Vattnets kraft och pengarnas proveniens. Till försvar för osynliggjorda exploaterade områden

Av , , 4 kommentarer 17

I måndags (28/7) sändes SR Studio Etts inslag om bygdeavgiftsmedel och vattenkraftåterbäring. http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1637

Ragunda var även här fokus för intresset. Flera är de som hellre ser fastighetsskatten gå tillbaka till den kommun kraftverken ligger i, vilket då skulle ge Ragunda 500 miljoner med sina 9 kraftverk.

Några tankar vaknar emellertid när kommunalråd talar om de 193 miljoner (enligt norska modellen) eller en del av den halva miljard (fastighetsskatt) som Ragunda som kommun skulle få med en annan beräkningsgrund än bygdemedel. Tankarna kretsar kring pengarnas ursprung eller hellre, varur vattnets kraft är härledd. Och hur skulle ett sådant system drabba eller gynna de kommuner som till största del har regleringsmagasin? Magasinen bör rimligtvis även de betraktas som skatteobjekt.

Henrik von Sydow (M), ordförande i skatteutskottet argumenterar att skatteutjämningssystemet är gott nog. Denne inser inte (eller så är just det avsikten) att Robin Hood-systemet konstruerar kraftkommuner i glesbygd som ”fattiga” och ”tärande” när de med ett annat sätt att dra upp riktlinjerna skulle vara just så rika som de är. Och det skulle framgå tydligare vilka gåvor som ständigt omfördelas från dessa kommuner till exempelvis Stockholm.

Samtidigt dränks vattnets och pengarnas proveniens (ursprung) i sifforna. Vilket även är fallet med dagens bygdemedel som ges i klump för kommunen baserat på de sammanslagna utbyggnaderna, inte för varje enskilt kraft- eller regleringsföretag. Ett osynliggörande av det exploaterade området.

I SOU 1972:14 resonerades om att slå samman en räcka avgifter, bl.a. de så kallade regleringsavgifterna, till en indexreglerad avgift som kom att bli bygdemedelsavgifter. I det ”gamla” systemet var det tydligt var de specifika pengarna kom ifrån och det blev då även tydligt ifall medlen användes för sådant som låg utanför inverkansområdets räckvidd.

I Vilhelmina uppstod under 1950-talet en del missnöje eftersom landskommunen och Vilhelmina hembygds- och turistförening 1953 slöt avtal med Vattenfallsstyrelsen, ett avtal som Vattenfall i princip hade författat och översänt för underskrift. Avtalet gällde att inte motsätta sig vattenkraftutbyggnader inom kommunen (vid denna tid var endast Vojmsjön reglerad och Ransardämningen under utförande) ifall kommunen fick ett bidrag om 100.000 samt lån på 400.000 kr av Vattenfallsstyrelsen till att uppföra en turistanläggning i Kittelfjäll (idag Hotell Kittelfjäll). Lånet skulle vara räntefritt och amorteras 20.000 årligen medelst bl.a. 13.000 kr från Vojmsjöns regleringsavgifter som då bestod i 19.600 kr/år, vilket resulterade i att endast 6.600 återstod för de övriga behoven under en räcka av år. Många ansåg att Kittelfjäll hade mindre med inverkansområdet för Vojmsjön at göra och ville se att pengarna gick till exempelvis en bygdegård i Brännåker. Än värre, genom avtalet hade kommunen sålt sitt veto i fråga om Malgomaj, Kultsjöns, Volgsjöns och Fättjaures regleringar samt sträckan mellan Kultsjön och Malgomaj för Stalons kraftverk. Volgsjön och Fättjaure kom dock inte till utförande.

Idag är avtalet överspelat och glömt men spåren går ändå igen. Det finns bestämmelser om att 80% av bygdeavgiftsmedlen ska gå till landsbygden och 20% till tätorten. Det vore hög tid att summera hur medlen har använts över åtminstone ett decennium. För att få söka måste föreningar kunna utföra projekten vilket inte alltid är lätt i en befolkningssviktande by, där det knappt går att ens uppbåda föreningsstyrelser. Däremot har bygden fått tillbaka i form av större projekt, som exempelvis bredbandsutbyggnad i mindre byar. Men nog finns det bygdemedelsprojekt från den drabbade bygden som behandlats märkligt utan någon egentlig anledning.

Hade regleringsavgifternas allmänna ändamålsdel endast gått till det område som haft inverkan av regleringen under den tid det fanns fler bofasta i byarna kring exempelvis Vojmsjön, då hade möjligen avfolkningen kunnat bromsas. Men allteftersom bygden avfolkats kan en med fog säga att inverkansområdet utökats, i synnerhet till Kittelfjäll. Men kanske så till den grad att det går att legitimera att medlen sparas år efter år för bollhusbyggen på tätorten.

Med blicken riktad mot samtiden riskeras en definitiv avfolkning av landsbygden inom kraftkommunen bli följden ifall inte bygdeavgiftsmedlen (om de nu får vara kvar) i rätt utsträckning går till den berörda bygden. Om det inte är det som är avsikten hos den kommunala beslutsförsamlingen, det vill säga.

Och ännu ett steg in i framtiden: vid ett eventuellt återbäringssystem eller ett system med en del av fastighetsskatten till kommunen, borde vissa pengar öronmärkas. Öronmärkning för olika nodpunkter eller platser där exploateringens inverkan ger skäl att bedöma ansökningar annorlunda (avsteg från likabehandlingsprincipen kan ibland vara rättvis behandling, beaktat historien). Eller kvotera insatser för att gottgöra för skada som skett och kontinuerligt sker. Det krävs en kunskap om de historiska sammanhangen eller åtminstone perspektiv kring det som föregått i de beslutande församlingarna ifall de ska råda över framtidens vattenkraftpengar.

För vattenkraftpengarna för den här kommunen som så många andra har en upprinnelse, en källans silveråder högt in bland fjällen och längs rasbranter urätna av västanvinden, förgätna fiskeplatser och försvunna buföringsleder, överväxta husgrunder och stränder, tidvis milslånga stenöknar.

Bygdemedel eller vattenkraftåterbäring?

Av , , 4 kommentarer 35

Jämtlandsnytt har gjort en räcka reportage om vattenkraften och vattenkraftåterbäringen i början av juni, troligen i kölvattnet av vattenverksamhetsutredningens/VVU:s slutbetänkande som föreslår slopade bygdeavgiftsmedel.

Ett reportage handlar om en kommun i Norge, Meråker, som får 25 miljoner i återbäring årligen och har därigenom kunnat skapa ett intressant gymnasium som genom sin attraktionskraft håller kvar ortens ungdomar från att tidigt flytta till större samhällen. http://www.svt.se/nyheter/regionalt/jamtlandsnytt/vattenkraftaterbaring-bar-samhallet

I ett annat program står Ragunda kommun i centrum, Jämtlandsnytt flyttar över några Jämtlands- kommuner till Norge och konstaterar att Ragunda (som får 900 000 i bygdemedel) skulle få 193 miljoner årligen i bygdemedel! Kommunalrådet (S) i Ragunda intervjuas, samt Magdalena Andersson (S) och Anders Borg (M). Borg uppvisar en storsvensk attityd där Norrland givetvis utmålas som tärande och Stockholm givmilt i det kommunala utjämningssystemet. Har vi hört den förut? http://www.svt.se/nyheter/regionalt/jamtlandsnytt/kraften-rinner-ur-norrland

Argumenten om utjämningssystemet har använts tidigare kring återbäringsfrågan men är egentligen inte giltiga eftersom det avräknas i utjämningssystemet och kommer övriga kommuner till del genom en reduktion. Reduktionen dras från den del som naturresursskatten utgör. Vattenkraftkommunerna får netto 50-60 % av naturresursskatten, Jämtlandsnytt har i sin informtion om norska återbäringssystemet räknat med 50 %. Och dessutom skulle det stå en utredning fritt att komma med förslag i olika riktningar. Men åter till återbäringen i Norge, den bygger på inkomster från fyra källor,

1. Naturresursskatt som ger ger 1,1 öre/producerad kWh.

2. Egendomsskatt Fastighetsskatten är lokal i Norge. Återbäringen ger maximalt 0,7 % av det taxerade marknadsvärdet. Tumregeln för värdet är är 4:-/kWh, men det finns ett tak som innebär att man får ta ut maximalt 2,74:-/kWh. De flesta kommuner har 0,7 % i egendomsskatt och uträkningen ska då vara 0,007 x vattenkraftsproduktionen i kWh x 2,74.

3. Koncessionsavgifter är en motsvarighet till svenska bygdemedlen, en ersättning för skadan på naturen. I Norge produceras 130 TWh, delat med 650 miljoner. Det blir 0,5 öre/kWh.

4. Koncessionskraft som innebär att vattenkraften betraktas som en lokal resurs (en skarp skillnad mellan det koloniala förhållningssättet i Sverige där dessa resurser ska betraktas som statliga). Kommunen får köpa till självkostnadspris och sälja motsvarande mängd elenergi som konsumeras i kommunen, maximalt dock 10 % av vattenkraftproduktionen. Den säljs till spotpris på marknaden, som Jämtlandsnytt har räknat ligga på 23 öre/kWh. Från det dras vad kommunen har betalat för kraften, dvs kostnaderna för att producera kraften. Idag i Norge ligger den på 10,84 öre/kWh plus transportkostnader 2 öre/kWh. Kommunen kan alltså tjäna 23 öre – 13 öre = 10 öre/kWh.

(Källa: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/jamtlandsnytt/sa-har-har-vi-raknat-ut-vad-kommunerna-skulle-fa )

Hur skulle det då bli i Västerbotten med en återbäring enligt den norska modellen? Enligt Jämtlandsnytt:

Lycksele: 54 209 000

Malå: 24 433 000

Nordmaling: 780 000

Norsjö: 25 722 000

Robertsfors: 1 082 000

Skellefteå: 68 992 000

Storuman: 80 782 000

Umeå: 103 404 000

Vilhelmina: 30 156 000

Vindeln: 21 985 000

Vännäs: 48 570 000

Åsele: 15 847 000

Källa: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/jamtlandsnytt/har-ar-hela-listan-pa-norrlandskommunerna

Det dyrar verkligen till sig och det är inte svårt att förstå att frågan både engagerar och skrämmer politikerna. Då torde väl bygdemedlen vara trygga i sin hamn för att slippa dessa utgifter ur statskassan och vissa privata kassor. I Jämtland arbetar partierna för en utredning av återbäring av vattenkraftvinster till kommuner med vattenkraft. M såväl som S har nyligen tagit upp frågan med rikspartiet men fått kalla handen med hänvisning till skatteutjämningssystemet. Längst har tydligen C kommit med en modell för hur de vill genomföra detta. De vill att återbäringen ska komma hela länet till del. Med utgångspunkt i att en del kommuner inte har kraftverk utan kanske mer regleringsmagasin är detta en viktig tanke.

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/jamtlandsnytt/ointresse-pa-riksniva-for-aterbaring

För Västerbottens läns del kanske ett sådant system återigen skulle spä på den inland-kust problematik som finns (vilket inte finns i samma grad i Jämtland, möjligen en Östersund vs. Omnejden). Men uppebarligen får Umeå mångfalt mer än fjällkommunerna (med sina uppdämda källsjöar och avfolkade bygder) med den norska modellen. Jag ställer mig försiktigt tveksam till om kommuner som varken har kraftverk eller magasin ska få del av återbäringen enbart pga att de ligger i ett kraftproducerande län. Men här måste givetvis nedströmsproblem med fiskvandring och vattensystemen som helhet vägas in och kanske bör det vara en graderad skala inom länet för vilka summor som ska utgå? Att modeller måste utredas är helt uppenbart.

Går vi tillbaka i historien kan vi finna den politiska ambivalensen håller i sig men att representanter för samtliga partier (utom Sd) har motionerat i frågan.

S gjorde det 1992 i anslutning till betänkandet 1991/92:NU25 Energipolitiska frågor men fick avslag inom ramen för Carl Bildts regering då Sverige fortfarande stod utanför EG/EU.

En utredning med titeln, Betänkande 1993/94: NU2 Återbäring av vinstmedel från vattenkraftsproduktionen gjordes, där S, C, Kds, NyD och V hade lagt motioner om återbäring. NyD hade en radikal inställning: ” De norrländska råvarutillgångarna exploateras i huvudsak av Sydsverige …Norrland skulle kunna vara ekonomiskt självbärande – utan regionalpolitikst stöd – om regionen fick råda över sina egna resurser: malmen, vattenkraften och skogen.” Meningsyttring fick avges av utskottssuppleant från V som anförde att regeringen borde utreda en modell för återföring av medel från vattenkraftproduktionen. Motionerna avslogs av regeringen Bildt.  

Kd, C, Mp, V, och Fp motionerade om återbäring 2001 men fick avslag av en socialdemokratisk regering. 2005 och 2006 motionerade V om återbäring, fick avslag av socialdemokratisk respektive Alliansregering. 2012 motionerade Mp om återbäring för lokal utveckling, fick avslag av Allians- regering. Nyligen har jämtlandsmoderater motionerat och fått avslag inom ramen för ”den egna” majoriteten.

De lokala politikerna som trycker på i frågan verkar ha fått mest genomslag på riksnivå inom Centern. Centerpartiets stämma beslutade att verka ”för att skatteintäkterna från industriella och elproducerande fastigheter regionaliseras för en hållbar utveckling i hela landet”. http://www.ltz.se/jamtland/ostersund/c-overens-om-aterbaring-pa-vattenkraften

Låter gott och väl, men å andra sidan finns då risken att gruv- och vindkraftetableringar blir ännu mer attraktiva för kommunerna att få, och hur går det då med de närboende och deras rättigheter? I synnerhet ovan odlingsgränsen och på samiska kulturmarker.

Här står nog den stora utmaningen att finna för den framtida återbäringsutredningen.

Lokalsamhällen spelas ut till vattenkraftutövarens fördel

Av , , 4 kommentarer 14

Vattenverksamhetsutredningens (VVU) slutbetänkande som kom i slutet av maj innehåller, enligt Naturskyddsföreningen (VK 23/6) viktiga förslag för nyprövning av de gamla tillstånd som flertalet vattenkraftverksamheter råder under. Dessa förslag är inte fokus för följande text, utan snarare VVU:s inriktning på vattendirektivet och att implementera EU-rätt men ändå ge vissa förslag som har mindre att göra med vattenmiljön, vilket grumlar andra, viktiga aspekter för glesbygdsbefolkningen. Titeln, ”I vått och torrt. Förslag till ändrade vattenrättsliga regler” SOU 2014:35 liksom delbetänkandet ”Ny tid, ny prövning. Förslag till ändrade vattenrättsliga regler” SOU 2013:69 antyder något bestående men ändå nytt. Vad ska då detta nya bära med sig? Hänsyn till miljön och människan beaktat ett industri- och exploateringsinriktat förflutet? Nej, snarare framträder en bestående kolonial historielöshet vilket återigen åsidosätter de som lever vid industrialiserade vatten för mål som bestämts i huvudstaden. 

Påtagligt iögonfallande är VVU:s osynliggörande av vattenkraftutbyggnadens inverkan på det samiska samhället. Kunskapen om att en stor del av renskötselområdet är konstant påverkat av vattenverksamhet lyser med sin frånvaro trots att vattenkraftproduktionen i de tre renskötsellänen står för över hälften av vattenkraftproduktionen. Kommittédirektiven beskriver visserligen vattnets betydelse i landskapet, men inget nämns om dränkta och fragmenterade renbetesområden och förstörda samiska fiskevatten som till stor del är basen för svensk vattenkraft. Historien upprepas som vid de första utbyggnaderna, varken rennäringen eller samesamhället hade representation i VVU:s sakkunniggrupp där bl.a. lantbrukar-, älvräddar- och fiskeorganisationer ingick. Urvalet torde ha präglats av ett fokus på ekologi utifrån ett mer gammeldags naturvetenskapligt synsätt framför skärskådande av urgamla maktmönster.

Den särskilde utredaren, hovrättsrådet Henrik Löv tillsattes 2012 för att bl.a. jämka in Lagen om särskild vattenverksamhet, LSV i Miljöbalken, MB. I den här texten fokuseras två exempel ur VVU:s förslag, nämligen: slopandet av bygdemedel samt avskiljandet av vissa civilrättsliga frågor från tillståndsprövningen.

Förslagen utgör främst en anpassning till EU-rätt som gör det betydligt svårare för mindre kapitalstarka aktörer att tillvarata sina rättigheter och intressen. Som i andra lagstiftningar rörande naturresursutvinning, accentueras den koloniala politik Sverige fört, i synnerhet gentemot Norrland och Lappland. Regeringen går bolagen till mötes och försvårar för enskilda, till synes för att undvika böter på områden där svensk lag avviker från EU-rätt. Betänkandets förslag inriktas på, som en av experterna Ulf Wickström, förbundsjurist LRF, framhåller, att verksamheter ska ha moderna tillstånd, inte att ”verksamheter som orsakar problem ska åtgärdas”. Miljöperspektivet går då också förlorat.

Fokuseringen på vattenmiljö förvillar utredaren att tro att bygdeavgifter inte längre används för sådant det var avsett för, utan består nu enbart av insatser för bygden som drabbats. Här uppstår problem med utredarens verklighetsbeskrivning eftersom bygdeavgifterna enligt LSV och den gamla vattenlagen, ÄVL ska användas dels för att förebygga, minska och gottgöra oförutsedda skador, dels för att tillgodose allmänna ändamål för den drabbade bygden. Det händer även att medlen används för faunapassager, fiskplantering och andra instatser för vattenmiljön, trots att det (än så länge) finns fiskeavgifter som ska stå för den delen. Det går då med utredarens perspektiv att motivera avgifternas slopande med att det inte får konsekvenser för vattenmiljön. Lokalsamhällen spelas ut med hjälp av vattenmiljön till vattenkraftutövarnas fördel. Expertgruppen är emellertid splittrad: 13 av 27 experter har lämnat avvikande åsikter alltsom allt, många gällande just bygdemedlen. Sötvattenexpert Anette Björlin anför att bygde- och fiskeavgifter bör vara kvar och utredas i enlighet med Polluter Pays Principle och User Pays Principle. Avgifterna är f.ö. redan en del av en tänkt svensk prispolitik kring vatten och kan därför inte lättvindigt utrangeras ur regelverket. Något som Svensk Energis Gun Åhrling-Rundström framhåller samt att branschen anser att avgifterna fyller en funktion i lokalsamhällena. Christer Borg, Älvräddarnas Riksorganisation, försvarar avgifternas existens bl.a. utifrån att miljöfarliga verksamheters inverkan inte enkelt kan jämföras. Anna Marcusson, förbundsjurist SKL, ifrågasätter slopandet och framhåller att liknande avgiftsprinciper har diskuteras för andra miljöfarliga verksamheter, t.ex. vindkraft med positivt gensvar. Att utmönstra avgifterna skulle ge negativa konsekvenser då det inte ger någon motsvarande vinst för miljön.

Den industriella kolonialism som svensk energipolitik riktat mot Norrland är i full gång och en ekokolonialism framträder med omvärldens krav på ”svensk” förnybar energi. Med dagens möjligheter till korttidsregleringar via fjärrteknik kan dessa sjöar utnyttjas maximalt. Författningar författas inte av dem som ser vattenlagens verkningar förvärras för varje år invid dessa sjöar. Avfolkningen av bygderna höljs i ett strukturrationaliseringens dunkel, men klart är att vattenkraftutbyggnaden försvårade för människor att bo kvar. Jordbruks- och renbetesområden dränktes, fiskevatten förstördes och många grannar tvingades flytta vilket inverkade på samhällsservicen i området, skolor stängdes och butiker lades ned. Kompensation för detta var, och är fortfarande, inte möjlig. De ekonomiska och de ideella värdena som kom i kläm vid vattenkraftutbyggnad var med Kungl. Vattenfallsstyrelsens egna ord på 1910-talet, av en ”inkommensurabel” (väsensskild och icke-mätbar med samma mått) karaktär. En argumentation som i slutändan ändå alltid gav de (national)ekonomiska värdena störst tyngd. De närboendes ekonomiska värden var alltid för små i sammanhanget. Bygdemedlen har, i brist på annat, verkat kompenserande och revitaliserande för bygderna och dess fåtaliga befolkning. Så länge de orkar dra det ideella lass som ansökandet om olika projekt i föreningarna utgör, med lägst 25% självfinansiering. Utan att ge något hållbart alternativ föreslår nu VVU att ta bort dessa smulor efter ett halvsekel av utarmning. Istället är det hög tid att diskutera ett rättvisande avgiftssystem i likhet med den norska återbäringsmodellen men som också tar bäring på urfolksrättigheter och befolkningen som helhet. Även här kan Norge fungera som exempel då mineralutvinning i Finnmark är belagd med en urfolksavgift om 0,25% och avgift till Finnmarkseiendommen om 0,5% av omsättningsvärdet.

Vidare föreslås de civilrättsliga prövningarna om bl.a. ersättning för intrång och skada separeras från själva tillståndsprövningen som är fallet idag med övrig miljöfarlig verksamhet i MB. Något som får följden att ersättningar måste tas upp som en egen civilrättslig process där den förlorande parten står för sina rättegångskostnader. Att den som ansöker om ett tillstånd för miljöfarlig verksamhet också bekostar undersökningarna, som är fallet i gällande system för vattenverksamhet, bör vara ett villkor. Här vore det intressant att studera varför LSV överhuvudtaget kom till då MB infördes, att det månne anses finnas en principiell skillnad mellan vattenverksamhet (exv. överdämning och omfattande och oåterkallelig omvandling av omgivningen) och annan miljöfarlig verksamhet? Vad vill egentligen utredaren att förslaget ska förbättra? Eller hellre, för vem vill utredaren förenkla?

Att också samhällsnyttan tas bort och ersätts med hänsynsregeln i 2 kap. MB är ogenomtänkt: även om det historiskt sett aldrig gett de motstående sakägarna någon större vinst i kampen om exploateringarnas vara-eller-inte-vara har grundtanken varit god och borde snarare infogas i MB för all miljöfarlig verksamhet. Denna synpunkt finns också hos en av experterna, rådman Göran Stenman, Mark- och miljödomstolen i Vänersborg.

Lagförslaget bidrar till att helhetssynen på projekt förloras då de drabbades skador inte fastställs och bedöms i anslutning till tillståndsprövningen. Problemet med ÄVL:s bestämmelser var att ”tre gånger skadan på annans egendom osv.” aldrig kunde bli mer än den förväntade nyttan av företaget. Utredaren anför att konkurrensen gynnas om tillståndsprövningen för energiutvinning ser likartad ut. Exploatörens bästa är utgångspunkten trots att utredningen framhåller att MB är mindre exploateringsinriktad, vilket kan ifrågasättas just utifrån att MB skiljer sig från rättegångsbalken gällande ersättning för rättegångskostnader. I ett mål om miljöfarlig verksamhet begränsas sakägarbegreppet på grund av att man vill foga in alla verksamheter under samma kamm, och eftersom en verksamhetsutövare inte kan förväntas betala för alla som vill föra talan i ett mål om exv. luftföroreningar, har andra miljöfarliga verksamheter sluppit undan detta också. Nu ska även vattenverksamhetsutövarna slippa undan detta enligt utredningens förslag.

Statliga utredningar ska numera presentera konsekvensbeskrivningar av sina förslag. Men konsekvenserna gällande skiljandet av de civilrättsliga frågorna är utredaren mindre säker på, mer än att den underlättar och besparar för sökanden och tillståndsmyndigheten. Återigen, vilket perspektiv har utredaren? Det blir knappast billigare för den enkilde sakägaren. Det möjliggör uppgörelser i godo, skriver utredaren med fokus på att minimera okynnesstämningar, inte att den som blir drabbad av ett bolags verksamhet ska ha möjlighet att få föra talan om ersättning. Utifrån ett perspektiv om stora utbyggnadsmål under 1900-talet, där ersättningar gjordes upp ”i godo” och där många blev av med sina hem och marker utan verklig ersättning, kan detta ifrågasättas. Vid uppgörelserna ”i godo” eller ”under bordet” hade sakägarna inte några ombud, de var kanske ovana att agera i rättssak och den mest komplicerande faktorn var nog svårigheten att värdera penningvärde över tid. Rätten att försvara sin rätt förlänas endast den som kan betala för det. Stora exploateringar är inte historia, det sker fortfarande. Vindkraft- och gruvetableringar pågår men också ökade dämningar eller regleringar för att väga upp vindkraftens stilltider är att vänta. Många är de som får lägga ned sin talan på grund av kostnaderna, däribland samebyar.

Ett helhetsgrepp kring ett företag som till viss del fanns i VL och ÄVL borde istället behållas, där ersättning för intrång och skada kan vägas in vid prövningen av tillståndet. Roland Norlen, Sveriges Fiskares Riksförbund, lyfter fram att sakägarnas synpunkter i tillståndprövningen är viktiga, de lyfter aspekter som prövningsmyndighetens utredning kan missa. Att behålla nuvarande system i tillståndsprövning och utreda bygde- och fiskeavgifterna i rättvisande riktning vore att närma en helhetssyn även utifrån de som drabbas av miljöfarlig verksamhet. Inte ett försvar för exploateringens aktörer och sak till priset av rättsäkerhet för andra sakägare som förslaget i dessa två exempel utgör.

 

En kortare variant av texten finns tillgänglig i debattartikelform VK 3/7 http://www.vk.se/1226651/lokalsamhallen-spelas-ut-till-vattenkraftsutovarens-fordel