Älskade Adam (Vajmo)

När jag och min hund Adam flyttade till Stensele (eller Vajmo som min bästa väninna kallade honom för när han var liten och som betyder hjärta på samiska,) så har vi jobbat för att vi skulle trivas i vår nya tillvaro, för allt blev förstås nytt för både honom och mig och så blev det även för katten Ella som också följde med. De första stegen som Adam gjorde i vår nya lägenhet var att snusa in sina revir och visade katten Ella vart hon skulle få ha sina platser. Det andra steget var också att finnas till hos mig. Han vek aldrig från min sida,han såg till att där jag var så var också han,och jag lovade Adam den första natten vi sov i vår nya lägenhet att jag aldrig skulle lämna honom och vika från hans sida heller.

De första dagarna och veckorna såg jag till att vi kunde gå med sopor och hämta posten tillsammans, för jag ville han skulle förstå att det var endast det som jag gick ut för att göra.

Jag sa alltid till honom innan vi gick ut.

- Nu ska vi gå och slänga soporna, och nu går vi och hämtar posten.

Vet ni, jag brukade låta honom snusa på soppåsen innan vi gick ut, eller när jag tog upp posten från brevlådan,för jag hade hoppet om att han skulle börja förstå vart jag skulle och att jag inte skulle bli borta länge om jag skulle gå själv. Sakta och säkert började han vänja sig att det var bara några minuter som det handlade om, och jag själv kunde gå en liten sväng ensam med soppåsen och komma tillbaka med brev i handen.

 

Från det vi flyttade så började mina tankar gå till hur vi bäst skulle få lugn och ro, vi försökte med korta promenader runt hyreshuset, små korta promenader i blöt och slask, för våren stod för dörren och trottoarerna var snöiga, och med massor med goda lukter som Adam inte kände igen. Det ska jag säga, det tog flera minuter för oss att gå den lilla sträckan vi gjorde för Adam hade alltid nosen i allt som luktade nytt, och vi kunde väl aldrig gå enbart bara framåt. Han snusade på för varje steg vi tog likt en liten mullvad som skulle hitta mera om han grävde ned nosen en liten bit till i den snöblaskiga skitiga jorden, gissa om det tog tid. Men! När vi kom in så var han nöjd och satt oftast och väntade tills jag hade tagit av mig ytterkläderna, han väntade förstås på korvskivan som fanns i en plastpåse i min ficka. Den visste han så väl om, han visste att jag skulle lägga plastpåsen med korvskivan i på golvet, och sedan så fick han själv ta fram den. . När korvskivan var uppäten, så var det då dags att gå runt i lägenheten för att se efter att Ella låg på sin utdelade plats

 

Allt gick i sin gilla gång och vi började successivt att vänja oss i vår lägenhet, för tur var väl det, för Adam hade bott i Sorsele i nio år och jag i trettiotvå år. Men för att inte stressen och det nya skulle bli för stor i bland annat våra små ute promenader, med olika nya hundar och lukter så började jag att fundera på vart vi skulle kunna köra med bilen för att få lugnare runt omkring oss, och för att vi skulle kunna trivas båda två ute. Jag är nämligen en av de som själv har hundrespekt och helst då stora hundar såsom schäfrar. Men Ni förstår Adam var inte precis det, rädd för stora eller små hundar som jag menar jag, och jag tror att han faktiskt trodde att han var en stor hund för han mopsade upp sig väldigt när han träffade på som jag tyckte hundarna syntes. Hundar! Tre meter höga med ett jätte stort gap, och han brydde sig inte alls att han hade små korta ben och var några äpplen höga. Kanske han inom sig kände av min rädsla så han ville skydda mig och då visade han auktoritet genom sitt agerande.

I alla fall så började jag köra mot vissa gamla skogsvägar jag kände till, och stannade av för att vi skulle få gå ut och strosa omkring ifred. Det var faktiskt en härlig känsla att bara ströva på gamla vägar med Adam.. Måste säga att Adam började förstå detta när vi gjorde vår eftermiddags sväng och han var väldigt ivrig när tiden för den halvtimmespromenaden började närma sig, och allt eftersom snön började tina så kunde vi åka till stugan och Adam var den som var gladas men även jag, för när vi hoppade in i bilen med riktning mot stugan var svansen i ett viftande som jag inte hade sett på väldigt länge och mitt hjärta var glad för att vi kunde åka och för att vi hade någonstans att ta vägen. Till vårt ställe! Vårt hem! Där jag även visste att det var Adams älsklingsställe och där inget var förändrat, där möblerna stod på sina platser och där kudden Adams fanns, och där han kunde fritt få springa runt snöögarna. Det gjorde mig också så väldigt väldigt glad, när jag flera gånger sa till honom att när snön har tinat lite till så ska vi flytta hit och vara här vi ska också ta med Ella. Det var som om han förstod mina ord hans svans slog mera kraftigt fram och tillbaka istället för ett viftande, för vi visste nog båda också att vi kunde ju inte lämna henne heller i lägenheten för länge, eftersom hon också var ensam och var ovan. Som sagt, Adam gick sin runda som han brukade i stugan medan jag krattade runt snöhögarna den lilla stunden vi var där och vi gick oftast sedan efter gamla grusvägen en bit, så när vi kom tillbaka mot bilen satte han sig ned och då förstod jag också att han var klar för att åka hem till Ella.

 

Tiden kröp fram till det att vi skulle ta bilen stoppa Ella i sin rese väska, och hämta min mor och sedan åka till stugan.  Så vi sysselsatte oss om dagarna med att försöka få det trivsamt i lägenheten, det var ett stökande på kvällarna och Adam brukade för det mesta ligga i vardagsrummet på soffan med tv:n påslagen och sedan så hoppade han på träsoffan i köket för att kolla upp vad jag pysslade med. Till slut så blev det bra och jag fick till en bra sovplatser för både jag, Adam och Ella. Vi stökade på med allt vad som innebär med möbler,tavlor, porslin, och så vidare, vi hälsade också ofta på min mor som som har bott i Stensele i många år och det blev för varje gång ett glatt bemötande mellan henne och Adam. Ni förstår Adam älskade mamma, när hon skulle följa med till stugan som ett exempel så,  för varje gång så hade vi problem att få honom att förstå att han var tvungen att flytta på sig så att mor kunde sätta sig i framsätet, och när vi efter minuter hade fått honom att flytta på sig så hade mor heller inte precis hunnit sätta sig in i bilen förrän han satt i hennes knä med en glädjande svans och ivrigt nosande på henne.

 

Efter någon vecka så bestämde vi oss att flytta till stugan och tro mig, den känslan jag hade var enorm för mig, och den glädjen Ella hade och Adam visade, den glädjen fick jag uppleva och se och jag kommer alltid att minnas den. Den glädjen gjorde mig stark i själen och tacksam för att vi bestämde oss. Har inte ångrat en minut av det att vi åkte.

 

Men i all denna stress med flyttande till Stensele, med nya vanor och nytt hem, så var heller inte Adam riktigt frisk kroppsligt. I Sorsele därifrån jag flyttade, hade han en hosta som hördes mellan varven, och för mig så kändes det som hans lilla hjärta började att krångla.  Inte jämnt det tog väl veckor innan nästa nysning eller hostande dök upp och vi hade hunnit bo in oss några veckor i Stensele då en hundsjukdom som hette kennelhosta fick fäste hos honom. Det var en hosta som liknade den han hade, men det lät som om han hade fått något i halsen och som hade fastnat ordentlig. Jag ringde veterinären för att få svar på de frågor jag hade, och veterinären visste med all säkerhet vad det handlade om, Adam hade blivit smittad av Kennelhosta, Hon förklarade för mig vad kennelhosta var.

Man kan säga att det liknar kikhosta som vissa barn får, de hostar och hostar och hostar, näst intill kiknar, fast det kommer inte upp något. Många som ringer när hundar får dessa hostattacker de tror i regel att hunden har fått något i halsen sa hon. Kennelhosta är likt en förkylning kan man säga och den skulle behandlas som förkylning. Adam hosta kraftigt och för varje gång så tappade han lite av andan och det blev besvärligt med andningen. För att lindra hostan så rekommenderade hon att ge lite av hostmedicinen Bisolvon. Faktiskt det hjälpte! Jag skulle också hålla koll på hans temp eftersom hundar har mellan 38 -39 så skulle det inte få gå högre än 39, 4 då skulle vi uppsöka en veterinär menade hon. Adam kämpade på och mellan dessa hostattacker så kunde han äta och dricka och jag försökte vila med honom så ofta det gick och så ofta han ville. Han behövde massor med lugn och ro.

Dagar gick och mellan varven så kändes det som om han skulle orka ta sig tillbaka. Endera gången så var han matt och orka inte lika mycket och vissa dagar mellan hostan så hoppade han och lunkade på som vanligt. Jag och mor blev så glad en dag när han skuttade ned för de tre trapporna vi har med svansen viftande och utan att hosta. Vi trodde att han höll på att friskna till. Men det blev tvärt om. Jag trodde inte att denna elaka Kennelhosta och den ansträngning som Kennelhostan förde med sig skulle ta hans sista ork, jag ville inte tro det. Jag trodde jag skulle kunna få ge honom all den hjälp jag kunde för att han skulle orka friskna till från hostan och sedan att han skulle läka. Men så blev det inte, hans lilla hjärta orkade inte med ordentligt och jag tappade min lilla Adam, min trogna vän och kamrat midsommardagen, han blev nio år gammal. Hans hjärta orkade inte med denna fula kennelhosta, och han dog i min famn på gräsmattan..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

adam 1

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag visste också inom mig att han ville tillbringa sista dagarna i stugan, och att han skulle gå vidare, jag bara visste förstår ni, men jag vägrade att inse den tanken. Det satt en oerhörd smärta inom mig och i mitt hjärta när jag tittade på honom och han kröp ihop intill min hals ibland om kvällarna i stugan, eller när han  var tjurig och prompt ville att jag skulle gå med honom på hans pinkar runda, och för mig var det en självklarhet att följa honom, jag kan säga det var Adam som ledde mig och inte tvärt om. Han hade inte ens koppel på sig utan han gick lite före mig, stannade en stund fortsatte stannade och fortsatte, slängde med huvudet som för att visa den här vägen ska vi gå, han tog ingen annan väg än den som vi hade, nu kallar jag den för Adams pinkarrunda, och jag går den rundan inte alla kvällar men näst intill.  Ni förstår, Han brukade som inte bry sig om att jag följde med eller inte när han var någorlunda vital på hans pinkar runda, han gick då hur han ville, ej heller var han så mycket av att sitta i knäet och vila med huvudet mot axeln min i många många minuter. Men sedan den här sjukdomen kom smygandes, så slöt han sig närmre och närmre mig och ibland så bara ville han lägga huvudet på min axel när jag satt i fåtöljen, och han kunde ligga på det sättet väldigt länge. Han lämnade inte mig och jag fick chansen att inte heller lämna honom, vi höll vad vi lovade varandra.

Jag är så tacksam, så tacksam för att jag tog initiativet till att försöka förstå att vi båda mådde bäst i stugan och att vi åkte dit och vara tillsammans de sista dagarna i hans liv. Jag är bara så tacksam. Adam har fyllt mitt hjärta och fyllt det med all den kärlek som en hund kan ge, och ingen i hela denna värld kan ta ifrån mig det. Ingen! Jag säger bara! Tack Adam för all din vänskap, all din glädje som du gav till mig när du kände av mina sorger. Tack för att du envisades med att jag skulle finnas vid din sida de sista pinkar rundorna du gjorde och att du visade mig att inte jag skulle vara ledsen på nätterna, för när jag var det lade du dig bredvid mig som en liten rund boll och tittade på mig med en liten svans som viftade i luften. Jag somnade så gott när du fanns vid min sida. Och jag fick rå om dig, jag fick hjälpa dig när du inte mådde bra, steka den bästa maten du gillade för att få dig att äta och det var hamburgare, och viktigast av allt att vi inte lämnade varandra i dina sista andetag. Älskade Lilla Adam! Här kommer en dikt skriven till dig, men också så vet jag att vi skall dela med oss av den till alla som har mist sina djur eller sina vänner. Jag har kallat den för sommarslöjan.

SOMMARSLÖJAN

Var söks jag i dess skymning

Var finner jag min plats

Vart gästar jag som yngling

en vacker sommarnatt

 

Vid kanten av dess klippa

I stormars vattenbryn

Där skuggor dock kan finnas

intill en outsäglig sky

 

Vart söks jag i dess skymning

Vart fick jag städse gå

När kroppen blev berikat

av det som var så svårt

 

Intill dess vackra vatten

intill min boning där

Vars slöjors vita segel

gav sluten atmosfär

 

Där vattendroppar döljer

en klippa intill strand

Den stranden gav så vika

För liv och ord så sann

 

Vart söks jag i dess skymning

När hösten faller på

Där daggen lägger krona

på varje grönskat strå

 

Där finnes plats på jorden

Det vackraste jag vet

En plats som lindrar tonen

som läker sår till evighet

 

Den platsen vill jag dölja

den är dock enbart min

Men kan dock lite skönja

Min slöjas sommarbild

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

@annevI

4 kommentarer