Det finns åtminstone två skäl till att Anders Borgs åsikt och uttalande är fullständigt oacceptabelt. Det ena är att han som minister lägger sig i lönebildningen. I generationer har den svenska modellen på arbetsmarknaden varit att regering och riksdag inte lägger sig i utan överlåter till parterna att träffa avtal. Facken och arbetsgivarna. Inte politiken. Inte lagstadgad lägstlön och inte politisering av anställningsvillkoren. Detta ska överlåtas till parterna att förhandla och avtala. Det är den svenska modellen.

 

Det andra är att han kopplar ihop längre löner med frågan om fler jobb. Att som finansminister uttala sig om konjunktur eller arbetslöshetssiffror hör till vanligheterna och vad man kan vänta sig. Men att skuldbelägga personal i offentlig sektor och hålla dessa och deras lönerörelse ansvariga för att det inte skapas fler jobb visar på okunnighet och ignorans. Det är ju inte direkt så att detta är en sektor där löneläget eller lönekraven är orimliga.

 

Det är ju inte heller så att sittande regering lyckats visa vägar som skapar arbetstillfällen. Att skylla detta på ingångslönerna verkar desperat och simpelt. För denna redan lågavlönade grupp i samhället finns inga hyror som är justerade utifrån vilken anställning man har, ingen mat som är subventionerad eller kläder för de medborgare som med dessa villkor av någon outgrundlig anledning skulle välja att jobba i offentlig sektor.

 

Det som gör Anders Borgs uttalande ännu mera obegripligt är att den politik som moderaterna företräder som bygger på kapitalism och konsumism borde väl resultera i en syn på ett ökat löneutrymme som stimulerande och tillväxtskapande. Men tydligen är konsumtionen av lyxprylar och fondsparande för redan rika viktigare än att tillgodose välfärdsarbetarnas vardagskonsumtion.

 

Nu hävdar Anders Ågren (M) på sin blogg att Anders Borg saknar stöd för sitt uttalande. Flera moderata bloggare har däremot uttryckt sitt gillande över att Anders Borg blåste liv i debatten på SKL. Det är svårt att veta om det beror på att moderaternas politik inte gäller alla moderater eller om det bara är så att den moderata agendan inte är känd för samtliga. Jag väljer att tro på det senare.

 

SEKOs undersökning visar också att 8 av 10 svenskar inte heller tror att sänkta löner ger fler jobb. Det skapar bara otrygghet och orättvisor. Som politiskt utspel torde det därför aldrig nå PR-byråerna eller media-debatten. Det är därför det är så viktigt att vi socialdemokrater lyfter fram det i ljuset och avslöjar strategin.

 

Min uppfattning är att konungariket Sverige inte behöver en finansminister som talar om sänkta ersättningar i trygghetssystemen, sänkta ingångslöner i offentlig sektor då både facken, Svenskt Näringsliv och konjunkturinstitutet höjer rösten och säger att vi kommer att få brist på kompetent arbetskraft inom en rad områden bl.a. välfärdstjänsterna. Lösningen är inte slavlöner och usla villkor. Lösningen är inte konkurrensutsättning och egna företagare. Och lösningen är definitivt inte sänkta skatter. Lösningen är lika modern och aktuell nu som alltid. Lösningen är klasskamp.