Små ting och stora ting

Av , , Bli först att kommentera 10

I somras hade jag en dröm. En mardröm. Jag drömde att jag såg moln hopa sig och ett lock av växthusgaser sluta sig runtom jorden medan vi levande varelser förberedde oss för att det sista syret skulle ta slut. Ett svettigt uppvaknande till en redan överhettad sommarmorgon i fjällbyn. När semestern var till ända talade jag med min kloka vän och kollega om drömmen och hon sa: ”Earth will survive, we may not”. På något sätt fann jag en viss tröst i det.

Så kom hösten och valet. Och det parti jag företräder, Politiskt Alternativ (PA) ingår numera i en koalition som bildar den politiska majoriteten i Vilhelmina kommun – Vualtjeren tjïelte.

Vid måndagens fullmäktige satte ett välbehövligt medborgarförslag om kommunens engagemang i klimatomställningen samt en motion från Else Westerlund (C) om enskilda brunnar igång sammanträdets bärande diskussionsämne, nämligen frågan om vår framtid på den här planeten, eller om vi ska kalla det klimatfrågan. Ett sent uppvaknande kan tyckas, detta borde vara väl inarbetat i all vår verksamhet för länge sedan och vi som suttit en tid i politiken behöver rannsaka oss hur ofta vi tänkt på denna aspekt vid våra beslut. Vi lever ju i en kommun som dras med effekterna av en historia av avveckling ofta i samband med slutfasen av storskaliga industriella satsningar, vattenkraftutbyggnaderna och gruvan.

Ändå verkar det som om många politiker fortfarande är inne på den linjen – storskalighet – och att industri och ekonomisk tillväxt också ska driva utvecklingen av miljövänligare levnadssätt (ofta på annan ort eftersom vi producerar ett överskott av el för oss här i området) och rädda oss från att gå under som art på en alltför upphettad planet.

Koalitionens företrädare tillika kommunstyrelseordförande i Vilhelmina, Annika Andersson (C) öppnade den allmänpolitiska debatten på ett tänkvärt vis, nämligen att om 289 kommuner har bestämt sig för att växa så kanske det är orealistiskt att den 290:e kommunen också kan förvänta sig det. I Vilhelmina ska vi snarare satsa på att behålla vår befolkning och att fördjupa den kvalitet vi har, fastän vi kanske i det ekonomiska läget vi nu står inför måste vara beredda att göra avkall på kvalitet. Resonemanget ligger i linje med termodynamikens första huvudsats (energiprincipen) att energi varken kan skapas eller förstöras, den kan bara omvandlas och byta form. När människorna i tidernas begynnelse var relativt få till antalet var också den biologiska mångfalden av arter större. Att människans tillväxt har skett på bekostnad av andra arter är fakta som numera torde vara allmänt kända, ändå får vi fortsatta rapporter om effekterna av människans uppfattade överhöghet, en geologisk tidsålder – Antropocene – har föreslagits att uppkallas av det, av människans påverkan på ekosystemen. Men de som drabbas mest är emellertid oftast de som har minst skuld.

Men, många forskare och tänkare hävdar att vi är inne i Capitalocene, att det är kapitalismen och extraktivismen (utvinnande industriers självklarhet/ideologi) som alltsedan kolonialismens globala genombrott under 15-1600-tal har drivit fram den klimat- och ekosystemförödelse som vi står inför – och – att det är bedrägeri (”grön kapitalism” en självmotsägelse) att tro att kapitalismen kommer att ställa allt tillrätta (se bl.a. Naomi Kleins bok This changes everything, John Bellamy Foster och Jason W. Moore).

Vad som istället behövs är Degrowth – alltså nerväxt (eller egentligen en flod som går tillbaka till sitt normala flöde efter översvämning). Ett tänkande som egentligen förespråkar att vi använder mindre resurser, inte konkurrerar och avstår de globala konsumtionsnätverken och -mönstren som i dag är helt internaliserade i såväl den kommunala som i den individuella ekonomin. Istället har den växande klimat-kompensatoriska konsumtionen blivit en värdeskapande och energikonsumerande marknad i sig.

Vilhelmina som kommun behöver göra vad den kan för att dra sitt strå till stacken och då finns det saker vi kan göra som inte handlar om att låta etablera storskaliga vindkraftparker vilka ianspråktar marker som redan används av andra (det finns egentligen inga tomma områden – det är en nykolonial tanke som följer Terra Nullius-principen så ofta använd i det område vi befinner oss – Saepmie). Istället kunde kommunen exempelvis sätta upp solceller på ViBOs fastigheters tak för att närma sig en mycket lokal självförsörjning av el; förlägga fullmäktige och andra politiska sammanträden inom ramen för kollektivtrafiken för miljön, ekonomin och trafiksäkerhetens skull; utöka kollektivtrafiken att passa arbetspendlare och hemvändande gymnasielever samt fritids- och kultur-turer inom ringbilssystemet (drive-on-demand) så att bybor får enklare att använda idrottsinrättningar samt delta i fritids- och kulturlivet som företrädesvis finns på tätorten; installera laddstolpar och motorvärmaruttag vid kommunens besöksparkering (givetvis med betalningsstruktur). Endast då kan vi egentligen förbjuda tomgångskörning i 3 min i kommunen. Idag har Folkets Hus motorvärmaruttag, all heder åt dem; köpa hel-elbilar istället för elhybrider som drar mer bränsle än vanliga bilar när de väl körs på bränsle.

Jag tror inte det handlar om EN storskalig lösning utan många små som gör att vi som medborgare också känner vårt ansvar och bidrag och inte står vid sidan om och betraktar kolonner av lastbilslass köra förbi, frakta des kraftverksmoduler som tillverkas någon annanstans, de gigantiska maskiner som behövs för de massor med armering och betong som krävs för fundamenten för dessa verk.

Trots att vi vet att människan ekodödsföraktande påverkar sin omgivning så har vi inte alla lösningar på bordet. Vi vet att vi måste minska på vår bensindrivna bilkörning, men tänker vi på de giftiga ämnen som frigörs av däcken även från elbilar? Och att all el inte är fossilfri. Att vattenkraften också producerar växthusgaser? Vem forskar på eller efterfrågar forskning på geotermisk energi idag, en del koldioxidutsläpp men väl mindre vattenåtgång? Hur går det med utveckling av vågkraft? Att biobränsle för flyg inte är helt oproblematiskt och att all utveckling av alternativa energi/bränslekällor såväl som utvecklingen av teknologin inom kärnkraften för att reducera slutförvaringstiden är behäftade med lobbyism för att just det företaget ska kunna vinna marknaden för sin produkt eller lösning. Företag har dessutom rättigheter, men naturen har inga.

Allt måste balanseras. En ledare i DN för några dagar sedan menade att kärnkraften bör behållas för klimatets skull, men vad som inte lyftes i artikeln är den obehagliga paradoxen som få vill kännas vid: även om kärnkraften är en riskladdad energi är den stora frågan – om vi (bör åläggas Staten, i synnerhet i ”fredliga länder”) inte utvecklar kärnkraftteknologin till att använda sitt eget avfall, hur ska avfallet då kunna slutförvaras säkert i hundratusentals år? En reducering av det högaktiva kärnavfallet genom återanvändning till lågaktivt avfall borde vara en del i tanken på att mänskligheten bör städa upp efter sig och inte lämna detta dödliga meddelande till framtida livsformer. För vi har trots allt redan ett högaktivt kärnavfall som måste förvaras.

Men varför inte börja med det lilla – med det vi kan göra?

 

 

 

Bli först att kommentera

Nedmontering av välfärdsstaten

Av , , Bli först att kommentera 8

Genus i centrum heter en föreläsningserie på Kvinnohistoriskt museum som tar sin utgångspunkt i den nu 30-åriga genusforskningen vid Umeå universitet. I kväll hölls tre doktorandföreläsningar som jag inte ville missa – alla relaterade till en svensk välfärdsstat i nedmontering:

Kulturgeografen Desirée Enlund berättade om protesterna kring Sollefteå sjukhus och i synnerhet ockupationen av BB och varför människor gör motstånd mot nedskärningar på vissa platser och inte andra. En förklaring återfanns i historien om Ådalen, skotten 1931, och att det ur historien hämtades styrka att resa sig igen mot överhet och orättvisa. Men det framgick också hur platser spelas ut mot varandra, så att i stället för att rikta missnöjet mot Stockholm eller staten, riktas missnöjet mot närmate granne eller by. Mina tankar gickbeskriverupationen av Dorotea sjukstuga. Och hur nedskärningar som mynnar från riksnivån tvingar fram styrka men också osämja på det lokala planet.

Barnmorskan Agneta Westergren presenterade sitt projekt skämtsamt som ”Bebisfabriken” med syftning på löpande band-principen, fast egentligen heter avhandlingsprojektet ”Epidural culture” alltså epiduralkulturen och beskriver den förändring som förlossningsvården genomgått där fler får en slags intervenering i förlossningen i form av ryggbedövning som ofta leder till att värkarna avtar och syntetiskt värkstimulerande hormon måste sättas in vilket i sin tur sätter igång en kedja av risk för inverkningar på den födande. I den västerländska förlossningsvården sker det mesta ”too much too soon” medan i många icke-väst länder ”too little too late” – trots allt dör 300 000 kvinnor i världen om året av havandeskaps-, förlossnings- och illegala abortrelaterade skador. Westergren visar också på bebisfabrikens arbetsmiljörelaterade baksidor med 1 av 3 barnmorskor som överväger att lämna professionen på grund av arbetsbelastningen, exemplet med bilden av barnmorskans vita byxor med mensfläckar efter arbetspasset då hon varken hunnit dricka eller gå på toaletten för att byta mensskydd talade sitt tydliga språk. Och ironin: varför är barnmorskans kläder vita? ”Inte menscertifierade”.

Etnologen Christine Bylund berättade om sin forskning kring möjliga och omöjliga relationsformer för personer med normbrytande funktionalitet i den föränderliga svenska välfärdsstaten. Forskningens utgångspunkter eller smärtpunkter som Bylund hellre kallar det, ligger i den åtstramningspolitik som pågår sedan 2007 gällande stöd och insatser för personer med normbrytande funktionalitet och hur detta slår mot deras oberoende (som sedan 1994 och LSS varit en medborgerlig och mänsklig rättighet). Bylund förklarar att alla har en funktionalitet, att funktionaliteten ”görs” och vad som förstås som ”friskt/sjukt, normalt/onormalt passar in i normer om funktionsfullkomlighet”. Det finns en kulturell idé i samhället omkring oss ”om vilken funktion som är bäst, eftersträvansvärd – funktionsmaktordningen”. Vi får också en historisk översikt av ”(O)beroendets politik” där 1880 till 1970/80-talet karaktäriseras av beroende genom institutionalisering och segregering, 1930-1960-talens folkhemsbyggande förhandlade barnbidrag mot tvångsterilisering av vissa grupper, där familjebildning ansågs farlig om det involverade (bland andra) personer med normbrytande funktionalitet. Under 1970/80-talet skedde en avinstitutionalisering med kollektiva boendeformer där beroendet fortfarande var övergripande idé. Sedan kom 1994 och LSS med fokus på självbestämmnade, samhällsdeltagande och medborgarrätt. Och 13 år senare började åtstramningen. Vad händer då staten förväntar sig att din partner (istället för det gemensamma) ska ge dig stöd och insatser just bara för att du faktiskt lever tillsammans med någon?

Tre viktiga avhandlingar som kommer att bli färdiga om cirka 2 år!

 

 

 

Bli först att kommentera

Ett parlament i norr

Av , , Bli först att kommentera 11

 

Efter valet har jag funderat kring hur väl valresultatet på riksnivå slår ut på de nordligare delarna av landet. Därför genomförde jag ett tankeexperiment.

Om vi tar de fyra nordligaste länen Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrlands län och slår ihop dessa till ett ”land” har vi 685 447 st röstberättigade, vilket är 12,7 % av Sveriges röstberättigade. I landet Sverige finns 349 mandat i riksdagen. Hur många mandat ska ett parlament i norr ha? Umeå som är till befolkningen största stad i norr har 65 fullmäktigeplatser, landstingsfullmäktige har 71 st. För att överträffa det men ändå hålla sig nedom Sveriges antal men jämka upp att länen motsvarar närmare hälften av landets yta leker vi med tanken att ett parlament i norr kan ha 101 mandat.

Om vi räknar ihop de fyra länens valresultat i riksvalet blev

S största parti med 38,9 %,

sedan SD med 14,2 %,

M med 13,5 %

V med 10,3 %,

C med 9,9 % och

KD 5,1 %

L och Mp kommer inte över 4 % spärren med sina 3,4 respektive 3,2 %. Övriga partier fick sammanlagt 1,5 %.

 

En mandatfördelning utan L och Mp skulle ge

S 41 mandat,

SD 16 mandat,

M 15 mandat,

V 12 mandat,

C 11 mandat och

KD 6 mandat.

 

S och V skulle ensamma skapa majoritet med sina 53 mandat medan S också skulle kunna skapa majoritet med alla andra partier enskilt utom med KD.

Alliansens handlingsutrymme är däremot mer beskuret än vad det kan tyckas vara på riksnivå (åtminstone om vi får tro allianspartierna), utifall de inte vill ta hjälp av V eller SD.

Bli först att kommentera

Mandatperioden – en återblick

Av , , Bli först att kommentera 5

Mandatperioden är snart till ända och inför valets sista timmar kan en återblick vara på sin plats. En återblick från mitt perspektiv som förtroendevald för Politiskt Alternativ (PA) i Vilhelmina kommun. Kanske har de senaste dagarnas mediala skrivande om vad som kommit att kallas ”snällhetskontrakt” fått tråkiga minnen från mandatperiodens början att göra sig gällande igen. Minnen som gör det tydligt att det så lovsjungna förbättrade samtalsklimatet i kommunpolitiken snabbt kan komma vändas till det sämre igen, beroende på om och i så fall vem eller vad som ska offras för den politiska makten.

Förra gången var det PA och PAs förtroende inför väljarna som offrades, inte av PA utan av utomstående, trots ingången uppförandekod. Trots reducerad styrka förde PA det första ett och ett halvt åren en uttalad och tydlig politik, så tydlig att vissa ledamöter (trots ingången uppförandekod) på sociala medier gjorde sitt bästa att smutskasta partiet och mig som person.

Vi började med att lägga en helt egen budget för 2015 vilket även Alliansen gjorde. Men budgetförslaget från S och V och BB gick igenom med 14 mot en splittrad opposition av totalt 13 ledamöter. Under samma fullmäktige beslutades också att vindkraftplanen skulle revideras, något som ännu inte skett trots att vi under detta år (2018) har översiktsplanen under utredning och ett ganska besvärligt vindkraftärende.

Under 2015 började det visa sig vad som var meningen med beredningen ”Skolan i framtiden” nämligen en successiv nedläggning av Latikbergs skola, i PA förstod vi att det måste till en ordentligare investering bl.a. gällande ventilationen och vi yrkade på högre belopp än de 500 tkr som anslogs och att verksamheten skulle kvarstå som en F-6 skola, inte F-3 som utredningen föreslog. Vi vet hur det gick – 240 tkr fattades i investeringen och hela skolan lades ned genom röster från S, V, M och en från KD. Bra att minnas då vissa partier (eller ledamöter) säger sig värna byaskolor! Cyniskt också att ärendet aldrig hette ”Nedläggning av Latikbergs skola” utan det var något som halkade ur en ledamots mun under sammanträde kring ärendet ”Investeringskostnad för samordning F-3 i Latikberg”.

PA fick samtidigt igenom en motion om medlemskap i föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner vilket kändes som en liten seger i det otroligt ansträngda klimatet i sammanträdesrummen, endast S, M och en från KD var mot förslaget. Även detta år gav vi som ensamt oppositionsparti (eftersom Alliansen gick med på majoritetens budget utan att villkora stödet) yttrande om budgeten och egna förslag på prioriteringar och finansiering, bland annat uttag ur pensionsfonderna vilket kom att omskrivas som ”stöld” och PAs medlemmar som kunder hos kronofogden (trots ingången uppförandekod) när PA föreslog det. Men snart kom förslagen att använda dem för att lösa ut pensionsårgångar och då blev det annat ljud i skällan. Egentligen blev resultatet samma sak – mindre kostnader för kommunen och mer pengar att lägga på annat. Även om jag inte skulle förorda vårt förslag i nuläget så öppnade PA åtminstone tankarna kring att det var en möjlighet – för dåvarande KSO hade tidigt proklamerat att fonderna inte skulle röras under innevarande mandatperiod!

I detta vårt budgetförslag för 2016 kämpade vi för att behålla Musikskolan, med olika medel som nya samverkansformer mm. Och alla andra partier (utom SD som röstade för PAs budget) röstade för att avveckla den. Också bra att ha i minnet nu när flera partier ger löften om att se över musikskolan igen. Men det blir intressant att se vad som består efter den 9 september.

Trygghetsboendet var en sådan fråga där vi i princip var ense alla partier men PA ville hellre se en annan placering av boendet istället för att dyrt bygga om ett hus som inte erbjöd några grönområden alls. Nu är besluten tagna och vi får hoppas att det blir bra i slutändan.

I början av 2016 uppstod ett läge där PA fick tillbaka sitt förlorade mandat och majoriteten blev en minoritet i fullmäktige. Vi blev varse att Alliansen inte var beredda att ta över, eller ville ge PA en plats i Kommunstyrelsens arbetsutskott. Vid budgetfullmäktige i juni 2016 kunde vi stödja den klokaste budgeten vilket var S och V:s med några egna villkor om feriearbete bl.a. vilket vi även gjorde året efter med ytterligare villkor om utökade resurser till skola och omsorg samt periodvis återupptagen kollektivtrafik och turistinformation i fjälldalarna. Även i år kunde PA (som enda parti) ge ett fullödigt yttrande på budgetremissen där vi föreslår en förstärkning av biblioteket, fritidsgården och museet, återupptagen sen fredagstur till fjälldalarna samt medel för eftersatt upprustning av gatunät och lekplatser. Eftersom budgeten inte tas förrän i slutet av året då det är valår, ville vi redan i juni dela med oss av våra idéer utifall att vi inte får fortsatt förtroende efter 9 september.

Vi tar inget för givet och får tacka för den här mandatperioden i vilhelminapolitiken!

Bli först att kommentera

Varför en kamp om frågan om vattenkraftåterbäring?

Av , , Bli först att kommentera 10

Maria Kristoffersson menar i en blogg att Politiskt ALternativ (PA) m.fl. partier ”vill låta medborgarna tro att” vi driver frågan om vattenkraftåterbäring och konkluderar att det inte är sant – det är ju bara Centern som gör det. Inte heller F! får säga sig driva frågan, formulerad som en lokal återbäring om vi läser deras partiprogram, eftersom de ju inte sitter i riksdagen. Jag tänker mer så här: vad bra att flera partier faktiskt vill något åt detta håll, även V vill något ditåt.

Men tillbaka till det ”osanna” i att PA driver frågan: Nej – PA låter ingen ”tro” något – vi visade vid debatten den 22/8 att vi har skrivit en motion som blev antagen av KFM (S, M och en från KD var mot) om att återuppta medlemskapet i en förening som driver frågan om vattenkraftåterbäring främst genom fastighetsskatten på vattenkraftverk/anläggningar. Men nu har ju bl.a. Centern (med S, Mp, KD och M) varit med och godkänt att fastighetsskatten på vattenkraftverk ska finansiera omprövningarna av alla gamla domar som finns kring vattenverksamheter istället för att bolagen skulle stå för hela kalaset, dvs C har varit med och bidragit till att föra hela ansvaret Polluter Pays Principle på elkonsumenterna – hushåll och företag – som nu ska stå för omprövningskalaset via en höjning av energiskatten (när ska vi prata om den gåvan till medborgarna, medborgare som dessutom knappast kommer att få se miljöanpassningar i de kraftigt modifierade vattnen som de bor invid?). När det gäller regional återbäring på naturresurser så riskerar det bli som det brukar i Sveriges län – att allt hamnar i residensstaden, därför förespråkar jag den norska återbäringsmodellen. Jag har skrivit flera bloggar om den och jag vågar påstå (vilket jag också påtalade under debatten den 22/8) att motståndarna till denna modell (främst S och M) inte alls har förstått modellen och att den faktiskt går in i skatteutjämningssystemet så att den också ger litet till de kommuner som ingen vattenkraft har – men givetvis mer till dem som har. Jag vågar också påstå att om PA får fortsatt förtroende i Vilhelmina kommer vi att arbeta för denna fråga inom R10-gruppen (10 kommuner i inlandet som samverkar) och inom andra samverkansorgan och – vare sig PA får förtroende eller inte – ser jag fram emot att partierna lever upp till sina löften!

Bli först att kommentera

Ett parti blev till…

Av , , Bli först att kommentera 5

Det var i efterdyningarna av den så kallade Vojmå-förstudien, där Vattenfall ville överleda Vojmsjöns vatten till Stalons kraftverk som en grupp personer bildade det lokala partiet Politiskt Alternativ (PA) i november 2009. Gruppen bestod av både nya och gamla inom politiken och de hade en idé om hur kommunens politik kunde bli mer hörsam gentemot medborgarnas synpunkter och mindre mot rikspolitisk lojalitet som präglat landsbygds- och glesbygdspolitiken sedan flera decennier. Året därpå fick partiet väljarnas förtroende med 3 mandat (7,05%) i Vilhelmina Kommunfullmäktige. Väljarna gav partiet utökat förtroende i valet 2014 (10,96%) men efter en omorganisering av politiken från 35 till 27 mandat i fullmäktige blev mandatinnehavet för PA oförändrat med 3 mandat.

Under de två mandatperioderna som PA har verkat i politiken har partiet arbetat för en rättvisare fördelning av resurser mellan tätort och landsbygd, mellan kustområde och inland, mellan huvudstad och norrlandsregion, – som exempel kämpade PA emot nedläggningen av Latikbergs skola eftersom vi ser byarna och dess bibehållna service som en tillgång för den landsbygdskommun som Vilhelmina utgör. Vi vill ha utveckling inte avveckling och kreativa lösningar och satsningar på kompetensutvecklande verksamheter och offentlig service som ger samhällsekonomiskt positiva effekter.

PA fick igenom en motion där Vilhelmina återupptar medlemskapet i Föreningen Sveriges vattenkraftskommuner som kämpar för att få till en lokal återbäring av naturresursuttag från skogslänen i norr.

PA har fått kommunen på andra tankar vad gäller pensionsfonderna som kommunen innehar, från att de inte skulle röras till en lösning som medförde mindre utgifter för kommunen. Nu behöver vi bara en strategi för hur dessa medel ska användas i framtiden, en motion som PA skrivit och som ännu inte har utretts klart.

PA har i sina budgetöverenskommelser säkrat feriearbeten till ungdomar, periodvis återupptagen kollektivtrafik till fjälldalarna, mer pengar till skola och omsorg samt satsning på turistinformationen i fjälldalarna. Tråkigt nog blev satsningen inte det vi tänkt oss, förre utvecklingschefen valde att satsa på hyrbilar och utrustning till befintlig personal från tätorten för några turer upp till fjälldalarna – istället för en lokal lösning som förr om åren med personal stationerad i Saxnäs och Dikanäs.

En utökad besöksnäring och utveckling av besöksmål ser vi sker bäst i samklang med alla berörda parter – Vilhelmina är ju tex. en samisk förvaltningskommun.

Den negativa utvecklingen med utflyttning, kompetensbortfall och sämre psykisk hälsa samt miljön är de frågor som borde intressera oss mest, hur ska vi som till ytan stor kommun med behov av sysselsättning kunna möta den utmaningen som kräver färre fossildrivna transporter och mångsidig kompetens? PA ser möjligheterna genom en större andel självförsörjning med lokalproducerade varor och tjänster – alltså en satsning på och prioritering av lokala företagare och möjligheterna till arbetstidsförkortning för kompetensutveckling.

En värdig vård och omsorg för alla tror vi för Vilhelminas del sker bäst i kommunal regi med tanke på kommunens yta och befolkningstäthet. Vi arbetar för en trygg, nära barnomsorg och skola och en bra fritid, alla unga ska ha lika möjlighet att ta del av kultur och fritidsutbudet bl.a. genom en utökad kollektivtrafik till och från byarna. En elektrifiering av inlandsbanan och en starkare lokal/kollektivtrafik är ett måste.

Vilhelmina är tvåa på listan över största kommunala skogsägare i Sverige och PA ser gärna en satsning på hållbart användande av skogen, genom att förvaltningen tas tillbaka i kommunal regi och att skogen till större del används som en plats för integration, traditionell kunskapsöverföring, utbildning och rekreation i självförsörjningens tecken.

Vill du att PA ska fortsätta att arbeta i kommunpolitiken?

Valet är ditt fram till den 9 september!

Bli först att kommentera

What’s up Vattenlagen – 100 år senare

Av , , Bli först att kommentera 8

Nästa steg i energiöverenskommelsen har nu presenterats som att ”vattenkraften ska värnas och anpassas till moderna miljökrav”. Det låter ju lovvärt men om vi skärskådar hur detta är tänkt att gå till reser sig många frågetecken. Jag har skrivit dels en debattartikel och remissvar till olika delar av dessa betänkanden och nu den sista promemorian utifrån mitt forskningsämne som handlar om hur den svenska vattenkraftutbyggnaden fungerat som en industriell kolonialism av samiska marker och samiskt samhällsliv redan innan den första vattenlagen som stiftades för ganska precis 100 år sedan, den 28 juni 1918.

Ett huvudproblem då var att samerna inte själva fick komma till tals utan oftast osynliggjorde myndigheter och beslutsfattare att det var fråga om renbetesområden som i fallet med det första storskaliga kraftverket Porjus. Ibland nämns inte heller att den nybyggare som ensam drev process mot staten om fallrättigheterna var same, utan han kallades ofta för Olsson (Erik Abraham Olofsson Rim), ”Porjusgubben” eller ”Porjuskungen”

Likadant var det nästan 100 år senare i betänkanden om vattenverksamhet (2013 och 2014) och i det faktum att bland tillkallade experter och sakkunniga fanns inga representanter från samiskt samhälle, renskötseln eller Sametinget. Inte ens som inbjudna remissinstanser vilket är ett bedrövligt facit över svensk politiks okunskap (eller strategiska osynliggörande) över vilka konsekvenser exklusivt svensk beslutsfattande haft och fortfarande har för samer och även för andra boende i Sápmi.

Energiministern redovisar vid presentationen den 9 mars 2018 att det finns en mängd ”intressen” kopplade till vattenkraften men glömmer att det finns rättigheter som inte har att göra med industriers verksamhetsutövande och att gravt ojämna maktförhållanden råder mellan dessa ”intessen”, å ena sidan statliga eller privata storföretag å andra sidan enskilda människor. Det är också tydligt, vilket vi är många som pekat på, att med en övergång till framförallt vindkraft kommer vattenkraftens flexibilitet bli än mer viktig att kunna utnyttja. Något som kan innebära destruktivare regleringar av vattendragen. Detta är partierna (S, Mp, M, C och KD) som står bakom överenskommelsen beredda att gå med på eftersom samhällsnyttan i fortsatt upprätthållande av vattenkraften anses viktigare. Förslaget kommer troligen att innebära att de kraftigt modifierade vattendragen (Lule, Skellefte, Ume, Ångerman- och Indalsälven) kommer att få vänta på miljöanpassningar eller ens få några, eftersom det inte får riskera energiproduktionen för Sverige men också för Europa då Sveriges vattenkraft bidrar med hälften av all vattenkraftproduktion i Europa. Sverige vill fortsätta vara bäst i klassen. Frågan är vad EU-kommissionen vill. Med sitt vattendirektiv. Om så kallad hållbar och miljövänlig elproduktion ska ske med den svenska modellen på bekostnad av vattenmiljö och icke uppmärksammade urfolksrättigheter. Sverige erhöll den 25 januari 2018 ett motiverat yttrande från Kommissionen med krav på svar inom 2 månader. Det hastar.

Det positiva med förslaget är att ett omprövningsförfarande av gamla vattendomar kommer att sätta igång. Men det är ännu oklart hur det blir, vissa utvalda myndigheter kommer att upprätta en nationell plan som just ska undanta vissa vattendrag från krav.

Föga föredömligt uttalas: ”För att värna vattenkraften och annan infrastruktur utgår lagförslaget från att Sverige fullt ut ska använda de möjligheter till undantag och lägre ställda krav som EU-rätten medger. Det nya regelverket bedöms leda till bättre miljö och mer livskraftiga ekosystem längs många vattendrag.” Självklart är allt bättre än vad som gäller idag, men var det detta lågt satta mål som eftersträvades? Att fullt ut använda undantagen och lägre ställda miljökrav är inte vad jag förväntade mig av en regering där miljöpartiet ingår. Men det måste vara en annan miljö de har i åtanke. Någon egentlig livscykelanalys med alla ingående faktorer beräknande har inte heller gjorts, då skulle det mer tydligt framgå hur destruktivt vattenkraftverken (som nyttjar en förnybar källa som vatten – men är inte vatten i slutändan också en ändlig resurs?) inverkar på livsmiljöer för flora, fauna och människa.

Omprövningarna ska leda till miljöanpassningar i vattendragen (men troligen inte en skärskåda de ständigt pågående konsekvenser för dem som inte fått sina rättigheter tillgodosedda vid det första tillståndsförfarandet). Finansieringen av detta jättejobb att gå igenom mer än 7400 verksamheters domar ska följa Polluter Pays Principle. Skattebetalarna ska inte behöva stå för kostnaderna uttalar Baylan, för omprövningarna ska en Vattenkraftens miljöfond upprättas som över tid (eoner?) kommer att finansiera prövningarna. Skattebetalarna, nej – men hur blir det med elkonsumenterna? Med Nuon-affärens konsekvenser med ökad elnätskostnad för Vattenfallskunder kan det nog tänkas att konsumenterna i slutändan får stå för kalaset på något subtilt, outtalat sätt. 2017 föreslogs att fastighetsskattesatsen för vattenkraftverk stegvis skulle sänkas till 0,5 procent av taxeringsvärdet under en fyraårsperiod med start samma år. Hör och häpna inte: finansieringen av dessa åtgärder ska ske genom en höjning av energiskatten på elektrisk kraft för hushåll och tjänsteföretag. För att underlätta för bolagen att driva sin verksamhet (och för att kommuner i slutändan inte skulle få något tillbaka enligt en återbäringsmodell byggd på fastighetskatt), skulle vi elkonsumenter få äran att betala mer.

 

prövningsavgift

Källa: Lagrådsremiss Vattenmiljö och vattenkraft s. 183.

”Men ska vi inte göra det då, det är ju för oss dessa bolag verkar?” har länge varit en devis. För en historiker som har läst dokument och samtalat med äldre som snarare vittnar om en strategi som vattenkraftbolagen drev under efterkrigstiden finns skäl för tvivel. Författaren Albert Viksten påtalade i en artikel i tidskriften Vi 1956 att Vattenfallsstyrelsen var ute efter elförbrukare då, som Viksten såg det, propaganda spreds om elkaminer för uppvärmning av hus mitt i skogslanden medan veden efter överdämd skog ruttnade utanför husknuten.

Det är snarare så att vi mer eller mindre har tvingats in i en struktur som vi nu måste lyfta oss själva ur. Det allmännas bästa var ett argument som användes flitigt redan under 1910-talet fast då var nationalekonomins intresse (läs framväxande industri) överordnad. Dem, vars vedermödor skulle komma att bekosta det spirande välfärdssamhället, förpassades samtidigt till dess periferier när det kommer till rättsstat och energitillgång, de tillfrågades inte huruvida de ville offra sina urminnes kulturområden som så ofta betraktades såsom vildmark i maktens korridorer därborta, någonstans i Sverige.

Hundra år senare är det som om ingenting har hänt. Förutom att det blivit dyrare, det blir dyrare att försvara sina rättigheter vid omprövning av vattenverksamhet för elproduktion. Trots att många remissinstanser påtalat att detta inte är rättssäkert (jag har framhållit att vattenlagen från 1918 ändå innehöll något gott i förhållande till miljöbalken) och att en skillnad kan göras mellan dem som påverkas direkt och dem som påverkas indirekt, verkar regeringen endast tillmötesgått att ändra de prövningar som gäller verksamheter som inte alls har tillstånd. Det var ju storstilat.

Ståndpunkten har inte ändrats från promemorian till lagrådsremissen när det gäller konsekvenser för enskilda sakägare, att jag får upprepa från mitt remissyttrande i höstas:

// Det anförs att enskilda kommer av oro för ombudskostnader inte att framlägga sina synpunkter på ansökan och att myndigheter som har att ”tillvarata de allmänna intressena” kommer att kunna fånga upp frågor av vikt även för de enskilda. Ifall förslaget ska gå igenom utan att skapa rättsförlust för ett stort antal människor bör myndigheterna i fråga tillkännage sin arbetsprocess och involvera sakägare så att de kan framföra sina synpunkter och krav på ett rimligt vis. Redan idag har många rättmätiga krav i processer om miljöfarlig verksamhet fått avstås för att risken att förlora och få betala rättegångskostnaderna syns överhängande. De ”allmänna intressena” som myndigheter är satta att försvara kan ibland också verka rakt emot minoriteters och urfolks rättigheter vilket vattenkraftutbyggnadshistorien visar exempel på. Rättigheter som historiskt och också i nutiden har behandlats tvetydigt utifrån myndigheters och statens sida (ex. statens företrädares talan i Girjas-målet) gör att urfolksgrupper saknar förtroende för myndigheternas förmåga och ibland också vilja att företräda deras rättigheter. //

 

 

 

Bli först att kommentera

Staare 2018

Av , , Bli först att kommentera 4

Vid Rådhuset vajade två samiska flaggor när jag anlände till Staare/Östersund i kväll, på den samiska nationaldagen. Efter ett sammanträde med Vilhelmina kommunsstyrelse åkte jag ned med buss de nära fyra timmar det tar för att delta i en del av evenemangen kring 100 års-jubileet av det första samiska landsmötet på svensk sida Saepmie.

staare

Bli först att kommentera

Politisk revy 2017

Av , , Bli först att kommentera 10

Det är dags att summera det politiska året 2017 från det lokala partiet Politiskt Alternativs perspektiv i Vualtjeren tjïelte/Vilhelmina kommun.

Politiskt Alternativ (PA) har lämnat in motioner under det gångna året:

  • Näringsfrämjande medel till landsbygden – som berör de medel som ingår i bygdeavgiftsmedlen för vattenkraftutbyggnaden men som innebär att kommunen tar medfinansieringen istället för en förening.
  • Hushållssopor – kommunens hantering av lagändringen i Miljöbalken 2016.
  • Invägningsstation för hushållssopor
  • Fria bussar i fjälldalarna

 

Under 2017 har PA lämnat remissvar på:

  • Grön Översiktsplan – ett arbete som fortgår under våren 2018 där Vilhelmina kommun är del av ett pilotprojekt för att arbeta fram hållbar samhällsplanering i fjällregionen.
  • Vindkraftetablering Västra Sjulsberget – Gråtanliden – PA avstyrkte etableringen.
  • Budget 2018-2020 – PA stöttade S och V:s budget med villkoren om utökade budgetramar till UN, SN och återinförd fjällbusstur på fredagar, bibehållna feriearbeten samt turistinfo i fjälldalarna under 2018.
  • Avfallsplan och avfallsföreskrifter – PA vill bl.a. se att lagändringen i Miljöbalken från 2016 verkligen uppmärksammas i den kommunala hanteringen.

 

Viktiga ställningstaganden under 2017 har bland annat varit:

  • Att på flera sätt understryka att Vilhelmina är en samisk förvaltningskommun och att det ska synas i politiken även gällande frågor som rör markanvändning.
  • Vilhelmina kommuns roll i Regionkommunbildningen (även om ett viktigt tillägg i en att-sats föll bort i KS-protokollet från 2017-03-28) och regionfrågor.
  • Budget- och tilläggsanslagsbeslut.
  • Ändrade fördelningsprinciper gällande 1329-medel/näringsfrämjande medel till landsbygden.
  • Nej till vindkraftetablering Västra Sjulsberget- Gråtanliden.

 

logo

 

Bli först att kommentera

Gränser och paralleller, i tid och rum

Av , , Bli först att kommentera 7

Den enda gång jag kan minnas att ha sett skylten ODLINGSGRÄNS med texten österut är mellan Bårjås och Jåhkåmåhkke. Det är som vid lappmarksgränsen österom Liksjoe/Likssjuo – varför står det inte Västerbotten på ”baksidan” av Lapplandsskylten?

I förrgår var det 140 år sedan Elsa Laula Renberg föddes och idag (någon timme till) är det 150 år sedan beslutet om att inrätta en odlingsgräns i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Denna demarkationslinje för svensk nybyggeskolonisation som var ett viktigt inslag i Elsas skrift ”Inför lif eller död. Sanningsord i de lappska förhållandena”. Hon menade att marken västerom denna gräns skulle vara till för samerna, att använda för vilken näring de än ville.

Efter firandet av den nya samiska flaggdagen och Elsas födelsedag på Kvinnohistoriskt museum, Ubmejisne igår med en konferensdag (i samarrangemang mellan Sveriges kvinno- och genushistoriker – SKOGH, Vaartoe – Centrum för samisk forskning, Såhkie – Umeå sameförening, Umeå center för Genusstudier – UCGS samt Kvinnohistoriskt museum) känns det extra viktigt att också framhålla de paralleller som finns i tid och rum. Nästan på dagen 10 år efter beslutet om odlingsgräns föds Elsa år 1877. Några kvarter bort från åminnelseakten av hennes födelsedag på Väven försiggår hovrättsförhandlingarna i målet Girjas sameby mot Staten år 2017.

 

Bli först att kommentera