Omprövning av vattenkraft

Av , , Bli först att kommentera 12

Jag lägger de sista orden till mitt svar på ”Remiss gällande förslag till nationell plan för omprövning av vattenkraft och den strategiska miljökonsekvensbeskrivningen” och blir som tidigare bekymrad över den brist på helhetssyn som har burit fram detta arbete via Vattenverksamhetsutredningens tre betänkanden – som inte nämner ett ord om hur hårt vattenkraftexpansionen har drabbat urfolket i landet, det är inte ens en historia blott, den finns inte omnämnd. Sedan kom Energiöverenskommelsen och den sänkta fastighetsskatten på vattenkraft för att finansiera den tilltänkta miljöfond varur bolagen ska hämta pengar för att bekosta omprövningar. Och med de ändrade bestämmelserna inom vattenmiljö och vattenkraft som trädde i kraft 1 januari i år framgår det att verksamhetsutövarna får ett betydande försprång då omprövningarna kommer att försätta andra sakägare i sämre rättsställning än i gamla vattenlagens tillståndsförfarande eftersom sakägaren nu måste betala sina egna rättegångskostnader. Så tystas möjligheten att söka upprättelse för gånga tiders oförrätter, för vattenkraftutbyggnadshistorien lär vara tät på sådana. Men missnöjet bland den allmänhet som berörs kommer troligen att växa på grund av glömda avtal och villkor som inte uppfylls eller uppdateras ackompanjerat av en känsla av ytterligare utsugning då elnätsavgifter och energiskatt har höjts.

Det framgår också att det kan uppkomma behov att utöka/effektivisera vattenkraften till följd av miljövillkoren. Det blir absurt, ska sådant också hanteras innan en omprövning eller samordnat borde sakägare vara inkopplade och få full ersättning för sina rättegångskostnader (enligt restvattenlagen), vilket de inte får genom nya bestämmelserna som ska gälla omprövningarna. Frågan är om de ens blir inbjudna till förhandlingar då allt annat än miljöfrågor ska hanteras av en företrädare för allmänna frågor. Eftersom turbinbyten sker med 50 års-intervaller är det konstigt att det inte för länge sedan införts koncession under 50 år och omprövningar av samtliga tillstånd då de uppnått viss ålder.

I det nu liggande förslaget till nationell plan föreslås Ångermanälvens avrinningsområde ansökas för omprövning senast under åren 2026-2029. Bristen i helhetssyn består i en frånvaro av de flesta aspekter av mänsklig närvaro i den nationella planen. Överhuvudtaget frågan vad som räknas in i ”vattenmiljö” – kommer några som helst sociala aspekter att lyftas fram under omprövningarna eller är det enbart vattenbiologi? Mänskligt liv och faunan kring vattensystemen har ju även de påverkats av – på vissa ställen – över hundra år av vattenkraftexploatering.  Det berättas i underlaget om hur myndigheter har samverkat, hur viktigt det är att undvika negativ påverkan, den ”negativa påverkan” synes bara gälla påverkan på elproduktionen inte på miljön som kan tyckas vara det som ska komma i första rummet i en sådan här plan. Nej, det är elproduktion och att bevara vattenkraftens reglerkraft, dvs. det fundament som fortfarande kan leverera då vindkraft och solkraft inte ger nog. Kraftigt modifierade vatten (KMV) kommer att offras enligt planen, offras på så vis att de kommer att undantas från miljökrav. Det vore i sammanhanget intressant att se en fördelning på en karta av de KMV som utpekats (se bilaga 1 s 38). Vi blir inte förvånade över att se att dessa till övervägande del ligger i norr.

För snart tre månader sedan var jag på arbetsresa till Japan och besökte Nibutani-dammen i Ainu-samhället Biratori. Ainu är ett urfolk som bebor Hokkaido (nordligaste ön av öriket Japan) samt Sachalin-ön och Kurilerna som tillhör Ryssland. Trots att Japans urfolkspolitik knappt är ens nyvaken och lämnar mycket till övers att önska, blev jag ändå förvånad och inspirerad av det projekt som satts igång som en del av miljökonsekvensbeskrivningen när ännu en damm i Saru-floden skulle byggas, uppströms Nibutani. De kallar det ”The Project for Conserving Ainu Cultural Environment” och består av undersökningar i åtta delområden:
1. Survey of the Conservation of Spiritual Culture/Undersökning för bevarandet av andlig kultur;
2. Survey of the Conservation of Flora/Undersökning för bevarande av flora med kartläggning för bevarande fisk (kännedom/mattradition/fiskekultur) och för bevarande av fauna (även kunskap om djur);
3. Survey of the Conservation of Life and Culture/Undersökning för bevarande av liv och kultur;
4. Survey of the Conservation of Culture landscape/Undersökning för bevarande av kulturlandskap;
5. Survey of Measures for Spread of Ainu Culture/Inventering av åtgärder för att sprida Ainu-kultur;
6. Survey of the Conservation of plants used in Ainu Tradition and Culture/Kartläggning av och för bevarande av växter använda i Ainu tradition och kultur;
7. Preliminary Survey of the Saru River Channel Excavation/Förberedande undersökning för Saru-flodens kanalutgrävning;
8. Den åttonde delen består i koordinering och arrangering av projektet.

En sådan modell kunde mycket väl omarbetas och användas i den stundande omprövningen av vattenkraften om vi verkligen ska undersöka och åtgärda hur vattenkraftens omstöpning av landskapet har påverkat och samtidigt i viss mån kompensera för vad det fört med sig för miljön inkluderat den mänskliga aspekten – för urfolket samerna och för lokalbefolkningen.

IMG_1650IMG_1648

 

 

Bli först att kommentera

Kommunala underskott

Av , , Bli först att kommentera 6

Under det gångna året redovisade kommunsektorn, kommuner och landsting sammanräknat, ett samlat överskott på 14,3 miljarder kronor. Det innebär en försämring med 12,1 miljarder jämfört med året innan. De här försämrade resultaten förklaras av landstingens ökade kostnader och kommunernas minskade verksamhetsintäkter.

De kommunala underskotten för år 2018 är tunga, 69 kommuner av 290 eller var fjärde kommun går med minus. De som står överst på prispallen gällande underskottsbeloppen är Täby med – 799 MKR men efter balanskrav + 146 MKR; Solna -273 MKR; Karlshamn -109 MKR och Sundsvall -106 MKR.

Men om vi ser till det som kanske är det viktigaste: underskottet i förhållande till antalet invånare träder en helt annan bild fram:

Värst blir förstås ändå Täby med över – 11 000 kr per invånare men före justeringar på grund av en medfinansiering av ett infrastrukturprojekt i den sk. Sverigeförhandlingen. Egentligen går de med ca 2 600 kr överskott per invånare.

Överst på underskottlistan är istället våra grannkommuner och vi själva:

Åsele går  – 6 313 per invånare

Bjurholm – 6077 per invånare

Och Vilhelmina som går – 5 732 kr per invånare

(som källa se SCB: http://www.statistikdatabasen.scb.se/pxweb/sv/ssd/START__OE__OE0107__OE0107A/ResultKn/ )

De ökade kostnaderna för välfärden i glesbygdskommuner är en fråga som politiken skulle ha tagit tag i redan i början av detta decennium och försöka komma tillrätta med. Men sedan kom AFA försäkringspengar och migrationspengar och skapade en del svårigheter att faktiskt krympa verksamheter som fått utökas för att möta upp ett hastigt påkallat behov. SKL har påpekat det – att staten måste gå in och omfördela sin förmögenhet för att skapa balans hos de kommuner som nu har drabbats av underskott – och då talar jag inte om Täby eller Danderyd (som ju har ett underskott på 2 360 kr/inv men ett utrymme för skattehöjning som inte motsvarar någon annan kommun i vårt område). Utslaget på alla kommuner beräknar SKL att kommunerna skulle behöva höja skatten med 30 öre för att klara de ökade kostnaderna för välfärden.

Tills dess att staten kommer på bättre tankar, eller om staten ens kommer på bättre tankar och stärker kommunsektorn, finns det sätt att bibehålla välfärden och det är intäktsökning – det kan göras bland annat genom att höja avgifter, sälja resurser eller höja skatten.

Ett annat sätt kan vara att kapa kostnader och då menar jag inte att dra ner ännu mer på verksamheter än vad vi redan måste göra – utan att placera våra pensionsåtaganden i stiftelser eller fonder vilket gör att vi kan få undan utgifter och erhålla större utrymme för verksamhetens driftskostnader. Om vi avyttrar våra resurser eller fonderade medel minskar våra möjligheter att placera våra pensionsåtaganden.

Bli först att kommentera

Var fjärde kommun

Av , , Bli först att kommentera 6

Vilhelmina kommun är sannerligen inte ensam – var fjärde kommun i Sverige gick med underskott 2018. Kommunernas verksamheter kommer att öka i kostnad rejält de närmaste åren om inte åtgärder vidtas. Personaltätheten kanske kan minskas men värre är det att balansera de demografiska utmaningarna med alltfler av oss om blir allt äldre och det faktum att unga börjar arbeta allt senare. Färre yrkesverksamma år och färre arbetstimmar.

Dessa axplock var del av en rapport som Vilhelmina kommunfullmäktige fick ta del av den 13 maj från SKL – Sveriges kommuner och landsting. Enligt presentationen skulle det behövas en höjning av skatten med 13 öre utslaget på alla kommuner och regioner. Givetvis slår det hårdare på vissa kommuner. Danderyd har redan beslutat om att höja skatten med 1 kr 40 öre (!) Danderyd slår väl inte i taket som kommuner i det norra inlandet skulle göra vid en skattehöjning. Bland de 11 kommuner som har sammanlagt (kommunal- och landstings-) högst skatt i landet befinner sig 9 st i det norra inlandet. Men det ser ut som det är dags för ett gemensamt tag mellan kommunerna, regionerna och staten för att komma till rätta med den kostnadsökning som hägrar också i framtiden.

 

Bli först att kommentera

till Europa

Av , , Bli först att kommentera 15

Några dagar kvar till EU-valet. De olika partiernas affischer syns här och där, en del vill göra EU till något som de anser att det har varit en gång – lagom (vaddå lagom)? Hur vet vi hur EU en gång har varit, har någon nånsin ställt frågan – gjort en utvärdering av de här snart 25 åren av EU-medlemskap?

Eller pratar de om Europa – världsdelen som också innefattar Rysslands europeiska del? Jag minns alla EU-positiva partiers propagerande inför folkomröstningen 1994. Hur vi skulle rösta för Europa. Som om det krävdes ett EU-medlemskap för att få fortsätta vara en del av Europa, eller som Carl Bildt skrev in sig som (Hallänning, svensk,) europé?

Nej, Europa är mycket större och det finns länder som per se exkluderas ur sin egen kontinent ifall EU inte skiljs från Europa.

En hel del historielösa floskler florerar som om EU funnits sedan strax efter andra världskriget. Nej, men europeiska ungdomar skyfflade grus för att bygga upp de sönderbombade resterna av sina länder. Nej, inte EU men väl Europeiska stål- och kolunionen sedan 1952. Sedan har konstellationerna avlöst varandra (EEG, EG) och fördjupats till ett för somliga länder väldigt intimt EMU-samarbete som Sverige – tack och lov – sade nej till.

En del argumenterar att om vi inte var med i EU får vi inte handla tullfritt. Men vi kan ju bara titta tillbaka till den tid då vi ingick i EFTA (Europeiska frihandelssammanslutningen 1960) och EES-avtalet (1992) där exempelvis Island och Norge fortfarande åtnjuter tillgång till den ”inre marknaden” att handla tullfritt med EU-länderna medan de kan skydda sitt fiske från EU:s inflytande. EES-avtalet kostar dessutom mindre än EU-avgiften, ca 2 miljarder NOK 2008 men de har ökat kraftigt. Däremot får inte EES-länderna ta del av EU-bidrag, men länder som Norge, Lichtenstein och Island tjänar ändå på det jämfört med medlemskap, troligen för att de inte har så mycket jordbruk. Nackdelar finns givetvis och det har att göra med möjligheten att styra över regler som inte passar för det enskilda landet.

En annan fråga är vad EU-apparaten kostar, alltså det vi kallar politisk verksamhet. Enligt Riksdagens EU-information går 7% av budgeten till administration ca 9,7 miljarder euro. Samtidigt finns det en ”politisk/administrativ” dimension i alla delar av utgiftskakan. Många klagar över riksdagsledamöternas hantering av kostnadsersättningar och bidrag – ska vi ha en nivå till?

 

eu

 

Men hur ska vi kunna driva en bra gemensam miljöpolitik om vi inte har EU? Denna fråga är väl den viktigaste, men EU och dess föregångare har ju frihandel och fri rörlighet som ideologisk överbyggnad – det känns svårt att faktiskt bedriva reellt miljöarbete när långväga transporter ska främjas till lokala alternativs nackdel. Kapitalism och ekologisk hållbarhet – går det verkligen ihop?

För en glesbygdsbo kan ibland riksdagsvalet verka meningslöst, vad är vi i den stora urbana massan? I Sverige bor 21,6 % av landets befolkning i tätortsnära landsbygd enligt Glesbygdsverkets (sid 5) definition. Endast 2 % bor i glesbygd. Hur mycket tycker vi att våra behov hörsammas i Stockholm?

Om vi ser till vår andel i EU är Sveriges medborgare nästan densamma som för glesbygden: 1,9 % av EU:s medlemsländers befolkning.

Vad Sverige (och kanske även EU) behöver är en utvärdering av vad EU-samarbetet egentligen ger för landet.

Bli först att kommentera

Skolan kvar så länge där finns barn!

Av , , 1 kommentar 22

I tidningen Dagens Samhälle skrivs det att år 2012 fanns 800 små skolor men idag bara 501 – alltfler små skolor läggs ned medan antalet stora skolor ökar. Artikeln pekar på skollagen som pådrivande med ökade krav och visar ändå ett visst glesbygdsperspektiv men saknar på ett flagrant sätt ett barn- och lika villkorsperspektiv.

Kanske de inte behöver se till just den aspekten, de som skriver i DS utifrån en urban norm men ändå med viss hörsamhet inför ”jobbiga bybor” som säger ifrån. Men de glömmer bort barnen på bussen och i skoltaxin. De glömmer att det från förra året är 6-åringar som måste plikta till skolfabriken.

Själv har jag haft möjligheten att gå i två byaskolor, först i Morup i Falkenberg och från slutet av åk 3 till åk 6 i en numera nedlagd skola i Vilhelmina kommun. Då fick jag åka postbussen på morgonen 2,5 mil till Storsele och på eftermiddagen skoltaxi 2,5 mil hem till Norra Tresund. Mamma jobbade i Vilhelmina men pappa jobbade hemma. Det funkade eftersom jag var 10. Värre blev det sen i högstadiet då var det 10 mil om dagen som skulle avläggas och när vi kom hem i mörka vinterkvällen då var det inte mycket en skolungdom orkade av läxor. Då åkte dikanäsara som gick högstadiet (åk 8 & 9) ner på Vilhelmina om måndagarna, 10 mil, bodde på elevhem och sedan åkte hem 10 mil på fredagen. Minns att jag när jag gick i 7:an var rätt skraj för dem. De var tuffa, och jag antar att de blev tvungna att bli det. Så var det med oss byaungar också, vi hamnade i sista parallellen på Hemberget – byaklassen: presumtiva skolkoffer, rökare och allt därtill. När jag var på en 30-års träff nyligen kände jag fortfarande av den där känslan – att vi sågs som annorlunda.

På senaste tiden har det skrivits mycket om en eventuell nedläggning av Nästansjö skola, en nedläggning som inte ens skulle ge 2 MKR i besparing. Och om några år är det nästan dubbelt så många barn i skolan. Oavsett hur liten en skola är (se Ammarnäs med 7 elever) kan inte endast det ekonomiska vägas in. Ibland pratas om ”pedagogisk hållbarhet” även det används som ett argument för att lägga ned ”för små” enheter. Men i dessa argument, som till syvende och sist ändå är styrda av ekonomi, glöms barnet/eleven och dess förmåga att tillgodogöra sig undervisning och utbildning med en resväg som är alltför lång. Bor du i Heligfjäll har barnen 3,6 mil enkel väg. Kan kommunen inte tillse att alla elever får undervisning på lika villkor genom att behålla skolor i nodbyarna (förra majoriteten drev igenom en nedläggning av Latikbergs skola och gav barnen i Lillgranberg 4,2 mil enkel väg att åka varje dag) – då återstår väl bara att införa ett förbud att bosätta sig i vissa delar av kommunen om du förväntar dig att ha barn, eller tvångsförflyttning av dem som bor kvar. Skyll er själv. Eller ska vi ha det som i de gamla arbetsstugornas och nomadskolornas tid? Med internat för barn från 7 år – fast nu från 6 år? Ja, givet de (vars föräldrar) som envisas med att int’ flytt.

Skollagens krav måste ställas mot individens (barnets) rätt till lika möjligheter, inte bara utifrån att eleven ska ha tillgång till utbildade lärare och andra kamrater utan också att det ska finnas ork hos eleven och tid. Jag pratade idag med en 87-åring som arbetat som småskolelärarinna i Arvidsjaur, hon berättade om en flicka som fick åka 5 mil till skolan varje dag och hur flickan i princip var tvungen att sova ikapp sig den första lektionen. Det var då – men nu: vad med rätten att på lika villkor kunna få tillgodogöra sig utbildningen? Det pratas mycket om segregation i storstadsområden, men vad blir det för glesbygdara? Självklart klarar sig glesbygdara på något sätt ändå – men vi har ju faktiskt samma rätt som alla andra, eller? Vissa områden har gjorts och görs obeboeliga för barnfamiljer – när min familj flyttade tillbaka till Vilhelmina för 11 år sedan föll aldrig valet på Norra Tresund eftersom vi hade en 7-åring som då skulle tvingas åka 10 mil om dagen till plassen – för omvänd skolskjuts till Dikanäs skulle det aldrig bli tal om.

Ett annat förslag som länge har diskuterats är en slags sammanslagning av/samarbete mellan Dikanäs och Slussfors skolor, fast mer utifrån att Dikanäs skola har ett högstadium som kan härbärgera Slussforseleverna. Nu har Utbildningsnämnden tagit fram ekonomisk konsekvens (dock ej någon annan slags konsekvensbeskrivning – än) för nedläggning och sammanslagning av Dikanäs mot Slussfors som beräknas ”spara” nära 4,2 MKR. Med enkel lokalkännedom räknar jag ut att konsekvensen bland annat blir att sex- och sjuåringar skulle få åka från Kittelfjäll till Slussfors 5,8 mil – enkel väg (och dessutom 2 mil på en ”kulturväg”= smal grusväg – som är rent livsfarlig vid möte med lastbil)! Det är mer än vad jag fick åka då jag gick i 7:an. Det är på inga villkor pedagogiskt hållbart för den enskilda individen. Föräldrar skulle givetvis flytta med sina barn.

En nedläggning av fler byskolor och fjällskolorna skulle slå spiken i kistan för utveckling i fjälldalarna och till sist också allvarligt hämma Vilhelmina kommuns överlevnad. Det behövs ett uttalande från politiken att så länge det finns barn ska skolorna vara kvar i fjälldalarna! Just nu är det osäkerhet som gör att de som funderar på att flytta hit inte gör det.

1 kommentar

Är framtiden ”off-grid”?

Av , , Bli först att kommentera 15

Varje månad numera ska en behöva bli heligt f**bannad. Jag menar givetvis då elnätsfakturan anländer. För mars månad: 2661 kr och då enbart elnätsavgiften. Det är Kungliga Vattenfallsstyrelsen som levererar. Längtar till 2020 då vi enligt uppgift kan förvänta oss upp till 21 % lägre kostnader!!! Om inte Svenska kraftnäts nuvarande plan att höja effeketavgifterna kommer att få förödande konsekvenser kanske det går att stanna kvar på ”nätet”.

Det finns flera anledningar till att fråga sig vart alla skatteförändringar (höjningar – sänkningar) tar vägen i den stora börs som är Sverige (med EU). En relaterad förändring är ju finanseringen av de förestående omprövningarna av alla uråldriga vattendomar. Där beslutade ”Energiöverenskommelsen” 2016 att sänka fastighetsskatten på vattenkraften och för att i sin tur finansiera det höjdes energiskatten för hushåll och företag. Det är alltså konsumenten som till stor del betalar bolagens miljöanpassningar. Men får vi ens höra om bolagens vinster? Jo, när de går förlorade som Vattenfalls katastrof Nuon-affären vilket ledde till Vattenfalls höjning av elnätsavgifter.

Som historiker ställer jag mig alltid frågan – hur var det förr? Hur byggdes stamnätet upp – med vilka medel? Då, när stamnätet kopplades samman under mitten av 1930-talet fanns statliga verk som inte var avknoppade för vinstbedrivande. Visst var elen dyr och alla fick inte heller tillgång till den även (eller ofta i synnerhet) om de bodde precis bredvid regleringsmagasinet. Albert Vikstens kända artikel kommer tillbaka i minnet, en artikel i tidskriften Vi 1956 att Vattenfall var ute efter elförbrukare då, som Viksten såg det, propaganda spreds om elkaminer för uppvärmning av hus mitt i skogslanden medan veden efter överdämd skog (som pga Vattenfalls snålhet inte röjts undan innan uppdämning) ruttnade utanför husknuten.

Om undran inför elnätsavgifterna – frågan är om framtiden är ”off-grid” – inte bara på Österlen?

 

Bli först att kommentera

Små ting och stora ting

Av , , Bli först att kommentera 10

I somras hade jag en dröm. En mardröm. Jag drömde att jag såg moln hopa sig och ett lock av växthusgaser sluta sig runtom jorden medan vi levande varelser förberedde oss för att det sista syret skulle ta slut. Ett svettigt uppvaknande till en redan överhettad sommarmorgon i fjällbyn. När semestern var till ända talade jag med min kloka vän och kollega om drömmen och hon sa: ”Earth will survive, we may not”. På något sätt fann jag en viss tröst i det.

Så kom hösten och valet. Och det parti jag företräder, Politiskt Alternativ (PA) ingår numera i en koalition som bildar den politiska majoriteten i Vilhelmina kommun – Vualtjeren tjïelte.

Vid måndagens fullmäktige satte ett välbehövligt medborgarförslag om kommunens engagemang i klimatomställningen samt en motion från Else Westerlund (C) om enskilda brunnar igång sammanträdets bärande diskussionsämne, nämligen frågan om vår framtid på den här planeten, eller om vi ska kalla det klimatfrågan. Ett sent uppvaknande kan tyckas, detta borde vara väl inarbetat i all vår verksamhet för länge sedan och vi som suttit en tid i politiken behöver rannsaka oss hur ofta vi tänkt på denna aspekt vid våra beslut. Vi lever ju i en kommun som dras med effekterna av en historia av avveckling ofta i samband med slutfasen av storskaliga industriella satsningar, vattenkraftutbyggnaderna och gruvan.

Ändå verkar det som om många politiker fortfarande är inne på den linjen – storskalighet – och att industri och ekonomisk tillväxt också ska driva utvecklingen av miljövänligare levnadssätt (ofta på annan ort eftersom vi producerar ett överskott av el för oss här i området) och rädda oss från att gå under som art på en alltför upphettad planet.

Koalitionens företrädare tillika kommunstyrelseordförande i Vilhelmina, Annika Andersson (C) öppnade den allmänpolitiska debatten på ett tänkvärt vis, nämligen att om 289 kommuner har bestämt sig för att växa så kanske det är orealistiskt att den 290:e kommunen också kan förvänta sig det. I Vilhelmina ska vi snarare satsa på att behålla vår befolkning och att fördjupa den kvalitet vi har, fastän vi kanske i det ekonomiska läget vi nu står inför måste vara beredda att göra avkall på kvalitet. Resonemanget ligger i linje med termodynamikens första huvudsats (energiprincipen) att energi varken kan skapas eller förstöras, den kan bara omvandlas och byta form. När människorna i tidernas begynnelse var relativt få till antalet var också den biologiska mångfalden av arter större. Att människans tillväxt har skett på bekostnad av andra arter är fakta som numera torde vara allmänt kända, ändå får vi fortsatta rapporter om effekterna av människans uppfattade överhöghet, en geologisk tidsålder – Antropocene – har föreslagits att uppkallas av det, av människans påverkan på ekosystemen. Men de som drabbas mest är emellertid oftast de som har minst skuld.

Men, många forskare och tänkare hävdar att vi är inne i Capitalocene, att det är kapitalismen och extraktivismen (utvinnande industriers självklarhet/ideologi) som alltsedan kolonialismens globala genombrott under 15-1600-tal har drivit fram den klimat- och ekosystemförödelse som vi står inför – och – att det är bedrägeri (”grön kapitalism” en självmotsägelse) att tro att kapitalismen kommer att ställa allt tillrätta (se bl.a. Naomi Kleins bok This changes everything, John Bellamy Foster och Jason W. Moore).

Vad som istället behövs är Degrowth – alltså nerväxt (eller egentligen en flod som går tillbaka till sitt normala flöde efter översvämning). Ett tänkande som egentligen förespråkar att vi använder mindre resurser, inte konkurrerar och avstår de globala konsumtionsnätverken och -mönstren som i dag är helt internaliserade i såväl den kommunala som i den individuella ekonomin. Istället har den växande klimat-kompensatoriska konsumtionen blivit en värdeskapande och energikonsumerande marknad i sig.

Vilhelmina som kommun behöver göra vad den kan för att dra sitt strå till stacken och då finns det saker vi kan göra som inte handlar om att låta etablera storskaliga vindkraftparker vilka ianspråktar marker som redan används av andra (det finns egentligen inga tomma områden – det är en nykolonial tanke som följer Terra Nullius-principen så ofta använd i det område vi befinner oss – Saepmie). Istället kunde kommunen exempelvis sätta upp solceller på ViBOs fastigheters tak för att närma sig en mycket lokal självförsörjning av el; förlägga fullmäktige och andra politiska sammanträden inom ramen för kollektivtrafiken för miljön, ekonomin och trafiksäkerhetens skull; utöka kollektivtrafiken att passa arbetspendlare och hemvändande gymnasielever samt fritids- och kultur-turer inom ringbilssystemet (drive-on-demand) så att bybor får enklare att använda idrottsinrättningar samt delta i fritids- och kulturlivet som företrädesvis finns på tätorten; installera laddstolpar och motorvärmaruttag vid kommunens besöksparkering (givetvis med betalningsstruktur). Endast då kan vi egentligen förbjuda tomgångskörning i 3 min i kommunen. Idag har Folkets Hus motorvärmaruttag, all heder åt dem; köpa hel-elbilar istället för elhybrider som drar mer bränsle än vanliga bilar när de väl körs på bränsle.

Jag tror inte det handlar om EN storskalig lösning utan många små som gör att vi som medborgare också känner vårt ansvar och bidrag och inte står vid sidan om och betraktar kolonner av lastbilslass köra förbi, frakta des kraftverksmoduler som tillverkas någon annanstans, de gigantiska maskiner som behövs för de massor med armering och betong som krävs för fundamenten för dessa verk.

Trots att vi vet att människan ekodödsföraktande påverkar sin omgivning så har vi inte alla lösningar på bordet. Vi vet att vi måste minska på vår bensindrivna bilkörning, men tänker vi på de giftiga ämnen som frigörs av däcken även från elbilar? Och att all el inte är fossilfri. Att vattenkraften också producerar växthusgaser? Vem forskar på eller efterfrågar forskning på geotermisk energi idag, en del koldioxidutsläpp men väl mindre vattenåtgång? Hur går det med utveckling av vågkraft? Att biobränsle för flyg inte är helt oproblematiskt och att all utveckling av alternativa energi/bränslekällor såväl som utvecklingen av teknologin inom kärnkraften för att reducera slutförvaringstiden är behäftade med lobbyism för att just det företaget ska kunna vinna marknaden för sin produkt eller lösning. Företag har dessutom rättigheter, men naturen har inga.

Allt måste balanseras. En ledare i DN för några dagar sedan menade att kärnkraften bör behållas för klimatets skull, men vad som inte lyftes i artikeln är den obehagliga paradoxen som få vill kännas vid: även om kärnkraften är en riskladdad energi är den stora frågan – om vi (bör åläggas Staten, i synnerhet i ”fredliga länder”) inte utvecklar kärnkraftteknologin till att använda sitt eget avfall, hur ska avfallet då kunna slutförvaras säkert i hundratusentals år? En reducering av det högaktiva kärnavfallet genom återanvändning till lågaktivt avfall borde vara en del i tanken på att mänskligheten bör städa upp efter sig och inte lämna detta dödliga meddelande till framtida livsformer. För vi har trots allt redan ett högaktivt kärnavfall som måste förvaras.

Men varför inte börja med det lilla – med det vi kan göra?

 

 

 

Bli först att kommentera

Nedmontering av välfärdsstaten

Av , , Bli först att kommentera 8

Genus i centrum heter en föreläsningserie på Kvinnohistoriskt museum som tar sin utgångspunkt i den nu 30-åriga genusforskningen vid Umeå universitet. I kväll hölls tre doktorandföreläsningar som jag inte ville missa – alla relaterade till en svensk välfärdsstat i nedmontering:

Kulturgeografen Desirée Enlund berättade om protesterna kring Sollefteå sjukhus och i synnerhet ockupationen av BB och varför människor gör motstånd mot nedskärningar på vissa platser och inte andra. En förklaring återfanns i historien om Ådalen, skotten 1931, och att det ur historien hämtades styrka att resa sig igen mot överhet och orättvisa. Men det framgick också hur platser spelas ut mot varandra, så att i stället för att rikta missnöjet mot Stockholm eller staten, riktas missnöjet mot närmate granne eller by. Mina tankar gickbeskriverupationen av Dorotea sjukstuga. Och hur nedskärningar som mynnar från riksnivån tvingar fram styrka men också osämja på det lokala planet.

Barnmorskan Agneta Westergren presenterade sitt projekt skämtsamt som ”Bebisfabriken” med syftning på löpande band-principen, fast egentligen heter avhandlingsprojektet ”Epidural culture” alltså epiduralkulturen och beskriver den förändring som förlossningsvården genomgått där fler får en slags intervenering i förlossningen i form av ryggbedövning som ofta leder till att värkarna avtar och syntetiskt värkstimulerande hormon måste sättas in vilket i sin tur sätter igång en kedja av risk för inverkningar på den födande. I den västerländska förlossningsvården sker det mesta ”too much too soon” medan i många icke-väst länder ”too little too late” – trots allt dör 300 000 kvinnor i världen om året av havandeskaps-, förlossnings- och illegala abortrelaterade skador. Westergren visar också på bebisfabrikens arbetsmiljörelaterade baksidor med 1 av 3 barnmorskor som överväger att lämna professionen på grund av arbetsbelastningen, exemplet med bilden av barnmorskans vita byxor med mensfläckar efter arbetspasset då hon varken hunnit dricka eller gå på toaletten för att byta mensskydd talade sitt tydliga språk. Och ironin: varför är barnmorskans kläder vita? ”Inte menscertifierade”.

Etnologen Christine Bylund berättade om sin forskning kring möjliga och omöjliga relationsformer för personer med normbrytande funktionalitet i den föränderliga svenska välfärdsstaten. Forskningens utgångspunkter eller smärtpunkter som Bylund hellre kallar det, ligger i den åtstramningspolitik som pågår sedan 2007 gällande stöd och insatser för personer med normbrytande funktionalitet och hur detta slår mot deras oberoende (som sedan 1994 och LSS varit en medborgerlig och mänsklig rättighet). Bylund förklarar att alla har en funktionalitet, att funktionaliteten ”görs” och vad som förstås som ”friskt/sjukt, normalt/onormalt passar in i normer om funktionsfullkomlighet”. Det finns en kulturell idé i samhället omkring oss ”om vilken funktion som är bäst, eftersträvansvärd – funktionsmaktordningen”. Vi får också en historisk översikt av ”(O)beroendets politik” där 1880 till 1970/80-talet karaktäriseras av beroende genom institutionalisering och segregering, 1930-1960-talens folkhemsbyggande förhandlade barnbidrag mot tvångsterilisering av vissa grupper, där familjebildning ansågs farlig om det involverade (bland andra) personer med normbrytande funktionalitet. Under 1970/80-talet skedde en avinstitutionalisering med kollektiva boendeformer där beroendet fortfarande var övergripande idé. Sedan kom 1994 och LSS med fokus på självbestämmnade, samhällsdeltagande och medborgarrätt. Och 13 år senare började åtstramningen. Vad händer då staten förväntar sig att din partner (istället för det gemensamma) ska ge dig stöd och insatser just bara för att du faktiskt lever tillsammans med någon?

Tre viktiga avhandlingar som kommer att bli färdiga om cirka 2 år!

 

 

 

Bli först att kommentera

Ett parlament i norr

Av , , Bli först att kommentera 11

 

Efter valet har jag funderat kring hur väl valresultatet på riksnivå slår ut på de nordligare delarna av landet. Därför genomförde jag ett tankeexperiment.

Om vi tar de fyra nordligaste länen Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrlands län och slår ihop dessa till ett ”land” har vi 685 447 st röstberättigade, vilket är 12,7 % av Sveriges röstberättigade. I landet Sverige finns 349 mandat i riksdagen. Hur många mandat ska ett parlament i norr ha? Umeå som är till befolkningen största stad i norr har 65 fullmäktigeplatser, landstingsfullmäktige har 71 st. För att överträffa det men ändå hålla sig nedom Sveriges antal men jämka upp att länen motsvarar närmare hälften av landets yta leker vi med tanken att ett parlament i norr kan ha 101 mandat.

Om vi räknar ihop de fyra länens valresultat i riksvalet blev

S största parti med 38,9 %,

sedan SD med 14,2 %,

M med 13,5 %

V med 10,3 %,

C med 9,9 % och

KD 5,1 %

L och Mp kommer inte över 4 % spärren med sina 3,4 respektive 3,2 %. Övriga partier fick sammanlagt 1,5 %.

 

En mandatfördelning utan L och Mp skulle ge

S 41 mandat,

SD 16 mandat,

M 15 mandat,

V 12 mandat,

C 11 mandat och

KD 6 mandat.

 

S och V skulle ensamma skapa majoritet med sina 53 mandat medan S också skulle kunna skapa majoritet med alla andra partier enskilt utom med KD.

Alliansens handlingsutrymme är däremot mer beskuret än vad det kan tyckas vara på riksnivå (åtminstone om vi får tro allianspartierna), utifall de inte vill ta hjälp av V eller SD.

Bli först att kommentera

Mandatperioden – en återblick

Av , , Bli först att kommentera 5

Mandatperioden är snart till ända och inför valets sista timmar kan en återblick vara på sin plats. En återblick från mitt perspektiv som förtroendevald för Politiskt Alternativ (PA) i Vilhelmina kommun. Kanske har de senaste dagarnas mediala skrivande om vad som kommit att kallas ”snällhetskontrakt” fått tråkiga minnen från mandatperiodens början att göra sig gällande igen. Minnen som gör det tydligt att det så lovsjungna förbättrade samtalsklimatet i kommunpolitiken snabbt kan komma vändas till det sämre igen, beroende på om och i så fall vem eller vad som ska offras för den politiska makten.

Förra gången var det PA och PAs förtroende inför väljarna som offrades, inte av PA utan av utomstående, trots ingången uppförandekod. Trots reducerad styrka förde PA det första ett och ett halvt åren en uttalad och tydlig politik, så tydlig att vissa ledamöter (trots ingången uppförandekod) på sociala medier gjorde sitt bästa att smutskasta partiet och mig som person.

Vi började med att lägga en helt egen budget för 2015 vilket även Alliansen gjorde. Men budgetförslaget från S och V och BB gick igenom med 14 mot en splittrad opposition av totalt 13 ledamöter. Under samma fullmäktige beslutades också att vindkraftplanen skulle revideras, något som ännu inte skett trots att vi under detta år (2018) har översiktsplanen under utredning och ett ganska besvärligt vindkraftärende.

Under 2015 började det visa sig vad som var meningen med beredningen ”Skolan i framtiden” nämligen en successiv nedläggning av Latikbergs skola, i PA förstod vi att det måste till en ordentligare investering bl.a. gällande ventilationen och vi yrkade på högre belopp än de 500 tkr som anslogs och att verksamheten skulle kvarstå som en F-6 skola, inte F-3 som utredningen föreslog. Vi vet hur det gick – 240 tkr fattades i investeringen och hela skolan lades ned genom röster från S, V, M och en från KD. Bra att minnas då vissa partier (eller ledamöter) säger sig värna byaskolor! Cyniskt också att ärendet aldrig hette ”Nedläggning av Latikbergs skola” utan det var något som halkade ur en ledamots mun under sammanträde kring ärendet ”Investeringskostnad för samordning F-3 i Latikberg”.

PA fick samtidigt igenom en motion om medlemskap i föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner vilket kändes som en liten seger i det otroligt ansträngda klimatet i sammanträdesrummen, endast S, M och en från KD var mot förslaget. Även detta år gav vi som ensamt oppositionsparti (eftersom Alliansen gick med på majoritetens budget utan att villkora stödet) yttrande om budgeten och egna förslag på prioriteringar och finansiering, bland annat uttag ur pensionsfonderna vilket kom att omskrivas som ”stöld” och PAs medlemmar som kunder hos kronofogden (trots ingången uppförandekod) när PA föreslog det. Men snart kom förslagen att använda dem för att lösa ut pensionsårgångar och då blev det annat ljud i skällan. Egentligen blev resultatet samma sak – mindre kostnader för kommunen och mer pengar att lägga på annat. Även om jag inte skulle förorda vårt förslag i nuläget så öppnade PA åtminstone tankarna kring att det var en möjlighet – för dåvarande KSO hade tidigt proklamerat att fonderna inte skulle röras under innevarande mandatperiod!

I detta vårt budgetförslag för 2016 kämpade vi för att behålla Musikskolan, med olika medel som nya samverkansformer mm. Och alla andra partier (utom SD som röstade för PAs budget) röstade för att avveckla den. Också bra att ha i minnet nu när flera partier ger löften om att se över musikskolan igen. Men det blir intressant att se vad som består efter den 9 september.

Trygghetsboendet var en sådan fråga där vi i princip var ense alla partier men PA ville hellre se en annan placering av boendet istället för att dyrt bygga om ett hus som inte erbjöd några grönområden alls. Nu är besluten tagna och vi får hoppas att det blir bra i slutändan.

I början av 2016 uppstod ett läge där PA fick tillbaka sitt förlorade mandat och majoriteten blev en minoritet i fullmäktige. Vi blev varse att Alliansen inte var beredda att ta över, eller ville ge PA en plats i Kommunstyrelsens arbetsutskott. Vid budgetfullmäktige i juni 2016 kunde vi stödja den klokaste budgeten vilket var S och V:s med några egna villkor om feriearbete bl.a. vilket vi även gjorde året efter med ytterligare villkor om utökade resurser till skola och omsorg samt periodvis återupptagen kollektivtrafik och turistinformation i fjälldalarna. Även i år kunde PA (som enda parti) ge ett fullödigt yttrande på budgetremissen där vi föreslår en förstärkning av biblioteket, fritidsgården och museet, återupptagen sen fredagstur till fjälldalarna samt medel för eftersatt upprustning av gatunät och lekplatser. Eftersom budgeten inte tas förrän i slutet av året då det är valår, ville vi redan i juni dela med oss av våra idéer utifall att vi inte får fortsatt förtroende efter 9 september.

Vi tar inget för givet och får tacka för den här mandatperioden i vilhelminapolitiken!

Bli först att kommentera