En dikt min mor kunde utantill
Min mor kom till mig idag, hade den lilla linnean i sin hand och sa.
Linnea bor i skogen
bland mossa barr och ris
och hon är fin och vacker
på obeskrivligt vis
¤
Hur törs den lilla vara
i ensamheten så
Finns någon där som vaktar
de mjuka vidjor små
¤
Ja där finns furens armar
med gullrött pansar nog
som akta att ej solstyng
den späda når i skog
¤
Och det vet nog Linnea
det kan jag säga visst
ty när i junidagar
hon höjer kvist vid kvist
¤
Så bär de i toppen
små klockor fagra två
helt röda allra innerst
helt bleka utanpå
¤
Det är med dem den lilla
törs tacka helt försagt
de jättestora träden
som hållit troget vakt
¤
Åt furen nog hon ämnar
en klocka av de två
den andra det är granens
men doften kan du få
Så vacker min mor var i diktens minut, hon lade dess blommor på bordet och gick ut. Min älskade mor så vacker och snäll hon är, hon ville nog visa dess enkla ting en dikt till kärleken. Jag följde efter gav henne en kram, och tacka för dikten fast tårarna rann. Hon skratta och sa. – Jag tror det var carl von line` som dikten skrev, men säker är jag inte.
Senaste kommentarerna