Utan historia, ingen framtid

Historien är mångfacetterad och ofta är det svårt att komma överens om tolkningar av det förflutna. Det kanske inte heller är möjligt, eller ens av värde? Problemet är emellertid när någons/någras historia går ut över någon annan/några andra.

Protokoll av allehanda slag är ett av de källmaterial som jag som historiker ofta har arbetat med. Jag minns särskilt Vilhelmina landskommuns protokoll på 1950-talet, då vattenregleringsfrågan debatterades. Det var inte rena beslutsprotokoll som idag, utan dessa protokoll gav eftervärlden (den så kallade dåtidens framtid) en uppfattning om hur de olika ledamöterna ställde sig i ärendena.

Efter mitt dryga år som förtroendevald, först i Kommunstyrelsen (KS) och sedan även i Kommunfullmäktige (Kfm) ,har jag nu insett att jag måste föra protokoll själv. Dels har en reservation och ett bifallsyrkande fallit bort, dels har en ny rutin införts som gör det än mindre genomsynligt för medborgare som vill få insyn i vilka som agerar i KS (- vad ska framtiden säga!?). Förra mandatperioden fördes alla som yttrande sig i ett ärende in i protokollet, men dock inte vad de sade. Väldigt tunt jämfört med 50-talets protokoll, men likväl något.

Förra Kfm (27/4) var ett exempel på hur viktigt det är (för minoriteten/oppositionen) att själv skriva, analysera och framför allt rekapitulera historia som har skrivits genom politiska beslut. Men lätt är det inte, för inom oppositionen råder många olika linjer. Det talades mycket om att vi inte kan tära på nästa generations kommunala medel men väldigt litet kring hur vi idag ska hantera de tidigare generationernas (en del av dem är fortfarande kvar i beslutsfattande ställning) användning av våra resurser och vilka gränder de har låst in framtiden (och oss, nu) i. Vi behöver ha en fot i historien och en i framtiden, ty människan är ett väsen med både rötter och vingar.

Jag ser inte värdet i att vi tvärt kapar verksamheter som faktiskt kan leda till en återväxt. Rättviseperspektivet ska genomsyra besluten, alltså hur många projekt av typen Bagarstugan eller småbåtshamnen ska tätorten renderas med medel som består dels av skattemedel och dels medel som stipulerar en 80/20%-ig fördelning mellan bygd och tätort. Några snösladdar på grund av ett dåligt beslut, den s.k. ”Vilhelmina-modellen” är inte att jämföra med, upprätthållandet av skoterleder ute i byarna kan ses som en angelägenhet för hela kommunen. Det är här vi måste rekapitulera: ”vem” får vad?  Eller hellre i dagens ekonomiska läge: vem får överhuvudtaget något? 

Bagarstugan är bara ett exempel som jag inte orkade dra i Kfm 27/4 (omskriven i årsredovisningen som den ”lyckade investeringen”). Det var bara jag som hade mage att ”i efterhand” komma med synpunkter på hur redovisningen skulle göras. Därtill också ställa frågor om allehanda saker, exempelvis Cloudberry-miljonen. Detta skulle jag ju gjort i KS. Men KS sänds ju inte ut till våra medborgare och i fullmäktige är jag fullmäktigeledamot, inte KS-ledamot.

För Bagarstugan är nu driften beräknad till 138.000 kr och intäkterna för denna ”lyckade investering” är beräknade till 10 000 kr. Här kan vi andra partier som reserverade oss mot detta i KS inte att göra mer än att godkänna de kompletterande beslut (bygdemedel) som lett till att kommunen dragit på sig ännu en driftkostnad (plus förlusten av det kulturhus som blev rivet för att S ville uppföra en kommunal bagarstuga på tätorten). Vad blir i förlängningen resultatet? Någon kärnverksamhet som får styrka på foten? Eller, en ur rättvisesynpunkt välavvägd satsning på en fjällby som fyller 200 år i år (just nu utan kommunala stöd). Inte kommer socialdemokratiska arbetarepartiet att ur egen ficka bekosta sin önskade bagarstuga även om jag kan tycka att det vore lämpligt. Åtminstone kunde de bilda en förening för att ta över driften, som en del av oss reservanter i diskussionen framlade som villkor för att bagarstugan skulle anläggas, diskussioner som ju inte finns i några protokoll.