Gränser och paralleller, i tid och rum

Av , , Bli först att kommentera 6

Den enda gång jag kan minnas att ha sett skylten ODLINGSGRÄNS med texten österut är mellan Bårjås och Jåhkåmåhkke. Det är som vid lappmarksgränsen österom Liksjoe/Likssjuo – varför står det inte Västerbotten på ”baksidan” av Lapplandsskylten?

I förrgår var det 140 år sedan Elsa Laula Renberg föddes och idag (någon timme till) är det 150 år sedan beslutet om att inrätta en odlingsgräns i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Denna demarkationslinje för svensk nybyggeskolonisation som var ett viktigt inslag i Elsas skrift ”Inför lif eller död. Sanningsord i de lappska förhållandena”. Hon menade att marken västerom denna gräns skulle vara till för samerna, att använda för vilken näring de än ville.

Efter firandet av den nya samiska flaggdagen och Elsas födelsedag på Kvinnohistoriskt museum, Ubmejisne igår med en konferensdag (i samarrangemang mellan Sveriges kvinno- och genushistoriker – SKOGH, Vaartoe – Centrum för samisk forskning, Såhkie – Umeå sameförening, Umeå center för Genusstudier – UCGS samt Kvinnohistoriskt museum) känns det extra viktigt att också framhålla de paralleller som finns i tid och rum. Nästan på dagen 10 år efter beslutet om odlingsgräns föds Elsa år 1877. Några kvarter bort från åminnelseakten av hennes födelsedag på Väven försiggår hovrättsförhandlingarna i målet Girjas sameby mot Staten år 2017.

 

Bli först att kommentera

Grön översiktsplan

Av , , Bli först att kommentera 8

För den intresserade, nedan återfinns Politiskt Alternativs remissyttrande i ärendet Grön översiktsplan (observera 4,5 A4-sidor!).

 

Remissyttrande från Politiskt Alternativ (PA) angående Grön översiktsplan

2017-11-03

 

Inledning

Politiskt Alternativ (PA) vill inledningsvis framhålla att föreliggande arbete är viktigt och att vi i stort sett ställer oss positiva till det resultat som framträder i arbetsdokumentet. Samtidigt vill PA understryka vikten av det miljö- och landsbygdsarbete samt markanvändningsplanering som en uppdatering eller genomgång av Översiktsplanen (ÖP) en gång per mandatperiod kan innebära. Inte minst är detta viktigt då det aktualiseras i det fortlöpande politiska arbetet, vilket har erfarits när kommunens Vindkraftplan på ganska kort tid blev utdaterad, från 2010 till 2014 då det fattades beslut om att revidera planen. Det arbetet har ännu inte startat men PA ser fram emot att det kommer att ske i samband med denna ÖP vilket tyvärr inte framgår av sidan 7, där det står att Vindkraftplanen från 2010 ska gälla. Har inte arbetsgruppen varit införstådd med fullmäktiges beslut 2014-12-15 och arbetat utifrån det?

 

Metodbeskrivning

Det hade varit upplysande om arbetet med fokusgrupperna hade hamnat i löptexten och inte i en fotnot (s 3, eller sammanslaget s 12) för att tydliggöra den deltagande metoden, här kunde det även framgått vilka utvecklingsteman som diskuterades, datum för möten och ungefär hur många som deltog på de olika orterna. Termen ”sameintresset” framstår som ganska suddigt och oprofessionellt, här kunde tydliggöras hur inbjudan utformats, till samebyar, föreningar och/eller referensgrupp? Samma sak gäller besöksnäringen, vem/vilka inkluderas där?

Utifrån de tidigare nodbyar som har identifierats i Vilhelmina kommun, finns inte Storseleby med bland de orter som valts ut för möte. Följdriktigt har också Storsele och Latikberg (där för få anmält sig) försvunnit som kärnområden för bebyggelseutveckling. Här framstår som viktigt ur ett hållbarhetsperspektiv att ändå hålla kvar vid de orter som har potential för att vara ett sådant område då de oftast har en struktur som går att använda sig av istället för att exploatera helt nya områden.

 

1.3.2 Klimat- och energistrategi för Västerbottens län

I klimat och energistrategin bör även förgiftningen, kontaminationen, vägas in för att inte ensidigt fokusera på ”klimatgaser”, det finns en rad giftiga ämnen som frigörs genom biomassa som inte lyfts fram då de inte direkt är klimatpåverkande men däremot biosfärpåverkande.

Ekosystemtjänster och grön infrastruktur

Ekosystemtjänster är ett antropocentriskt begrepp där reciprociteten/ömsesidigheten med biosfären inte kommer till sin rätt, eller åtminstone möjligheten eller önskan om en sådan ömsesidighet vilket kunde behöva påpekas. Ekosystemtjänster definieras utifrån vad de kan ge människan, inte vad människan kan och bör ge tillbaka till ekosystemet för att balansera ”uttaget” av dessa tjänster. Är hänsyn i vissa fall/områden och mångfaldsparker för pollinering nog? Var går gränsen för vad vi ska acceptera av vattendragens stympning? Att referera till nationella och internationella miljömål kanske räcker för att politiker ska bli nöjda men filosoferna ute i samhället vill nog även ha mer konkret ut av resonemangen. En reell ekonomisering av människans användande av biosfären syns inte helt möjlig med generaliseringar som exv i fallet med markanvändningen skogsbruk som enligt bilaga 1 ger ”träbiomassa som är en tjänst som leder till nytta, och som produceras som en effekt av fungerande ekologiska processer”. Träbiomassa kan också produceras på bekostnad av fungerande ekologiska processer, fast i en annan del av ekosystemet eller väldig olika beroende på omgivningen.

Detsamma gäller begreppet grön infrastruktur, det utgår från människors förställningar om att vara naturens härskare och människors önskningar om vad som är det rätta. Natur blir här något passivt medan det är människan som ser, kartlägger, binder samman och prioriterar. En önskad skrivning vore här att ”utifrån kunskaper om sammanband i naturen och inte minst människans sammanhang i naturen, se helheter, kartlägga, binda samman för att klokt kunna prioritera och planera”.

2.1.3. Samhälleliga begränsningar

Det borde framgå tydligare vad som menas med naturresurs, mineralfyndighet och/eller hjortronmyr och fiskesjö.

2.2 Övergripande vision

Visionen ”Grunden för en långsiktig hållbar utveckling i Vilhelmina kommun är att det finns en medvetenhet om vad naturen tål” kan på inga villkor bidra till långsiktighet. Här kommer återigen det antropocentriska perspektivet in, kanske bör ömsesidighet även finnas här, ordet ”tål” bör bytas mot något annat som visar en medvetenhet om att naturen sällan visar tecken på att den inte tål mer utan att den, istället enligt resiliensforskningen kan gott och väl vara vid en tröskel på väg att tippa över. Och då kan inte ”business as usual” fortgå. Kanhända bör vi utgå från ”tipping-point”- scenariot för att uppväga för människans tillkortakommanden gällande kommunikationen och ömsesidigheten med sin biosfär.

3 Utvecklingsstrategi

Denna textdel framstår litet grand som ett (budget-) och strategidokument och det går nog att hitta en del därifrån som kan användas. PA ser behovet av några kompletteringar, bland annat om reserv-elsaggregat till fjälldalarna samt en inventering av vilka platser som kan fungera som kriscentraler i olika delar av kommunen. Vi har förslag när det gäller:

3.1.1. Kultur och fritid

Ungdomar i fjällbyar/byar har begränsad tillgång till det utbud av aktiviteter som finns på tätorten. Aktiviteter om bad, bio, bowling, Saiwas anläggningar, fotbollsplaner, ishockeyhall, ridhus mm till exempel möjliggörs till stor del av kommunens medel och bygdemedel. Bygdemedlen har tillkommit som kompensation för en exploatering av områden som inte ligger på tätorten därför borde det finnas möjlighet att göra dessa anläggningar som ändå har placerats på tätorten mer tillgängliga för barn, ungdomar och boende utanför tätorten. En familj i fjällen har minst 20 mil tur och retur för att bada, gå på bio etc. eller om ett barn eller en ungdom har något specifikt intresse såsom fäktning, att kunna delta i idrotts- eller fritidsaktiviteter. PA:s förslag är att inrätta en Kultur och fritids-tur inom ringbilssystemet eller kollektivtrafiken så att byaskolelever har möjlighet till ett bredare fritidsliv på lika villkor som tätortsbarnen, ett fritidsliv som inte är beroende av vårdnadshavares hälsa, tid och givetvis även ekonomi för att skjutsa barn till och från tätorten. För att turen ska utformas på bästa sätt bör ungdoms-/skol-/föräldraråd konstitueras och konsulteras.

3.1.3. Barn och utbildning

Här är det viktigt att understryka att verksamheter kan återuppstå där de en gång har lagts ned, Latikberg är ett exempel där förskola finns kvar medan skolan är stängd. PA vill återupprepa och hänvisa till några rader från början av detta yttrande: Utifrån de tidigare nodbyar som har identifierats i Vilhelmina kommun, finns inte Storseleby med bland de orter som valts ut för möte. Följdriktigt har också Storsele och Latikberg (där för få anmält sig till mötet) försvunnit som kärnområden för bebyggelseutveckling. Här framstår som viktigt ur ett hållbarhetsperspektiv att ändå hålla kvar vid de orter som har potential för att vara ett sådant område då de oftast har en struktur som går att använda sig av istället för att exploatera helt nya områden.

3.2 Bebyggelseutveckling m.m.

PA vill återupprepa och hänvisa till några rader från början av detta yttrande: Utifrån de tidigare nodbyar som har identifierats i Vilhelmina kommun, finns inte Storseleby med bland de orter som valts ut för möte. Följdriktigt har också Storsele och Latikberg (där för få anmält sig till mötet) försvunnit som kärnområden för bebyggelseutveckling. Här framstår som viktigt ur ett hållbarhetsperspektiv att ändå hålla kvar vid de orter som har potential för att vara ett sådant område då de oftast har en struktur som går att använda sig av istället för att exploatera helt nya områden. Inte minst för logistikanläggningar men även för arbetspendlare är Storsele strategiskt beläget.

3.2.2 & 3.3 & 3.3.1

Säkra och gångvänliga förskole- och skolmiljöer bör vara kommunens vision, ett övergångsställe vid Sagagården i Dikanäs för att trygga skolbarnens passage till och från matsalen har varit efterfrågat under många år från elever och personal. Sammaledes säkra och gångvänliga miljöer bör finnas vid varje förskola/skola och i alla större byar.

Hållbara pendlar/samåkningsparkering inbegriper också motorvärmaruttag (som finns efter E4:an), detta borde eftersträvas i Vilhelmina och vid för Vilhelminabor angränsande hållplatsorter såsom, Nyliden invid E45:an eller Slussfors vid E12:an.

3.3.2 Kollektivtrafik

Den inställda ringbilen över kommungränsen till Storuman visar hur svårt det är för kommuner att samarbeta när det gäller kollektivtrafik. Ett omtag i frågan är önskvärt då det är många gymnasieelever som färdas denna väg och att den varit den enklaste vägen till Kittelfjäll från Umeå.

Vid hållplatsinventering kan skyltningen tydliggöras: idag är det ofta helt tomt i busskurerna, hållplatsens namn saknas samt vilka linjer som trafikerar hållplatsen. När det gäller tillgänglighet på bussar för personer med funktionsvariationer bör även medvetenheten om att allergi är en funktionsvariation som kan få allvarliga konsekvenser (luftburna allergier) tas med i beräkningen från kommunen då standard sätts gentemot upphandlade företag.

Under denna punkt vill PA även lyfta in det tidigare nämnda förslaget om en kultur- och fritids-tur inom ringbilssystemet eller kollektivtrafiken så att byaskolelever har möjlighet till ett bredare fritidsliv på lika villkor som tätortsbarnen, ett fritidsliv som inte är beroende av vårdnadshavares hälsa, tid och givetvis även ekonomi för att skjutsa barn till och från tätorten.

PA vill understryka vad vi misstänker även har sagt från fokusgrupper: vägen Stalon-Eriksberg är under all kritik. Men vi vill också framhålla att kommunen ser till att vägar som varit asfalterade också i framtiden får behålla sin beläggning, vilket inte verkar vara fallet med en kort sträcka av 1088:an från Dajkanvik mot Bäckstrand.

3.3.5 Terrängfordon och ledsystem

Markägare och andra boende ska kunna avlysa ett område från skoteråkning om det görs med hänsyn till faunan eller känsliga områden. Under tidigare år har Vilhelmina kommunstyrelse varit mycket restriktiva med att besluta om skoterförbud och det är på intet sätt i enlighet med en hållbar och grön infrastruktur. Nöjesåkning med skoter och terrängfordon bör regleras stramare.

3.3.6 Tele- och datakommunikation

En satellittelefon i vardera fjälldalgång borde vara en säkerhetsåtgärd värd att investera i eftersom ett längre elavbrott än så länge slår ut all telefoni och internetkommunikation.

3.4 Energi- och teknisk försörjning

Vattenkraft är på andra sätt inte ett miljövänligt ”alternativ” då hela vattenbiologin påverkas. Vattenkraften är inte heller helt fri från växthusgaser då dessa produceras bland annat ur frilagda sjöbottnar. Enligt ekosystemtjänstberäkningen av olika markanvändningar ger en generaliserad vattenkraftanläggning -19, där de positiva värdena (7) nästan uteslutande faller inom de reglerande ekosystemtjänsterna. Vattenkraften klassas som miljöfarlig verksamhet men utgör trots det idag själva basen (inte ett ”alternativ”) i det svenska energisystemet och bör nog även beskrivas på det viset.

3.4.1 Energiförsörjning

Vindkraftplanen är framtagen främst med utgångspunkt i vissa vindhastigheter, inte utifrån lämplighet och konkurrerande riksintressen. Dessutom har planen funnits utdaterad och fullmäktige har beslutat att revidera den. Detta bör göras inom ramen för eller innan en Grön ÖP fastställs.

3.5 Ett näringsliv med grönt fokus

Att arbeta för en utveckling av ett återföringssystem vid utvinning av naturresurser i kommunen kan motverka en grön infrastruktur och ge incitament för onödig exploatering. Snarare borde kommunen först verka för återföring av redan ianspråktagna naturresurser inom kommunen, tillfälle för det kan ges exempelvis vid de kommande omprövningarna för miljötillstånd för vattenverksamheter.

3.5.1 Besöksverksamhet

Destinationsarbetet ska inte enbart fokusera de stora/betalande medlemmar i SLIF utan också arbeta för/med alla verksamheter (hur små/stora, av privat karaktär de än är/har) som jobbar med besöksnäringen. Det finns/fanns en bra grund i kommunens turistinformations hemsida.

Hur ska samisk naturturism, hästnäring, gårdsförsäljning och boende på lantgård uppmuntras? Hur ska kommunen förhålla sig till motoriserade event som hill-climbing, motorvecka och dylikt?

3.5.4 Renskötsel

Att ständigt hänvisa till att renskötselns rättigheter omhändertas av andra organ vid olika ärenden som vindkraftetableringar kan genom vägledningen inte längre vara möjlig vilket PA ser mycket positivt på. Vilhelmina kommun är en samisk förvaltningskommun och renskötseln och den samiska kulturen är mycket viktig och alla aspekter kommer inte alltid till sin rätt då renskötseln diskuteras i termer av ”riksintresse rennäring” i ärenden som rör olika exploateringar varför Vilhelmina kommun borde gå i bräschen för att upprätta ”kommun/riksintressen för samisk kultur”, i samråd med den samiska referensgruppen.

3.6.1.1 Naturmiljö

Av texten framstår det som om endast Vojmsjön är påverkad av vattenreglering. Är inte hela Kultsjöå-delen av Ångermanälven reglerad från Ransarn och ned till Bullerforsen? Kommunens strävan att uppnå god ekologisk status i vattendragen kan komma att grusas ifall vattendragen bedöms som KMV – kraftig modifierade vatten (främst Stalon), som enligt promemorian om nya regler för vattenmiljö och vattenkraft kan komma att sättas på undantag i miljöprövningsprocessen. Det kan få konsekvenser för kommunens möjlighet att uppnå god ekologisk status i vattendragen.

4.2 Riksintressen

Vilhelmina kommun är en samisk förvaltningskommun och renskötseln och den samiska kulturen är mycket viktig och alla aspekter kommer inte alltid till sin rätt då renskötseln diskuteras i termer av ”riksintresse rennäring” i ärenden som rör olika exploateringar varför Vilhelmina kommun borde gå i bräschen för att upprätta ”kommun/riksintressen för samisk kultur”, i samråd med den samiska referensgruppen.

 

 

 

 

 

Bli först att kommentera

Det politiska minnet är kort….

Av , , 2 kommentarer 8

 

När det gäller vindkraftexploatering…. i Vilhelmina kommun. Apropå dagens beslut med 13 mot 13 och fullmäktiges ordförandes ”tyngre” 13:e röst.

I december 2014 beslutade Vilhelmina kommunfullmäktige att revidera vindkraftplanen för kommunen i anledning av ett vindkraftärende på Stöttingfjället.Hur ställer sig fullmäktiges ordförande kring att denna fråga har tappats bort? I synnerhet då det har skett en förändring i tekniken och (som i fallet med Gråtanliden-Västra Sjulsberget) verken som idag är betydligt högre och så många fler än det tänkta på platsen samt även på en plats som inte är angiven i planen från 2010.

Här publiceras Politiskt Alternativs remissyttrande:

 

Remissvar från Politiskt Alternativ (PA) angående Vindkraftsetablering GHG Vind AB

 

Miljöbalken

Vindkraft får endast anläggas om kommunen där anläggningen planeras uppföras har tillstyrkt det.

 

Historik

I december 2014 beslutade Vilhelmina kommunfullmäktige att revidera vindkraftsplanen, men inga initiativ till revidering har hittills kommit till Politiskt Alternativ (PA)s kännedom. I den gällande planen för vindkraft är endast Västra Sjulsberget utpekat som tänkbart område, lämpligt för ca 15 verk.

 

PA:s inställning till vindkraft

Vindkraft som energislag ger negativa konsekvenser för hela energisystemet där vattenkraften istället måste gå in med reglerkraft för att kompensera vid de tillfällen som det inte blåser, se bl.a. https://www.energimyndigheten.se/contentassets/0470e9ec1c58479093f161e614adb474/vattenkraftens-reglerbidrag-och-varde-for-elsystemet.pdf

och

http://www.svk.se/siteassets/om-oss/rapporter/anpassning-av-elsystemet-fornybar-elproduktion-delrapport.pdf

De nationella miljömålen efter Energiöverenskommelsen är inställda på en förnybar elproduktion till 100 % efter 2040 och kärnkraften kommer troligen inte att definieras om till förnybar även om tekniken att omhänderta och utvinna energi ur högaktivt avfall skulle kunna utvecklas till dess. Kärnkraften har identifieras av IPCC (FN:s Klimatpanel Intergovernmental Panel on Climate Change) som viktig för att reducera utsläpp av växthusgaser och minska hoten från klimatförändringar (http://www.ipcc.ch/ipccreports/tar/wg3/index.php?idp=124).

Vattenkraftens tudelade roll i energisystemet riskerar, med mer inslag av icke-planerbara resurser som vindkraft och solkraft, i det långa loppet att leda till mer skadliga korttidsregleringar i våra vattendrag och är inte på något sätt hållbart eller miljövänligt. Med de nya bestämmelser som kan komma att gälla för vattenmiljö och vattenkraft som just varit ute på remiss (se http://www.regeringen.se/remisser/2017/07/remiss-av-promemoria-vattenmiljo-och-vattenkraft/) kan det innebära att kraftigt modifierade vatten (KMV) pga. elproduktion inte kommer att underkastas samma miljöregler som vattendrag som är mindre högproducerande, vilket riskerar att förvärra den ekologiska statusen i de vattendrag som bedöms som KMV. I en rapport från Energimyndigheten, Svenska kraftnät och Havs- och vattenmyndigheten 2016 klassas ett flertal kraftverk som tillhörande de som har ett högt reglerbidrag vilka riskerar att inte underkastas samma miljöregler som övriga vatten, bl.a. de i kommunen liggande Stalon och Volgsjöfors, samt närliggande Stenkullafors (dämningsområde inom kommunen) och Åsele.

Varför ska vi tillåta etableringar av icke-planerbara resurser som vindkraft när våra planerbara resurser (vattenkraften i våra vattendrag) riskerar att utnyttjas hårdare genom den så kallade reglerförmågan (det maximala reglerbidraget ett kraftverk kan uppnå)? Varför tillåta etableringar som dels gör skadliga ingrepp i miljö och livsmiljö, dels i en sargad vattenmiljö? Vilken miljöbalans eftersträvar vi – är det den miljö som eftersträvas genom utbyggnad av vindkraft där människor på distans kan känna gott samvete inför att eventuellt koldioxid/växthusgasutsläppen minskar eller är det den vatten- och livsmiljö som påverkas runt vatten- och vindkraftverket? Och är det kanske inte enbart ett nationellt behov som vi ska rätta våra vattendrag efter utan även bolagens möjlighet till export? Då är det inte längre den samhällsekonomiska nyttan som vi offrar våra vattendrag för utan just i en kommers med naturresurser som PA inte ställer sig bakom.

 

Gråtanliden- Västra Sjulsberget

Det specifika fallet Gråtanliden- Västra Sjulsberget är av en magnitud utan like och kring odlingsgränsen. En majoritet av yttrandena från privatpersoner visar att de ser betydande inverkan för dem och en osäkerhet ifall det går att kompensera för intrånget av vindkraftanläggningen, en del sakägare verkar inte heller ha blivit kontaktade i ärendehanteringen. Deras röster bör vi ta hänsyn till. Dessutom inverkar etableringen på renskötseln, en renskötsel som är kraftigt trängd av andra industrietableringar just i detta område.

 

PA:s sammantagna bedömning och inställning

Mot bakgrund av kommunfullmäktiges beslut om reviderad vindkraftplan, miljökonsekvenser i vattendrag och kring vindkraftanlägg samt inverkan för renskötseln och övriga lokala sakägare  yrkar PA:

 

att Vualtjeren tjïelte – Vilhelmina kommun bör avstyrka en vindkraftsetablering på Gråtanliden – Västra Sjulsberget.

 

 

2 kommentarer

Sexism är inte en åsikt

Av , , Bli först att kommentera 15

- det är ett förtryck.

Tina Vernon

http://ungafeminister.se/bloggen/2014/9/8/sexism-r-inte-en-sikt

Bli först att kommentera

Politiskt Alternativ (PA)s remissvar till SOU 2017:1 ”För Sveriges landsbygder. En sammanhållen politik för arbete, hållbar tillväxt och välfärd”

Av , , Bli först att kommentera 8

Det lokala partiet i Vualtjeren tjïelte/Vilhelmina kommun, Politiskt Alternativ (PA) ställer sig positiv till de förslag som kommittén lämnar för att stärka landsbygderna i Sverige. I synnerhet är samordningen kring ett landsbygdsperspektiv i kommittéers arbeten oerhört viktigt inte minst det nu aktuella slutbetänkandet från Energikommissionen. Ett forskningscentrum kring landsbygds- och glesbygdsfrågor bör rimligtvis inrättas vid ett högskole-/universitetscampus med nära anknytning till verklig landsbygd och glesbygd.

PA vill emellertid framhålla några synpunkter både på förslagen och betänkandets anslag som helhet. Vissa förslag riktade mot 23 kommuner med utmaningar, såsom studielån och arbetsgivaravgifter, kan behöva lyftas upp för fler kommuner, eftersom dessa förslag kan riskera en splittring mellan olika kommuner/områden, i synnerhet i Jämtland där en del fjällkommuner/område inte verkar ingår i satsningen. Efter de sju försöksåren bör en utvärdering ske som också anammar en lokalt deltagande eller lokalt ledd utvecklingsarbetsmetod. Inom landsbygds-, eller hellre, glesbygdskommuner finns samma problematik som på riksnivå – det mesta centraliseras till tätorterna. Därför borde även landsbygdsperspektivet på lokal nivå finnas med i direktiv och tvärtemot vad som föreslås i betänkandet (sid 234), öronmärka pengar för landsbygden lokalt till de kommuner som erhåller de speciella satsningarna.

Men vi vill också framhålla att det saknas en genomgripande analys av landsbygdernas utmaningar (för de är flera och diversifierade) och konsekvenserna av den förda politiken historiskt och idag, och åtgärder för att komma till rätta med grundproblemen, åtminstone för skogslänen i norr. Det kommunala utjämningssystemet borde tillföras parametrar kring historiskt och pågående uttag av naturresurser eller utformandet av ett återbäringssystem. Detta är betänkandets största brist med tanke på att det i sammanfattningen talas om att ifall ”…det blir ett allt för stort gap mellan de förväntade rättigheterna och den faktiska verkligheten finns det en risk för att detta samhällskontrakt kommer att lösas upp. Detta kan få långtgående konsekvenser för förtroendet för samhället och demokratin.” (s.12) ”Många människor ….känner sig idag ….svikna av samhället…” (sid 227) En analys av reaktioner och debatter kring konsekvenser av landsbygdspolitik under de senaste 50 åren kan ganska snart identifiera just tanken om och praktiken mot Norrland som en koloni vars resurser lyfts ut och där vinsterna inte kommer det lokala till godo. En metod att ”vidareutveckla” samhällskontraktet är därför att utreda lokal återbäring av naturresursuttag. Det är inte självklart att återbäring ska ske för framtida utvinning (eftersom storskalig naturresursutvinning inte är något självklart legitimt i all evighet), utan den utvinning som hela tiden sker och som har skett. Att ständigt rygga för denna fråga leder tyvärr inte framåt i idéerna kring ”vidareutvecklandet av samhällskontraktet” utan riskerar att stanna i en för Norrland och Sápmi igenkännbar kolonial kräftgång.

 

 

Gäjka/Dikanäs, den 22 mars 2017

 

Åsa Össbo för Politiskt Alternativ (PA). 0704-217537

Bli först att kommentera

Landsbygdskommitténs slutbetänkande skaver….

Av , , Bli först att kommentera 13

Det finns förvisso intressanta förslag i den parlamentariska landsbygdskommitténs slutbetänkande. Förslagen om att ökad tillgänglighet till högre utbildning inte bara ska ske genom distanskurser för landsbygdsborna är lovande, mer utlokalisering av både forskning och utbildning!

Men det är en sak som skaver. Och det skaver i grundvalarna….

Nu är ju moderna (i synnerhet marknadsliberala) betänkanden en genre för sig men det är stundtals bedrövligt att läsa – alltifrån det inledande stycket i sammanfattningen där det framgår att det är viktigt med en sammanhållen landsbygdspolitik för att Sverige ska få fortsätta suga ut biomassa och fossilfri energi ur landsbygdens områden till det avslutande kapitlet om ”Civilsamhället” där nattväktarstaten skymtar fram trots alla förslag om u-landshjälp till Norrland. Landsbygdskommitténs slutbetänkande andas att landsbygden är en förlegad rest av Sverige som måste hjälpas överleva. Tala om att mörka orsaken till eländet. Och att återigen beskriva landsbygden som tärande.

Tala om att mörka historien. Historien om exploateringen och strukturrationaliseringarna som har åsamkat denna landsdel och landsbygden i övriga Sverige så stor skada. Den historiken omnämns inte. Några sidor i kommitténs delbetänkande från förra året berör den historiska utvecklingen om utflyttning från de norra skogslänen och att lokaliseringspolitik sattes in för att hindra detta att ske (ungefär ”se vad duktiga vi/staten varit och trots det vill inte landsbygderna lyfta”), men ingenstans sätts fingret på en av de konkreta ömma punkterna: Vad ska människor göra då de tvingas flytta från överdämda gårdar och kulturlandskap? Vilka blir vi när våra marker och vatten som vi är besläktade och symbiotiska med förstörs och våra levnadssätt tas ifrån oss? Var finns siffrorna på hur många människor som ”valde” att styra kosan någon annanstans sedan Vattenfall eller något annat kraftbolag omvandlat landskapet eller då gruvan fått bondfolket att slakta ut djurbesättningen och bli förvärvsarbetare istället? Var skriver de om flyttbidragen och den aktiva avfolkningspolitik som bedrevs parallellt och summan av centraliseringar som skedde och sker på kommunnivå? Infrastrukturen för självförsörjning har monterats ned med sönderreglerade fiskevatten, nedlagda mejerier, slakterier, handelsbodar och slutligen de sista byaskolorna….

Återigen ska förslag utformas utifrån att det finns en landsända som ”har problem” beskrivet som ”utmaningar”. Inte utifrån att återställa de stölder som har skett från denna landsända i form av naturresursutvinning som inte kommit det lokala till del utom i form av spottstyvrar av bygdeavgiftsmedel. Inget om ersättning för konsekvenserna av ett kontinuerligt dränage av mänskliga resurser. Det är trådarna som marionettmästaren återigen drar i, för att styra sin ”utveckling” längre och längre från den ursprungliga oförrätten.

Vad jag efterfrågar är givetvis återbäring av uttagna naturresurser. Det är inte självklart att återbäring ska ske för framtida utvinning (eftersom storskalig naturresursutvinning inte är något självklart legitimt i all evighet), utan den utvinning som hela tiden sker och som har skett.

Vi tittar närmare på de 23 kommuner (varav Vilhelmina är en) som beskrivs ha stora ”utmaningar”. Övervägande del av kommunerna är så kallade vattenkraftkommuner eller så är de belägna inom skogslänen som Föreningen Sveriges vattenkraftskommuner menar bör få ta del av den vattenkraftåterbäring som nu urholkas genom energikommissionens förslag att sänka fastighetsskatten på vattenkraften från 2,8 % till 0,5 %. Läggs detta förslag för att få tyst på kraven på återbäring genom fastighetsskatten som idag genererar 6 miljarder mot det nu föreslagna ca 1,2 miljarder? I energiöverenskommelsen skrivs som en motivering till minskad skatt att: ”Samtidigt ska vattenkraftsbranschen fullt ut finansiera de kostnader, för till exempel omprövning av verksamheter, som gör att Sverige lever upp till EU-rätten och dess krav på vattenverksamheter” Med detta agerande, att ständigt negligera krav på återbäring och nu detta (även i energikommissionens slutbetänkande) har de överenskommande partierna snarare sett till att de lokalsamhällen som lever med miljöproblemen varje dag också får betala för att kraftbolagen slutligen efter all dessa år ska leva upp till miljö- och EU-rätt. Det är det starka civilsamhälle som landsbygdskommittén verkar skyffla över ett stort ansvar på. Hur blir det med det samlade greppet om landsbygdspolitiken som också utlovas av landsbygdskommittén?

Omfördelningen av vattenkraftmedlen är givetvis inte bundna till fastighetsskatten men det sänder ändå en tydlig signal. Alla de 23 kommunerna (och givetvis fler – se kartan på sid 90 – därför blir förslagen också orättvisa – söndra och härska…) har berövats på naturresurser av extraktiva industrier historiskt och i nutid, där vattenkraft, skogsbruk och gruvdrift står i centrum.

Frågan Vilka effekter och vilken betydelse har den förda politiken haft för landsbygden? som kommittén hade i uppdrag att utreda (enligt bilaga 1 Kommittédirektiv 2015:73, sid 267f.) har bara styrt in sig på politiken som har förts i ”förbättrande syfte” inte analyserat konsekvenser av den sammantagna politiken och vissa specifika åtgärder som varit orsaken till mycket, om inte allt.

”Vi” kan inte gå vidare att bygga lika villkor för detta land genom att ständigt strunta i det som varit, se över axeln med rättviseperspektivet. Någon gång måste en utredning på allvar ta tag i historien om Norrlandspolitiken under 1900-talet.

Bli först att kommentera

Näringslivsfrämjande medel till landsbygden

Av , , Bli först att kommentera 14

Motion till Vilhelmina kommunfullmäktige

Näringslivsfrämjande medel till landsbygden

Vilhelmina kommuns nuvarande riktlinjer gällande bygdeavgiftsmedlens användning har en fördelningsprincip om 80 % till landsbygden och 20 % till tätorten gällande medel som föreningar kan söka. Föreningslivet på landsbygden hålls ofta uppe av ett fåtal personer som också kan vara engagerade i flera föreningar, vilket skapar svårigheter att planera och genomföra bygdemedelsprojekt. Fördelningsprincipen borde därför gälla även de näringslivsfrämjande åtgärder som finansieras genom s.k. 1329-medlen (som kommunen kan återsöka via bygdeavgiftsmedel i den mån åtgärderna godkänns av länsstyrelsen) eftersom dessa medel inte kräver medfinansiering av en förening.

I oktober 2014 gjorde ekonomienheten en uppföljning av fördelningen av bygdemedel åren 2010-2014. Där ingick både de medel som föreningar kan söka och de medel som avsätts till näringslivsfrämjande åtgärder. Att dela upp i endast två kategorier (landsbygd/tätort) var svårt och en ”blandat”-kategori skapades för de åtgärder som inte var destinerade till ett geografiskt avgränsat område utan som ansågs komma hela kommunen till gagn. Denna skrivning är dock subjektiv eftersom mycket på tätorten underförstått räknas komma hela kommunen till del (vilket givetvis kan diskuteras). Resultatet sammantaget uppgavs peka på en fördelning mellan landsbygd 38 % och tätort 30 %, resterande 32 % hamnade i ”blandat”-kategorin.

Om bidrag som hamnat i ”blandat”-kategorin tas bort blir fördelningen landsbygd 55 % och tätort 45 % under åren 2010-2014, trots att det innefattar medel med en fördelning 80-20%.

Tittar vi närmare på fördelning under dessa år, ser det ut som följer:

År Blandat      Landsbygd  Tätort       
2010 25 % 21 % 54 %
2011 58 % 29 % 13 %
2012 43 % 39 % 18 %
2013 24 % 64 % 12 %
2014 22 % 27 % 51 %
summa 172%/5=
34,4 %
180%/5=
36 %
148%/5
29,6 %

 

De näringslivsfrämjande åtgärderna verkar gömmas i ”blandat”-kategorin och kräver en uppföljning även om det inte står i riktlinjerna att dessa medel ska användas med samma fördelningsprincip. Men eftersom de faktiskt berör en del platsspecifika projekt är en sådan princip önskvärd. ”Blandat” kan alltså innebära övergripande satsningar som i princip hamnar på tätorten. Ovanstående balansräkning blir då än mer obalanserad utifrån en 80-20 fördelning.

Det var endast år 2013 som landsbygden kom upp i nivåer som närmar sig de stipulerade 80 % -en med 64 %. Då var det 3 miljoner till bredbandsanslutningar i byar som påverkade andelen. Tätortens andel drogs upp år 2010 av ”Bollhallen” med 3 miljoner och under 2014 med målning av kyrkstan och anläggandet av Bagarstugan. Men det måste ändå konstateras att under de fem åren slår tätorten i höjden rejält två gånger mot vad tätorten bör få tilldelat efter 20 % principen samt att landsbygden aldrig, någon gång, överskrider sitt 80 %.

Om en ”blandat”-kategori bör tilldelas 20-25 % då återstår en fördelning mellan landsbygd och tätort på resterande 60-20 eller 60-15.

Enligt utvecklingschefens sammanställning av enbart de näringslivsfrämjande medlen för åren 2011-2015 har medel från bygdeavgiftsmedlen utgått till Vilhelmina kommun för näringslivsfrämjande ändamål med en summa av 4 097 244 kr. Beloppen skriftar rejält år från år.

En del projekt är kommunövergripande satsningar (exv. Destination South Lapland och Leader Lapland) medan andra är mer platsspecifika insatser. För politiker och invånare är det intressant att få överblick över vad för slags satsningar som har gjorts de senaste åren för att kunna föreslå och prioritera insatser för de kommande åren.

Större kostnadsposter för mer platsspecifika projekt är:

2011                 Informationstavlor Övre Vojmådalen med 149 097 kr

2012                 Baksjötjärnområdet med 546 742 kr

Upprustning av Lisa Stemps stuga Saxnäs 51 526 kr

Återbetalning erlagda medel Pistmaskin Kittelfjäll 62 000 kr

Judomattor 130 359 kr

2013                 Brygga Fatmomakkestyrelsen 48 715 kr

2014                 Baksjötjärnområdet under (2013) 2014 (och 2015): 138 410 kr

Småbåtshamn 345 290 kr. Här saknas uppgifter om Bagarstugan (tätorten).

 

Om vi nu fördelar dessa poster mellan landsbygd och tätort blir resultatet: 311 338 kr (om nu infotavlor i Övre Vojmådalen kan räknas som platsspecifikt och pistmaskinerna är ju ett prejudikat som alla kunde nyttja inom ramen för bygdemedlen till föreningar) mot tätortens 1 160 801 kr (exkluderat bagarstugan).

Tätortens del är åtminstone 3,7 gånger större än landsbygdens, men de utgör endast 28,3 % av den totala fördelningen av 1329-medel under åren 2011-2015. Men landsbygdens projekt utgör endast 7,6 %. Även här finns det skäl att söka använda pengarna till den landsbygd som har lidit mest skada av vattenkraftutbyggnaden vilket är motivet bakom fördelningen 80-20 till föreningarna. Kommunen borde åtminstone stäva efter en 50-50 princip. Det finns många projekt ute i nodbyarna som kunde genomföras i näringsfrämjande syfte. Under fullmäktige i december 2016 fick politiker veta om behov i Kittelfjäll. Dikanäs har en läsvärd bygdeutvecklingsplan med många förslag till åtgärder: http://www.dikanas.se/wordpress/wp-content/uploads/2015/02/Bygdeutvecklingsplan-Dikan%C3%A4s.pdf. Andra byar har säkert liknade planer. En renbro över Vojmån är till exempel ett projekt som skulle gynna många företagare som rör sig över stora områden. Den mångåriga men numera upphörda satsningen på turistinformation/-informatör i fjälldalarna är också en åtgärd som stärker fjällbesöksmålen sommartid och ger ringar på vattnet i det lokala näringslivet.

Jag yrkar därför att:

-        Utvecklingsenheten tar fram en definition kring näringslivsfrämjande åtgärder för politiker att förhålla sig till då åtgärder föreslås finansieras med 1329-medel

-        Införa en 50-50 fördelning mellan landsbygd och tätort när det gäller platsspecifika näringslivsfrämjande åtgärder

-        Uppdra till utvecklingsenheten att undersöka näringslivsfrämjande projekt som efterfrågas i fjälldalar och nodbyar. Den undersökningen kan bestå i att annonsera efter projekt eller själva
efterfråga i dialog med föreningar i byarna.

 

 

Åsa Össbo, Politiskt Alternativ (PA) Dikanäs, den 14 mars 2017

Bli först att kommentera

Jubileumsåret 2017

Av , , 2 kommentarer 7

Nu närmar sig den 6 februari 2017 då det är hundra år sedan det första samiska landsmötet anordnades av samer i Tråante som heter Trondheim på svenska. Det är till minnet av öppningen av detta möte den 6 februari 1917 som Samernas nationaldag eller Samefolkets dag (Saemien åålmege biejjie på sydsamiska) har firats sedan 1992. Året därpå anordnades ett landsmöte i Staare/Östersund.

Vualtjere/Vilhelmina-(fjäll)område var hemvist för ett flertal av de personer som låg bakom anordnandet av dessa för samer så viktiga möten, bl.a.: Elsa Laula Renberg (och Brurskanken samiska kvindeforening som tog initiativet till mötet i Tråante), Torkel Tomasson, Andreas Wilks och Hans Magnus Nilsson.

Därför vore det kanske inte så konstigt ifall Sametingets parlamentsbyggnad skulle ligga någonstans i Vualtjeren tjïelte/Vilhelmina kommun, åtminstone har väl aldrig en samiskt relaterad fråga varit så het som just denna (och för så många andra kommuner också). Det tråkiga är väl att när det gäller kommunens samråd gällande vindkraft och gruvetableringar kommer ofta rennäringsanalyserna i sista hand (om de ens finns med i underlaget) och anses inte vara kommunens angelägenhet.

När jag gick årkurs 6 i Storsele skola, det måste varit 1983, åkte vi på skolresa till Trondheim. Hela skolan åkte, vi var väl 15 elever (åk 1-6) allt som allt. Rena, rama storstan och köpcenter med rulltrappor! Nu gör jag resan igen, Tråantese/till Trondheim fast Gäjkeste/från Dikanäs. Och inte visste jag då – 1983 – något om Elsa Laula eller att hon troligen var född i närheten av Jïjnjesovvene/Storsele (enligt Siri Broch Johansen, författaren till boken Elsa Laula Renberg – historien om samenes store Minerva) och att hon växte upp i Såafoe, modern Kristina Josefina Larsdotters ärvda skatteland Gajdockdalen/Gajdockfjell i Gajhtohke/Matsdal (SOU 1922:10, sid 88) blev efter kungabesök 1900 ett för familjen tillåtet jordbruk, Kanaan. Det var så lite om samisk historia, kultur och språk som lärdes ut i grundskolan i det samiska kärnområdet på 1970- och 80-talet. Därför är det glädjande att vid den förskola där minstingen går, där får alla barn i nuläget samisk undervisning ca en timme i veckan. Men enligt lagen om nationella minoriteter är detta ett minimum och Vilhelmina kommunstyrelse har i dagarna föreslagit till fullmäktige att utreda utökad samisk undervisning i förskola och skola genom Marita Stinnerboms motion i frågan.

Elsa Laula Renberg, som några år efter sin uppmärksammade skrift ”Inför lif eller död?”(1904) gifte sig och bosatte sig på norska sidan Saepmie, dog 1931 i tuberkulos och begravdes på Dolstad kyrkogård i Mussere/Mosjøen. Hon var emellertid ganska okänd ända till 1980-talet så det är kanske inte så konstigt att hon inte omnämndes i min mellanstadieskola.

Under 2017 planeras en staty av Elsa avtäckas i Mussere/Mosjøen och visst borde väl det finnas något liknande på svensk sida? Varför inte i Gajhrege, Gajhtohke/Matsdal eller Jïjnjesovvene/Storsele – lagom till hennes 140-årsdag den 29 november? Strax därefter, den 1 december 2017 är det ännu ett jubileum, nämligen 150-årsdagen för beslutet att inrätta en odlingsgräns som skulle värna renbetesområdena från vidare nybyggesetableringar. Denna gräns fastställdes 1890 och det var i anledning av att den inte fick någon verkan, vare sig för nybyggesetableringar eller industriell kolonisation (Giron/Kiruna, sedermera Bårjås/Porjus, Suorva m.fl vattenkraftanläggningar) som Elsa gav ut sin skrift där hon bland annat föreslog att marken ovan odlingsgränsen skulle förbehållas samer för valfri näring (alltså inte enbart renskötsel). Lappväsendet, den koloniala myndigheten som utvecklats i samband med att den första renbeteslagen skulle implementeras i slutet av 1880-talet, gjorde sin egen tolkning i en utredning kring vad det skulle kosta att lösa ut alla hemman ovan och kring odlingsgränsen på 1910-talet. Kanske var det bäst som skedde att det inte blev något av denna utredning, ”priset” för staten skulle bli högt men främst för lokalsamhället skulle det bli problematiskt på grund av att myndigheternas syn på vem som var same skulle lett till att samer som blivit nybyggare måste tvångsförflyttas österom den gränsen.

Frågorna som var brännande i februari 1917 är det ännu idag- frågan om självbestämmande över mark, resurser, skolfrågor och utveckling. Förutom den samiska parlamentsbyggnaden som så många kommuner nu hoppas på, finns flera ur ett urfolksperspektiv viktigare frågor på Sametingets plenums dagordning i Tråante, bland annat: Frågan om en samisk sannings- och försoningskommission; En ny samepolitik för Sverige samt Nordisk Samekonvention.

2 kommentarer

Vanlig söndra och härska politik – ännu några ord i elfte timmen…

Av , , Bli först att kommentera 23
”40-50 miljarder – det går inte” svarar landsbygdskommitténs ordförande på frågan om varför Sverige inte inför den norska modellen med vattenkraftåterbäring. Det är konstigt formulerat – att det ”kostar”. Ordföranden menar väl ändå att staten förlorar 40-50 miljarder kronor som staten tar som intäkt från kraftkommunerna. Det går alltså inte trots att Riksgäldskontoret visat att Sverige har ett överskott på 85 miljarder.
Lite mer framförallt strukturellt förändringsarbete borde väl allt gå att göra, till exempel sluta roffa från områdena deras naturresurer. Istället ska ”utsatta” kommuner ställas mot Stockholm och andra förment rika storstadsområden i vanlig söndra och härska politik genom att de 75 åtgärderna i stort sett ska finansieras med reseavdragen för storstädernas bilåkande gubbs (iofs en bra upptäckt men det ska inte vara den enda ”återställaren”).
Nu pekar mycket på att den norska modellen tyvärr är på väg att förändras till det sämre för landsbydgen så vi får hoppas att den positiva befolkningsprognosen håller. Eller om Norge ska anträda det svenska nerförslutet som allmänheten så tydligt blev serverade i Regionindelningsutredningen.
Synen är förvrängd, synen att Norrland och landsbygden inte är på nerförslut som en del partier vill framhålla, likväl är synen förvrängd att Norrland och landsbygden skulle vara en bidragstagare (och inte en av urbaniseringspolitiken konstruerad sådan). Det går inte att endast prata fram förändring den måste skapas eller återskapas, återställa rättvisa, när det gäller Norrland och landsbygden som – in another time – var blomstrande och självhushållande tills dess en skövlande industrialisering drog sitt förvrängande täcke över skogar, vallar, berg, fjäll och vatten och människors synrand.
Kanske när vi en gång insett att tillväxten inte är möjlig i all oändlighet eller att tillväxt kan vara av andlig och kulturell art, och då vi ser att det lokala och det holistiska hör samman, att det kan börja där, på nytt. Vi måste ta vara på kunskapsbärarna – snart måste människan lära sig allt på nytt…..Men det är också bara ord… i elfte timmen.
Bli först att kommentera

Landsbygdsutveckling – för vilka?

Av , , Bli först att kommentera 14

Det ska bli intressant att söka svar på den frågan i landsbygdskommitténs slutbetänkande. Jag har hittills endast tittat under Samhällsplanering och bostadsbyggande. Särskilt sidan 138 där riksintressen närmast anses stå i vägen för landsbygdsutveckling. Vem/Vilka är då landsbygdsutvecklingen till för, jag tänker att denna kommitté säkert inte anser att riksintresse för mineral och energiproduktion står i vägen utan att det snarare är andra riksintressen som landsbygdskommittén inte vill ska ges särskild vikt, såsom riksintresseutredningen SOU 2015:99 föreslår?

Ni missade väl inte DN Ekonomis rubrik om att ”Stockholm ska betala dubbelt för att landsbygden ska leva”. Då vet vi ju också vad för slags premisser som kommer att styra (business as usual?). Men vi får väl som vanligt hoppas och se….

Bli först att kommentera