Iakttagelser i det politiska livet

Min berättelse härrör sig tillbaka till andra halvan av 80-talet och en bra bit in på 90-talet….Eftersom min ilska och frustration tilltog alltmer pga att jag inte kunde se  att det gick att föra en vettig S-politik tog jag så att säga min mats ur skolan och avgick från alla uppdrag och avslutade även mitt medlemskap i partiet .        Men jag måste erkänna , att det  inte skedde utan en viss vånda !      Palme skrev en bok en gång som om jag inte missminner mig hette : POLITIK ÄR ATT VILJA . Men tyvärr  märkte jag att  politiken  i min närhet istället präglades av en alltför stor ovilja istället .       En stor liknöjdhet var det mer utmärkande draget bland de förtroendevalda istället .   Enda gången man kunde se ett verkligt engagemang var när de förtroendevaldas arvoden diskuterades……..!!!!     Att det sen har gått utför med partiet överraskar åtminstone  inte mig , eftersom jag antar att det råder samma sorts filosofi på riksnivå.Att göra karriär i partiet krävde endast följsamhet mot överheten och säga JA eller Nej på rätta ställen . Nån ideologi var det mindre noga med .

                                        Läser i en tidning att SSU:s ordf. Jytteland efterlyser lite ilska i politiken , men då gäller det nog att få fram helt andra nya krafter .Dom som sitter nu både i ledningen och riksdan måste ju av allt att döma vara helt avsomnade .