Sexism är inte en åsikt

Av , , Bli först att kommentera 14

- det är ett förtryck.

Tina Vernon

http://ungafeminister.se/bloggen/2014/9/8/sexism-r-inte-en-sikt

Bli först att kommentera

Politiskt Alternativ (PA)s remissvar till SOU 2017:1 ”För Sveriges landsbygder. En sammanhållen politik för arbete, hållbar tillväxt och välfärd”

Av , , Bli först att kommentera 8

Det lokala partiet i Vualtjeren tjïelte/Vilhelmina kommun, Politiskt Alternativ (PA) ställer sig positiv till de förslag som kommittén lämnar för att stärka landsbygderna i Sverige. I synnerhet är samordningen kring ett landsbygdsperspektiv i kommittéers arbeten oerhört viktigt inte minst det nu aktuella slutbetänkandet från Energikommissionen. Ett forskningscentrum kring landsbygds- och glesbygdsfrågor bör rimligtvis inrättas vid ett högskole-/universitetscampus med nära anknytning till verklig landsbygd och glesbygd.

PA vill emellertid framhålla några synpunkter både på förslagen och betänkandets anslag som helhet. Vissa förslag riktade mot 23 kommuner med utmaningar, såsom studielån och arbetsgivaravgifter, kan behöva lyftas upp för fler kommuner, eftersom dessa förslag kan riskera en splittring mellan olika kommuner/områden, i synnerhet i Jämtland där en del fjällkommuner/område inte verkar ingår i satsningen. Efter de sju försöksåren bör en utvärdering ske som också anammar en lokalt deltagande eller lokalt ledd utvecklingsarbetsmetod. Inom landsbygds-, eller hellre, glesbygdskommuner finns samma problematik som på riksnivå – det mesta centraliseras till tätorterna. Därför borde även landsbygdsperspektivet på lokal nivå finnas med i direktiv och tvärtemot vad som föreslås i betänkandet (sid 234), öronmärka pengar för landsbygden lokalt till de kommuner som erhåller de speciella satsningarna.

Men vi vill också framhålla att det saknas en genomgripande analys av landsbygdernas utmaningar (för de är flera och diversifierade) och konsekvenserna av den förda politiken historiskt och idag, och åtgärder för att komma till rätta med grundproblemen, åtminstone för skogslänen i norr. Det kommunala utjämningssystemet borde tillföras parametrar kring historiskt och pågående uttag av naturresurser eller utformandet av ett återbäringssystem. Detta är betänkandets största brist med tanke på att det i sammanfattningen talas om att ifall ”…det blir ett allt för stort gap mellan de förväntade rättigheterna och den faktiska verkligheten finns det en risk för att detta samhällskontrakt kommer att lösas upp. Detta kan få långtgående konsekvenser för förtroendet för samhället och demokratin.” (s.12) ”Många människor ….känner sig idag ….svikna av samhället…” (sid 227) En analys av reaktioner och debatter kring konsekvenser av landsbygdspolitik under de senaste 50 åren kan ganska snart identifiera just tanken om och praktiken mot Norrland som en koloni vars resurser lyfts ut och där vinsterna inte kommer det lokala till godo. En metod att ”vidareutveckla” samhällskontraktet är därför att utreda lokal återbäring av naturresursuttag. Det är inte självklart att återbäring ska ske för framtida utvinning (eftersom storskalig naturresursutvinning inte är något självklart legitimt i all evighet), utan den utvinning som hela tiden sker och som har skett. Att ständigt rygga för denna fråga leder tyvärr inte framåt i idéerna kring ”vidareutvecklandet av samhällskontraktet” utan riskerar att stanna i en för Norrland och Sápmi igenkännbar kolonial kräftgång.

 

 

Gäjka/Dikanäs, den 22 mars 2017

 

Åsa Össbo för Politiskt Alternativ (PA). 0704-217537

Bli först att kommentera

Landsbygdskommitténs slutbetänkande skaver….

Av , , Bli först att kommentera 13

Det finns förvisso intressanta förslag i den parlamentariska landsbygdskommitténs slutbetänkande. Förslagen om att ökad tillgänglighet till högre utbildning inte bara ska ske genom distanskurser för landsbygdsborna är lovande, mer utlokalisering av både forskning och utbildning!

Men det är en sak som skaver. Och det skaver i grundvalarna….

Nu är ju moderna (i synnerhet marknadsliberala) betänkanden en genre för sig men det är stundtals bedrövligt att läsa – alltifrån det inledande stycket i sammanfattningen där det framgår att det är viktigt med en sammanhållen landsbygdspolitik för att Sverige ska få fortsätta suga ut biomassa och fossilfri energi ur landsbygdens områden till det avslutande kapitlet om ”Civilsamhället” där nattväktarstaten skymtar fram trots alla förslag om u-landshjälp till Norrland. Landsbygdskommitténs slutbetänkande andas att landsbygden är en förlegad rest av Sverige som måste hjälpas överleva. Tala om att mörka orsaken till eländet. Och att återigen beskriva landsbygden som tärande.

Tala om att mörka historien. Historien om exploateringen och strukturrationaliseringarna som har åsamkat denna landsdel och landsbygden i övriga Sverige så stor skada. Den historiken omnämns inte. Några sidor i kommitténs delbetänkande från förra året berör den historiska utvecklingen om utflyttning från de norra skogslänen och att lokaliseringspolitik sattes in för att hindra detta att ske (ungefär ”se vad duktiga vi/staten varit och trots det vill inte landsbygderna lyfta”), men ingenstans sätts fingret på en av de konkreta ömma punkterna: Vad ska människor göra då de tvingas flytta från överdämda gårdar och kulturlandskap? Vilka blir vi när våra marker och vatten som vi är besläktade och symbiotiska med förstörs och våra levnadssätt tas ifrån oss? Var finns siffrorna på hur många människor som ”valde” att styra kosan någon annanstans sedan Vattenfall eller något annat kraftbolag omvandlat landskapet eller då gruvan fått bondfolket att slakta ut djurbesättningen och bli förvärvsarbetare istället? Var skriver de om flyttbidragen och den aktiva avfolkningspolitik som bedrevs parallellt och summan av centraliseringar som skedde och sker på kommunnivå? Infrastrukturen för självförsörjning har monterats ned med sönderreglerade fiskevatten, nedlagda mejerier, slakterier, handelsbodar och slutligen de sista byaskolorna….

Återigen ska förslag utformas utifrån att det finns en landsända som ”har problem” beskrivet som ”utmaningar”. Inte utifrån att återställa de stölder som har skett från denna landsända i form av naturresursutvinning som inte kommit det lokala till del utom i form av spottstyvrar av bygdeavgiftsmedel. Inget om ersättning för konsekvenserna av ett kontinuerligt dränage av mänskliga resurser. Det är trådarna som marionettmästaren återigen drar i, för att styra sin ”utveckling” längre och längre från den ursprungliga oförrätten.

Vad jag efterfrågar är givetvis återbäring av uttagna naturresurser. Det är inte självklart att återbäring ska ske för framtida utvinning (eftersom storskalig naturresursutvinning inte är något självklart legitimt i all evighet), utan den utvinning som hela tiden sker och som har skett.

Vi tittar närmare på de 23 kommuner (varav Vilhelmina är en) som beskrivs ha stora ”utmaningar”. Övervägande del av kommunerna är så kallade vattenkraftkommuner eller så är de belägna inom skogslänen som Föreningen Sveriges vattenkraftskommuner menar bör få ta del av den vattenkraftåterbäring som nu urholkas genom energikommissionens förslag att sänka fastighetsskatten på vattenkraften från 2,8 % till 0,5 %. Läggs detta förslag för att få tyst på kraven på återbäring genom fastighetsskatten som idag genererar 6 miljarder mot det nu föreslagna ca 1,2 miljarder? I energiöverenskommelsen skrivs som en motivering till minskad skatt att: ”Samtidigt ska vattenkraftsbranschen fullt ut finansiera de kostnader, för till exempel omprövning av verksamheter, som gör att Sverige lever upp till EU-rätten och dess krav på vattenverksamheter” Med detta agerande, att ständigt negligera krav på återbäring och nu detta (även i energikommissionens slutbetänkande) har de överenskommande partierna snarare sett till att de lokalsamhällen som lever med miljöproblemen varje dag också får betala för att kraftbolagen slutligen efter all dessa år ska leva upp till miljö- och EU-rätt. Det är det starka civilsamhälle som landsbygdskommittén verkar skyffla över ett stort ansvar på. Hur blir det med det samlade greppet om landsbygdspolitiken som också utlovas av landsbygdskommittén?

Omfördelningen av vattenkraftmedlen är givetvis inte bundna till fastighetsskatten men det sänder ändå en tydlig signal. Alla de 23 kommunerna (och givetvis fler – se kartan på sid 90 – därför blir förslagen också orättvisa – söndra och härska…) har berövats på naturresurser av extraktiva industrier historiskt och i nutid, där vattenkraft, skogsbruk och gruvdrift står i centrum.

Frågan Vilka effekter och vilken betydelse har den förda politiken haft för landsbygden? som kommittén hade i uppdrag att utreda (enligt bilaga 1 Kommittédirektiv 2015:73, sid 267f.) har bara styrt in sig på politiken som har förts i ”förbättrande syfte” inte analyserat konsekvenser av den sammantagna politiken och vissa specifika åtgärder som varit orsaken till mycket, om inte allt.

”Vi” kan inte gå vidare att bygga lika villkor för detta land genom att ständigt strunta i det som varit, se över axeln med rättviseperspektivet. Någon gång måste en utredning på allvar ta tag i historien om Norrlandspolitiken under 1900-talet.

Bli först att kommentera

Näringslivsfrämjande medel till landsbygden

Av , , Bli först att kommentera 14

Motion till Vilhelmina kommunfullmäktige

Näringslivsfrämjande medel till landsbygden

Vilhelmina kommuns nuvarande riktlinjer gällande bygdeavgiftsmedlens användning har en fördelningsprincip om 80 % till landsbygden och 20 % till tätorten gällande medel som föreningar kan söka. Föreningslivet på landsbygden hålls ofta uppe av ett fåtal personer som också kan vara engagerade i flera föreningar, vilket skapar svårigheter att planera och genomföra bygdemedelsprojekt. Fördelningsprincipen borde därför gälla även de näringslivsfrämjande åtgärder som finansieras genom s.k. 1329-medlen (som kommunen kan återsöka via bygdeavgiftsmedel i den mån åtgärderna godkänns av länsstyrelsen) eftersom dessa medel inte kräver medfinansiering av en förening.

I oktober 2014 gjorde ekonomienheten en uppföljning av fördelningen av bygdemedel åren 2010-2014. Där ingick både de medel som föreningar kan söka och de medel som avsätts till näringslivsfrämjande åtgärder. Att dela upp i endast två kategorier (landsbygd/tätort) var svårt och en ”blandat”-kategori skapades för de åtgärder som inte var destinerade till ett geografiskt avgränsat område utan som ansågs komma hela kommunen till gagn. Denna skrivning är dock subjektiv eftersom mycket på tätorten underförstått räknas komma hela kommunen till del (vilket givetvis kan diskuteras). Resultatet sammantaget uppgavs peka på en fördelning mellan landsbygd 38 % och tätort 30 %, resterande 32 % hamnade i ”blandat”-kategorin.

Om bidrag som hamnat i ”blandat”-kategorin tas bort blir fördelningen landsbygd 55 % och tätort 45 % under åren 2010-2014, trots att det innefattar medel med en fördelning 80-20%.

Tittar vi närmare på fördelning under dessa år, ser det ut som följer:

År Blandat      Landsbygd  Tätort       
2010 25 % 21 % 54 %
2011 58 % 29 % 13 %
2012 43 % 39 % 18 %
2013 24 % 64 % 12 %
2014 22 % 27 % 51 %
summa 172%/5=
34,4 %
180%/5=
36 %
148%/5
29,6 %

 

De näringslivsfrämjande åtgärderna verkar gömmas i ”blandat”-kategorin och kräver en uppföljning även om det inte står i riktlinjerna att dessa medel ska användas med samma fördelningsprincip. Men eftersom de faktiskt berör en del platsspecifika projekt är en sådan princip önskvärd. ”Blandat” kan alltså innebära övergripande satsningar som i princip hamnar på tätorten. Ovanstående balansräkning blir då än mer obalanserad utifrån en 80-20 fördelning.

Det var endast år 2013 som landsbygden kom upp i nivåer som närmar sig de stipulerade 80 % -en med 64 %. Då var det 3 miljoner till bredbandsanslutningar i byar som påverkade andelen. Tätortens andel drogs upp år 2010 av ”Bollhallen” med 3 miljoner och under 2014 med målning av kyrkstan och anläggandet av Bagarstugan. Men det måste ändå konstateras att under de fem åren slår tätorten i höjden rejält två gånger mot vad tätorten bör få tilldelat efter 20 % principen samt att landsbygden aldrig, någon gång, överskrider sitt 80 %.

Om en ”blandat”-kategori bör tilldelas 20-25 % då återstår en fördelning mellan landsbygd och tätort på resterande 60-20 eller 60-15.

Enligt utvecklingschefens sammanställning av enbart de näringslivsfrämjande medlen för åren 2011-2015 har medel från bygdeavgiftsmedlen utgått till Vilhelmina kommun för näringslivsfrämjande ändamål med en summa av 4 097 244 kr. Beloppen skriftar rejält år från år.

En del projekt är kommunövergripande satsningar (exv. Destination South Lapland och Leader Lapland) medan andra är mer platsspecifika insatser. För politiker och invånare är det intressant att få överblick över vad för slags satsningar som har gjorts de senaste åren för att kunna föreslå och prioritera insatser för de kommande åren.

Större kostnadsposter för mer platsspecifika projekt är:

2011                 Informationstavlor Övre Vojmådalen med 149 097 kr

2012                 Baksjötjärnområdet med 546 742 kr

Upprustning av Lisa Stemps stuga Saxnäs 51 526 kr

Återbetalning erlagda medel Pistmaskin Kittelfjäll 62 000 kr

Judomattor 130 359 kr

2013                 Brygga Fatmomakkestyrelsen 48 715 kr

2014                 Baksjötjärnområdet under (2013) 2014 (och 2015): 138 410 kr

Småbåtshamn 345 290 kr. Här saknas uppgifter om Bagarstugan (tätorten).

 

Om vi nu fördelar dessa poster mellan landsbygd och tätort blir resultatet: 311 338 kr (om nu infotavlor i Övre Vojmådalen kan räknas som platsspecifikt och pistmaskinerna är ju ett prejudikat som alla kunde nyttja inom ramen för bygdemedlen till föreningar) mot tätortens 1 160 801 kr (exkluderat bagarstugan).

Tätortens del är åtminstone 3,7 gånger större än landsbygdens, men de utgör endast 28,3 % av den totala fördelningen av 1329-medel under åren 2011-2015. Men landsbygdens projekt utgör endast 7,6 %. Även här finns det skäl att söka använda pengarna till den landsbygd som har lidit mest skada av vattenkraftutbyggnaden vilket är motivet bakom fördelningen 80-20 till föreningarna. Kommunen borde åtminstone stäva efter en 50-50 princip. Det finns många projekt ute i nodbyarna som kunde genomföras i näringsfrämjande syfte. Under fullmäktige i december 2016 fick politiker veta om behov i Kittelfjäll. Dikanäs har en läsvärd bygdeutvecklingsplan med många förslag till åtgärder: http://www.dikanas.se/wordpress/wp-content/uploads/2015/02/Bygdeutvecklingsplan-Dikan%C3%A4s.pdf. Andra byar har säkert liknade planer. En renbro över Vojmån är till exempel ett projekt som skulle gynna många företagare som rör sig över stora områden. Den mångåriga men numera upphörda satsningen på turistinformation/-informatör i fjälldalarna är också en åtgärd som stärker fjällbesöksmålen sommartid och ger ringar på vattnet i det lokala näringslivet.

Jag yrkar därför att:

-        Utvecklingsenheten tar fram en definition kring näringslivsfrämjande åtgärder för politiker att förhålla sig till då åtgärder föreslås finansieras med 1329-medel

-        Införa en 50-50 fördelning mellan landsbygd och tätort när det gäller platsspecifika näringslivsfrämjande åtgärder

-        Uppdra till utvecklingsenheten att undersöka näringslivsfrämjande projekt som efterfrågas i fjälldalar och nodbyar. Den undersökningen kan bestå i att annonsera efter projekt eller själva
efterfråga i dialog med föreningar i byarna.

 

 

Åsa Össbo, Politiskt Alternativ (PA) Dikanäs, den 14 mars 2017

Bli först att kommentera

Jubileumsåret 2017

Av , , Bli först att kommentera 7

Nu närmar sig den 6 februari 2017 då det är hundra år sedan det första samiska landsmötet anordnades av samer i Tråante som heter Trondheim på svenska. Det är till minnet av öppningen av detta möte den 6 februari 1917 som Samernas nationaldag eller Samefolkets dag (Saemien åålmege biejjie på sydsamiska) har firats sedan 1992. Året därpå anordnades ett landsmöte i Staare/Östersund.

Vualtjere/Vilhelmina-(fjäll)område var hemvist för ett flertal av de personer som låg bakom anordnandet av dessa för samer så viktiga möten, bl.a.: Elsa Laula Renberg (och Brurskanken samiska kvindeforening som tog initiativet till mötet i Tråante), Torkel Tomasson, Andreas Wilks och Hans Magnus Nilsson.

Därför vore det kanske inte så konstigt ifall Sametingets parlamentsbyggnad skulle ligga någonstans i Vualtjeren tjïelte/Vilhelmina kommun, åtminstone har väl aldrig en samiskt relaterad fråga varit så het som just denna (och för så många andra kommuner också). Det tråkiga är väl att när det gäller kommunens samråd gällande vindkraft och gruvetableringar kommer ofta rennäringsanalyserna i sista hand (om de ens finns med i underlaget) och anses inte vara kommunens angelägenhet.

När jag gick årkurs 6 i Storsele skola, det måste varit 1983, åkte vi på skolresa till Trondheim. Hela skolan åkte, vi var väl 15 elever (åk 1-6) allt som allt. Rena, rama storstan och köpcenter med rulltrappor! Nu gör jag resan igen, Tråantese/till Trondheim fast Gäjkeste/från Dikanäs. Och inte visste jag då – 1983 – något om Elsa Laula eller att hon troligen var född i närheten av Jïjnjesovvene/Storsele (enligt Siri Broch Johansen, författaren till boken Elsa Laula Renberg – historien om samenes store Minerva) och att hon växte upp i Såafoe, modern Kristina Josefina Larsdotters ärvda skatteland Gajdockdalen/Gajdockfjell i Gajhtohke/Matsdal (SOU 1922:10, sid 88) blev efter kungabesök 1900 ett för familjen tillåtet jordbruk, Kanaan. Det var så lite om samisk historia, kultur och språk som lärdes ut i grundskolan i det samiska kärnområdet på 1970- och 80-talet. Därför är det glädjande att vid den förskola där minstingen går, där får alla barn i nuläget samisk undervisning ca en timme i veckan. Men enligt lagen om nationella minoriteter är detta ett minimum och Vilhelmina kommunstyrelse har i dagarna föreslagit till fullmäktige att utreda utökad samisk undervisning i förskola och skola genom Marita Stinnerboms motion i frågan.

Elsa Laula Renberg, som några år efter sin uppmärksammade skrift ”Inför lif eller död?”(1904) gifte sig och bosatte sig på norska sidan Saepmie, dog 1931 i tuberkulos och begravdes på Dolstad kyrkogård i Mussere/Mosjøen. Hon var emellertid ganska okänd ända till 1980-talet så det är kanske inte så konstigt att hon inte omnämndes i min mellanstadieskola.

Under 2017 planeras en staty av Elsa avtäckas i Mussere/Mosjøen och visst borde väl det finnas något liknande på svensk sida? Varför inte i Gajhrege, Gajhtohke/Matsdal eller Jïjnjesovvene/Storsele – lagom till hennes 140-årsdag den 29 november? Strax därefter, den 1 december 2017 är det ännu ett jubileum, nämligen 150-årsdagen för beslutet att inrätta en odlingsgräns som skulle värna renbetesområdena från vidare nybyggesetableringar. Denna gräns fastställdes 1890 och det var i anledning av att den inte fick någon verkan, vare sig för nybyggesetableringar eller industriell kolonisation (Giron/Kiruna, sedermera Bårjås/Porjus, Suorva m.fl vattenkraftanläggningar) som Elsa gav ut sin skrift där hon bland annat föreslog att marken ovan odlingsgränsen skulle förbehållas samer för valfri näring (alltså inte enbart renskötsel). Lappväsendet, den koloniala myndigheten som utvecklats i samband med att den första renbeteslagen skulle implementeras i slutet av 1880-talet, gjorde sin egen tolkning i en utredning kring vad det skulle kosta att lösa ut alla hemman ovan och kring odlingsgränsen på 1910-talet. Kanske var det bäst som skedde att det inte blev något av denna utredning, ”priset” för staten skulle bli högt men främst för lokalsamhället skulle det bli problematiskt på grund av att myndigheternas syn på vem som var same skulle lett till att samer som blivit nybyggare måste tvångsförflyttas österom den gränsen.

Frågorna som var brännande i februari 1917 är det ännu idag- frågan om självbestämmande över mark, resurser, skolfrågor och utveckling. Förutom den samiska parlamentsbyggnaden som så många kommuner nu hoppas på, finns flera ur ett urfolksperspektiv viktigare frågor på Sametingets plenums dagordning i Tråante, bland annat: Frågan om en samisk sannings- och försoningskommission; En ny samepolitik för Sverige samt Nordisk Samekonvention.

Bli först att kommentera

Vanlig söndra och härska politik – ännu några ord i elfte timmen…

Av , , Bli först att kommentera 23
”40-50 miljarder – det går inte” svarar landsbygdskommitténs ordförande på frågan om varför Sverige inte inför den norska modellen med vattenkraftåterbäring. Det är konstigt formulerat – att det ”kostar”. Ordföranden menar väl ändå att staten förlorar 40-50 miljarder kronor som staten tar som intäkt från kraftkommunerna. Det går alltså inte trots att Riksgäldskontoret visat att Sverige har ett överskott på 85 miljarder.
Lite mer framförallt strukturellt förändringsarbete borde väl allt gå att göra, till exempel sluta roffa från områdena deras naturresurer. Istället ska ”utsatta” kommuner ställas mot Stockholm och andra förment rika storstadsområden i vanlig söndra och härska politik genom att de 75 åtgärderna i stort sett ska finansieras med reseavdragen för storstädernas bilåkande gubbs (iofs en bra upptäckt men det ska inte vara den enda ”återställaren”).
Nu pekar mycket på att den norska modellen tyvärr är på väg att förändras till det sämre för landsbydgen så vi får hoppas att den positiva befolkningsprognosen håller. Eller om Norge ska anträda det svenska nerförslutet som allmänheten så tydligt blev serverade i Regionindelningsutredningen.
Synen är förvrängd, synen att Norrland och landsbygden inte är på nerförslut som en del partier vill framhålla, likväl är synen förvrängd att Norrland och landsbygden skulle vara en bidragstagare (och inte en av urbaniseringspolitiken konstruerad sådan). Det går inte att endast prata fram förändring den måste skapas eller återskapas, återställa rättvisa, när det gäller Norrland och landsbygden som – in another time – var blomstrande och självhushållande tills dess en skövlande industrialisering drog sitt förvrängande täcke över skogar, vallar, berg, fjäll och vatten och människors synrand.
Kanske när vi en gång insett att tillväxten inte är möjlig i all oändlighet eller att tillväxt kan vara av andlig och kulturell art, och då vi ser att det lokala och det holistiska hör samman, att det kan börja där, på nytt. Vi måste ta vara på kunskapsbärarna – snart måste människan lära sig allt på nytt…..Men det är också bara ord… i elfte timmen.
Bli först att kommentera

Landsbygdsutveckling – för vilka?

Av , , Bli först att kommentera 14

Det ska bli intressant att söka svar på den frågan i landsbygdskommitténs slutbetänkande. Jag har hittills endast tittat under Samhällsplanering och bostadsbyggande. Särskilt sidan 138 där riksintressen närmast anses stå i vägen för landsbygdsutveckling. Vem/Vilka är då landsbygdsutvecklingen till för, jag tänker att denna kommitté säkert inte anser att riksintresse för mineral och energiproduktion står i vägen utan att det snarare är andra riksintressen som landsbygdskommittén inte vill ska ges särskild vikt, såsom riksintresseutredningen SOU 2015:99 föreslår?

Ni missade väl inte DN Ekonomis rubrik om att ”Stockholm ska betala dubbelt för att landsbygden ska leva”. Då vet vi ju också vad för slags premisser som kommer att styra (business as usual?). Men vi får väl som vanligt hoppas och se….

Bli först att kommentera

Politisk revy 2016 och budgeten 2017

Av , , Bli först att kommentera 12

En blick tillbaka på året som gått. Som gruppledare för Politiskt Alternativ var jag lättad över att PA och S och V hade en samsyn kring budgetramarna, där de olika nämndernas äskade behov för 2017 tillgodosågs nästan fullt ut. PA yrkade bifall till S och V:s budgetramar då vi också fick igenom vårt krav om att behålla feriearbeten för ungdomar och en omskrivning av visst textinnehåll i strategidokumentet. Vid tidigare års budgetarbeten har PA varit det parti som föreslagit ramar som legat närmast nämndernas egna äskanden. Därför var det viktigt för oss att visa att detta (med våra krav) var en budget som PA ställde sig bakom.

Vid höstens första gruppfullmäktigeträff i september 2016 blev ledamöterna för Politiskt Alternativ inkallade till Alliansens gruppmöte där företrädesvis gruppledarna var närvarande. Där fick vi först svara på ifall vi såg oss som en del av oppositionen och sedan veta att Alliansen upplevt sig svikna då PA biföll S och V:s budget vid junifullmäktige. Men det var inte själva principen: att PA sagt ja, utan sättet vi gjorde det på. Vi hade inte i förväg meddelat att vi skulle göra det.

Jag fick också höra att jag ”spelat teater” och stått och slösat med skattebetalarnas pengar (tror budgetdebatten var högst en kvart till skillnad mot en debatt om privatisering för privatiseringars skull som varade minst en timme, sammanträdet var f.ö. ett av de kortaste under de senaste mandatperioderna) eftersom jag inte från början sagt ja till S och V:s budget. Alliansen trodde sig veta att det var uppgjort från början (vilket det inte var, endast en fråga just innan sammanträdet ifall S och V kunde acceptera PA:s krav om att behålla feriearbetena 2017 och en omskrivning av visst textinnehåll i strategidokumentet, vilket visade sig under sittande sammanträde att S och V kunde).

Föga förstod vi Alliansens upprördhet. Vi trodde det var självklart för Alliansen att PA med de budgetramar vi angett i vårt förslag inte kunde stödja något av allianspartiernas budgetförslag som innehöll orimliga generella besparingar. Men kanske främst på grundval av att PA inte har någon skyldighet gentemot Alliansen. I synnerhet inte efter Alliansens agerande vid vårens mandatåterställning, då Bergsten hoppade av och PA återfick sitt tredje mandat. Då förnekade Alliansens förhandlare/gruppledare att de ingick i en valteknisk samverkan med PA (Framtid Vilhelmina), att de satt på stolar som ställts till förfogande genom gemensamma mandatansträngningar av alliansen och PA. Istället fick vi veta att PA inte skulle få någon KSau-plats genom Alliansens försorg, de förordade istället först ett annat partis ledamot som inte följde valprotokollets turlista. Det skulle vara undertecknad som troligen skulle erhålla KSau-platsen och en viss gruppledare bland allianspartierna uttalade att hoppa av politiken ifall jag skulle komma in i au. Men det som var mest tydligt då i våras, var att Alliansen inte alls ville kännas vid att inneha majoritet i KS tillsammans med PA (eftersom S hade lovat att avsäga sig allt ifall inte de fick ha kvar majoriteten i KS, en slags utpressning). Alliansen ansåg det som mest strategiskt att inte regera. Något som, så att säga, inte utgjorde det bästa underlaget för någon samverkansterräng.

Så blir PA vid inkallandet efter sommaren ställda till svars för att vi inte i förväg talat om våra avsikter i budgeten (eller skulle vi inlett ett förhandlande med alla parter? PA var för övrigt inte välkomna i Alliansens budgetajournering under KS då de försökte få S och V att sänka sina budgetramar). Som om PA hade några skyldigheter gentemot dem som i stort sett behandlat oss som något katten släpat in? PA har tidigare suttit tillsammans med Alliansens ledamöter under gruppmöten i nämnderna SN, MBN och UN (ej KS) men nu gjorde de närvarande i Alliansen klart att PA inte längre borde sitta med Alliansen under gruppmöten i nämnderna. I PA kunde vi bara hålla med, varför ska vi sitta tillsammans och varför gjorde vi det efter beslutet om 2016 års budget då Alliansen gick in i överenskommelse med S och V? Från PA:s sida: Troligen för att det trots allt fungerat bra i nämnderna mellan Alliansens och PA:s ledamöter och att vi ser oss som en opposition och att all partisamverkan och allianser kan skifta pragmatiskt över tid.

Den nygamla, tredelade ordningen påverkar emellertid inte PA:s arbetssätt eller agerande, vi arbetar som vi alltid gjort: vi utgår från våra egna ställningstaganden kring vad vi anser är bäst för Vilhelmina och är inte låsta vid blockpolitik. PA är ett oppositionsparti under nuvarande mandatperiods majoritet i KS (för den finns ju egentligen inte längre i fullmäktige) och PA var också beredda att i samverkan ”regera” med osäker majoritet.

Bli först att kommentera

Storregionfrågan – PAs remissvar

Av , , Bli först att kommentera 9

Synpunkter från lokala partiet Politiskt Alternativ (PA) inom Vilhelmina kommun kring Regional indelning – tre nya län SOU 2016:48

Först några kommentarer kring kommitténs ordval, fokus samt känslan av att utredningen inte vill framhålla vissa (besvärande) fakta som kan få konsekvenser för en ny länsindelning:

  1. Det skrivs att länen som ska ingå i det nya länet är ”relativt jämnstora”. Jämtlands befolkning på 127 000 utgör hälften av både Västerbottens 263 000 respektive Norrbottens 250 000 invånare. Västernorrland har 244 000 invånare och är alltså nästan också dubbelt så många som Jämtland. Även om ordvalet försöker mörklägga fakta föreligger ju faktiskt siffror (s 181).
  1. Andelen av Sveriges befolkning i denna del av landet kommer enligt prognoserna att minska även om det sker en befolkningsökning numerärt, men den är då mindre än övriga Sveriges ökning (s. 183). En annan aspekt av den prognosticerade befolkningsutvecklingen är att den positiva utvecklingen sker huvudsakligen längs kusten och i städer. Varför osynliggörs den delen av prognosen i utredningen? Den negativa befolkningsutvecklingen för inland och glesbygd är alltså en utmaning som ett nytt länskontrakt måste synliggöra och föreslå åtgärder för.
  1. Kommittén skriver (s. 191) att ”Vi bedömer också att en stor fördel med det nya länet är att det samlat kommer att inrymma i stort sett hela de svenska delarna av Sapmi.” [sic! utan apostrof över a:et] Men utan att klargöra i vad dessa fördelar ligger. Visst är det en fördel för en gränsöverskridande kultur som den samiska med ett ökat samarbete mellan kommuner och län när det gäller närings-, utbildnings/omsorg/språk- och kulturfrågor men om det handlar om att centralisera och lämpa över ansvar för Sveriges urfolksfrågor på ett län då vet jag inte hur de tänker. I synnerhet då det nya länet varken inrymmer hela det traditionella samiska bosättningsområdet eller de samer som bor i övriga Sverige.
  1. Angående arbetsmarknader (s. 193): ”Pendlingsmönstret har sett i stort sett likadant ut under den senaste tioårsperioden. En viss förändring har skett i pendlingsströmmarna då pendlingen mellan kustkommunerna och mellan kommuner med gruvnäring i inlandet ökat. Ökningarna är dock små sett i absoluta tal.” Detta innebär alltså att en gruva i inlandet inte behöver medföra någon bestående arbetskraftinflyttning.
  1. Kollektivtrafik (s. 194): ”I Västerbotten är det i huvudsak mellan länets största kommuner som de stora pendlingsströmmarna går och kollektivtrafikutbudet har utvecklats främst i städerna och utefter större stråk.” Det står ingenting om hur utbudet har avvecklats i andra delar av länet. Eller att prioriteringar av tåg på vissa sträckor medfört fördyring för sällan-resenärer och inte ökat komforten då tågen håller låg standard och är mycket opålitliga vintertid (vilket leder till en stressfaktor för de som har anslutningstrafik).
    ”…möjligheter för en mer sammanhållen infrastrukturplanering” (s. 197) får inte betyda en mer kust- och stadscentrerad infrastrukturplanering.
  1. Med de stora besparingar som utredningen förväntar sig göra med en sammanslagning av landstingen (s 209, administrativ personal skärs ned – hur det slår på den lokala arbetsmarknaden omnämns inte…) undrar en osökt om inte det bästa vore att förstatliga sjukvården. Tänk så många arbetslösa administratörer vi skulle få!

Men kanske viktigast av allt, kapitel 11.6 Demokratiaspekter som tyvärr inte inger förtroende och trygghet inför en indelning: ”Den föreslagna indelningen med ett betydligt större län och landsting kommer att påverka förutsättningarna för demokratin och det politiska systemet i landstinget. Fler beslut kommer att fattas av direktvalda politiker i fullmäktige eller i nämnder och färre verksamheter styrs genom avtal eller indirekt valda samverkansorgan”.

Kommer en förändring verkligen kunna ske gällande avstånden, avstånden mellan beslutsfattare och berörda? Vi tänker på det gehör som en inlandskommun, eller oppositionsåsikter i en inlandskommun, får för sina önskemål i regionplaner (kultur, utveckling, länstrafik m.fl.). Kommer det verkligen att förbättras med den nya indelningen, beaktat vilket gehör som finns idag?

”Det finns negativa aspekter som bör beaktas men de positiva överväger dessa. Dessutom beror utfallet på hur företrädarna för det nya landstinget väljer att organisera det politiska arbetet, hur man förmår engagera samhällets medborgare liksom företag i olika regionala frågor.” (s. 212, kursiverat av undertecknad)

Innebär detta att det är företrädarna som väljer hur de ska organisera arbetet utan att det finns riktlinjer för hur dessa kommande företrädare ska agera, innan de ska börja arbeta? Finns det en öppning för förslag som Vilhelmina kommun i sitt yttrande hoppas på? I så fall föreslås från PA en önskelista, eller hellre minimikrav:

 

  1. Norrlands län bör grundas på lokalt deltagande och ska också synas lokalt – Ha ett länskontor med tjänsteperson i varje kommun. Varför har inte Region Västerbotten en tjänsteperson i varje kommun? Där sitter hela regionkontoret vid kusten.
  2. Avstånden till vård och omsorg – idag får en fjällbo ta ledigt från jobbet ifall hen ska åka med sitt barn till tandläkaren, och vad får du i reseersättning? 10 kr högst. Istället för att sätta en tandläkarbuss någon vecka om året i varje fjälldal och beta av behoven. Trots vällovliga ord om brukar- och medborgardialoger och demokratiutveckling finns andra parametrar som bidrar till avstånden och det är, i ett stort län med åtminstone Norr- och Västerbottens geografi, kustcentreringen. Om dialoger hålls 20 mil t o r bort, vem har möjlighet att delta i dem?
  3. Digitala fora kommer att bli nödvändiga men kan aldrig ersätta diskussioner och möten IRL. Det går inte att jämföra ett Norrlands län med Skåne och Västra Götaland. Resande för deltagandet i demokratin (precis som upprätthållandet av våra barns tandhälsa, vår egen har för längesedan lagts åt sidan) blir ännu något som urholkar vår tid och vårt liv i den perifera glesbygden och som för den vettige och bemedlade leder antingen till flytt eller entreprenörskap, vi hoppas på det sistnämnda.
  4. Vi behöver satsa på hållbara näringar i samspel och samarbete: rennäring, skogsbruk, jordbruk, fångst- och fiske, besöksnäring, elproduktion, förädlings- och återvinningsnäringar samt privat såväl som offentlig service. En högre grad av självförsörjning gällande livsmedel bör vara prioriterat.
  5. Vi behöver tillförlitliga vägar och kommunikationer dels för att gynna den mest tillväxtsbringande näringen, turismen, men också för vår egen mobilitet och säkerhet. Elektrifiera inlandsbanan och tvärbanorna om mer trafik ska gå där.
  6. Det historiska och pågående uttaget av naturresurser måste komma det lokala till del, utan att dessa återbäringar ska styra prioriteringar av nyetableringar av utvinningsindustrier då utvinning inte längre är det mest tillväxtbringande eller hållbara.

Det finns givetvis mer att lägga till listan. Men beaktat remissens innehåll och främst utifrån osäkerheten kring demokratiaspekterna ställer sig Politiskt Alternativ inte bakom förslaget om en ny länsindelning i dess föreliggande utformning, främst mot bakgrund av:

- Att riskerna med demokratiunderskottet i ett större län är överhängande.

- Att utmaningarna med en liten (och minskande) befolkning på en stor yta kvarstår, i vissa fall kan dessa utmaningar befaras att
accentueras i fallet med kollektivtrafiken.

- Att kustcentrering i prioriteringar kring kollektivtrafik och regional utveckling samt centralisering riskerar att kvarstå med en storregion/län, Lycksele lasarett vara eller icke vara kan ses som ett exempel.

-  Det bör först utredas om staten ska gå in som huvudman för en rättvis och jämlik sjuk- och hälsovård i landet innan frågan om ny läns- och regionindelning beslutas.

 

Vilhelmina, den 6 oktober 2016

Åsa Össbo, gruppledare (PA)

 

Bli först att kommentera

Norrlands län – nytt samhällskontrakt eller samma, gamla koloniala strukturer?

Av , , Bli först att kommentera 11

Ett förslag till ny länsindelning av Sverige föreligger från ett kommittébetänkande. Förslaget innebär en sammanslagning av Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län till ett Norrlands län (se särskilt kapitel 11) med en yta av nästan exakt halva Sveriges areal men med under 10 % av befolkningen (885 000 inv.).

Håkan Rombe skriver i sin blogg, apropå krav på folkomröstning och att det skulle vara populistiskt att låta folket få säga sitt i frågan och att ”motstånd mot förändringar ligger i våra gener”. Rombe verkar vara orolig över att folket här omkring inte vill ha ett ännu större län.

Beaktat historien måste ändå framhållas att förändringar är nog just vad folk här inte motsätter sig. De befarar snarare att det inte ska bli någon förändring av den politik som har förts och förs från Stockholm och residensstädernas län gentemot mer perifera delar av det område som något ospecificerat kallas för ”Norrland”. En politik som styrt avveckling – särskilt inom landskapet Lappland – under ett antal decennier. År 1655 försäkrade borgarna i Umeå den franske greven de Lomienié och dennes följe att lappmarken tog vid endast 12 kilometer väster om Umeå. Mellan åren 1749-51 sattes Lapplands/lappmarkens råmärken många fler mil västerut från Umeå räknat, då hade borgare och bönder gjort allt mer anspråk på samernas område, men gränsen sattes ändå för att skydda områdets inbyggare mot kustbönders fiskeräder i fjäll- och skogsträsk. Trots det hamnade en del samiska skattelandsinnehavare utanför lappmarkens rå. Under samma tid stadfästes också gränsen mellan konungarikena Sverige-Finland och Danmark-Norge på grundval av (”svenska”) samernas skatteland och var samer och andra boende på båda sidor ansåg att gränsen gick. I ett långt historiskt perspektiv har alltså gränserna varit flytande och föränderliga men självbestämmandet för boende i området har devalverats.

Motståndet som Rombe (m.fl.) befarar ligger nog i att förändringen bara stannar på ytan. Kejsarens nya kläder. För oss i Övre Vojmådalen/Våajmoevuemie blir det förmodligen ingen förändring, det är ändå Umeå som styr och tar största delen av kakan av de Sparsely populated areas-pengarna som spiller över kanten från EU. Risken är att det kan bli så även i ”Norrlands län”.

OM INTE! (Jag försöker nu se det positiva…)

Kommittébetänkandet och länsindelningen skulle, med möda från medborgare och remissinstanser, kunna leda till ett nytt samhällskontrakt! Det är något som vi inte varit med om på den nivån (kommunreformer har förvisso genomförts) sedan…. Lappmarksavgränsningen 1751? Ja, om vi inte ser varje val som en omförhandling av kontraktet men det gör vi ju med den uppsättning partier som finns på menyn och inte med den ”okunnighetens slöja” som John Rawls föreskriver i sin teori om rättvisa.

Det finns all anledning (och förhoppningsvis möjlighet) att påverka och förhandla om och hur en förändrad länsindelning ska se ut på ett demokratiskt plan.

Men några kommentarer kring kommitténs ordval, fokus samt känslan av att utredningen inte vill framhålla vissa (besvärande) fakta:

  1. Det skrivs att länen som ska ingå i det nya länet är ”relativt jämnstora”. Jämtlands befolkning på 127 000 utgör hälften av både Västerbottens 263 000 respektive Norrbottens 250 000 invånare. Västernorrland har 244 000 invånare och är alltså nästan också dubbelt så många som Jämtland. Även om ordvalet försöker mörklägga fakta föreligger ju faktiskt siffror (s 181).
  2. Andelen av Sveriges befolkning i denna del av landet kommer enligt prognoserna att minska även om det sker en befolkningsökning numerärt, men den är då mindre än övriga Sveriges ökning (s. 183). En annan aspekt av den prognosticerade befolkningsutvecklingen är att den positiva utvecklingen sker huvudsakligen längs kusten och i städer. Varför osynliggörs den delen av prognosen i utredningen? Den negativa befolkningsutvecklingen för inland och glesbygd är alltså en utmaning som ett nytt länskontrakt måste synliggöra och föreslå åtgärder för.
  3. Kommittén skriver (s. 191) att ”Vi bedömer också att en stor fördel med det nya länet är att det samlat kommer att inrymma i stort sett hela de svenska delarna av Sapmi.” [sic! utan apostrof över a:et] Men utan att klargöra i vad dessa fördelar ligger. Visst är det en fördel för en gränsöverskridande kultur som den samiska med ett ökat samarbete mellan kommuner och län när det gäller närings-, utbildnings/omsorg/språk- och kulturfrågor men om det handlar om att centralisera och lämpa över ansvar för Sveriges urfolksfrågor på ett län då vet jag inte hur de tänker. I synnerhet då det nya länet varken inrymmer hela det traditionella samiska bosättningsområdet eller de samer som bor i övriga Sverige.
  4. Angående arbetsmarknader (s. 193): ”Pendlingsmönstret har sett i stort sett likadant ut under den senaste tioårsperioden. En viss förändring har skett i pendlingsströmmarna då pendlingen mellan kustkommunerna och mellan kommuner med gruvnäring i inlandet ökat. Ökningarna är dock små sett i absoluta tal.” Detta innebär alltså att en gruva i inlandet inte behöver medföra någon bestående arbetskraftinflyttning utan att kustbönderna fortsätter att fiska i lappmarksträsken och tar sin fångst hem och lämnar hålet i marken och fisklösheten i sjön kvar? Kvarvarande koloniala strukturer….
  5. Kollektivtrafik (s. 194): ”I Västerbotten är det i huvudsak mellan länets största kommuner som de stora pendlingsströmmarna går och kollektivtrafikutbudet har utvecklats främst i städerna och utefter större stråk.” Det står ingenting om hur utbudet har avvecklats i andra delar av länet. Eller att prioriteringar av tåg på vissa sträckor medfört fördyring för sällan-resenärer och inte ökat komforten då tågen håller låg standard och är mycket opålitliga vintertid (vilket leder till en stressfaktor för de som har anslutningstrafik).
    ”…möjligheter för en mer sammanhållen infrastrukturplanering” (s. 197) får inte betyda en mer kust- och stadscentrerad infrastrukturplanering.
  6. Med de stora besparingar som utredningen förväntar sig göra med en sammanslagning av landstingen (s 209, administrativ personal skärs ned – hur det slår på den lokala arbetsmarknaden omnämns inte…) undrar en osökt om inte det bästa vore att förstatliga sjukvården. Tänk så många arbetslösa administratörer vi skulle få!

Men kanske viktigast av allt, kapitel 11.6 Demokratiaspekter som tyvärr inte inger förtroende och trygghet inför en indelning: ”Den föreslagna indelningen med ett betydligt större län och landsting kommer att påverka förutsättningarna för demokratin och det politiska systemet i landstinget. Fler beslut kommer att fattas av direktvalda politiker i fullmäktige eller i nämnder och färre verksamheter styrs genom avtal eller indirekt valda samverkansorgan”.

Kommer en förändring verkligen kunna ske gällande avstånden, avstånden mellan beslutsfattare och berörda? Jag tänker på det gehör som en inlandskommun, eller oppositionsåsikter i en inlandskommun, får för sina önskemål i regionplaner (kultur, utveckling, länstrafik m.fl.). Kommer det verkligen att förbättras med den nya indelningen, beaktat vilket gehör som finns idag?

”Det finns negativa aspekter som bör beaktas men de positiva överväger dessa. Dessutom beror utfallet på hur företrädarna för det nya landstinget väljer att organisera det politiska arbetet, hur man förmår engagera samhällets medborgare liksom företag i olika regionala frågor.” (s. 212, kursiverat av mig)

Hoppas nu detta inte innebär att det är företrädarna som väljer hur de ska organisera arbetet utan att det finns riktlinjer för hur dessa kommande företrädare ska agera, innan de ska börja arbeta!….och att det finns en öppning för förslag. I så fall kan jag påbörja en önskelista, eller hellre minimikrav:

  1. Norrlands län bör grundas på lokalt deltagande och ska också synas lokalt – Ha ett länskontor med tjänsteperson i varje kommun.
  2. Avstånden till vård och omsorg – idag får en fjällbo ta ledigt från jobbet ifall hen ska åka med sitt barn till tandläkaren, och vad får du i reseersättning? 10 kr högst. Istället för att sätta en tandläkarbuss någon vecka om året i varje fjälldal och beta av behoven.Trots vällovliga ord om brukar- och medborgardialoger och demokratiutveckling finns andra parametrar som bidrar till avstånden och det är, i ett stort län med åtminstone Norr- och Västerbottens geografi, kustcentreringen. Om dialoger hålls 20 mil t o r bort, vem har möjlighet att delta i dem?
  3. Digitala fora kommer att bli nödvändiga men kan aldrig ersätta diskussioner och möten IRL.Det går inte att jämföra ett Norrlands län med Skåne och Västra Götaland. Resande för deltagandet i demokratin (precis som upprätthållandet av våra barns tandhälsa, vår egen har för längesedan lagts åt sidan) blir ännu något som urholkar vår tid och vårt liv i den perifera glesbygden och som för den vettige och bemedlade leder antingen till flytt eller entreprenörskap, vi hoppas på det sistnämnda.
  4. Vi behöver satsa på hållbara näringar i samspel och samarbete: rennäring, skogsbruk, jordbruk, fångst- och fiske, besöksnäring, elproduktion, förädlings- och återvinningsnäringar samt privat såväl som offentlig service. En högre grad av självförsörjning gällande livsmedel bör vara prioriterat.
  5. Vi behöver tillförlitliga vägar och kommunikationer dels för att gynna den mest tillväxtsbringande näringen, turismen, men också för vår egen mobilitet och säkerhet. Elektrifiera inlandsbanan och tvärbanorna om mer trafik ska gå där.
  6. Det historiska och pågående uttaget av naturresurser måste komma det lokala till del, utan att dessa återbäringar ska styra prioriteringar av nyetableringar av utvinningsindustrier då utvinning inte längre är det mest tillväxtbringande eller hållbara.

Det finns givetvis mer att lägga till listan. Oavsett om det blir en folkomröstning i frågan om Norrlands län, så måste det till en förändring av Norrlandspolitiken och åtminstone hoppas och tror jag att det kommer att vara avgörande för framtiden vad vi i glesbygden tycker och ger för synpunkter på indelningskommitténs förslag. Annars är det väl dags att omförhandla hela samhällskontraktet?

Bli först att kommentera