På den här bloggen har jag ofta försökt beskriva den vanmäktiga situationen för ursprungssamerna i Vapsten. Hur de systematiskt har motarbetats och motarbetas av såväl svenska myndigheter som av ättlingarna till de från Karesuando inflyttade samerna som idag styr Vapstens sameby. Karesuando-samerna som inte hade tillstånd att flytta in i byn, men som gjorde det ändå med den lokala myndighetens tysta medgivande och påhejande. Och de ursprungliga samerna som genom denna inflyttning fick se sina rättigheter urholkas och för de allra flesta elimineras.

Men några av dessa ursprungliga samer har bitit sig fast och vägrat ge avkall på sina hävdvunna rättigheter att bruka marken. Det är de samerna som idag fortfarande har renar i Vapstens  sameby och det är just detta som mycket av den här konflikten handlar om idag. På ena sidan: Till Vapsten hörande urpsrungssamer, med urminnesrätt i samebyn, upparbetad av generationer av deras förfäder. På den andra sidan: Ättlingar till inflyttade Karesuando-samer som vägrar erkänna ursprungssamernas rättigheter i samebyn och som tycker sig ha bättre rätt till samebyn.  

Men istället för att jag ska skriva om det här så tänkte jag publicera en vittnesskildring från en av dem som direkt drabbas av samebyns "arbetsmetoder". En liten dagbok, av renägaren och ursprungssamen Lars-Jonas Johansson om veckan som gått och hur det kan se ut när det är en helt vanlig renskiljning i Vapstens sameby.  (Dagboken har publicerats på facebook.)

3/11 kl 06.16
Buerie aerede, god morgon! Ska fika och stoppa lite proviant i ryggsäcken, så drar jag tio mil söderut..haha. Renskiljning i Bodefors har jag vi sst hört ryktas om. Men inte har de talat om det för oss... Så det är klart att de borde bli jätteglada eftersom vi kommit på det själva, och kommer dit, då de glömt att ringa själva :-) eller hur? Kan ju inte tro nåt annat, hehe... Ha det så bra idag!

4/11 kl.00.08
Har aldeles nyss kommit hem från Vapstens stora huggsexa i Bodefors, Dikanäs... Ja det gick väl ungefär som jag förutspådde, en massa käftande och gräl på förmiddagen. Förra veckan drog de ut renarna för oss utan att tala om det, nu i dag när vi var på plats så hade de splittat upp kammarna så att vi skulle bli utan. Vi nekades alltså hage att stoppa in de renar vi skulle skilja ut. Vi fick handdra dem i lasso ända ner till vägen ifrån silen, och lasta dem en och en i kurarna. Jag var asförbannad och är det ännu! Ett jävla sätt, till slut kokade jag över... När han sen demonstrativt ställde sig med flit i vägen då vi skulle dra ut renarna ur silen, fick jag nog. Då var måttet rågat, "Flytt dä borta vägen för helvette gubbjävel!", så var ett högljutt storgräl ett faktum. Nåväl, resten av dagen gick bra. Som tur var att det var helg, så vi hade bra med folk som hjälpte oss ner med renarna från silen, så att vi alltid hade nån som vaktade och kollade efter renarna....vi vågar inte att lämna våra djur i dessas våld!

Ha en bra dag, det lilla som är kvar av den;-) God natt på er haha"

5/11 kl 21.32
Det blev ingen skiljning i Vapstens-hagen idag...tiden rann iväg. Mörkret kom när helikoptern samlat klart. Ingen sa nåt utan vi fick själva dra slutsatsen att det blir inget ikväll, för vi såg att de från andra byar drog iväg. För att vara säkra så frågade P-M I, byaordföranden rakt ut; "Blir det att skilja ikväll?, eller kan vi fara hem utan risk för att det blir skiljning i natt?"
LAÅ, svarade; "Jag vet inte, vi får se vad vi gör!" Sen skyndade han sig iväg på sin fyrhjuling utan ett riktigt svar. Vi ringde till en ifrån en av grannbyarna, han sa ; "Det blir inget i kväll." Han visste för han hade fått besked, men vi skulle inte få veta, vi skulle luras att vara kvar... Det är ondska i min uppfattning av denna samebys ledning.
Men vi tar nya tag i morgon, då ska det sista av storskiljningen gås igenom...det är jag rätt säker på :-)

Ps. Alla i vår grupp har fått igen renar, men inte jag och döttrarna.... Kommer de inte i morgon...? Då kommer det att kännas lite knepigt.. Ds.

6/11 kl. 19.18
Hej har kommit hem från den dagen i Bodefors som inte präglades av en massa otrevligheter, i alla fall nåt positivt. ;-)
Däremot hade det blivit förbannat halkigt efter korridoren mellan skiljnings-silen och parkeringen som ligger ca 200 m nerför backen, där vi "kammar-lösa" lappar stoppar in renarna en och en, efter att ha sprungit, bromsat, halkat, dragit och ramlat med renen i lassot... Att nekas en skiljningskammare att förvara sina renar i tills man lastat klart, är inget vidare. Att tvingas ha renarna ståendes på kuren i flera timmar.... Sen var det bara tur att ingen av oss föll så illa när renen sprang, så att vi blev skadade....vem hade i såfall haft det ansvaret? Samebyn, eller vi? Det är ju klassat som en arbetsplats och Vapsten står som förvaltare och ansvariga för gärdet, tillsammans med Sametinget, eller...? Vapsten nekade oss att dra renarna till förvaring i hage, vi uppmanades lasta direkt på kur, vi hade inget annat val än att göra så, eller att släppa ut dem till skogen och rovdjuren. Fy faen för ett sånt sätt anser jag!
Nåväl efter en hel del vurpor så fick vi igen en del renar i alla fall...Fast om byn fick råda, hade de skickat dem på slakt eller till skogs, det är jag övertygad om.
Vi är och förblir vinnare i längden, men mina egna renar är borta. De andra har fått igen skapligt men vart mina tagit vägen, vet jag inte, fastän vi gått igenom kanske 6-7000 renar dessa dagar.

Det är tråkig läsning och för mig är det en skam att det finns samer som beter sig såhär mot andra samer vars land man tagit i besittning. Det är små-aktigt och det är fegt! För de allra flesta samer är nog det här agerandet dock helt främmande. Men i Vapsten är det tyvärr en accepterad verklighet... 
 

Hej vänner och ni andra!

Det var ett tag sen jag bloggade sist. Och det verkar faktiskt som att några stycken har saknat mig under den tiden. Det gör mig ruskigt glad! Bloggämnen finns det gott om, men tiden och orken har inte räckt till. Många omvälvande saker har hänt i mitt liv det här året. Jag har separerat och flyttat. Men mitt engagemang mot orättvisor och förtryck är detsamma. Framför allt när det gäller samiska rättighetsfrågor i allmänhet och Vapstens ursprungssamer i synnerhet. Tro inget annat! Och att jag inte längre skulle VÅGA blogga om de här sakerna, som jag hörde att ett rykte sa om mig, är inget annat än ren goja. Rädd är jag bara när jag åker bil med andra och när min fyra-åring är på dåligt humör. Men att sticka ut hakan i frågor som inte gillas av alla har aldrig skrämt.  

Nu till själva anledningen till dagens blogginlägg, en liten nutidsskildring av det samiska förtrycket när samer själva är förtryckarna.
Igår var det renskiljning i Atostugan i Vapstens sameby. I vanlig ordning meddelade samebyns styrelse inte detta till någon av de ursprungssamer som också äger renar i samebyn. Jag vet inte varför men konsekvensen blir ju att dessa renägare inte ges möjlighet att skilja ut sina renar och ta hand om dem. Det i sin tur leder till en ganska säker död för de här renarna, som offer antingen för rovdjuren eller svältdöden. Eller möjligen även för kniven hos någon mindre nogräknad.

Min ex-sambo,  renägare och ursprungssame i Vapstens sameby, kom till skiljningshagen när skiljningen var över. Då hade några renar, tillhörande ursprungssamer i Vapsten, dragits ut i en fålla. Övriga samebyns renar höll på att flyttas från området. 
Vad hade sameby-styret tänkt göra med ursprungssamernas renar? Skulle de slaktas? Skulle de släppas till svält? Skulle de släppas till rovdjuren medan samebystyret lägger rabarber på den statliga rovdjursersättningen? Ett kan jag i alla fall med säkerhet säga: Ingen från samebyns styrelse hade tänkt att ringa dessa renars ägare för att meddela att renarna fanns i en fålla, redo att tas om hand.Det har aldrig hänt förr, och kommer med största sannolikhet inte att hända framöver heller.

Så nästa gång ni hör eller läser om företrädare för Vapstens sameby, som beklagar sig över hoten mot renskötseln eller vurma för djurskydd: tro dem inte! För hoten betyder bara något när de riktas mot dem själva, och djurskyddet rör bara deras egna renar. 
Det finns samisk moral. Och så finns det samisk dubbelmoral. Det här är den senare varianten när den är som allra allra sämst.

Den här bilden föreställer en ren som blivit angripen av en järv. Järven som generellt sett är en dålig jägare, i det avseendet att den hellre sargar än dödar, har här ätit sig mätt på en levande ren och förlamat henne genom att skada nerverna i nacken. Genom att endast skada, och inte döda, har järven tillförsäkrat sig färskt kött en längre tid. Den här renen, en vaja som snart skulle ha gett liv till en ny liten renkalv, kan alltså inte göra annat än att stå still på samma ställe och vänta tills järven, eller något annat rovdjur dyker upp, och fortsätter måltiden på hennes levande kropp. Det kan dröja dagar innan hon dör. Och under tiden kan det komma korpar och picka ur hennes fortfarande fungerande ögon.

På facebook, bland mina renskötande vänner flödar det över av den här typen av bilder som visar renarnas plågsamma vardag. En direkt konsekvens av Sveriges huvudlösa och ansvarslösa rovdjurspolitik. Varje gång en sådan bild publiceras så följer det också med några ord från den som lägger ut den. Ord som blottar vanmakt, sorg och ilska över att ingen tycks vilja höra om, eller vill se den omfattande slakt som rovdjuren åstadkommer på renar ute i markerna. Faktum är att rovdjurstrycket idag är värre än någonsin och hotar hela rennäringens existens. Och renägarnas psykiska hälsa.    

Den statliga ersättningen motsvarar inte de verkliga skadorna. Renen på bilden här ovanför kunde under sin livstid ha genererat många nya kalvar som i sin tur kunde ha genererat ännu fler. Men istället blev hon offer för ett avancerat, statsunderstött djurplågeri. Den här verkligheten möter renskötarna varje dag, men den måste också ut till övriga Sverige, till politiker, djurskyddsvänner och rovdjursförespråkare! Men jag har en känsla av att dessa inte befinner sig ute i fjället. Och till riksdagen har sargade plågade renar, och deras förövare, inte tillträde. Samtidigt som renskötarnas vittnesmål inte når ut eller tas på allvar i Sverige. Och deras gamla nedärvda kompetens att själva få göra bedömingen vilka individer av rovdjur som är lämpliga att ta bort, nonchaleras.

På sina håll -jag skulle tro att det mestadels är i storstäderna- sitter människor som njuter av känslan att veta att i urskogen och till fjälls finns det rovdjur. Ståtliga vargar, söta lodjur, mäktiga örnar och gulliga björnar. Att de allra flesta av de här människorna under sin livstid aldrig kommer att stöta på de här rovdjuren på riktigt, saknar betydelse. För det är enbart känslan av att veta att de finns där någonstanns i vårt avlånga land, som betyder något. Tyvärr är det också detta själviska tankesätt som styr Sveriges rovdjurspolitik.

Långt långt borta från storstadens brus och det trygga livet framför tv:n, får en mångfald av oskyldiga djur, mestadels renar, genom stort lidande betala priset för den romantiska synen som Svensson har på rovdjuren. Bilden här ovan visar bara ett av de plågsamma angrepp som drabbar många renar varje dag. Men den här slakten behöver de flesta inte se. Och det man inte sett har ju inte hänt, verkar devisen lyda. 

Jag kan inte låta bli att reflektera över dubbelmoralen i det här landet. I Sverige får man inte döda renar genom ett snabbt nackstick, som är den traditionellt samiska metoden att avliva renar. Nacksticket anses vara djurplågeri, antagligen för att döden inte anses inträffa nog snabbt. (vilket jag dock anser att den gör.) Vi har ju ett färskt exempel härifrån Västerbotten där Länsstyrelsen polisanmälde en renägare för att han använt nackstick i rent barmhärtighetssyfte, på en ren som skadats mycket allvarligt av tåget. Men det nacksticket ansågs vara djurplågeri enligt svensk lag. (!?)

Samtidigt läggs ingen kraft från det rättfärdiga Sverige på att begränsa det djurplågeri som dagligen pågår ute i markerna. Detta djurplågeri är i stället något som Sverige vill utvidga. Det djurplågeriet anses vara naturligt, då det utförs av fyrbenta rovdjur. Men jag kan lova, att för den ren som drabbas är det nog helt oväsentligt om förövaren har två eller fyra ben. Om det är en klo från en örn som långsamt punkterar lungan, eller ett nackstick med kniv från den människa som ändå ägnat stor del av sin kraft och tid till att skydda renen från plågsamma rovdjursangrepp.