Lokalsamhällen spelas ut till vattenkraftutövarens fördel

Vattenverksamhetsutredningens (VVU) slutbetänkande som kom i slutet av maj innehåller, enligt Naturskyddsföreningen (VK 23/6) viktiga förslag för nyprövning av de gamla tillstånd som flertalet vattenkraftverksamheter råder under. Dessa förslag är inte fokus för följande text, utan snarare VVU:s inriktning på vattendirektivet och att implementera EU-rätt men ändå ge vissa förslag som har mindre att göra med vattenmiljön, vilket grumlar andra, viktiga aspekter för glesbygdsbefolkningen. Titeln, ”I vått och torrt. Förslag till ändrade vattenrättsliga regler” SOU 2014:35 liksom delbetänkandet ”Ny tid, ny prövning. Förslag till ändrade vattenrättsliga regler” SOU 2013:69 antyder något bestående men ändå nytt. Vad ska då detta nya bära med sig? Hänsyn till miljön och människan beaktat ett industri- och exploateringsinriktat förflutet? Nej, snarare framträder en bestående kolonial historielöshet vilket återigen åsidosätter de som lever vid industrialiserade vatten för mål som bestämts i huvudstaden. 

Påtagligt iögonfallande är VVU:s osynliggörande av vattenkraftutbyggnadens inverkan på det samiska samhället. Kunskapen om att en stor del av renskötselområdet är konstant påverkat av vattenverksamhet lyser med sin frånvaro trots att vattenkraftproduktionen i de tre renskötsellänen står för över hälften av vattenkraftproduktionen. Kommittédirektiven beskriver visserligen vattnets betydelse i landskapet, men inget nämns om dränkta och fragmenterade renbetesområden och förstörda samiska fiskevatten som till stor del är basen för svensk vattenkraft. Historien upprepas som vid de första utbyggnaderna, varken rennäringen eller samesamhället hade representation i VVU:s sakkunniggrupp där bl.a. lantbrukar-, älvräddar- och fiskeorganisationer ingick. Urvalet torde ha präglats av ett fokus på ekologi utifrån ett mer gammeldags naturvetenskapligt synsätt framför skärskådande av urgamla maktmönster.

Den särskilde utredaren, hovrättsrådet Henrik Löv tillsattes 2012 för att bl.a. jämka in Lagen om särskild vattenverksamhet, LSV i Miljöbalken, MB. I den här texten fokuseras två exempel ur VVU:s förslag, nämligen: slopandet av bygdemedel samt avskiljandet av vissa civilrättsliga frågor från tillståndsprövningen.

Förslagen utgör främst en anpassning till EU-rätt som gör det betydligt svårare för mindre kapitalstarka aktörer att tillvarata sina rättigheter och intressen. Som i andra lagstiftningar rörande naturresursutvinning, accentueras den koloniala politik Sverige fört, i synnerhet gentemot Norrland och Lappland. Regeringen går bolagen till mötes och försvårar för enskilda, till synes för att undvika böter på områden där svensk lag avviker från EU-rätt. Betänkandets förslag inriktas på, som en av experterna Ulf Wickström, förbundsjurist LRF, framhåller, att verksamheter ska ha moderna tillstånd, inte att ”verksamheter som orsakar problem ska åtgärdas”. Miljöperspektivet går då också förlorat.

Fokuseringen på vattenmiljö förvillar utredaren att tro att bygdeavgifter inte längre används för sådant det var avsett för, utan består nu enbart av insatser för bygden som drabbats. Här uppstår problem med utredarens verklighetsbeskrivning eftersom bygdeavgifterna enligt LSV och den gamla vattenlagen, ÄVL ska användas dels för att förebygga, minska och gottgöra oförutsedda skador, dels för att tillgodose allmänna ändamål för den drabbade bygden. Det händer även att medlen används för faunapassager, fiskplantering och andra instatser för vattenmiljön, trots att det (än så länge) finns fiskeavgifter som ska stå för den delen. Det går då med utredarens perspektiv att motivera avgifternas slopande med att det inte får konsekvenser för vattenmiljön. Lokalsamhällen spelas ut med hjälp av vattenmiljön till vattenkraftutövarnas fördel. Expertgruppen är emellertid splittrad: 13 av 27 experter har lämnat avvikande åsikter alltsom allt, många gällande just bygdemedlen. Sötvattenexpert Anette Björlin anför att bygde- och fiskeavgifter bör vara kvar och utredas i enlighet med Polluter Pays Principle och User Pays Principle. Avgifterna är f.ö. redan en del av en tänkt svensk prispolitik kring vatten och kan därför inte lättvindigt utrangeras ur regelverket. Något som Svensk Energis Gun Åhrling-Rundström framhåller samt att branschen anser att avgifterna fyller en funktion i lokalsamhällena. Christer Borg, Älvräddarnas Riksorganisation, försvarar avgifternas existens bl.a. utifrån att miljöfarliga verksamheters inverkan inte enkelt kan jämföras. Anna Marcusson, förbundsjurist SKL, ifrågasätter slopandet och framhåller att liknande avgiftsprinciper har diskuteras för andra miljöfarliga verksamheter, t.ex. vindkraft med positivt gensvar. Att utmönstra avgifterna skulle ge negativa konsekvenser då det inte ger någon motsvarande vinst för miljön.

Den industriella kolonialism som svensk energipolitik riktat mot Norrland är i full gång och en ekokolonialism framträder med omvärldens krav på ”svensk” förnybar energi. Med dagens möjligheter till korttidsregleringar via fjärrteknik kan dessa sjöar utnyttjas maximalt. Författningar författas inte av dem som ser vattenlagens verkningar förvärras för varje år invid dessa sjöar. Avfolkningen av bygderna höljs i ett strukturrationaliseringens dunkel, men klart är att vattenkraftutbyggnaden försvårade för människor att bo kvar. Jordbruks- och renbetesområden dränktes, fiskevatten förstördes och många grannar tvingades flytta vilket inverkade på samhällsservicen i området, skolor stängdes och butiker lades ned. Kompensation för detta var, och är fortfarande, inte möjlig. De ekonomiska och de ideella värdena som kom i kläm vid vattenkraftutbyggnad var med Kungl. Vattenfallsstyrelsens egna ord på 1910-talet, av en ”inkommensurabel” (väsensskild och icke-mätbar med samma mått) karaktär. En argumentation som i slutändan ändå alltid gav de (national)ekonomiska värdena störst tyngd. De närboendes ekonomiska värden var alltid för små i sammanhanget. Bygdemedlen har, i brist på annat, verkat kompenserande och revitaliserande för bygderna och dess fåtaliga befolkning. Så länge de orkar dra det ideella lass som ansökandet om olika projekt i föreningarna utgör, med lägst 25% självfinansiering. Utan att ge något hållbart alternativ föreslår nu VVU att ta bort dessa smulor efter ett halvsekel av utarmning. Istället är det hög tid att diskutera ett rättvisande avgiftssystem i likhet med den norska återbäringsmodellen men som också tar bäring på urfolksrättigheter och befolkningen som helhet. Även här kan Norge fungera som exempel då mineralutvinning i Finnmark är belagd med en urfolksavgift om 0,25% och avgift till Finnmarkseiendommen om 0,5% av omsättningsvärdet.

Vidare föreslås de civilrättsliga prövningarna om bl.a. ersättning för intrång och skada separeras från själva tillståndsprövningen som är fallet idag med övrig miljöfarlig verksamhet i MB. Något som får följden att ersättningar måste tas upp som en egen civilrättslig process där den förlorande parten står för sina rättegångskostnader. Att den som ansöker om ett tillstånd för miljöfarlig verksamhet också bekostar undersökningarna, som är fallet i gällande system för vattenverksamhet, bör vara ett villkor. Här vore det intressant att studera varför LSV överhuvudtaget kom till då MB infördes, att det månne anses finnas en principiell skillnad mellan vattenverksamhet (exv. överdämning och omfattande och oåterkallelig omvandling av omgivningen) och annan miljöfarlig verksamhet? Vad vill egentligen utredaren att förslaget ska förbättra? Eller hellre, för vem vill utredaren förenkla?

Att också samhällsnyttan tas bort och ersätts med hänsynsregeln i 2 kap. MB är ogenomtänkt: även om det historiskt sett aldrig gett de motstående sakägarna någon större vinst i kampen om exploateringarnas vara-eller-inte-vara har grundtanken varit god och borde snarare infogas i MB för all miljöfarlig verksamhet. Denna synpunkt finns också hos en av experterna, rådman Göran Stenman, Mark- och miljödomstolen i Vänersborg.

Lagförslaget bidrar till att helhetssynen på projekt förloras då de drabbades skador inte fastställs och bedöms i anslutning till tillståndsprövningen. Problemet med ÄVL:s bestämmelser var att ”tre gånger skadan på annans egendom osv.” aldrig kunde bli mer än den förväntade nyttan av företaget. Utredaren anför att konkurrensen gynnas om tillståndsprövningen för energiutvinning ser likartad ut. Exploatörens bästa är utgångspunkten trots att utredningen framhåller att MB är mindre exploateringsinriktad, vilket kan ifrågasättas just utifrån att MB skiljer sig från rättegångsbalken gällande ersättning för rättegångskostnader. I ett mål om miljöfarlig verksamhet begränsas sakägarbegreppet på grund av att man vill foga in alla verksamheter under samma kamm, och eftersom en verksamhetsutövare inte kan förväntas betala för alla som vill föra talan i ett mål om exv. luftföroreningar, har andra miljöfarliga verksamheter sluppit undan detta också. Nu ska även vattenverksamhetsutövarna slippa undan detta enligt utredningens förslag.

Statliga utredningar ska numera presentera konsekvensbeskrivningar av sina förslag. Men konsekvenserna gällande skiljandet av de civilrättsliga frågorna är utredaren mindre säker på, mer än att den underlättar och besparar för sökanden och tillståndsmyndigheten. Återigen, vilket perspektiv har utredaren? Det blir knappast billigare för den enkilde sakägaren. Det möjliggör uppgörelser i godo, skriver utredaren med fokus på att minimera okynnesstämningar, inte att den som blir drabbad av ett bolags verksamhet ska ha möjlighet att få föra talan om ersättning. Utifrån ett perspektiv om stora utbyggnadsmål under 1900-talet, där ersättningar gjordes upp ”i godo” och där många blev av med sina hem och marker utan verklig ersättning, kan detta ifrågasättas. Vid uppgörelserna ”i godo” eller ”under bordet” hade sakägarna inte några ombud, de var kanske ovana att agera i rättssak och den mest komplicerande faktorn var nog svårigheten att värdera penningvärde över tid. Rätten att försvara sin rätt förlänas endast den som kan betala för det. Stora exploateringar är inte historia, det sker fortfarande. Vindkraft- och gruvetableringar pågår men också ökade dämningar eller regleringar för att väga upp vindkraftens stilltider är att vänta. Många är de som får lägga ned sin talan på grund av kostnaderna, däribland samebyar.

Ett helhetsgrepp kring ett företag som till viss del fanns i VL och ÄVL borde istället behållas, där ersättning för intrång och skada kan vägas in vid prövningen av tillståndet. Roland Norlen, Sveriges Fiskares Riksförbund, lyfter fram att sakägarnas synpunkter i tillståndprövningen är viktiga, de lyfter aspekter som prövningsmyndighetens utredning kan missa. Att behålla nuvarande system i tillståndsprövning och utreda bygde- och fiskeavgifterna i rättvisande riktning vore att närma en helhetssyn även utifrån de som drabbas av miljöfarlig verksamhet. Inte ett försvar för exploateringens aktörer och sak till priset av rättsäkerhet för andra sakägare som förslaget i dessa två exempel utgör.

En kortare variant av texten finns tillgänglig i debattartikelform VK 3/7 http://www.vk.se/1226651/lokalsamhallen-spelas-ut-till-vattenkraftsutovarens-fordel