Åsa Ögren

Vem bygger en villa i framtiden? Och varför?

Av , , 11 kommentarer 8

”Sedan bolånetaket infördes i oktober 2010 har småhusbranschens orderingång minskat med 34 procent”. Jag sitter och läser byggindustrins egen branschtidning vars senaste nummer, nr 11/2012, innehåller ett par artiklar om bolånetaket och dess konsekvenser. Det betyder att 8 – 10 000 småhus inte kommer att uppföras med det nya systemet. Det betyder arbetstillfällen som går om intet, minskade skatteintäkter och krympande tillväxt. Men främst betyder det att drömmen om ett eget hus krossas för väldigt många unga människor. Systemet bygger på att unga människor ska hinna spara ihop 2 – 300 000 kronor innan man kan efterfråga en nyproducerad villa. Syftet är helt enkelt att inte försätta sig i en skuldfälla där bolånet riskerar försätta människor i ohållbara ekonomisk knipa ifall räntorna höjs. Detta är en sympatisk tanke men kan vi leva med konsekvenserna? Det kanske hade varit att föredra att införa någon form av bolånesystem eller amorteringstvång.

Vi lär våra ungdomar att studera för att få jobb. Vi lär våra ungdomar att de ska jobba och göra rätt för sig. Vi lär våra ungdomar att pengar är en prioriteringsfråga som innebär att man kan inte ha råd till allt utan man måste först prioritera att betala hyran.

Nu får vi även lära ungdomar att det inte räcker med egen amorteringskraft i dina boendekalkyler. Om du inte har rika föräldrar som täcker de sista 15 procenten i kontanter för att kunna bygga en villa så kan du glömma det. Vi lär dom också att villabyggandet inte alls meningen att småbarnsföräldrar ska drömma om utan det är välbetalda medelålders som kan finansiera möjligen då barnen flyttat hemifrån.

I tillväxtkommuner som t.ex. Umeå har villabyggandet stått för 100 – 150 villor per år under hela min tid som byggnadsnämndsordförande. Det är främst unga och/eller studenter som hittat kärleken, bildat parrelationer och planerar eller nyligen har fått sitt första barn. En bra uppväxtmiljö för barn. För Umeås räkning skulle bolånetaket tyvärr även kunna medföra att dessa nyligen rotade nya Umebor väljer bort husbyggandet. Vi har därför valt att ompröva vår Bostadsstrategi för att se hur vi på andra sätt kan planera boendet för dessa.

Bolånetaket har fått avsedd effekt om man enbart ser det finansiellt men bostadspolitiskt är det tvärnit för egnahem till arbetarklass och studenter. Att sen bostadsminister Stefan Attefall inte vill se att det är en bostadspolitisk fråga utan skyller på finansen gör ju bara det hela ännu mera sorgligt. Ska nästa generation som efterfrågar bostäder måste ta ansvar för tidigare generationers överkonsumtion? Ska man måsta ha en massa pengar för att få låna pengar? Klyftorna ökar och understöds av rådande bostadspolitik.

Ensamhet eller individualism

Av , , Bli först att kommentera 6

Sverige har flest ensamhushåll i Europa. Nästan varannan människa lever ensam. Nu behöver man ju inte känna sig ensam bara för att man lever ensam men jag tänker att människor är sociala individer som behöver relationer. Då jag funderar på varför någon väljer att leva ensam så kommer jag fram till två alternativ. Antingen så har man helt enkelt inte något val, vilket är den sorgliga sanningen för många. Eller så för att man individualistiskt och själviskt valt det och att man har ekonomiska möjligheter att göra det.

Om det inte vore för att jag i olika situationer möter människor som uttrycker ensamhet. Jag hör talas om hemtjänstpersonal som är den enda mänskliga kontakt som en gammal människa har på flera dagar. Sjukvårdsplaneringar för äldre hemmaboende som görs utan barn, släkt eller vänner. Psykiskt svaga som inte erbjuds något annat än piller då de egentligen längtar efter en vänlig hand som stöttar då ångesten sätter in.

Med Maslows behovstrappa som utgångspunkt så behöver människor förutom vatten och mat, kärlek och trygghet. Hur kan det då ha blivit så att vi utvecklat landet ekonomiskt och även stiftat lagar om sociala rättigheter men den individualism som detta medfört innebär att befolkningen också utvecklar ensamhet. Att ta vara på sig själv och förverkliga sina drömmar är ju bra men att barn inte ställer upp vid sina föräldrars sida då det behövs är ovärdigt. Att inte hjälpa sin granne eller sin vän är något som ett välfärdssamhälle aldrig kan ersätta fullt ut. Då är man ensam.

Och inte löser det frågan att inrätta ”Värdighetsgarantier” eller fler rättighetslagstiftningar. Jag är inte ute efter fler samhällsinsatser och jag påstår att vi har alldelens tillräckligt av den varan. Jag efterfrågar frivilliga medmänskliga överskridande relationer och människor som innerligt bryr sig. Det är det enda som hjälper mot ensamhet.

 

Vad är en ung människas framtid värd i Björklunds ögon?

Av , , Bli först att kommentera 6

Den liberale Jan Björklunds förslag att unga människor ska jobba till 75% av lönen är antingen ett panikslag i luften utan syfte att genomföras eller så är det faktiskt vad han, folkpartiet och regeringen överväger.  Tyvärr är det troligen det senare…

Det finns flera skäl att kritisera förslaget. Det första och värsta är att lönesättningen är en fråga som ska avgöras av arbetsmarknadens parter. Det är arbetsgivaren som i förhandling med arbetstagarorganisationen avgör vilken betalning som ska utgå för arbetet. Inte politiken.

Det andra som blir fel är att dessa unga människor ska betala för bostäder som kostar 100% och de ska betala för mat som kostar 100%. Det finns ingen möjlighet för Björklund att utfärda rabatterade hyror på det redan svindyra boendet. Om inte planen är att införa matkuponger till de som skulle omfattas av dessa underbetalda anställningsavtal så är det tveksamt att lönen räcker, särskilt om man hunnit skaffa sig barn. Bidrag är troligen inte heller en lösning i Björklunds Fattigsverige.

Det tredje som blir fel är hur man skiljer ut fullbetalda jobb från ¾ betalda jobb. Det finns ju trots allt ungdomar som redan idag har ett jobb och får avtalsenlig lön. För det är väl inte meningen att arbetsgivarna ska kunna välja själva vilka man betalar den avtalsenliga lönen och vilka som ska dra Björklunds nitlott. Är det någon som tror att någon ung människa då får full lön med en sådan fringis till arbetsgivarna.

Det kan vara svårt att förstå hur Björklund tänker men om man lagt på minnet hur han ser på ungdomarna som sökt sig till gymnasiet för att få en utbildning som ska lägga grunden till yrkeslivet så klarnar bilden. Från den svenska gymnasieutbildningen som gav ungdomar behörighet till högre studier har han skurit bort grundläggande teoretiska ämnen från de som han anser inte behöver det. Han har redan kortat ner utbildningen till två år och uttryckt förslag på ettåriga yrkeslinjer utan teori. Inte undra på att han går omkring och klurat ut ett förslag där våra ungdomar inte heller ska ha betalt då dom jobbar. Jag blir faktiskt lite nyfiken på hur Björklund ser på framtiden… Nästa gång han kommer med förslag är det väl att ungdomarna egentligen inte alls behöver studera.

Det är inte bara jag som undrar vad som pågår. . Lärarförbundet som traditionellt sett brukar anses stå folkpariet nära, skriver genom sin ordförande Eva-Lis Sirén en debattartikel i SvD att även dom undrar vad karln håller på med. Björklunds agerande försvagar Sverige som kunskapsnation.

Björklund kallar sig liberal men om det ingår i liberal politik att kapa unga människors framtid innan dom än har börjat sitt vuxenliv så hoppas jag att väljarnas dom blir hård.

 

Kärnkraft är inget alternativ

Av , , 7 kommentarer 8

Den 28 mars har det gått 33 år sedan katastrofen i Harrisburg. Kärnkraftshaveriet i Tjernobyl inträffade för snart 26 år sedan. Saneringsarbetet efter haveriet i Fukushima har bara börjat. Låt oss hoppas att det inte händer igen… men vem törs göra den utfästelsen?

Jag är kärnkraftsmotståndare för att kärnkraften inte är hållbar. Dels är uran en ändlig resurs och har därför ingen långsiktig framtid. Dels innebär uranbrytning stora ingrepp, nästan övergrepp, på naturen. Dels lämnar verksamheten restprodukter som ingen levande människa kan ta ansvar för. Vi lämnar en miljöskuld till kommande generationer som är helt orimlig och som gör att kärnkraft på inget sätt kan kallas hållbart.

I en krönika i DN för ett år sedan beskriver Göran Rosenberg så väl vad jag också känner. Frågan om kärnkraft är ett moraliskt val. Det blir följaktligen också en moralisk fråga vilka energislag som vi politiskt ska uppmuntra. Det handlar om trovärdigheten kring hela begreppet hållbarhet.

Kärnkraftsfrågan är alltså inte enbart en fråga om vår energiförsörjning. Mitt kärnkraftsmotstånd ska inte ställas mot industrijobb eller elpriser. Inga jämförelser med andra länders förhoppningar om en säker kärnkraft känns heller relevanta.

Mer relevant blir det att på allvar få ner energiförbrukningen, eller energislöseriet är ett bättre ordval. Att ge politiskt samhällsstöd till energioptimering och hållbar småskalig energiproduktion ger en bättre långsiktigare hållbarare avkastning än en fortsatt vettlös diskussion om kärnkraft.

Vem kan lova att inget av jordens 441 kärnkraftverk drabbas av haveri? Naturkatastrofer och den mänskliga faktorn har havererat kärnkraftverk tidigare och det finns absolut inget som tyder på att det är sista gången.

Kärnkraft är inget alternativ.

 

Dags att återuppta bloggandet

Av , , 1 kommentar 5

Under snart ett år har jag legat lågt med bloggandet. Bakgrunden är förstås tid. Men nu är det hög tid att återuppta bloggandet. Att blogga är ju en chans att få säga vad man tycker utan att det blir TV-snuttifierat eller VK-redigerat. Jag kan sätta mina egna rubriker och ibland filosofiskt breda ut en tanke utan att någon avkräver mig ett Ja eller Nej i en fråga som inte ger utrymme för Ja eller Nej.

Så håll ögonen öppna – nu bloggar jag igen.

/Åsa