Sverige har flest ensamhushåll i Europa. Nästan varannan människa lever ensam. Nu behöver man ju inte känna sig ensam bara för att man lever ensam men jag tänker att människor är sociala individer som behöver relationer. Då jag funderar på varför någon väljer att leva ensam så kommer jag fram till två alternativ. Antingen så har man helt enkelt inte något val, vilket är den sorgliga sanningen för många. Eller så för att man individualistiskt och själviskt valt det och att man har ekonomiska möjligheter att göra det.

Om det inte vore för att jag i olika situationer möter människor som uttrycker ensamhet. Jag hör talas om hemtjänstpersonal som är den enda mänskliga kontakt som en gammal människa har på flera dagar. Sjukvårdsplaneringar för äldre hemmaboende som görs utan barn, släkt eller vänner. Psykiskt svaga som inte erbjuds något annat än piller då de egentligen längtar efter en vänlig hand som stöttar då ångesten sätter in.

Med Maslows behovstrappa som utgångspunkt så behöver människor förutom vatten och mat, kärlek och trygghet. Hur kan det då ha blivit så att vi utvecklat landet ekonomiskt och även stiftat lagar om sociala rättigheter men den individualism som detta medfört innebär att befolkningen också utvecklar ensamhet. Att ta vara på sig själv och förverkliga sina drömmar är ju bra men att barn inte ställer upp vid sina föräldrars sida då det behövs är ovärdigt. Att inte hjälpa sin granne eller sin vän är något som ett välfärdssamhälle aldrig kan ersätta fullt ut. Då är man ensam.

Och inte löser det frågan att inrätta ”Värdighetsgarantier” eller fler rättighetslagstiftningar. Jag är inte ute efter fler samhällsinsatser och jag påstår att vi har alldelens tillräckligt av den varan. Jag efterfrågar frivilliga medmänskliga överskridande relationer och människor som innerligt bryr sig. Det är det enda som hjälper mot ensamhet.