Jag spinner vidare på föregående blogg för att ytterligare belysa den fråga jag påbörjat där. Om ni håller med i det jag skriver, så ge mig gärna en tumme här ovanför! 

Det tog närmare tio år för mina fyra döttrar att få sina renmärken registrerade i Vapstens sameby. Under den här tiden passerade deras ärende skrivborden på såväl Länsstyrelsen i Västerbotten, som Sametinget, och genom flera rättsinstanser. Att det tog ett decennium för mina döttrar att få sina renmärken berodde uteslutande på den negativa inställningen från de fem familjerna - som ensam anser sig utgöra Vapstens sameby. De ansåg och anser fortfarande att mina döttrar inte har några rättigheter i samebyn, trots att deras far är renägare i samebyn. Från det att jag hade haft ett ganska neutralt förhållande till motsättningarna inom Vapsten, så blev det här plötsligt en mycket personlig fråga för mig. Eller låt mig sammanfatta det såhär: De skulle ha gett fanken i mina barn!

I oktober 2010 kom domen i Förvaltningsrätten som slog fast att mina döttrar och deras pappa - min sambo - är medlemmar i Vapstens sameby. Och att barnens renmärken skulle registreras, vilket Sametinget då gjorde eftersom renmärkesbeslut inte går att överklaga. Snabbt kontrade de fem familjerna med ett pressmeddelande där de underkände allt i domen, inte minst mina barns och min sambos samiska rättigheter i samebyn. De hävdade till och med att Förvaltningsrätten haft ett bristande underlag för sin bedömning. Detta trots att jag som juridiskt ombud för barnen, fått sitta och bemöta skrivelser från de fem familjernas jurist. De hade ALLA möjligheter att ge rätten det underlag de önskade. Sanningen är att de inte hade några juridiskt hållbara argument. Eller en dålig jurist. 

I sin JO-anmälan av sametinget hävdar de fem familjerna -som ensamma anser sig utgöra Vapstens sameby - att deras civila rättigheter kränks för att sametinget registrerat renmärket för ursamen Per-Martin Israelssons dotter. De säger sig vara i ett "juridiskt tomrum" som inte kunnat påverka sametinget att INTE registrera renmärket för hans dotter. De anser sig ha tolkningsföreträde om vilken samisk renägare som är medlem i samebyn och därmed ha rätt att registrera renmärken för sina minderåriga barn. 

Men vilka är det egentligen som de här familjerna själva vill sätta i ett juridiskt tomrum? Vems civila rättigheter är det som de fem familjerna själva kränker? De verkar anse att varken Per-Martin Israelsson, hans dotter, eller min sambo och våra döttrar har några civila rättigheter. Och i den mån de har civila rättigheter så går de inte att kränka. Jag har en helt annan uppfattning i den frågan. Jag anser att de fem Vapsten-familjernas ageranden i flera sammanhang i allra högsta grad kränker mina barns civila rättigheter, och deras rätt som tillhörande ett urfolk i Sverige!  

Jag är vårdnadshavare och förmyndare för fyra medlemmar i Vapstens sameby. Det är fakta, oavsett vad några familjer i samebyn TYCKER. Jag har som företrädare för dessa fyra medlemmar inte fått någon som helst möjlighet att yttra mig över de fem familjernas beslut att göra en JO-anmälan av sametinget i Vapstens samebys namn. Jag har inte gett mitt godtycke till att Vapstens sameby ska bekosta en advokatfirma för att skriva sametinget på näsan. Det har inte heller Per-Martin Israelsson, han dotter, eller min sambo, tillika samebymedlemmen Lars-Jonas Johansson. Inte heller min svärfar och svåger som också är renägare och medlemmar i Vapstens sameby har givit sitt medgivande till detta. 

Så återigen, vilka är det som befinner sig i ett juridiskt tomrum? Och påverkas de fem familjernas rättigheter på ett värre sätt av en renmärkesregistrering, än vad ursamernas rättigheter i samebyn påverkas av de fem familjernas ageranden och försök till uteslutning? För de flesta torde svaret vara självklart. Det är väl möjligen bara några familjer som inte håller med...    

För att förstå mer av motsättningarna inom Vapsten, se inslagen nedan som tidigare sänts i SVT.

Till alla er som funderar över varför det råder stridigheter mellan samer, så ska jag här åskådliggöra ett konkret och tydligt exempel. Som av en händelse så råkar jag ha ett färskt exempel från närliggande Vapstens sameby.
Som jag skrivit i en tidigare blogg så har den här samebyn - eller rättare sagt de omkring fem familjer som ensamma anser sig utgöra samebyn - anmält Sametinget till JO. Jag väljer hädanefter att omtala dessa som de fem familjerna, eftersom Vapstens sameby också har andra medlemmar som inte på något sätt sympatiserar med de fem familjernas tillvägagångssätt i olika frågor.

Anledningen till de fem familjernas anmälan till JO är att Sametinget registrerat ett renmärke för en ung sametjej, i Vapstens sameby. Hennes far - Per-Martin Israelsson - är same, renägare och har ett registrerat renmärke i byn. Genom detta uppfyller han samma förutsättningar som övriga medlemmar i Vapstens sameby. Han och dotterns förfäder har - till skillnad mot de fem familjernas som kom flyttande från Norrbotten -  verkat inom samebyns område i många många generationer. Per-Martin Israelsson och hans dotter uppbär - till skillnad mot de fem familjerna - urminnes hävd till området.

Men eftersom de här familjerna inte TYCKER att varken far eller dotter är medlemmar i samebyn, så har de också motsatt sig att Per-Martin Israelssons dotter skulle få sitt renmärke registrerat. Detta har dock, helt lagenligt, inte hörsammats av Sametinget. Renskötselrätten som det här är fråga om, åtnjuter samma skydd i grundlagen som äganderätten, och den kan givetvis inte överlåtas till ett tyckande av enskilda familjer i en sameby, eller ens samebymajoriteter.

I anmälan till JO framgår att de fem familjerna, som ensamma anser sig utgöra Vapstens sameby, uppfattar att sametingets beslut att registrera renmärket för dottern, felaktigt vilar på ett beslut som tidigare tagits i sametingets folkvalda del plenum. Det var en motion, skriven av politikern Lars-Jonas Johansson, som slog fast att den som uppfyller de förhållanden jag ovan skrivit om P-M Israelsson, vad avser renar och renmärke, så ska denne anses vara medlem i samebyn. Plenum tyckte som Lars-Jonas Johansson och motionen röstades igenom. Men de fem familjerna i samebyn menar att det är lagstridigt att det här får ligga till grund för renmärkesbeslutet och en stor del av JO-anmälan bygger just på detta.

Det här är en mycket tunn, och i mina ögon desperat, argumentation från de fem familjerna i Vapstens sameby. Det finns nämligen ingenting i sametingets beslut som direkt bevisar att beslutet i plenum enskilt legat till grund för beslutet om renmärket. Det kan därför inte slås fast att det handlar om en lagstridig myndighetsutövning, som de fem familjerna i Vapsten hävdar. Däremot, vilket familjerna inte nämner i sin anmälan, finns det en dom från Förvaltningsrätten i ett helt identiskt fall. Även det fallet rörde Vapstens sameby och även i det fallet hävdade de fem familjerna att den som ville registrera renmärken för sina barn inte var medlem i samebyn.

Förvaltningsrätten tyckte annat och slog fast att såväl den sökande fadern, som  hans barn, är medlemmar i Vapstens sameby. Det är mycket troligt och dessutom sannolikt att Sametinget tillämpat principen om "allas likhet inför lagen" när man beviljat renmärket för Per-Martin Israelssons dotter. Och det är mycket intressant att de fem familjerna i Vapstens sameby inte visar större respekt för denna princip. Det visar dessvärre på en bristande respekt för grundläggande demokratiska värderingar och jag kan bara beklaga att det är samer som visar denna nonchalans.

Problemet med de fem familjernas argumentation är att man lägger alltför stor vikt vid samebyn - en ekonomisk förening - och mindre till det folkrättsliga. Gång på annan i anmälan upprepas ett mantra att det är samebyn som äger rättigheterna, rätt att jaga, fiska, uppföra byggnader etc. och att renskötselrätten bara tillkommer medlemmar i en sameby, vilket är en ren felaktighet. Det räcker att läsa rennäringslagens första paragraf för att veta att renskötselrätten tillkommer det samiska folket. Svenska staten har dock gjort en inskränkning i samernas renskötselrätt, genom att i samma lagstiftning slå fast att rätten endast kan utövas av den som är medlem i sameby. Det handlar alltså om en statlig konfiskering av en urfolksrätt. En konfiskering som de fem familjerna uppenbarligen försvarar i sin JO-anmälan.

Att den här argumentationen förs av samer är förmodligen något som faller svenska staten i smaken.  För en rätt som uppbärs av en sameby - en ekonomisk förening - är en mycket bräcklig rätt. En rätt som däremot uppbärs av samerna som ett folk och individer, är betydligt svårare att ta kål på. Om man lägger en så stor vikt vid samebyn så undrar jag vad som händer med renskötselrätten om samebyarna upphör? Föreningskonstellationer kan upphöra, men ett folk upphör inte att existera i en handvändning. Först den dagen när folket dött ut upphör renskötselrätten, för ingen kan då längre åberopa den. Rennäringen, om den fortfarande finns kvar, blir då en näring i mängden, tillgänglig för alla och utan kulturell prägel. Då har staten lyckats fullt ut och befriat sig från irriterande urfolks-krav om samernas rätt till land och vatten. Med god hjälp av sina samiska drängar.

Att detta är den inställning som familjerna i Vapsten vill föra fram bekräftas inte minst i följande citat från den aktuella anmälan där man gladeligen använder rennäringslagen som rättesnöre. Familjerna skriver: 
"Lagen avser således inte att skydda en enskild sames rätt utan rennäringen som sådan."
Min motfråga blir då: Varför ska vi samer lägga någon som helst vikt vid rennäringslagen om den inte skyddar enskilda samers rätt? Vad händer med näringen om det inte finns utövare? Är näringen viktigare än utövarna? Det är tragiskt att människor som själva är samer använder den här typen av argumentation, särskilt när man i andra sammanhang uppger sig värna samiska rättigheter.

Vidare skriver de fem familjerna något som bör vara ett hån mot en stor del av den renägande befolkningen, framför allt i Norrbotten:
"Rennäringen ska bedrivas så att den ger ett rimligt antal rennäringsföretagare en tryggad försörjning och på ett ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt långsiktigt och bärkraftigt sätt."

Bort med alla smårenägare alltså. Och som en följd därav, bort med deras rättigheter. Och förbjud dem att ta inkomst någon annastanns ifrån för att bärga sina renar.
Jodå, även jag önskar att rennäringen blev betydligt mera bärkraftig. Men det som skiljer mig från familjerna i Vapsten, är att jag inte kan se hur andra samer kan vara det största hotet mot den bärkraftiga renskötseln. För mig är beslut och lagar, antagna av sveriges riksdag, framför allt det som hotar rennäringen. Och vad beträffar kultur, så fanns det i Vapsten en gång i tiden en fin sydsamisk kultur, med intensivt bedriven renskötsel. Den kulturen försvann i och med att två familjer från norr, utan tillstånd och mot urpsrungssamernas vilja, tog sig in i dåvarande lappbyn och slog ut den renskötsel som fanns. Jag vet inte var respekten för den kulturen finns idag, från de fem familjerna i Vapsten.

Andra märkliga saker jag finner i den här JO-anmälan är att de fem familjerna i Vapsten inte bara nöjer sig med att förminska den samiska rätten, utan också nonchalerar betydelsen av beslut tagna av samernas högsta folkvalda organ. Familjerna skriver: 
"Det faktum att ett folkvalt organ låter enskilda individers personliga och politiska intressen lysa igenom och skönsmässigt beslutar om hur en viss lag ska tolkas medför att rättsläget blir oförutsebart och att rättsäkerheten därmed riskeras".

Vad ska ett folkvalt organ göra om inte verka för förändringar politiskt? Om inte de folkvaldas politiska intressen lyser igenom, varför ska vi då rösta in våra företrädare? Varför ska vi över huvud taget ha ett sameting? Familjerna i Vapsten biter sig själva och alla andra samer i foten genom sina uttalanden. Det andas så mycket desperation och "mycket-vill-ha-mer-mentalitet" i denna anmälan, så det är bland det värre jag läst på mycket länge. Hade jag varit politiker i Sametinget skulle jag känna mig mycket kränkt över de uttalanden som görs i den här anmälan.

Och på tal om rättssäkerhet, så är det precis den som familjerna i Vapsten vill riskera genom att propagera för att ge samebymajoriteter rätt att bestämma om andra renägarens rätt att vara just renägare. En samebymajoritet kan lätt förändras och med samebyns resonemang så kan ingen förutse sin rättsstatus som renägare från den ena dagen till den andra. Samebyns argumenation håller enbart för den som känner sig riktigt säker i sin sits.

Men det allra värsta exemplet på offermentalitet och brist på ödmjukhet hittar jag mot slutet. Här skriver man:
"Sametingets agerande har lett till att vapstens sameby befinner sig i ett juridiskt tomrum utan möjlighet att påverka ett beslut som uppenbart påverkas dess rättigheter".
Om vi backar bandet lite och fokuserar på vad hela frågan handlar: jo, att en ung gymnasietjej med urminnes hävd i Vapsten, fått ett renmärke registrerat på sig i samebyn. Detta, anser familjerna, har försatt Vapstens sameby i ett "juridiskt tomrum" och påverkar de fem familjernas rättigheter??? (!)

Det här handlar alltså om fem familjer som tillsammans delar på omkring 5000 renar. De driver företag i aktiebolagsform. De driver renskötselföretag ja, men de driver också med annat. En snabb koll på allabolag.se visar verksamheter inom fastighetsförvaltning, värdepappershandel, samisk turism, jakt och fisketurism, juridiska konsulttjänster, helikopterflyg, turist- och bokningsservice. Utöver det jagar de älg med en mycket generös tilldelning på ett 40-tal vuxna älgar.

Och de har råd att anlita advokatbyråer för att se till att ingen annan same än den de själva godkänner -inte ens en ung gymnasietjej- ska få tillgång till samebyn. Istället för att i sann samisk anda, vilja verka för att stärka rätten för den här unga samiska tjejen, så blir det för de här fem familjerna viktigare att slå vakt om de rikedomar som de själva har. Förklara för mig den som kan, vari ligger det stora hotet mot de här familjerna i Vapstens sameby? Rent spontant skulle jag svara: ifrån dem själva.  Jag tror inte att jag behöver skriva så mycket mera så jag avslutar här. Och hoppas att JO förpassar denna anmälan till papperskorgen, där den hör hemma...

PS. Och som jag också kan se i denna anmälan så har vi samer fått ytterligare en advokatbyrå som profiterar på samiskt elände. På juristfirman Magnusson jobbar de jurister som efterträder advokaterna i Gärde Wesslau, som bistår samebymajoriteter att rättsmässigt försvaga de samer som samebymajoriteterna inte vill ha. DS. 

Efter tio års juridisk kamp fick renägaren Per-Martin Israelsson i Vapsten äntligen registrera renmärke för sin dotter förra året. Under den här tiden hann dottern gå från att vara ett barn till att bli vuxen innan hon slutligen fick sitt renmärke. Ett renmärkesärende tar högst ett år för andra samiska barn. 
Men Vapstens sameby - eller de fem familjer med ursprunget i Norrbotten, som anser sig utgöra samebyn och som tillsammans delar på runt 5000 renar - verkar tycka att den här unga tjejen utgör ett mycket stort hot mot dem och deras renskötsel. De har nu anmält Sametinget till JO för att Sametinget registrerade renmärket.  

Det är en nio sidor lång lunta som Vapstens sameby,- via advokatbyrån Magnusson -lämnat in till JO. Det är som att läsa manuset till en Norén-pjäs och jag vet inte vilken sinnesstämning jag ska inta. Det är så tragisk läsning och jag ser en sameby i desperation, med förföljelsemani och som håller på att helt tappa greppet om såväl verkligheten som respekten för samisk rätt. Det är uppenbart att för de fem familjerna i den här samebyn kommer inte det största hotet från yttre exploatörer, utan från det egna samiska folket. Jag kan tvärsäkert säga att de flesta andra samebyar tveklöst skulle satsa sina pengar på advokater som hjälper dem att mota gruvetableringar, skogsskövling, vattenregleringar etc. Vapstens sameby satsar pengar och krutet på att mota sina egna. Jag skulle tro att Staten gnuggar händerna och applåderar sina duktiga drängar.

Till alla er som undrar varför och hur det kan komma sig att det finns djupa motsättningar i det här området, mellan de fem norrbottensfamiljerna i Vapsten och många av områdets ursprungssamer, så ber jag er att läsa den här anmälan. Det torde stå klart för alla och envar vad problemet består i, och varför motsättningarna inte kan dämpas. Jag skulle vilja säga att det råder stor brist på ödmjukhet.

Det som berör mig mest i den här skrivelsen är att den samiska rätten som tillkommer alla samer behandlas så respektlöst - av människor som själva säger sig vara samer. Renskötselrätten degraderas ner till noll och inget och den här skrivelsen är inget annat än ett stort anti-dokument mot allt som våra samiska rättskämpar stridit för. Skrivelsen innehåller rena felaktigheter och falssarier och rennäringslagen, ett statligt påfund, används som en bibel och det stora rättesnöret. Lite ont gör det att konstatera att samer sätter sådan vikt vid en svensk lagstiftning som diskriminerat och bestulit så många på deras rättigheter. Jag har själv gjort det, men har blivit lite klokare sen dess.

Jag hinner inte gå in på detaljerna nu, men hoppas kunna ha tid att återkomma till det senare. Det finns så mycket att säga emot och ifrågasätta i den här anmälan. I väntan på min nästa blogg så kan ni läsa JO-anmälan i sin helhet här: http://vapsten.se/?page_id=154
För er som vill förstå mer av situationen för Vapstens ursprungssamer, kolla videoklippet i mitt förra inlägg.

Nu måste jag gå och fira min dotter som fyller år idag. Internationella kvinnodagen och allt! För 11 år sen när hon föddes så rasade ispelaren i Lycksele. Jag tog det som ett gott tecken :-)

Per Martin Israelsson (Foto: Anneli Kråik)

Kommer ni ihåg mitt blogginlägg "En Davids kamp mot Goliat"? 
(Länk: http://blogg.vk.se/annelikraik/2010/03/15/en-davids-kamp-mot-goliat-162320)

Det handlade om renägaren Per-Martin Israelsson i Vapstens sameby som nekades att registrera renmärke för sin minderåriga dotter. Samebymajoriteten ansåg inte att han var medlem i samebyn trots att han äger renar i ett renmärke som registrerats för användning i samebyn. Och trots att Per-Martins förfäder i många generationer bedrivit renskötsel i samebyn. Samebyns negativa ställningstagande ledde till att Per-Martin fick processa mot såväl Länsstyrelsen i Västerbotten som mot myndigheten Sametinget, för sin och dotterns rätt. Det har tagit 10 långa år, men nu har "David" vunnit kampen!  

Förra veckan beslutade sametingets styrelse efter föredragning av myndighetens jurist att "Per-Martin Israelsson är att anse som medlem i Vapstens sameby", och slår fast att dottern har rätt att registrera renmärke i samebyn.
Jag vet att Per-Martin och hans dotter är obeskrivligt glada nu, med all rätt. Om det är möjligt så är jag lika glad som dem. Jag gillar när rättvisan segrar som den enligt min mening har gjort nu. Det övertygar mig om att man aldrig ska sluta kämpa och ge upp det man tror på.

Per-Martin och hans fall har berört mig särskilt i hjärtat. Antagligen för att jag och mina döttrar befunnit oss i just den här situationen. Jag vet hur det känns att stånga huvudet mot en myndighet som inte tar hänsyn, vare sig till känslor eller juridik. Som med enkla godtyckliga pennstreck har makten att radera rättigheter för alla framtida generationer. Jag har varit där, i vanmakten och känslorna av maktlöshet över att driva en kamp som ingen tycks se. Men jag har, liksom Per-Martin, vunnit den kamp som jag inte trodde var möjlig att vinna. Och det kära läsare, det känns i hjärtat... 

Jag har också fått vara med att företräda Per-Martin juridiskt i det här ärendet, så för mig är segern dubbel. Dock är jag ganska säker på att majoriteten i Vapstens sameby inte heller nu erkänner Per-Martin och hans dotters rättigheter. Lika lite som de accepterade domstolsutslaget som fastställde mina döttrars medlemskap och rätt till renmärken i samebyn. Men det spelar mindre, eller ingen roll. För jag tror att de politiska vindarna har vänt. De flesta kloka samer inser nog att om vi ska jobba för att stärka rättigheterna för samerna som folk, så kan vi inte samtidigt jobba för att inskränka rätten för de enskilda individerna.

Så grattis Per-Martin och Anni-Linn! Vägen mot upprättelse för Vapstens ursprungssamer har bara börjat :-)

Detta brev tillställs idag partiet Samernas ordförande samt partistyrelsen:

Enligt kungörelse vid extra plenum i Arvidsjaur 2011-09-01, deklarerade Lars Wilhelm Svonni för partiets räkning att ledamöterna Alice Nilsson och Lars-Jonas Johansson inte längre företräder partiet. De anklagas för att vara demokratiska haverister som svikit väljarna och frångått partiets ideologi.
Med anledning av dessa mycket allvarliga anklagelser mot två av partiet Samernas folkvalda, är det nödvändigt att partiet besvarar följande frågor och lämnar en förklaring:

Vad, vem eller vilka är partiet Samerna? Är det partigrupp, styrelse eller kongress enligt partiets stadgar?

Är den skrivelse som lästes upp av Lars Wilhelm Svonni att betrakta som en officiell deklaration från partiet Samerna?

På vilket sätt kan det säkerställas att det som deklarerats är partiets uppfattning med utgångspunkt från svaret på den första frågan?

Vilken funktion inom partiet har tagit det beslut som ligger till grund för den aktuella kungörelsen?

Är det ett beslut av ordförande/partiledaren? Är det ett beslut av de tre ledamöter som fanns på plats under det extra plenumet? Eller är det ett beslut taget av partistyrelsen? Beroende på vilket, hur motiveras rättskraften i det som kungjorts, enligt Samernas stadgar?

Av vilken anledning informerades inte Alice Nilsson och Lars-Jonas Johansson om parties kommande utspel under pågående plenumsförhandlingar?

Enligt kungörelsen har Alice Nilsson och Lars-Jonas Johansson ”under lång tid satt i system att inte underordna sig de demokratiska beslut som fattats av partigruppen, partistyrelsen och partiets kongress”.

Exakt vilka beslut är det som dessa båda inte underordnat sig och som lett till ett så drastiskt agerande från partiet? Har de i så fall, i god tid och på demokratisk väg fått vara delaktiga i att påverka dessa beslut?

Jag förutsätter att de beslut som avses tagits under protokollförda möten, och att det i sådana fall finns protokoll att uppvisa. Det bör även finnas antingen skriftliga reservationer från dem som inte delar besluten, eller framgå i protokollet att beslut tagits enhälligt.

Kan partiet Samerna uppvisa sådana handlingar som rör de beslut där Alice Nilsson och Lars-Jonas Johansson, anses ha gått emot partiet? Om inte, hur kan då dessa beslut anses vara demokratiska beslut?

Vid partiet Samernas extra kongress i maj det här året i beslutades att inte utesluta Lars-Jonas Johansson från partiet.
Hur anser partiet att man respekterat kongressens beslut när man samtidigt i partiets namn avgett den aktuella kungörelsen?

Var det enligt partistyrelsens mening demokratiskt och i enlighet med kongressbeslut att inte kalla Lars-Jonas Johansson till partiets överläggningar under Sametingets plenum i Vålådalen, maj 2011, trots att partikongressen tagit beslut om att inte utesluta honom?

Slutligen:
Enligt muntlig uppgift från partiledaren i förra veckan är såväl Lars-Jonas Johansson och undertecknad fråntagna våra ordförandeskap för våra respektive distrikt i partiet.
Vilken funktion inom partiet har beslutat om detta? När gjordes det och med vilket stöd i partiets stadgar? Har partiet för avsikt att officiellt delge oss det beslutet?

Vidare finns uppgift från partiledaren att vi inte kommer att bli kallade till partiets kongress i oktober.
Stämmer detta och hur motiveras i så fall detta?

Jag vill personligen också veta varför jag inte fått svar på min fråga om varför jag inte kallats till disktriktsordförandemötet i Luleå, som jag ställde till vice partiledaren Mikael Jakobsson. Samt varför ingen ur partistyrelsen besvarat mitt brev som gick ut till styrelse och medlemmar i början av året.  

Jag och många med mig emotser konkreta svar på dessa frågor.

Med vänlig hälsning

Anneli Kråik

I torsdags höll Sametinget extra plenum i Arvidsjaur. Jag satt vid datorn och lyssnade lite slött till websändningen från mötet. Men plötsligt hörde jag nåt som fick mig att knappt tro mina öron. Min första tanke var att det nu slagit helt slint för partitoppen i Samerna. Sittande mötesordförande, Lars Wilhelm Svonni, tillika ledamot i partiet Samerna passade på att läsa upp en kungörelse från det han påstod vara partiet. Den gick ut på att partiet anser att ledamöterna Lars-Jonas Johansson och Alice Nilsson är demokratiska haverister, att de svikit väljarna och inte längre företräder partiet. En uteslutning kort och gott, som i praktiken betyder INGENTING. En nullitet för att använda Svonnis egna ord.

Men själva tillvägagångssättet, att kuppa hela Sametinget, inklusive de berörda ledamöterna, och bedriva politik på en så låg och odemokratisk nivå, gör mig matt. Det här gick ut i etern, till hela Sverige och världen. Och en kort stund skämdes jag för att vara same, när personer i vårt högsta beslutande organ beter sig såhär. Och dessutom i det parti där jag en gång lade min röst. Det senare kommer ALDRIG mer att ske, så länge nuvarande partitopp styr partiet.  
Lars-Jon Allas i Guovssonásti gick upp och bad partiet SAMERNA att inte belasta sametinget med de interna problemen. Erik Oscar Oscarsson i Lpss gick upp och sa att något liknande skulle man aldrig ha släppt upp i en kommun.

När chocken släppt så insåg jag att partitoppen genom sitt utspel via Lars Wilhelm Svonni, precis bekräftat allt det jag skrivit om partiet SAMERNA på den här bloggen. Det odemokratiska arbetssättet, bristen på respekt för de demokratiska spelreglerna, bristen på respekt för väljarna och inte minst den egna partikongressen. För vem eller vilka har egentligen beslutat att Lars-Jonas och Alice inte längre företräder partiet? Är det de övriga tre ledamöterna som befann sig vid det extra plenumet i Arvidsjaur? Är det partistyrelsen, av vilka flertalet inte fanns på plats? Eller har partiet hållit en hemlig kongress? 

Jag blir konfunderad när jag läser i kungörelsen att de båda uteslutna anklagas för att ha "satt i system att inte underordna sig de demokratiska beslut som fattats från partigruppen, partistyrelsen och partiets kongress." 
Vid den senaste extra partikongressen så ville partitoppen att Lars-Jonas Johansson skulle uteslutas, men kongressen motsatte sig det. Det beslutet måste väl gälla så länge det inte hållits en ny kongress som tagit ett annat beslut. Men uppenbarligen så struntar partitoppen i det kongressbeslutet och anser att det är helt okej att bryta mot "demokratiska beslut", så länge det är rätt personer som bryter mot dem. 

Nej, partitoppen i partiet SAMERNA är sina egna bästa bödlar, de avslöjar sig själva utan yttre hjälp. Det är synd på ett parti som hade alla förutsättningar att bli en trovärdig och stark aktör på den samepolitiska arenan. Men en vacker ideologi måste också kompletteras med ett aktivt handlande, för att ett parti ska vinna mark. 
Och jag tror att väljarna är kloka nog att inte nöja sig med luddiga anklagelser, om vad de uteslutna gjort och inte gjort. Min uppmaning är: fram med något konkret och bevisa det!
 

Förra veckan skrev jag ett mail till partiet SAMERNAs vice partiledare Mikael Jakobsson. Ja, just han som sitter i kommunfullmäktige för Vänsterpartiet i Lycksele. Jag skickade meddelandet dessutom på hans öppna logg på facebook.  Mailet innehöll en fråga om varför jag inte kallats till partiet SAMERNAs möte i Luleå, som skulle vara en utbildning för partiets distriktsordföranden. Jag är fortfarande en sådan, såvitt jag vet. Åtminstone har jag inte fått besked om något annat.

Anledningen till att jag skickade min fråga till Mikael Jakobsson är att det vanligtvis är han som skickar kallelser till partiets alla möten, troligtvis också till det här aktuella mötet. Jag har ännu inte fått något svar från vice partiledaren. Men jag vet att han har läst mitt meddelande, för han raderade det fort som attan från sin öppna logg. Det gör han för övrigt med alla meddelanden jag skickar på hans öppna logg, och som rör partiet SAMERNA. Varför han gör det vet bara han själv. Jag tycker det är oerhört märkligt. Men jag väntar fortfarande på svar....

Eftersom jag vet att partiet SAMERNAs styrelse läser det här så vill jag påminna om att jag också emotser svar på det långa brev jag skrev i början av året. Jag ställde högst relevanta och viktiga demokrati-frågor och jag förväntar mig att få svar på dem! Om inte annat så skulle det vara mycket bra för trovärdigheten för ett parti som låtit sig dra ner i mycket grumligt vatten. Och pengar finns för att ägna en stund åt ett skriftligt svar.   
 
Men den här underlåtelsen att svara på kritiska och känsliga frågor är tyvärr inte det enda märkliga med partiet SAMERNA. Eller för att vara rättvis så ska jag skriva: parti-toppen, alltså de 2-3 personer som bestämmer allt och enväldigt i det här partiet. En del av vad som försiggår inom partiet kan ni läsa i tidigare bloggar. Sedan tidigare har parti-toppen placerat en av sina politiker i kylrummet, Lars-Jonas Johansson. Hans brott var ärlighet och att han ville följa partiets ideologi. Nu har han fått sällskap i kylan av partikollegan Alice Nilsson. Hon fälldes för samma brott som sin kollega och har nu fråntagits sina uppgifter som ekonomi-ansvarig i partiet.

Den officiella förklaringen lär vara att hon vägrat betala en faktura till advokatfrman Gärde Wesslau på drygt 30 000 kr. Advokatfirman hade utfört ett arbete för partiet SAMERNA, men skulle betalas med pengar från organisationen SAMERNA. Organisationen lever på kulturpengar från sametingets kulturråd, och dessa pengar får inte användas för parti-politiskt arbete. Så Alice Nilsson gjorde helt rätt som vägrade betala. Det här hände under vårvintern, så att det skulle vara anledningen till hennes avsked nu, kan inte någon få mig att tro på.  

Den rätta förklaringen är enligt mina källor att Alice Nilsson nyligen åkte på ett möte i egenskap av ordförande i Sametingets valberedning. Det senaste är nämligen att parti-toppen i SAMERNA förbjudit alla sina politiker som innehar förtroendeuppdrag i Sametinget att delta på möten inom ramen för förtroendeuppdragen. Syftet till det beslutet kan inte vara annat än att haverera Sametingets arbete, som en hämnd för att partiet SAMERNA m.fl. kickades ur sametings-styrelsen vid plenum i maj. Vad skulle man annars ha att vinna på ett så märkligt beslut? 

När jag ser tillbaka historiskt på det här partiet så kan jag se ett mönster. Nämligen att alla personer som haft starka åsikter, en politisk vilja och något att säga, har raderats ur partiet på ett eller annat sätt. Antingen via tvångsmässigt avsked eller ett självvalt avslut för att man upplevt att man inte kan påverka eller att man inte är önskvärd. Jag kan namnge ett hyfsat stort antal sådana personer. Och jag kan se att det finns några sådana kvar som klamrar sig fast, men som aldrig kommer att nå en topposition inom partiet. Helt enkelt för att de är för stridbara och därmed ett hot mot den rådande partitoppen. 

De som däremot kan räkna med topplaceringar inom partiet är de som är tysta, håller med och är fogliga. Som aldrig skulle drömma om att säga ifrån, ha en egen åsikt, ifrågasätta eller säga nej till vilket tokigt påhitt det än må vara. Som är tacksamma över att bara få vara med i gemenskapen och stå på den starka sidan. En smart ledare belönar sådana personer med till exempel vice-titlar, utan att de behöver förtjäna det som politiker. I gengäld garanterar det lojalitet och lydnad mot ledaren. 

Nåväl, det blir en intressant samepolitisk höst. Snart extra plenum i Arvidsjaur och sen stundar den årliga partikongressen för SAMERNA. Undrar om jag blir kallad...?

Sara Larsson valdes nyss, med knapp majoritet till ny styrelseordförande för Sametinget. Jag säger grattis till Sara, Sametinget, kansliet i Kiruna, och alla andra som tror på ett upprättat förtroende för sametinget som folkvalt parlament.

Jag har inte alltid delat Sara Larssons åsikter, ganska sällan egentligen. Jag har inte heller alltid gillat hennes ledarskap. Men jag kan inte blunda för att det var något stort som hände när hon som första kvinna valdes till ordförande förra gången vid mandatperiodens öppnande 2009. Ett uppdrag hon dock senare förlorade till Ingrid Inga. Efter det har Sara Larsson fått ett barn som nu är tre månader gammalt, och som följt med henne hit till Vålådalen där sametinget i veckan har sin politiska arena. 

För mig som same och kvinna är det stort att sametinget åter fått en styrelseordförande som är en ung trebarnsmor med en nyfödd baby. Oavsett vad jag tycker om Sara Larsson, så är hon en förebild för mig, och förhoppningsvis för alla andra samiska kvinnor. Hon tog plats i den samiska politiken som ersättare för partiet Min Geaidnu, i ett sameting som då var starkt mansdominerat. Ett sameting där kvinnorna sällan syntes till i talarstolen eller på de tunga positionerna. 

Sara har jobbat i motvind, armbågat sig fram och tagit sin plats. Hon har varit skräckslagen ibland, berättade hon för mig i en intervju. Men hon tog plats bland de gamla manliga politikerrävarna och jag vågar påstå att det är hennes förtjänst att så många unga kvinnor idag sitter i sametinget. Och att de vågar tala, ifrågasätta och driva politik. 

Jag är medveten om att det här är en tillfällig lösning som jag, såvitt jag förstår, ska omprövas i november. Och jag är inte alls säker att Sara Larsson hade tänkt sig att sitta på en ordförandepost när hon åkte hit i söndags. Men det visar att hon är beredd att ta ansvar för att få en sametingsstyrelse som fungerar. Det har den nämligen inte gjort under den förra ledningen med Ingrid Inga, Per-Mikael Utsi och Anders Kråik i spetsen. Resultatet av deras arbete återspeglas i den sifoundersökning som Sameradion nyss presenterat, där Sametinget fått oerhört lågt förtroende av väljarna.

Så återigen, jag säger Grattis och önskar den nya styrelsen lycka till i arbetet att återupprätta förtroendet för Sametinget! Jag tror också att de partier som tidigare suttit i styrelsen, kommer att fungera ypperligt i opposition.

Yes! Lars-Jonas Johansson ligger på 4:e plats bland de politiker i Sametinget som har mest förtroende bland väljarna, enligt en färsk sifoundersökning som SR Sápmi presenterar. Han delar platsen med Ingrid Inga, som till nyligen varit Sametingets styrelseordförande. Jag blir glad och stolt! Lars-Jonas, som är utfryst i sitt eget parti, är tydlig, rak, ärlig och lojal mot sina väljare. Och helt klart har han kloka och trogna väljare som inser att skitsnacket som vissa i partiet sprider runt, inte har substans.

Jag har varit hård mot partiet SAMERNA i tidigare bloggar, men egentligen är det inte partiet i sig det är fel på. Lars-Jonas har stort stöd bland "fotfolket" i sitt parti, men det är främst ett fåtal personer med mycket makt i partiet, som driver uteslutningspolitik och förtalskampanj. De här personerna har låtit egen personlig prestige gå före sans och vett, och de drar sig inte för att använda lögnen som hjälpmedel för sina syften. 
Tyvärr är det möjligt med hjälp av den "tysta massan", som tiger och inte vågar ifrågasätta. 
 
Jag önskar att den tysta massan skulle våga ställa sig upp och säga stopp! För partiet är på väg att förlora en duktig och orädd politiker, som jag tror kan förändra mycket till det bättre för samerna längst ner i den samiska hierarkin.
Okej att jag nu kan beskyllas för att skriva i "egen sak" eftersom Lars-Jonas är min sambo. Men just därför så vet jag vad den här mannen går för. Jag vet precis hur rak och orädd han är, och att det han säger, det menar han. Det han lovar, det håller han. 

Och Lars-Jonas Johansson tvekar inte att ta strid för orättvisor även om det innebär att han själv får stryk. Jag kan ibland tycka att för hans senaste strid - för de utfrysta och diskriminerade renägarna i Ruvhten sijte, har priset blivit lite väl högt för en politiker, vars enda lön är ett gott samvete. Det är visserligen inte det sämsta, men Lars-Jonas har därefter fått utstå förtal, kränkande tilltal och utfrysning från sitt eget parti.

Under det senaste Sametings-plenumet som just nu pågår i Vålådalen, där jag befinner mig, så kan jag berätta att det varit ren mobbning mot honom från partiledningens sida. Trots att han fortfarande är med i partiet, och även har partikongressens uttalade stöd för det, så har han inte fått vara med på partiets öveläggningar. Han har inte delgivits några handlingar eller fått någon information. Hans åsikt är helt enkelt inte önskvärd, och inte heller de väljare som han företräder, trots att så mycket som en femtedel av partiets röster var personliga röster på Lars-Jonas. Och ännu har ingen i partiledningen kunnat ge en officiell, sanningsenlig och godtagbar förklaring till deras agerande.   

Okej, en liten kortis i all hast. Ska försöka blogga mera. Mycket intressant och galet har jag fått höra på plenum idag som jag hoppas kunna delge er. Men nu måste jag hem till morsan och käka middag innan migränen sätter in. Jag har ju mitt föräldrahem här.

På återseende! 

Ursame-begreppet väcker ont blod. Många verkar anse att det är oerhört provocerande. På facebook har det till och med pågått en debatt i ämnet med flera sametingspolitiker inblandade. En fd. sametingspolitiker tycker att det är en benämning som inte ska användas för att det är ett sätt att upphöja sig själv gentemot andra samer. Liksom helsamer, rensamer etc. Vad tycker ni?

Personligen har jag aldrig mött så många olika same-begrepp som efter att jag flyttade till Västerbotten. Hel- och halvsamer och möjligen syd- och nordsamer pratas det om i mina hemtrakter i Jämtland. Min bästa kompis från skoltiden är lulesame. Det har jag givetvis alltid vetat, men insåg det på riktigt  när jag flyttat till Tärna. Jag tror inte att vi tänker i de här banorna i Jämtland där jag kommer ifrån.

Rensame/renlapp är ett begrepp som jag aldrig tidigare stött på förrän jag flyttade hit. Här är det däremot en vedertagen och väl känd benämning på de samer som sysslar med renskötsel. Jag har dock inte upplevt att någon anser det vara ett provocerande begrepp - som ursame. Däremot reagerar jag över att ordet lapp används som en synonym för renskötande same här. Det signalerar att bara den som är renskötare är same. Jag inser att det språkbruket anger ett synsätt som har präglat samer väldigt negativt i det här området, och styrt myndigheternas beslut. Det ger mig en del svar på varför det här området är så konfliktfyllt. Här i Västerbotten kan man nämligen bli lapp (same), medan man i Jämtland är det sen födseln. Man behåller den titeln livet ut oavsett om man väljer att bli arbetsförmedlare, sopåkare eller renskötare.

Men tillbaka till ursame som för mig också är ett nytt begrepp. Jag vet inte om det existerar på andra håll än i Västerbotten, och specifikt Vapsten. Men just Vapsten är också unikt på det viset att det är den enda sameby på sydsamiskt område som av samebyns majoritet inte har en enda erkänd sydsame som medlem. Vapsten är också speciellt på andra sätt genom att de sydsamer som har sin härstamning härifrån, kan påvisa släktleden till området i många generationer och flera sekler tillbaka i tiden. Mina egna förfäder har till exempel flyttat runt så mycket att jag inte vet var jag i så fall skulle kunna räkna mig som ursame. Men för mig har det heller aldrigt varit aktuellt att tänka i de banorna.

I Vapsten däremot, där majoriteten idag består av ättlingar till inflyttade nordsamer på 30-talet, och detta faktum dessutom är förknippat med en konflikt med de ursprungliga samerna, så blir ursame-begreppet plötsligt väldigt relevant. Det finns dessutom en skriftlig definition av begreppet, uttalat av kammarkollegiet. Jag har skrivit den i en tidigare blogg. Jag tycker det är viktigt att man sätter sig in i förhållanden innan man låter bilan falla över dem som definierar sig som ursamer. Man kan tycka mycket och lite om många saker, men rätten att definiera sig själv måste alla ha. Ingen människa kan någonsin veta vilka erfarenheter och värderingar som styr en annan människas val av egendefinition.

Men varför provocerar det här begreppet så mycket då? Ja, det är väldigt intressant. Förmodligen för att det anger att några - ursamerna - har en större rättighet än andra - de inflyttade, och nu avser jag Vapsten. Det tolkas som ett ifrågasättande av dem som inte har urminnes hävd till området. Det intressanta är att det anses provocerande trots att det - än så länge - inte har några praktiska konsekvenser.

Det som däremot har en direkt praktisk effekt är de inflyttades ifrågasättande av ursamernas rätt i Vapsten. Det uttalas såväl skriftligt som muntligt med jämna mellanrum och ursamerna hindras aktivt att utöva de rättigheter som ingår i renskötselrätten. Mot den bakgrunden kan jag tycka att det är mycket förvånande att en ursames rätt att definiera sig själv som just ursame, upplevs som en så stark provokation att det till och med ifrågasätts av ledande samepolitiker. Är rätten att definiera sig själv den sista rättighet som ska tas ifrån ursamerna i det här området?   

 PS: Förresten tackar jag allra ödmjukast för de fina blommorna jag fick häromdagen och det fina budskapet.  Jag blev otroligt glad och överraskad! Känns bra att veta att min blogg är uppskattad och betyder mycket för många, även om inte alla delar den uppfattningen. Men det orkar jag nog leva med ;-)  
DS

Det här är delar av Sametingets beslutande församling, samernas högsta organ. Flera ur den här församlingen, (nödvändigtsvis inte i bild) upplever att de är utsatta för kränkningar, hot, trakasserier och utpressning. Inte från världen utanför, utan från andra samiska ledamöter och politiska kolleger i den här församlingen.

För ett tag sedan beslutade tre ur Sametingets sexmanna-styrelse att inte delta i styrelsemöten. De anser att beslut är dåligt beredda och att arbetsförhållandena i styrelsen inte är bra. I en skriftlig reservation påpekas allvarliga brister i styrelsens arbetssätt av Sara Larsson, Mijjen Geajnoe, Helena Dådring, Skogssamerna och Håkan Jonsson, Jakt- och fiskesamerna.

Dessa tre påpekar att alla i styrelsen inte får samma information och möjlighet till värdering av förslagen eftersom enbart ledamöterna i partierna Guovssonásti och Samerna inbjuds till arvoderade förberedande möten, med Samelandspartiet som innehar ordförandeposten, inför styrelsemötena. De påpekar dessutom att "det förekommer hot och utpressning gentemot ledamöter som väljer att inte delta i paragrafer där underlagen anses otillräckliga." 

Vidare skriver de tre:
"Vi vill med denna reservation meddela att vi i framtida styrelsemöten inte tänker ge efter för hot eller utpressning. Vi anser att det är helt oacceptabelt och oansvarigt att sametingets styrelse beslutar i ärenden som inte föregåtts av en regelrätt, demokratisk och kvalitativ beredning."
De framför vidare önskemål om att styrelsen bör utarbeta en policy mot kränkande behandling och att alla ska ha möjlighet att lyfta frågor där man känner sig dåligt eller respektlöst behandlad.

Det jag ovan refererat till skulle kunna vara ett uttalande av tre partiföreträdare som av politiska skäl vill idka pajkastning på det man anser vara politiska motståndare. Men nu befinner jag mig på Sametingets plenum och här hör jag hur dessa anklagelser upprepas, också från andra personer än de som undertecknat ovanstående reservation. Jag har talat med flera som avger vittnesmål om kränkningar, osjyssta påtryckningar och rena hot mot dem som har en motsatt uppfattning. Härskartekniker används friskt och det pågår ett frenetiskt bearbetande av enskilda ledamöter för att få dessa att ändra uppfattning. Jag har med egna ögon betraktat detta maktspel.

Måhända är jag naiv men det här anser jag vara mycket allvarligt. Det var inte för detta vi samer gick till val, för att välja de personer vi vill ska företräda oss med värdighet och respekt för demokratin. Jag förväntar mig ett vuxet och ansvarsfullt arbetssätt, som inte utgår från en horisont om egen personlig ekonomisk vinning, utan från det samiska folkets bästa. Jag skäms och jag beklagar!

Idag gästades Sametinget av integration- och arbetsmarknadsminister Erik Ullenhag från Folkpartiet. Han talade om vikten av att samerna får möjlighet att stärka sitt språk. Det som gladde mig var att han vid upprepade tillfällen särskilt poängterade insatser för det sydsamiska språket. Det gladde mig eftersom sydsamiska är mitt språk, men också för att en svensk minister visade kunskap om att det över huvud taget finns flera samiska språk. Det är inte alltid att ens samiska politiker visar den medvetenheten.
 
Ullenhag talade även om Sveriges koloniala historia:
-Det är en historia vi har all anledning att uppmärksamma, men inte att vara stolta över, sa han. 
Det är inte ovanligt att svenska politiker uttalar sig så, det hör närmast till. Frågan är vad de är beredda att göra konkret för att ställa förhållanden till rätta. Ullenhag talade om erkännande och egenmakt. Ett erkännande av ett urfolk måste ge något i verkligheten och där är egenmakt det centrala begreppet, menade Ullenhag. 

Han talade även om att han anser att föräldrar som vill det ska ha möjlighet att välja samisk barnomsorg, eftersom det är ett bra sätt att revitalisera språket.
För övrigt kan noteras att Erik Ullenhag har samma problem som Anders Kråik att uttala "revitalisera", och precis som Anders Kråik genade han i uttalet...;-)
Det som dock skiljer dem åt är att Ullenhag erkände att han har problem med just det ordet.

Idag skriver VK om samiske renägaren Per-Martin Israelsson som inte får registrera renmärke för sin dotter Anni-Linn, enbart för att samebyns majoritet säger att han inte är medlem i samebyn. Jag känner Per-Martin och hans fall väl, och jag vet vilken orättvis och ojämn kamp han för. Mot samebyn, mot Länsstyrelsen, Sametinget och rättsinstanserna, för sin och sin dotters självklara samiska rätt.

Per-Martin för sin talan ensam, utan juridiskt ombud och på sin fritid. Som privatperson har han små möjligheter att kunna köpa sig rättvisa mot en gigantisk rättsapparat, heltidsavlönade advokater och statliga tjänstemän som på betald arbetstid och med skattebetalares medel driver process mot honom. Eller rättare, mot hans minderåriga dotter och hennes möjligheter att kunna ta vid renskötseln efter sin far. Just detta som är en lagstadgad självklarhet för alla samiska barn med renägande föräldrar.

Det handlar inte om att Per-Martin och hans dotter inte har rätt – för det har de – det handlar om att de måste kunna matcha sin motpart ifråga om juridisk status, för att vinna. Det är Davids kamp mot Goliat.

Per-Martin Israelsson och hans dotters rätt regleras av rennäringslagen. En lagstiftning som få, bortsett från oss samer, haft intresse att sätta sig in i på allvar. Därför har tolkning och tillämpning från myndigheterna varit mycket bristfällig och godtycklig, ofta till förfång och tragedi för enskilda samer. Myndigheterna har inte förstått att den rätt -renskötselrätten – som den här lagstiftningen berör är en oerhört stark bruksrätt som vilar på urminnes hävd och som har samma skydd i grundlagen som äganderätten.

Länsstyrelsen och numera Sametinget har fått för sig att renskötselrätten inte är starkare än att den kan överlåtas till ett tyckande av sameby-majoriteter. Per-Martin och hans dotter är goda exempel på det.

Per-Martin har ett renmärke, personligt registrerat för honom hos Sametinget. Av renmärkesbeviset framgår att renmärket får användas i aktuell sameby. Som en följd av att Per-Martin är renmärkesinnehavare kan han också äga renar, vilket han gör. Renmärken får endast registreras för samer som är medlemmar i samebyar, och renar som förs på bete i Sverige måste vara märkta i ett registrerat renmärke. Anledningen till det är att staten vill ha koll på alla renar som betar i Sverige och vem som äger dem. Ingen renskötsel ska kunna förekomma utanför lagstiftningen. Därför har lagstiftaren bestämt att medlemskapet i samebyn ska vara automatiskt och obligatoriskt, alltså tvingande för alla samer som äger renar.

Ingen renägare ska kunna ställa sig utanför samebyn, har lagstiftaren uttryckligen bestämt. Men lagstiftaren har troligtvis inte kunnat föreställa sig att det finns samebyar som inte vill acceptera alla renägare som medlemmar, vilket är fallet med Per-Martin Israelsson. Och om samebyn inte accepterar honom som medlem så betraktas inte heller hans dotter som medlem och hon kan således inte få ett renmärke registrerat. Så har Länsstyrelsen i Västerbotten resonerat och så resonerar Sametinget. Men båda dessa myndigheter har missat något väsentligt, nämligen: lagstiftningen.

En sameby kan inte med lagstiftningens stöd bestämma om en same med redan registrerat renmärke och ägare av renar, ska få vara medlem i samebyn. Det skulle gå emot lagstiftningens intention om ett medlemskap per automatik och obligatorium. Det skulle dessutom få oerhörda konsekvenser för alla samer som bedriver rennäring i Sverige eftersom envar renägare kan löpa risken att hamna i onåd hos en samebymajoritet från ena dagen till den andra. Och det skulle slå särskilt hårt mot kvinnor, änkor och faderlösa barn i samebyarna eftersom dessa i regel inte räknas som tillräckligt god arbetskraft ute på fältet.

Myndigheter som Länsstyrelsen tidigare, och Sametinget numera har dock, tvärtemot lagstiftningen, infört en ordning som gjort det möjligt för samebyar att avgöra enskilda renägares medlemsstatus. Med Sametingets hjälp så kan en sameby enkelt göra sig av med en renägande medlem om medlemmen liksom Per-Martin, ansöker om att få registrera ett renmärke för sitt barn. Sametinget skickar ut en förfrågan om personen som söker är medlem, samebyn kan då svara nej och eftersom Sametinget inte företar någon prövning av samebyns uppgift så blir detta nej allenarådande.

Om Länsstyrelserna och Sametinget istället hade gjort det som åligger myndigheterna, nämligen bedömningar utifrån lagstiftningen, så skulle rättsprocesser som den jag ovan beskrivit aldrig behövt äga rum. Men när Sametinget istället gör bedömningar utifrån vad man anser är lämpligt så kommer Per-Martin och Anni-Linns fall inte vara det sista vi ser i förvaltningsdomstolarna.