. I det här fallet känner jag många.

För mig känns det också extra nära att en ung renskötare omkommer under arbetet med renarna. En rutinflygning som görs många gånger i samebyar och renbetesdistrikt under ett år. Det kunde ha varit vem som helst. Det kunde ha varit någon ur min egen familj...

Renskötseln blev för några år sen klassad som Sveriges farligaste yrke. Jag tror att alla inom näringen är medveten om det, men att ingen egentligen tänker på det. Det är som det är och ska vara, resonerar nog många. Närkamper med vilda renar med sylvassa horn. Skotrar, motorcyklar och fyrhjulingar som körs i oländig terräng. I mina ögon har rennäringen inte utvecklats på ett bra sätt, varken för människor eller djur, och det är nära nog katastrofalt sett ur ett samiskt kulturellt perspektiv.

För några år sen under en rendrivning i min sameby voltade min bror på skoter. Han spräckte skallen och flögs med helikopter till Östersunds sjukhus där han blev liggande ett bra tag. Han överlevde men jag minns känslan när jag stod där vid sjuhussängen några dagar senare och såg på honom när han sov. Då visste vi inget om hur det skulle bli med framtiden och om han nånsin skulle bli densamme igen. Han fick kämpa sig tillbaka till livet med en lång rehabilitering och minnessvårigheter som följd.

Dagen efter olyckan med min bror var det regnigt och blåsigt i skiljningshagen i Glissjöberg. Regnet och blåsten luckrade upp rötterna på en stor tall som kom farande rakt in i silen* bland renar och människor. Jag stog med en av småflickorna och såg hur den föll. Den gjorde en ren till en hög av ben. Och dessvärre befann sig min sambo i tallens färdväg. Han hann inte undan men lyckades i sista stund kravla sig några decimeter så att endast jackan och ena foten tog stryk. Jackan revs sönder och jag minns hur arg han var för det. Att han bröt några ben i kroppen bekymrade honom mindre just då. På sjukstugan i Sveg undrade de vad vi höll på med därborta med renarna. Dagen innan hade de ju skickat iväg min bror med helikopter.

Såhär i efterhand kan man ju se det komiska i det hela. Men det kunde ha slutat på ett helt annat sätt. Som för renskötaren och piloten i Norge igår kväll. Jag tänker, känner och lider med alla er som drabbats personligen i det som hände igår...
Kram!

*Sil= liten renhage där renarna "silas" ut till olika hagar, tex. för slakt eller olika vintergrupper

Internhumor. Förlåt, jag kunde inte låta bli... Fick det på sms igår från en som läst min förra blogg om lastbilen (fiskbilen) som for i diket.

Och snart är det jul. Jag har mängder med tankar i huvudet som bara trängs efter att få komma ut här på bloggen till er. Men nu räcker inte tiden och energin till för allt. Har en oskriven blogg om de "vilda" politikerna i Sametinget som jag ser att jag lovat er. Den kommer att dröja, men den lär bli aktuell igen till nästa sametingsplenum i februari.  

Men det jag tänker mest på nu handlar om "den samiska offerrollen"  som många samer ikläder sig. Vi föds med den och sen klarar vi inte av att  skaka oss av den. Eller så vill vi inte. För det är ett bekvämt försvar att tro att alla som kritiserar oss -och rennäringen - vill oss ont. Men tyvärr är offerrollen inte särskilt konstruktiv i längden.

Och här kommer vi in på samiska tabun. Det finns många och en av mina ambitioner när jag var chefredaktör för ungdomstidningen Sáminuorat var att spräcka dem. Men det fanns två som jag inte vågade mig på. Det ena var att kritisera rennäringens arbetsmetoder och utveckling. Ajaj, det får man inte göra, då kan man bli kallad rennäringsfientlig, ja till och med samehatare. Jag tar den risken.  

Det andra var att ifrågasätta "hanteringen" av det samiska språket, för att vara lite luddig. Det jag avser med det sistnämnda är tex. hur hårt kunskaper i samiska premieras tex. vid samiska tjänstetillsättningar, så att man går miste om själva yrkeskompetensen. Det betyder också att de samer som förlorat sitt språk straffas ännu en gång för detta. 

Vidare när det gäller språket så kämpar samiska språkivrare för tv-och radiosändningar på samiska. Nej, läs nordsamiska. För nu när vi fått sändningar och därtill barnprogram på samiska, -nordsamiska- så ska alla samer vara nöjda Även fast det innebär att sydsamerna är lika fattiga på sitt språk i radio och tv, som förrut. 
Men säger man det här så riskerar man epitetet "språkmotståndare". Det går näppeligen föra en nyanserad debatt, som i mina ögon skulle kunna utveckla det samiska samhället, när det är "förbjudet" och tabu att fritt diskutera vissa ämnen.

Nu blev det visst en liten blogg trots allt, jag som bara skulle förmedla ett citat. Men förhoppningsvis får jag möjlighet att utveckla mina resonemang inom en snar framtid. Vi syns!

Jag körde Tärnaby-Storuman igår morse. Det var snorigt halt på vägen och mina nya dubbdäck kändes mer som billiga sommardäck. Jag låg bakom en lastbil - en stor trailer med släp - som hade uppenbara problem med väglaget, det hade vi nog alla som körde sträckan. Det gick verkligen inte fort, kanske 70,  men vid "infarten" till Forsmark kände jag hur bilen började tappa fästet på vägen och ville sladda. Jag hävde sladden men ser samtidigt hur lastbilen framför inte lyckas göra detsamma. Den börjar slänga över vägbanan fram och tillbaka, värre och värre för varje släng. Det är ett stort ekipage och släpet ökar kraften för varje sladd. Det är nerförsbacke och kurva. Oddsen är inte så bra.  

Jag fattar givetvis att det där inte kommer att sluta bra, frågan är bara var det ska sluta och hur. Jag vågar inte bromsa men hoppas innerligt att det inte ska komma mötande bilar. Till slut åker lastbilen med stor kraft ner i diket. Jag kör förbi, ropar till mina medpassagerare att ringa sos, vilket de givetvis redan gjort. Jag stannar bilen, vi springer ut. Ser hur kraftig rök väller ut från lastbilen kring förarhytten. Jag är helt övertygad om att den brinner och att jag just nu, i realtid bevittnar hur någon dör och brinner upp. Och jag kan inte göra något. Det var verkligen en känsla av skräck och maktlöshet. 

Senare får jag veta att min sambo, som var i bilen med mig, som ringde sos och som var först framme vid lastbilen, varit på väg att klättra in i hytten bland all rök för att dra ut den som fanns där inne. Jag kan ju inte annat än att beundra det modet och civilkuraget, och jag önskar att jag var lika modig. Hur man reagerar i en nödsituation säger verkligen mycket om vilken typ av människa man är. 

Innan jag hunnit fram till lastbilen ser jag i alla fall hur en svartklädd figur kommer ut ur röken och kravlar sig uppför snökanten. Det är lastbilschauffören, till synes oskadd men däremot uppenbart i chocktillstånd. Vi pratar med honom, en ung kille men inte från Sverige.  Han vill in i bilen igen och hämta sin telefon, men vi hindrar honom. Sen tar vi honom till första bästa hus, där ett trevligt äldre par bor. De tar emot honom och jag tänker att det där är norrlänsk fjällmentalitet, att med största självklarhet ta in okända människor i nöd, in i värmen i sitt hus. 

Vi drog vidare till Storuman. På VK-webben läste jag senare att chauffören klarat sig bra och tagits till sjukstugan i Tärnaby. Och det var ju det viktigaste. Men jag tror att tanken slog oss alla, hur skör den är, den där livstråden och att det gäller att ta vara på de människor som betyder nånting för en för man vet aldrig när och om man ses igen.

Det fanns många besvikelser på det här plenumet. Det största heter Skogssamerna. Stefan Mikaelsson, Helena Dådring och Helena Morén för att vara exakt. De här tre avstod att rösta i nyvalet av styrelse, på grund att deras parti tagit beslut på ett årsmöte om att inte göra det. Skogssamerna ville alltså utåt sett vara neutrala, men insåg inte att deras neutralitet också var ett ställningstagande i allra högsta grad. Genom denna "neutralitet" röstades det egna partiets förträdare ur styrelsen, och Skogssamerna stödde genom sin "neutralitet" att makten i Sametinget övertogs av en allians bestående av partierna Samelandspartiet, Guovssonásti och Samerna.

Skogssamerna gjorde inget vidare bra val senast om jag minns rätt. Men i en väljarundersökning genomförd av Sveriges Radio, som presenterades i maj 2011 gick partiet starkt framåt. Ledamöterna fick bra recensioner av väljarna, vilket innebar att väljarna stödde det politiska arbetet och följaktligen även samarbetet med partierna Min Geadinu och Lpss. Men den egna partiledningen negligerade väljarundersökningen och försatte sina ledamöter i passivitet. Samarbetet med Min Geaidnu och Lpss skulle avbrytas. Helena Dådring fråntogs sitt ordförandeskap för partiet, Stefan Mikaelsson miste sin roll som kassör och webansvarig. Ett tydligt misstroende om ni frågar mig. Ledamöterna beordrades att inte rösta i valet av styrelse för Sametinget när frågan skulle komma upp nu på novemberplenumet.

Den förnuftige ställer sig frågan hur det här kan komma sig. Hur kan ett parti besluta att inte rösta i något så viktigt som valet av styrelse och genom detta medverkar till att det egna partiet röstas ut ur styrelsen? Jag tror mig veta svaret på det. Nämligen att ett annat parti - Samerna - har större inflytande på Skogssamernas ledning än de egna ledamöterna som sitter i Sametinget. Det tisslas om ett intensivt lobby-arbete från företrädare för partiet Samerna, till skogssamer med inflytande i det skogssamiska partiet. Troligtvis finns ytterligare ett långt finger med i spelet, tillhörade den tidigare Skogssame-ledamoten Bengt Sevä, som nu flyttat sina sympatier till partiet Samerna. Det i sin tur beror sannolikt på att hans dotter Katarina Sevä fick möjlighet att göra en kometkarriär inom partiet Samerna. Från ingenstanns till ordinarie ledamot i Sametinget. Och efter det senaste plenumet också ersättare för Samernas partiledare Anders Kråik i Sametingets styrelse. Hänger ni med?

Jag hoppas och tror verkligen att Skogssamerna är slut som parti i nästa val, om de inte helt lyckas byta ut samtliga i partiet, och börja jobba för den ideologi som de en gång grundade sin politik på. Det farliga är när politiker börjar förblindas av jakten på egna positioner och sätter sin egen personliga vinning framför att stå upp för det man lovat väljarna. Många politiker glömmer att positionen har de fått för att andra människor har givit dem ett förtroendet att företräda dem. Det är definitivt ett svek mot väljarna när ett parti avstår att rösta i en styrelsefråga, oavsett hur man röstar.

Någon skrev ett klokt inlägg på sameradions kommentering, nämligen att vad skulle hända om alla partier tog ett årsmötesbeslut om att lägga ner sina röster i Sametinget. Var hamnar vi då? Nej, min bestämda åsikt är att det var oerhört svaga politiker i Skogssamerna som lade ner sina röster, och sin egen personliga övertygelse i ren rädsla för vad som skulle hända med dem om de inte gjorde som årsmötet sa.  

En ny generation samepolitiker behövs som står för ett nytänkande och som vågar jobba för konstruktiva lösningar. Riktiga politiker, med ärlig agenda och råg i ryggen. Bort med marionetterna. Om det krävs att jag själv lägger journalistiken på hyllan och börjar jobba partipolitisk så ska jag banne mig göra det ;-) Men då kommer jag att bilda ett HELT NYTT parti.

Mer om sametinget i kommande inlägg "Politiska vildar och vilda politiker".

Jag tycker det är en fantastisk möjlighet att se/höra hur de samiska politikerna debatterar och vad de verkligen vill och försöker åstadkomma.   

Kjell-Åke kommer från Vapsten och på släkterna i det här området är han expert. Han var en av de första jag fick höra talas om när jag flyttade till Tärna. Han omtalades med stor respekt och vördnad, lite som Jesus ungefär. När jag vid ett tillfälle råkade missgöra mig och fråga vem den där Kjell-Åke Lundström var, så fick jag närmast en utskällning tillbaka:
-Vet du inte det?!

Och att en släktforskare betraktas med så vördnadsfulla ögon bland samer beror förmodligen på att vi samer är så väldigt släktkära. Bland samer är släkten otroligt viktig, vi är helt enkelt ett släktkärt folk. När en same möter en annan same för första gången, inleds konversationen alltid med:
-Vem är du släkt med då?

Att kunna redogöra för sin släkt är själva inträdesbiljetten till den samiska "gemenskapen", och att få acceptans från de samer man möter. Vid första mötet bedöms man utifrån vem man är släkt med, snarare än vilket intryck man själv förmår att ge. Det är definitivt ett plus om man kan redogöra för ett nära släktskap till en redan känd och gärna respekerad same. Då spelar det ingen roll om man själv är en kriminell värsting med rakad skalle och piercade läppar. (okej, lite tantvarning på mig där kanske men ni fattar..)
Men nåde den, som inte kan redogöra för sin släkt, eller hänvisar till en släkt som ingen känner igen. Då är man inte mycket värd, i alla fall inte som same i andra samers ögon. Bra eller dåligt? Jag vet inte, men så är det i alla fall.

Så vad fick jag reda på om släkten då? Jo, nånting mycket intressant för min egen del. Vem kunde tro det? Nämligen att mina rötter finns i Vapsten! Coolt, det hade jag ingen aning om. Cirkeln är sluten, jag har hamnat tillbaka i mina ursprungsmarker. Jag har väl alltid känt att det fanns en anledning till att jag hamnade här, och att hjärtat klappar extra för det öde av orättvisor som drabbat människorna här. Det är ju i mångt och mycket mina släktingar och hade kunnat vara mitt eget öde. (vilket det i och för sig blivit.) Att förstå sin historia är att förstå sin samtid och framtid. Aldrig har väl de orden kännts mer passande än nu. 

Mer jag fick reda på: Att min sambo Lars-Jonas är en regelrätt Kråikare, nåt han alltid tillbakavisat med bestämdhet. Det visste jag inte då vi träffades första gången en ljum midsommar i Ankarede. Han var oerhört svårflörtad men jag var envis och bestämd. Till slut sa jag:
-Du blir nog en Kråikare du också innan helgen är över.
Igår kunde jag visa svart på vitt, med STOR belåtenhet att vår gemensamma anfader hette Sjul Andersson Kråik, min farfars farfar eller nåt sånt. Det gör mig i alla fall till femmänning med Lars-Jonas farmor. Och Lars-Jonas far blir sexmänning med sina egna barnbarn. Så kan det se ut i lappvärlden :-)

Jag fick också veta att mina barn är sexmänningar med Jens Byggmark och att Byggmark hade en mycket rik anfader som var renägare i Vapsten. Och att en av Anja Pärsons mest kända släktingar hette Lars Persson. Han var från Arjeplog, en så kallad Kateket-lapp som turnerade på missionsresor med Petrus Laestadius, bror till Lars Levi Laestadius. Så varken Jens eller Anja behöver vara oroliga för att presentera sig i samiska sammhanhang!

Nu ska jag koncetrera mig lite mera på Kjell-Åke. Anledningen till mitt möte med honom är att det ska resultera i en artikel som jag fått uppdrag att skriva om honom. Var och när den kommer att publiceras återkommer jag till senare om ni är intresserade. 

Avslutar den här bloggen med ett citat som florerat på facebook och som känns helt klockrent! 

"You have enemies? Good.
That means you´ve stood up
for something in your life"

(Winston Churchill 1874-1965)

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att så många skulle bry sig om min lille hundkaptens öde, han som rammades av en bil förra lördagen. Men efter att jag skrev om honom i mitt senaste blogginlägg så får jag många frågor ute "på byn", jag får mail och sms och alla undrar hur det gått med Nemo. Så jag känner mig skyldig att göra en uppföljare.

Och allt är som ett märkligt mirakel. Från dödsdömd till pigg och levande. Efter att jag publicerat min blogg och lyckönskningarna börjat strömma in, både här och på facebook, så ringer veterinären samma kväll. Nemo har i ett slag blivit mycket piggare. Han hade själv velat gå ut, och väl ute ville han springa! Det var knappt jag trodde på det, då han dagen innan var så slut att han inte ens orkade se på mig. Veterinären tyckte att det inte fanns anledning att hålla kvar honom. Så jag hämtade hem honom på kvällen. Det var givetvis inte samma gamla pigga hund, men det var en klar förbättring. 

De första dagarna haltade han betänkligt på ena frambenet och hade fortfarande tidvis svårt med andningen på grund av skadorna mot lungorna. Han har hållit sig lugn och mestadels legat på filten och vilat. Han var också uppenbart mycket mörbultad i psyket. Svansen mellan benen för jämnan och ögon vidöppna och stirrande. Men nu, en vecka senare börjar livet komma tillbaka till honom. En betydligt gladare hund är på ingång.

Vi var på återbesök hos veterinären igår. Skadorna inombords är forfarande inte läkta och reflexerna på vänstra frambenet är inte helt som de ska. Han haltar fortfarande men inte alls lika mycket. Så jag tar och citerar en av mina alltid positiva familjemedlemmar:
-Hä bli no bra :-)

Det här är ett inlägg jag skriver som terapi för min egen skull. Det handlar om Nemo, en liten hjälte med speciell plats i mitt hjärta - kaptenen i min vardag - men som just nu kämpar för att återkomma till livet på en veterinärklinik i Slussfors. Med inre blödningar mot hjärta och lungor, och med kotförskjutningar på ryggraden efter att ha blivit rammad av en bil. Han är en border collie som nyss fyllt ett år. Jag saknar honom så otroligt mycket, det är så tomt här utan honom. Inga tassar mot golvet och ingen som lägger huvudet intill mitt vid kudden om morgonen för att få mig att vakna. Inga bedjande ögon vid dörren som säger: Kom igen nu kompis, vi går ut och jobbar lite!

Jag var i Norge i lördags när det hände. Lars-Jonas trodde att Nemo var död då, han låg vid sidan av vägen, orörlig på rygg med tassarna upp. Lars-Jonas bar honom till huset och förstod att han fortfarande levde. Han ringde mig och sa att det kanske var dags att avsluta allt nu, hjälpa döden på traven. Jag beordrade veterinär och som tur är har vi faktiskt numera en djurklinik bara sex mil bort. Nemo fick intensivvård direkt av duktiga veterinären Anette Kriller. Där ligger han nu med dropp och morfin. På ett rum med två katter som sällskap, men som han inte ens orkar bry sig om.

Igår hälsade jag på honom för första gången. Han viftade på svansen när jag kom, och lyfte trött på huvudet. Mer orkade han inte. Hans blick var trött och tom. Inte alls den där pigga och förväntansfulla vallhundsblicken som han alltid brukar ha. Även på en hund avspeglas själen i ögonen, det vet jag nu. Jag försökte få honom att se på mig, men han ville inte. Men han tog tacksamt emot mina smekningar, han gillar särskilt att bli kliad bakom öronen.

Inom mig pågår en moralisk kamp. Enligt min kultur och tradition som jag växt upp med avlivas hundar som man inte längre har användning för. En användbar hund är i det avseendet en hund för jakt eller vallning. Men vem har egentligen sagt att en hund, som får en att må bra, inte skulle vara till nytta? Även om den inte längre kan jaga eller valla...

Jag har redan tagit ett sånt beslut ett gång, som inte var förankrat i hjärtat. Zorro hette han och var en border collie/labrador.  En jättefin vän men som jag inte hade tid med då. Jag lämnade bort honom till min mamma, som inte heller hade tid. Till slut tog jag mitt ansvar och beslöt att han skulle avlivas, precis som jag är van att man gör med hundar som inte "duger". Jo, visst kändes det, jag kan inte säga nåt annat. Men jag maskerade de känslorna bakom ett försvar inför mig själv, av att "såhär gör man ju" och så gick jag vidare. Sorglöst, men bara på ytan.      

Nu har minnena av Zorro blivit allt blekare, lagom till att det är dags att ta ett nytt beslut, den här gången för Nemo. Det enda jag vet nu är att det här beslutet kommer jag att förankra i mitt hjärta. Och det som avgör är inte veterinärkostnader och så kallad hundnytta, utan huruvida Nemo kan få ett bra liv efter detta. Först och främst är han en vän, min mest tillgivna och lojala. Allt han gjort för mig, är jag skyldig att ge honom tillbaka. Min största önskan just nu är att jag får tillbaka min hund, som den goa glada kille han var när han stog i fönstret och såg efter mig när jag drog till Norge i lördags morse.

Nemo som valp. 10 veckor.

Nemo har hittat sig en resväska, funkar perfekt som sovplats :-)