Anneli Kråik

Passar på att skicka ett stort jättegrattis till Folke Grubbström i Storuman som fyllde 80 år häromdagen. Hoppas att jag kan komma förbi någon dag, och eftersom jag börjat ett nytt sunt liv just idag, så är det helt okej om tårtan är slut!

Ännu ett sametingsplenum. Och nu längtar jag ordentligt till valet om två år. För efter veckans plenum stod det alldeles klart för mig att om vi samer vill ha en framtid som andas hopp, så behöver vi bland annat rensa sametinget från gamla kvarlevor från tiden då sametinget invigdes. En del av de kvarlevorna sitter fortfarande i Sametinget, medan andra styr sametingets politik i det fördolda trots att de inte sitter med längre.

Det fanns många besvikelser på det här plenumet. Det största heter Skogssamerna. Stefan Mikaelsson, Helena Dådring och Helena Morén för att vara exakt. De här tre avstod att rösta i nyvalet av styrelse, på grund att deras parti tagit beslut på ett årsmöte om att inte göra det. Skogssamerna ville alltså utåt sett vara neutrala, men insåg inte att deras neutralitet också var ett ställningstagande i allra högsta grad. Genom denna "neutralitet" röstades det egna partiets förträdare ur styrelsen, och Skogssamerna stödde genom sin "neutralitet" att makten i Sametinget övertogs av en allians bestående av partierna Samelandspartiet, Guovssonásti och Samerna.

Skogssamerna gjorde inget vidare bra val senast om jag minns rätt. Men i en väljarundersökning genomförd av Sveriges Radio, som presenterades i maj 2011 gick partiet starkt framåt. Ledamöterna fick bra recensioner av väljarna, vilket innebar att väljarna stödde det politiska arbetet och följaktligen även samarbetet med partierna Min Geadinu och Lpss. Men den egna partiledningen negligerade väljarundersökningen och försatte sina ledamöter i passivitet. Samarbetet med Min Geaidnu och Lpss skulle avbrytas. Helena Dådring fråntogs sitt ordförandeskap för partiet, Stefan Mikaelsson miste sin roll som kassör och webansvarig. Ett tydligt misstroende om ni frågar mig. Ledamöterna beordrades att inte rösta i valet av styrelse för Sametinget när frågan skulle komma upp nu på novemberplenumet.

Den förnuftige ställer sig frågan hur det här kan komma sig. Hur kan ett parti besluta att inte rösta i något så viktigt som valet av styrelse och genom detta medverkar till att det egna partiet röstas ut ur styrelsen? Jag tror mig veta svaret på det. Nämligen att ett annat parti - Samerna - har större inflytande på Skogssamernas ledning än de egna ledamöterna som sitter i Sametinget. Det tisslas om ett intensivt lobby-arbete från företrädare för partiet Samerna, till skogssamer med inflytande i det skogssamiska partiet. Troligtvis finns ytterligare ett långt finger med i spelet, tillhörade den tidigare Skogssame-ledamoten Bengt Sevä, som nu flyttat sina sympatier till partiet Samerna. Det i sin tur beror sannolikt på att hans dotter Katarina Sevä fick möjlighet att göra en kometkarriär inom partiet Samerna. Från ingenstanns till ordinarie ledamot i Sametinget. Och efter det senaste plenumet också ersättare för Samernas partiledare Anders Kråik i Sametingets styrelse. Hänger ni med?

Jag hoppas och tror verkligen att Skogssamerna är slut som parti i nästa val, om de inte helt lyckas byta ut samtliga i partiet, och börja jobba för den ideologi som de en gång grundade sin politik på. Det farliga är när politiker börjar förblindas av jakten på egna positioner och sätter sin egen personliga vinning framför att stå upp för det man lovat väljarna. Många politiker glömmer att positionen har de fått för att andra människor har givit dem ett förtroendet att företräda dem. Det är definitivt ett svek mot väljarna när ett parti avstår att rösta i en styrelsefråga, oavsett hur man röstar.

Någon skrev ett klokt inlägg på sameradions kommentering, nämligen att vad skulle hända om alla partier tog ett årsmötesbeslut om att lägga ner sina röster i Sametinget. Var hamnar vi då? Nej, min bestämda åsikt är att det var oerhört svaga politiker i Skogssamerna som lade ner sina röster, och sin egen personliga övertygelse i ren rädsla för vad som skulle hända med dem om de inte gjorde som årsmötet sa.  

En ny generation samepolitiker behövs som står för ett nytänkande och som vågar jobba för konstruktiva lösningar. Riktiga politiker, med ärlig agenda och råg i ryggen. Bort med marionetterna. Om det krävs att jag själv lägger journalistiken på hyllan och börjar jobba partipolitisk så ska jag banne mig göra det ;-) Men då kommer jag att bilda ett HELT NYTT parti.

Mer om sametinget i kommande inlägg "Politiska vildar och vilda politiker".

Sametingets folkvalda församling har möte i norska Karasjok, i det norska sametingets plenisal. Debatterna går att följa dels via sameradion på http://sverigesradio.se/sameradion/ men också via web-TV på http://sametinget.exss.no/bruker/pages/live.aspx.

Jag tycker det är en fantastisk möjlighet att se/höra hur de samiska politikerna debatterar och vad de verkligen vill och försöker åstadkomma.   

Igår hade jag släktforskaren Kjell-Åke Lundström på besök. Han har alla släktförgreningar i hela sydliga sameland i sitt arkiv, från 1600-talet och framåt. Snacka om att jag hade en intressant dag igår! Ett riktigt djupdyk i det förflutna, bland storrenägare, barnamörderskor och björndräpta nallejägare. Visserligen går det fortfarande runt i mitt huvud, hjärnan håller fortfarande på att sortera alla Brita Jonsdöttrar, Sjul Anderssöner, ryss-Magnusar, stor-Svenskar och Bus-Idor. Men i det här finns en enorm lockelse att sätta sig in i alla människo-öden som fötts, levat och dött genom historien. Ja, kanske inte alla då...

Kjell-Åke kommer från Vapsten och på släkterna i det här området är han expert. Han var en av de första jag fick höra talas om när jag flyttade till Tärna. Han omtalades med stor respekt och vördnad, lite som Jesus ungefär. När jag vid ett tillfälle råkade missgöra mig och fråga vem den där Kjell-Åke Lundström var, så fick jag närmast en utskällning tillbaka:
-Vet du inte det?!

Och att en släktforskare betraktas med så vördnadsfulla ögon bland samer beror förmodligen på att vi samer är så väldigt släktkära. Bland samer är släkten otroligt viktig, vi är helt enkelt ett släktkärt folk. När en same möter en annan same för första gången, inleds konversationen alltid med:
-Vem är du släkt med då?

Att kunna redogöra för sin släkt är själva inträdesbiljetten till den samiska "gemenskapen", och att få acceptans från de samer man möter. Vid första mötet bedöms man utifrån vem man är släkt med, snarare än vilket intryck man själv förmår att ge. Det är definitivt ett plus om man kan redogöra för ett nära släktskap till en redan känd och gärna respekerad same. Då spelar det ingen roll om man själv är en kriminell värsting med rakad skalle och piercade läppar. (okej, lite tantvarning på mig där kanske men ni fattar..)
Men nåde den, som inte kan redogöra för sin släkt, eller hänvisar till en släkt som ingen känner igen. Då är man inte mycket värd, i alla fall inte som same i andra samers ögon. Bra eller dåligt? Jag vet inte, men så är det i alla fall.

Så vad fick jag reda på om släkten då? Jo, nånting mycket intressant för min egen del. Vem kunde tro det? Nämligen att mina rötter finns i Vapsten! Coolt, det hade jag ingen aning om. Cirkeln är sluten, jag har hamnat tillbaka i mina ursprungsmarker. Jag har väl alltid känt att det fanns en anledning till att jag hamnade här, och att hjärtat klappar extra för det öde av orättvisor som drabbat människorna här. Det är ju i mångt och mycket mina släktingar och hade kunnat vara mitt eget öde. (vilket det i och för sig blivit.) Att förstå sin historia är att förstå sin samtid och framtid. Aldrig har väl de orden kännts mer passande än nu. 

Mer jag fick reda på: Att min sambo Lars-Jonas är en regelrätt Kråikare, nåt han alltid tillbakavisat med bestämdhet. Det visste jag inte då vi träffades första gången en ljum midsommar i Ankarede. Han var oerhört svårflörtad men jag var envis och bestämd. Till slut sa jag:
-Du blir nog en Kråikare du också innan helgen är över.
Igår kunde jag visa svart på vitt, med STOR belåtenhet att vår gemensamma anfader hette Sjul Andersson Kråik, min farfars farfar eller nåt sånt. Det gör mig i alla fall till femmänning med Lars-Jonas farmor. Och Lars-Jonas far blir sexmänning med sina egna barnbarn. Så kan det se ut i lappvärlden :-)

Jag fick också veta att mina barn är sexmänningar med Jens Byggmark och att Byggmark hade en mycket rik anfader som var renägare i Vapsten. Och att en av Anja Pärsons mest kända släktingar hette Lars Persson. Han var från Arjeplog, en så kallad Kateket-lapp som turnerade på missionsresor med Petrus Laestadius, bror till Lars Levi Laestadius. Så varken Jens eller Anja behöver vara oroliga för att presentera sig i samiska sammhanhang!

Nu ska jag koncetrera mig lite mera på Kjell-Åke. Anledningen till mitt möte med honom är att det ska resultera i en artikel som jag fått uppdrag att skriva om honom. Var och när den kommer att publiceras återkommer jag till senare om ni är intresserade. 

Avslutar den här bloggen med ett citat som florerat på facebook och som känns helt klockrent! 

"You have enemies? Good.
That means you´ve stood up
for something in your life"

(Winston Churchill 1874-1965)

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att så många skulle bry sig om min lille hundkaptens öde, han som rammades av en bil förra lördagen. Men efter att jag skrev om honom i mitt senaste blogginlägg så får jag många frågor ute "på byn", jag får mail och sms och alla undrar hur det gått med Nemo. Så jag känner mig skyldig att göra en uppföljare.

Och allt är som ett märkligt mirakel. Från dödsdömd till pigg och levande. Efter att jag publicerat min blogg och lyckönskningarna börjat strömma in, både här och på facebook, så ringer veterinären samma kväll. Nemo har i ett slag blivit mycket piggare. Han hade själv velat gå ut, och väl ute ville han springa! Det var knappt jag trodde på det, då han dagen innan var så slut att han inte ens orkade se på mig. Veterinären tyckte att det inte fanns anledning att hålla kvar honom. Så jag hämtade hem honom på kvällen. Det var givetvis inte samma gamla pigga hund, men det var en klar förbättring. 

De första dagarna haltade han betänkligt på ena frambenet och hade fortfarande tidvis svårt med andningen på grund av skadorna mot lungorna. Han har hållit sig lugn och mestadels legat på filten och vilat. Han var också uppenbart mycket mörbultad i psyket. Svansen mellan benen för jämnan och ögon vidöppna och stirrande. Men nu, en vecka senare börjar livet komma tillbaka till honom. En betydligt gladare hund är på ingång.

Vi var på återbesök hos veterinären igår. Skadorna inombords är forfarande inte läkta och reflexerna på vänstra frambenet är inte helt som de ska. Han haltar fortfarande men inte alls lika mycket. Så jag tar och citerar en av mina alltid positiva familjemedlemmar:
-Hä bli no bra :-)

Det här är ett inlägg jag skriver som terapi för min egen skull. Det handlar om Nemo, en liten hjälte med speciell plats i mitt hjärta - kaptenen i min vardag - men som just nu kämpar för att återkomma till livet på en veterinärklinik i Slussfors. Med inre blödningar mot hjärta och lungor, och med kotförskjutningar på ryggraden efter att ha blivit rammad av en bil. Han är en border collie som nyss fyllt ett år. Jag saknar honom så otroligt mycket, det är så tomt här utan honom. Inga tassar mot golvet och ingen som lägger huvudet intill mitt vid kudden om morgonen för att få mig att vakna. Inga bedjande ögon vid dörren som säger: Kom igen nu kompis, vi går ut och jobbar lite!

Jag var i Norge i lördags när det hände. Lars-Jonas trodde att Nemo var död då, han låg vid sidan av vägen, orörlig på rygg med tassarna upp. Lars-Jonas bar honom till huset och förstod att han fortfarande levde. Han ringde mig och sa att det kanske var dags att avsluta allt nu, hjälpa döden på traven. Jag beordrade veterinär och som tur är har vi faktiskt numera en djurklinik bara sex mil bort. Nemo fick intensivvård direkt av duktiga veterinären Anette Kriller. Där ligger han nu med dropp och morfin. På ett rum med två katter som sällskap, men som han inte ens orkar bry sig om.

Igår hälsade jag på honom för första gången. Han viftade på svansen när jag kom, och lyfte trött på huvudet. Mer orkade han inte. Hans blick var trött och tom. Inte alls den där pigga och förväntansfulla vallhundsblicken som han alltid brukar ha. Även på en hund avspeglas själen i ögonen, det vet jag nu. Jag försökte få honom att se på mig, men han ville inte. Men han tog tacksamt emot mina smekningar, han gillar särskilt att bli kliad bakom öronen.

Inom mig pågår en moralisk kamp. Enligt min kultur och tradition som jag växt upp med avlivas hundar som man inte längre har användning för. En användbar hund är i det avseendet en hund för jakt eller vallning. Men vem har egentligen sagt att en hund, som får en att må bra, inte skulle vara till nytta? Även om den inte längre kan jaga eller valla...

Jag har redan tagit ett sånt beslut ett gång, som inte var förankrat i hjärtat. Zorro hette han och var en border collie/labrador.  En jättefin vän men som jag inte hade tid med då. Jag lämnade bort honom till min mamma, som inte heller hade tid. Till slut tog jag mitt ansvar och beslöt att han skulle avlivas, precis som jag är van att man gör med hundar som inte "duger". Jo, visst kändes det, jag kan inte säga nåt annat. Men jag maskerade de känslorna bakom ett försvar inför mig själv, av att "såhär gör man ju" och så gick jag vidare. Sorglöst, men bara på ytan.      

Nu har minnena av Zorro blivit allt blekare, lagom till att det är dags att ta ett nytt beslut, den här gången för Nemo. Det enda jag vet nu är att det här beslutet kommer jag att förankra i mitt hjärta. Och det som avgör är inte veterinärkostnader och så kallad hundnytta, utan huruvida Nemo kan få ett bra liv efter detta. Först och främst är han en vän, min mest tillgivna och lojala. Allt han gjort för mig, är jag skyldig att ge honom tillbaka. Min största önskan just nu är att jag får tillbaka min hund, som den goa glada kille han var när han stog i fönstret och såg efter mig när jag drog till Norge i lördags morse.

Nemo som valp. 10 veckor.

Nemo har hittat sig en resväska, funkar perfekt som sovplats :-)

Per Martin Israelsson (Foto: Anneli Kråik)

Kommer ni ihåg mitt blogginlägg "En Davids kamp mot Goliat"? 
(Länk: http://blogg.vk.se/annelikraik/2010/03/15/en-davids-kamp-mot-goliat-162320)

Det handlade om renägaren Per-Martin Israelsson i Vapstens sameby som nekades att registrera renmärke för sin minderåriga dotter. Samebymajoriteten ansåg inte att han var medlem i samebyn trots att han äger renar i ett renmärke som registrerats för användning i samebyn. Och trots att Per-Martins förfäder i många generationer bedrivit renskötsel i samebyn. Samebyns negativa ställningstagande ledde till att Per-Martin fick processa mot såväl Länsstyrelsen i Västerbotten som mot myndigheten Sametinget, för sin och dotterns rätt. Det har tagit 10 långa år, men nu har "David" vunnit kampen!  

Förra veckan beslutade sametingets styrelse efter föredragning av myndighetens jurist att "Per-Martin Israelsson är att anse som medlem i Vapstens sameby", och slår fast att dottern har rätt att registrera renmärke i samebyn.
Jag vet att Per-Martin och hans dotter är obeskrivligt glada nu, med all rätt. Om det är möjligt så är jag lika glad som dem. Jag gillar när rättvisan segrar som den enligt min mening har gjort nu. Det övertygar mig om att man aldrig ska sluta kämpa och ge upp det man tror på.

Per-Martin och hans fall har berört mig särskilt i hjärtat. Antagligen för att jag och mina döttrar befunnit oss i just den här situationen. Jag vet hur det känns att stånga huvudet mot en myndighet som inte tar hänsyn, vare sig till känslor eller juridik. Som med enkla godtyckliga pennstreck har makten att radera rättigheter för alla framtida generationer. Jag har varit där, i vanmakten och känslorna av maktlöshet över att driva en kamp som ingen tycks se. Men jag har, liksom Per-Martin, vunnit den kamp som jag inte trodde var möjlig att vinna. Och det kära läsare, det känns i hjärtat... 

Jag har också fått vara med att företräda Per-Martin juridiskt i det här ärendet, så för mig är segern dubbel. Dock är jag ganska säker på att majoriteten i Vapstens sameby inte heller nu erkänner Per-Martin och hans dotters rättigheter. Lika lite som de accepterade domstolsutslaget som fastställde mina döttrars medlemskap och rätt till renmärken i samebyn. Men det spelar mindre, eller ingen roll. För jag tror att de politiska vindarna har vänt. De flesta kloka samer inser nog att om vi ska jobba för att stärka rättigheterna för samerna som folk, så kan vi inte samtidigt jobba för att inskränka rätten för de enskilda individerna.

Så grattis Per-Martin och Anni-Linn! Vägen mot upprättelse för Vapstens ursprungssamer har bara börjat :-)

Hej mina vänner och bekanta samt övriga läsare!

Från och med nu kommer jag att tillämpa hårdare debattregler för kommentering på min blogg. Det innebär högre krav på saklighet i inläggen, att debatten håller god ton och att uppenbara kränkningar av enskilda namngivna personer inte får förekomma. 

Ni har fortfarande rätt att vara anonyma när ni debatterar på min blogg, men jag publicerar inga inlägg där skribenten uppger falska e-postadresser eller falsk identitet. Det betyder i praktiken att jag vill veta vem ni är även om ni är anonym i publiceringen.  

En uppmaning till debatterande politiker är att ni för debatten under ert eget namn. Det är självklart inget krav, men dock en stark önskan.

Välkomna att forstätta debattera!

Detta brev tillställs idag partiet Samernas ordförande samt partistyrelsen:

Enligt kungörelse vid extra plenum i Arvidsjaur 2011-09-01, deklarerade Lars Wilhelm Svonni för partiets räkning att ledamöterna Alice Nilsson och Lars-Jonas Johansson inte längre företräder partiet. De anklagas för att vara demokratiska haverister som svikit väljarna och frångått partiets ideologi.
Med anledning av dessa mycket allvarliga anklagelser mot två av partiet Samernas folkvalda, är det nödvändigt att partiet besvarar följande frågor och lämnar en förklaring:

Vad, vem eller vilka är partiet Samerna? Är det partigrupp, styrelse eller kongress enligt partiets stadgar?

Är den skrivelse som lästes upp av Lars Wilhelm Svonni att betrakta som en officiell deklaration från partiet Samerna?

På vilket sätt kan det säkerställas att det som deklarerats är partiets uppfattning med utgångspunkt från svaret på den första frågan?

Vilken funktion inom partiet har tagit det beslut som ligger till grund för den aktuella kungörelsen?

Är det ett beslut av ordförande/partiledaren? Är det ett beslut av de tre ledamöter som fanns på plats under det extra plenumet? Eller är det ett beslut taget av partistyrelsen? Beroende på vilket, hur motiveras rättskraften i det som kungjorts, enligt Samernas stadgar?

Av vilken anledning informerades inte Alice Nilsson och Lars-Jonas Johansson om parties kommande utspel under pågående plenumsförhandlingar?

Enligt kungörelsen har Alice Nilsson och Lars-Jonas Johansson ”under lång tid satt i system att inte underordna sig de demokratiska beslut som fattats av partigruppen, partistyrelsen och partiets kongress”.

Exakt vilka beslut är det som dessa båda inte underordnat sig och som lett till ett så drastiskt agerande från partiet? Har de i så fall, i god tid och på demokratisk väg fått vara delaktiga i att påverka dessa beslut?

Jag förutsätter att de beslut som avses tagits under protokollförda möten, och att det i sådana fall finns protokoll att uppvisa. Det bör även finnas antingen skriftliga reservationer från dem som inte delar besluten, eller framgå i protokollet att beslut tagits enhälligt.

Kan partiet Samerna uppvisa sådana handlingar som rör de beslut där Alice Nilsson och Lars-Jonas Johansson, anses ha gått emot partiet? Om inte, hur kan då dessa beslut anses vara demokratiska beslut?

Vid partiet Samernas extra kongress i maj det här året i beslutades att inte utesluta Lars-Jonas Johansson från partiet.
Hur anser partiet att man respekterat kongressens beslut när man samtidigt i partiets namn avgett den aktuella kungörelsen?

Var det enligt partistyrelsens mening demokratiskt och i enlighet med kongressbeslut att inte kalla Lars-Jonas Johansson till partiets överläggningar under Sametingets plenum i Vålådalen, maj 2011, trots att partikongressen tagit beslut om att inte utesluta honom?

Slutligen:
Enligt muntlig uppgift från partiledaren i förra veckan är såväl Lars-Jonas Johansson och undertecknad fråntagna våra ordförandeskap för våra respektive distrikt i partiet.
Vilken funktion inom partiet har beslutat om detta? När gjordes det och med vilket stöd i partiets stadgar? Har partiet för avsikt att officiellt delge oss det beslutet?

Vidare finns uppgift från partiledaren att vi inte kommer att bli kallade till partiets kongress i oktober.
Stämmer detta och hur motiveras i så fall detta?

Jag vill personligen också veta varför jag inte fått svar på min fråga om varför jag inte kallats till disktriktsordförandemötet i Luleå, som jag ställde till vice partiledaren Mikael Jakobsson. Samt varför ingen ur partistyrelsen besvarat mitt brev som gick ut till styrelse och medlemmar i början av året.  

Jag och många med mig emotser konkreta svar på dessa frågor.

Med vänlig hälsning

Anneli Kråik

I torsdags höll Sametinget extra plenum i Arvidsjaur. Jag satt vid datorn och lyssnade lite slött till websändningen från mötet. Men plötsligt hörde jag nåt som fick mig att knappt tro mina öron. Min första tanke var att det nu slagit helt slint för partitoppen i Samerna. Sittande mötesordförande, Lars Wilhelm Svonni, tillika ledamot i partiet Samerna passade på att läsa upp en kungörelse från det han påstod vara partiet. Den gick ut på att partiet anser att ledamöterna Lars-Jonas Johansson och Alice Nilsson är demokratiska haverister, att de svikit väljarna och inte längre företräder partiet. En uteslutning kort och gott, som i praktiken betyder INGENTING. En nullitet för att använda Svonnis egna ord.

Men själva tillvägagångssättet, att kuppa hela Sametinget, inklusive de berörda ledamöterna, och bedriva politik på en så låg och odemokratisk nivå, gör mig matt. Det här gick ut i etern, till hela Sverige och världen. Och en kort stund skämdes jag för att vara same, när personer i vårt högsta beslutande organ beter sig såhär. Och dessutom i det parti där jag en gång lade min röst. Det senare kommer ALDRIG mer att ske, så länge nuvarande partitopp styr partiet.  
Lars-Jon Allas i Guovssonásti gick upp och bad partiet SAMERNA att inte belasta sametinget med de interna problemen. Erik Oscar Oscarsson i Lpss gick upp och sa att något liknande skulle man aldrig ha släppt upp i en kommun.

När chocken släppt så insåg jag att partitoppen genom sitt utspel via Lars Wilhelm Svonni, precis bekräftat allt det jag skrivit om partiet SAMERNA på den här bloggen. Det odemokratiska arbetssättet, bristen på respekt för de demokratiska spelreglerna, bristen på respekt för väljarna och inte minst den egna partikongressen. För vem eller vilka har egentligen beslutat att Lars-Jonas och Alice inte längre företräder partiet? Är det de övriga tre ledamöterna som befann sig vid det extra plenumet i Arvidsjaur? Är det partistyrelsen, av vilka flertalet inte fanns på plats? Eller har partiet hållit en hemlig kongress? 

Jag blir konfunderad när jag läser i kungörelsen att de båda uteslutna anklagas för att ha "satt i system att inte underordna sig de demokratiska beslut som fattats från partigruppen, partistyrelsen och partiets kongress." 
Vid den senaste extra partikongressen så ville partitoppen att Lars-Jonas Johansson skulle uteslutas, men kongressen motsatte sig det. Det beslutet måste väl gälla så länge det inte hållits en ny kongress som tagit ett annat beslut. Men uppenbarligen så struntar partitoppen i det kongressbeslutet och anser att det är helt okej att bryta mot "demokratiska beslut", så länge det är rätt personer som bryter mot dem. 

Nej, partitoppen i partiet SAMERNA är sina egna bästa bödlar, de avslöjar sig själva utan yttre hjälp. Det är synd på ett parti som hade alla förutsättningar att bli en trovärdig och stark aktör på den samepolitiska arenan. Men en vacker ideologi måste också kompletteras med ett aktivt handlande, för att ett parti ska vinna mark. 
Och jag tror att väljarna är kloka nog att inte nöja sig med luddiga anklagelser, om vad de uteslutna gjort och inte gjort. Min uppmaning är: fram med något konkret och bevisa det!