Vem ska städa efter gruvan?

Riksrevisionens färska rapport om Gruvavfall – ekonomiska risker för staten (RIR 2015:20) är en intressant läsning. Den visar bland annat att mängden avfall från gruvor ökar och att det fortfarande finns svårigheter att fastställa ekonomiska säkerheter, även om förutsättningarna har förbättrats.

Eftersom miljökonsekvenserna av en gruva inte är begränsad i tid, är ofta de 30 år efter nedläggning som sätts för att täcka efterkontroller inte tillräckliga. Underhållsåtgärder för nedlagda gruvor kan behövas långt längre än så, beroende på vilken slags gruva och vilken malm (oxidisk eller sulfidisk) det handlar om (den sulfidiska ger upphov till mest miljöproblem). Dessutom klassas endast en liten del av avfallet som farligt, vilket hittills har skuggat över avfall som gråberg och anrikningssand vilket kan bli farligt (producera surt och metallhaltigt lakvatten) vid exponering för luft. I flertalet tillstånd för gruvverksamhet har inte efterbehandlingen säkrats innan tillstånd beviljats. Tillsynsmyndigheterna måste också bevaka de ekonomiska säkerheterna som avsatts för efterbehandling, vilket är resurskrävande.

Utredningen visar också att det inte finns full kostnadstäckning för den miljötillsyn som utförs av länsstyrelser. Tillsynen ska finansieras av de avgifter gruvbolagen betalar in till statskassan, i år saknas 3,7 miljoner. Sedan 2015 har riksdagen höjt dessa avgifter med 50 % men det är ännu oklart vilken effekt det får.

Staten har haft och kommer att ha stora utgifter för efterbehandling av nedlagda gruvor (På 1910-talet fanns ca 500 gruvor enligt den tidens definition på gruva, idag ca. 15 aktiva metallgruvor). Det som behövs tydliggöras är att behovet av kontroller och åtgärder efter avslutad efterbehandling kan i många fall kvarstå för all framtid! Adakgruvan nämns som ett exempel på detta. Vem ska betala? Skattebetalarna, ja, men främst naturen och våra efterkommande. Förutom de gruvor som är aktiva i dag har tillsynsmyndigheter identifierat 300 andra områden med avslutade eller övergivna avfallsanläggningar som utgör eller kan utgöra allvarlig risk för människors hälsa och för miljön. Huvuddelen av dessa hänförs till gruvverksamhet. Länsstyrelsen prioriterar tillsyn av gruvverksamhet men kostnadstäckningen fallerar som sagt och riksdagen har nu höjt tillsynsavgifterna gentemot bolagen. Däremot finns ingen finansiering för tillsyn av verksamheter som idag står utan utövare, vilket är skrämmande.

Exemplen med Blaiken och Svärtträsk lyfts fram när det gäller efterbehandlingen. Två förhållandevis små sulfidmalmsgruvor med kort drift men med stora inverkningar på miljön. Vattenreningen vid båda gruvorna och efterbehandling vid främst Svärtträsk kommer att uppgå till cirka 128 miljoner kronor under perioden 2012–2018. Utöver det bedöms den preliminära kostnaden för efterbehandling i Blaiken ligga mellan 155–255 miljoner kronor.

Riksrevisionens rekommendationer till regeringen är välkomna, striktare riktlinjer för miljö och ekonomisk säkerhet och utredningen avslutar med att framhålla att ”en lönsam gruvverksamhet förutsätter att fyndigheten kan bära även kostnader för avfallshantering och efterbehandling av området. Detta prövas idag inte i samband med Bergsstatens prövning av ansökan om bearbetningskoncession.”

Det intressanta är att en näring så länge har fått undgå eller befriats från Polluter Pays Principle som går ut på att den som driver en miljöfarlig verksamhet också ska stå för kostnaden för vad verksamhetens förorening orsakar och föroreningens undanröjande. Det visar kanske mest på att miljöbalken kan vara tandlös (vilket kommer bli fallet med särskild vattenverksamhet om den faller helt under MB).

Läs utredningen: http://www.riksrevisionen.se/PageFiles/23135/RiR_2015_20_Gruvavfall_anpassad.pdf

 

2 kommentarer

  1. Östen Stenlund

    Hej Åsa, Jag har fastnat för uttrycket, tillväxt, som används i de flesta sammanhang. Min fråga brukar vara, vem betalar tillväxten? Något svar har jag ännu inte fått. Här vill jag påstå att inom gruvnäringen har oftast, för att inte säga alltid, naturen fått betala tillväxten. När nu Riksrevisisonen påtalar helheten hoppas jag att näringen blir mindre intressant för små skuttare att göra snabba pengar, samtidigt som vi bofasta kanske slipper betala notan i form av förstörda sjöar och vattendrag. Jag vill påstå, att den här branschen har en dyr ”tillväxt” som drabbar både naturen, skattebetalarna och den fast boende befolkningen.

    • Åsa Össbo (inläggsförfattare)

      Hej Östen och tack för din kommentar. Tillväxt-begreppets användning är intressant och något som kan diskuteras utifrån olika perspektiv, har denna planet ekologiskt ”råd” med människans (vissa människors) krav på ständig tillväxt i en ändlig värld? Precis som du skriver är den relevanta frågan vem som betalar och på vilket sätt. För mig är det uppenbart att viss ”tillväxt” egentligen bör definieras som urholkning eftersom det tär på våra resurser och ger endast utdelning till privilegierade och från den lokala konsekvensnivån distanserade bolag eller grupper. Det absurda är just att denna sortens urholkande ”tillväxt” har getts fritt spelrum så länge för att de under en kort tid ger kringeffekter som kan vara positiva. Om rapporten får fäste hos regeringen och de tilltalade myndigheterna återstår att se!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>