En dikt min mor kunde utantill

Min mor kom till mig idag, hade den lilla linnean i sin hand och sa.

Linnea bor i skogen

bland mossa barr och ris

och hon är fin och vacker

på obeskrivligt vis

           ¤

Hur törs den lilla vara

i ensamheten så

Finns någon där som vaktar

de mjuka vidjor små

          ¤

Ja där finns furens armar

med gullrött pansar nog

som akta att ej solstyng

den späda når i skog

         ¤

Och det vet nog Linnea

det kan jag säga visst

ty när i junidagar

hon höjer kvist vid kvist

         ¤

Så bär de i toppen

små klockor fagra två

helt röda allra innerst

helt bleka utanpå

         ¤

Det är med dem den lilla

törs tacka helt försagt

de jättestora träden

som hållit troget vakt

         ¤

Åt furen nog hon ämnar

en klocka av de två

den andra det är granens

men doften kan du få

 

Så vacker min mor var i diktens minut, hon lade dess blommor på bordet och gick ut. Min älskade mor så vacker och snäll hon är, hon ville nog visa dess enkla ting en dikt till kärleken. Jag följde efter gav henne en kram, och tacka för dikten fast tårarna rann. Hon skratta och sa. – Jag tror det var carl von line` som dikten skrev, men säker är jag inte.