Anneli Kråik Jannok

Vapstens histora del 3 – Vittnesmål inifrån samebyn

Av , , Bli först att kommentera 0

Hittills har jag redovisat vad som framkommit i ett polisförhör med en av Lantbruksnämndens tjänstemän, om förhållandena i Vapstens sameby under delar av 70- och 80-talen. Fortfarande finns mer att återge från detta förhör och jag hoppas kunna återkomma till det. Men i den här artikeln får ni ta del av ett vittnesmål från en person som befann sig inom samebyn, som renskötare vid den här tiden. Han tillhörde också de inflyttade, men kom till Vapsten senare än de övriga.

Vittnesmålet gavs i ett polisförhör 1982-03-31, i samband med att samebyns inflyttade samer anmälde några ursprungssamer för ”olaga renskötsel”. Eftersom jag inte vill namnge de här personerna så har jag ersatt deras namn i citaten. [Renskötaren] är den som avgett vittnesmålet. [Sönerna] är just sönerna till de två [bröder] som inflyttade till Vapsten.
För egen del gör det här vittnesmålet att åtminstone jag kommer ett steg närmare för att förstå historiens betydelse för motsättningarna i det här området.

Renskötaren ger inledningsvis en historiebeskrivning över Vapstens sameby. Han berättar att i början av 30-talet hade två bröder med sina familjer kommit från Norrbotten till samebyn, (på den tiden lappby.) De här familjerna hade vintertid skött sina renar själva medan övriga renägare i lappbyn skött sina renar. Sommartid bedrevs renskötseln samfällt med samebyns samtliga renägare. På höstarna hölls renskiljningar där de inflyttade familjerna skiljde ut sina renar inför vintern.

I mitten av 50-talet hade den störste renägaren Lars Johansson, som också var ordningsman i byn, flyttat med sina renar till Vilhelmina norra lappby. Efter att han flyttat förekom det inte längre att de inflyttade familjerna skiljde ut sina renar. Enligt vittnesmålet hade förhållandet inom Vapstens sameby fortfarande varit rätt bra under den tid ”gubbarna”, som han kallar de äldre bröderna, var med. Men när deras söner tog över verksamheten kom dessa att dominera verksamheten inom lappbyn.

”Sedan sönerna efter {bröderna] övertagit liksom verksamheten efter sina fäder, kom dessa att göra vissa saker som tidigare ej varit tillåtna. Bland annat hade de ofta utfört kalvmärkningar utan att meddela övriga renägare. Bland annat märktes det att en del kalvar blev felmärkta….”
”…Så småningom skedde detta i sådan utsträckning att [Renskötaren] kom till misstanken att felmärkningarna var i viss mån avsiktliga. [Renskötaren] fick den bestämda uppfattningen att pojkarna … arbetade med den inställningen att de ”skulle arbeta bort” smårenägarna, däribland [Renskötaren] själv.”

För att förhindra att få alltför många kalvar felmärkta upger Renskötaren att han låtit en del av sina renar finnas inom dels Umbyns lappby, dels även i Vilhelmina norra lappby, för att på detta sätt undgå att kalvar felmärktes. Han visste att i de här byarna skulle eventuella kalvar efter hans vajor bli märkta på riktigt sätt.
Han uppger vidare att en av sönerna hade skaffat sig flygmaskin i samband med vattenregleringarna inom Vapstens sameby i senare delen av 1960-talet.

”Då hände det mycket ofta att [sönerna] flög ut med flygmaskinen och hade kalvmärkning. Övriga smårenägare underrättades dock aldrig om dessa. Vid sådana tillfällen hade även ”helöringar” märkts. Helöringarna hade då märkts i [sönernas] märken. Vid en del tillfällen hade [Renskötaren ] tagit sig fram till platser där han visste att kalvmärkningar förekom. Då han på eftermiddagarna kom fram till platsen var ofta helöringar då redan märkta. Det förekom även att [Renskötaren] vid en del tillfällen var med redan från början när kalvmärkningar skulle äga rum. Om [Renskötaren] själv då försökte märka någon helöring i sitt märke var det närmast så att han hotades med stryk av [sönerna]. Själva hade de emellertid märkt helöringar i sina märken utan att de ansåg att någon skulle bråka om detta. Att helöringar märkts på sätt som [Renskötaren] nämnt vet [Renskötaren] med absolut bestämdhet eftersom han sett det vid så många tillfällen.”

Han berättar vidare att i samband med vattenregleringarna i slutet av 1960-talet fanns det inom Vapstens lappby troligtvis ca 8000 renar. Men dessutom fanns inom lappbyns område 1000-1500 renar som tillhörde Nils Johansson Blind, kallad ”Stornicka”. Stornicka var morbror till sönerna i en av de inflyttade familjerna.
Det berättas också i vittnesmålet att en av de här sönerna var ordningsman i lappbyn under övergången mellan 1928 års renbeteslag och den nya rennäringslagen. Om detta sägs i förhörsprotokollet följande:

”Ordningsmannen var i det närmaste ”egenmäktig” under den tid 1928 års renbeteslag gällde. Ordningsmannen och tjänstemännen från lappväsendet rådde i stort sett helt över lappbyns ekonomiska med flera angelägenheter. Dessa ordnade så att årssammanträden hölls en gång per år inom lappbyn. Ordningsmannen hade visst samråd med övriga renägare inom lappbyn. Smårensägarna hade emellertid rätt lite att säga till om. Inom Vapstens sameby var det i huvudsak [sönerna] som bestämde vad som skulle ske.”

När den nya rennäringslagen trädde ikraft var det meningen att de nya samebyarna skulle bli mer självständiga i förhållande till myndigheterna och sköta sina angelägenheter själva. Men i vittnesmålet framgår följande:

”Även efter det att rennäringslagen trätt i kraft hade tjänstemännen vid lantbruksnämnden årssammanträden inom Vapstens sameby. De tjänstemän som här avses var avdelningsdirektören Göran Lundvall bland annat.”

Alla lappbyar skulle med lagens kraft omregistreras till samebyar och anta stadgar efter 1971. Som nämnts i tidigare artiklar uppges alla lappbyar i Västerbotten ha gjort detta under 1971 och 1972. Men i Vapsten brådskade man inte med detta. Samebyn registrerades inte förrän 1975 och uppgiftslämnaren berättar att det var först när några ursprungssamer agerade som det blev bråttom.

”Det var först sedan det framkommit att Tage Östergren med flera inom Tärnaområdet ingått till Länsstyrelsen med begäran om att Vapstens sameby skulle registreras. Tjänstemännen vid lantbruksnämndens Rennäringsdelegation hade då fått reda på detta och hade meddelat till ordförande inom Vapstens sameby att nu var det bråttom att se till att de fick samebyn registrerad på riktigt sätt efterom Östergren inkommit med ansökan.”

Fortsättning följer….

Bli först att kommentera

Vapstens historia del 2

Av , , Bli först att kommentera 0

Idag hölls ett seminarium i Umeå där  ”fd rennäringstjänstemannen Göran Lundvall berättar om sina erfarenheter från många års arbete i renskötselområdet.”
Den här rennäringstjänstemannen påträffar jag ofrånkomligt gång på gång i de gamla luntorna om Vapstens sameby. I Tärnaby-området är Lundvall ett namn som inte uttalas med alltför ädel klang. Hans roll i de tvivelaktiga händelser som historiskt utspelats inom Vapstens sameby, är starkt ifrågasatt av många i det här området. I mitt fortsatta grävande i Vapstens historia, lär jag träffa på honom fler gånger. Och de som missade seminariet idag kan läsa mera om den mannen här, i fortsättningen av Vapstens historia.

”Efter samebyns registrering 1975 hölls ingen ordinarie bystämma förrän år 1979, trots att rennäringslagen föreskriver årlig ordinarie bystämma. På en extra bystämma den 11/3 1976 var fyra stycken av medlemmarna närvarande. Dessutom var även Göran Lundvall och Unander Axelsson närvarande. På denna extra bystämma valdes ny styrelse för Vapstens sameby, trots att enligt stadgarna sådan styrelse endast får väljas vid ordinarie bystämma. Detta är även föreskrivet i rennäringslagen”

Det här vittnesmålet kommer från den av Lantbruksnämndens tjänstemän som förhördes i utredningen om förhållandena i Vapstens sameby 1981. (se Vapstens historia del 1). Han berättar om en samebystyrelse som begår ständiga stadgebrott och brott mot rennäringslagen, med ansvariga myndighetspersoners goda minne och utan att revisorerna anmärker på samebyns förvaltning.

I samebyns stadgar som antagits 1973 står att styrelsen ska bestå av ordförande och sex ledamöter, som väljs från en ordinarie bystämma till nästa. Endast fyra personer undertecknade upprättandet av stadgarna, och tjänstemannen ifrågasätter därför giltigheten av stadgarna. Han uppger vidare att efter att stadgarna antagits har styrelsen aldrig bestått av fler än sex personer fram till ordinarie bystämman 1981.
Tjänstemannen menar att det inte funnits medlemmar att tillgå för att besätta platserna då samebyns intention varit att krympa medlemsantalet och på så sätt få större del av intrångsersättningarna till var och en.

Vid den extra bystämman 1976, där alltså de två statliga tjänstemännen Lundvall och Axelsson närvarade, invaldes i styrelsen de fyra närvarande medlemmarna + två ytterligare personer som inte var med på mötet. De två sistnämnda ifrågasätts av tjänstemannen om de över huvud taget var möjliga att ingå i samebyns styrelse. Tjänstemannen redovisar följande skäl till detta:

Den förste har, enligt tjänstemannen bedrivit renskötsel i Norge under många år. Redan 1946 fick denne, i egenskap av norsk renskötare, ett norskt renmärke registrerat på sig. Efter år 1966 har den här personen varit anmäld av norska myndigheter som inflyttad till Sverige för renskötsel på det område i Sverige som är avsatt för norsk renskötsel. Det bekräftar enligt tjänstemannen att personen har norsk renskötselrätt och att han inte samtidigt kan bedriva renskötsel i Sverige och vara medlem i Vapstens sameby. Han finns inte heller omnämnd i några handlingar inom Vapstens sameby förrän 1976 då han väljs in i samebyns styrelse. Att den här personen väljs in uppfattar tjänstemannen som att han genom detta garanteras del i samebyns intrångsersättningar och andra tillgångar.

Den andra personen som valdes in i styrelsen ifrågasätter tjänstemannen för att hon saknar både renar och renmärke. Detta har hon själv uppgivit till Kronofogden efter ett utmätningsförsök den 29/5 1975. Hon kan därför, enligt tjänstemannen, inte vara ledamot och styrelsemedlem i Vapstens sameby.

På fråga uppger tjänstemannen att det i samebyn finns endast tre renskötselföretag i rennäringslagens bemärkelse. Han namnger dessa och räknar upp ytterligare tre personer som dock är försatta i konkurs och därmed uppgivit att de inte har några renar. Beträffande dessa tre sistnämnda uppger tjänstemannen att samtliga varit medlemmar i samebyns styrelse från år 1975 till 1982 års ordinarie bystämma, trots att de sedan 1979 saknat förutsättningar för det. De har även deltagit i samebyns beslut trots att de inte har rösträtt, vilket man enligt tjänstemannen enbart kan ha om man äger renar.

Tjänstemannan påpekar att från och med den extra bystämman 1976 har någon röstlängd aldrig upprättats, frånsett bystämman 1981. Trots avsaknad av röstlängd har man deltagit i de olika besluten. Det har också varit regel att styrelsen har beviljat sig själv ansvarsfrihet då det inte funnits någon annan som kunnat göra det.

I stadgarna föreskrivs även att samebyn ska ha både investeringsfond och en byfond, men tjänstemannen uppger att några sådana fonder aldrig existerat. Det har heller aldrig upprättats någon förvaltningsberättelse som rennäringslagen föreskriver. Dessa formella fel i samebyns förvaltning har enligt tjänstemannen haft en del skadliga effekter. Ett exempel är att rättskyddet för tredje man och andra rättsägare försvagats.

”Den enskile medlemmen har obegränsat ekonomiskt ansvar. Om man då inte känner till vilka medlemmar som finns i byn, pga medlemsförteckning (verksamhetsberättelse) inte är upprättad, och det dessutom finns medlemmar i byn och i byns styrelse som saknar egna renar, så är det omöjligt för någon utomstående att få berättigade krav tillgodosedda.”

Tjänstemannen uppger att revisorerna aldrig anmärkt på samebyns förvaltning och redovisning. Det framgår vidare i protokollet vilka som varit samebyns revisorer. För åren 1979-1981 är tre av fyra tillhörande samma familj. För åren 1975-1979 uppges revisorn vara Einar Grundsström, Tärnaby. Lite längre ner i protokollet står dock följande:
”Einar Grundström fick inte kännedom om sin post som revisor förrän efter det han avgått.”

Tjänstemannen tillfrågas om vad han tror att övriga tjänstemän inom Lantbruksnämnden känner till om dessa oegentligheter inom Vapstens samebys förvaltning. Han svarar följande:

”lantbruksnämndens tjänstemän måste känna till sakförhållandet, eftersom de som regel alltid varit närvarande vid samebyns årsmöten och styrelsesammanträden. De måste därför vara väl införsatta i vad som hänt inom samebyn under årens lopp.”

En av de tjänstemän som här avses är rennäringsdirektör Göran Lundvall.

Fortsättning följer…

Härnäst: Renskötseln inom Vapstens sameby

Bli först att kommentera

Vapstens historia, del 1

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag håller på att läsa in mig på Vapstens historia. Det är ett tacksamt jobb för det finns så många skriftliga dokument att tillgå och deras innehåll är minst lika spännande som en deckare av Camilla Läckberg. Just nu sitter jag med ett intressant polisprotokoll från ett förhör med en av dåvarande Lantbruksnämndens tjänstemän. Förhöret är daterat 1982-10-05 och har rubriken:
”Utredning angående förhållandena inom Vapstens sameby”.

I några artiklar framöver hoppas jag i mån av tid, kunna återge innehållet i det här protokollet och andra dokument där det redogörs för många märkliga turer inom Vapstens sameby. Idag inleder jag med att återge det som kastar ljus över hur det egentligen gick till, och varför, när Vapstens ursprungssamer förlorade rätten till sin egen sameby.

Många menar att det skedde en felaktig rättsförlust för dessa samer när den nya rennäringslagen trädde ikraft 1971. Då när alla gamla lappbyar med lagens kraft skulle omvandlas till samebyar ”föll” de ursprungliga samerna i Vapsten bort. Kvar blev bara dem som på 30-talet inflyttade till Vapsten från Norrbotten.

I en debattartikel som nyligen publicerats i VK skriver förre rennäringsdirektören Göran Lundvall:
”Renbyarna/samebyarna registrerades av Länsstyrelserna i de tre renskötsellänen och omfattade de personer som året före 1971 upptagits i lappbyarnas renlängder.”
Men för Vapstens del stämmer inte påståendet, vilket Lundvall givetvis vet om. Han var både den som undertecknade den aktuella renlängden, där flera ursprungssamer finns upptagna, samt att han var den person som deltog i flertalet av den nybildade samebyns interna möten dit ursprungssamerna inte längre hade tillträde.

Det framgår av det aktuella polisförhöret att alla lappbyar, utom en, i Västerbotten lät registrera om sig till samebyar under 1971 och 1972. Det var bara Vapstens sameby som inte inkom med någon registreringsansökan. Tjänstemannen berättar att 1974 inkom renskötselberättigade personer(ursprungssamer min anm.), vilka tidigare varit medlemmar i Vapstens gamla lappby, in med en registreringsansökan beträffande Vapstens sameby.

”När de aktiva renskötarna (de inflyttade, min anm.) i Vapsten fick kännedom om denna ansökan inkom de med en ansökan till Länsstyrelsen där fyra av dem hade undertecknat stadgarna beträffande den nya samebyn. Denna ansökan registrerades vid Länsstyrelsen varvid två tjänstemän vid Lantrbruksnämnden aktivt stödde den.”
Ursprungssamernas ansökan lämnades utan åtgärd.

I protokollet framgår vidare att Vapstens sameby erhöll 2-3 miljoner i intrångsersättningar i samband med vattenregleringar. Tjänstemannen uppger att han anser att ”medlemmarna i Vapstens sameby medvetet försökt utestänga andra renskötare från byn för att på så sätt få ensamma tillgång till de erhållna intrångsersättningarna.”

Han uppger
 vidare att ”anledningen till att Vapstens sameby inte lät registrera sig förrän år 1975 kan ha varit, att man inom samebyn hade den uppfattningen att det var lättare att fördela intrångsersättningarna mellan bymedlemmarna under den gamla ordningen. I den gamla formen för samebyn fanns inga stadgar antagna och följaktligen kunde man göra som man önskade.”

Tjänstemannen berättar vidare att ända sedan 1971 har renskötselberättigade samer inom byområdet ansökt om medlemskap i samebyn. Dessa ansökningar har hela tiden avslagits av samebyn i den mån de över huvud taget har upptagits till behandling. Tjänstemannen hänvisar till ett protokoll från Vapstens samebys årsmöte 12/8 1979 där samebyn beslutar bevilja medlemskap för en släkting, som under flera år bedrivit renskötsel i en annan sameby. I en paragraf därefter citeras följande:
”Byn beslöt enhälligt att avslå framställningen om medlemskap i Vapstens sameby från… XX, XX och XX (tre ursprungssamer, min anm.) Byn ansåg att det inte fanns plats för fler nyetableringar av lönsamma rennäringsföretag.”

Tjänstemannen anser att detta är ett exempel på maktmissbruk och att syftet från samebyn är att begränsa antalet personer som ska få del av intrångsersättningar. Tjänstemannen anser att de tre som sökt medlemskap hade en automatisk rätt till samebyn då de var boende inom byområdet.
Ursprungssamernas ”frivillighet” att sluta med renskötsel i Vapsten, torde vara lika frivillig som de till Vapsten inflyttade samernas vilja att flytta från sina traditionella marker i Norrbotten.

Fortsättning följer…

Bli först att kommentera

Hej världen!

Av , , Bli först att kommentera 0

Välkommen till Västerbottens-Kuriren – Bloggen. Det här är ditt första inlägg. Redigera eller radera det. Sen är det bara att börja blogga!

Bli först att kommentera