Landsbygdskommitténs slutbetänkande skaver….

Det finns förvisso intressanta förslag i den parlamentariska landsbygdskommitténs slutbetänkande. Förslagen om att ökad tillgänglighet till högre utbildning inte bara ska ske genom distanskurser för landsbygdsborna är lovande, mer utlokalisering av både forskning och utbildning!

Men det är en sak som skaver. Och det skaver i grundvalarna….

Nu är ju moderna (i synnerhet marknadsliberala) betänkanden en genre för sig men det är stundtals bedrövligt att läsa – alltifrån det inledande stycket i sammanfattningen där det framgår att det är viktigt med en sammanhållen landsbygdspolitik för att Sverige ska få fortsätta suga ut biomassa och fossilfri energi ur landsbygdens områden till det avslutande kapitlet om ”Civilsamhället” där nattväktarstaten skymtar fram trots alla förslag om u-landshjälp till Norrland. Landsbygdskommitténs slutbetänkande andas att landsbygden är en förlegad rest av Sverige som måste hjälpas överleva. Tala om att mörka orsaken till eländet. Och att återigen beskriva landsbygden som tärande.

Tala om att mörka historien. Historien om exploateringen och strukturrationaliseringarna som har åsamkat denna landsdel och landsbygden i övriga Sverige så stor skada. Den historiken omnämns inte. Några sidor i kommitténs delbetänkande från förra året berör den historiska utvecklingen om utflyttning från de norra skogslänen och att lokaliseringspolitik sattes in för att hindra detta att ske (ungefär ”se vad duktiga vi/staten varit och trots det vill inte landsbygderna lyfta”), men ingenstans sätts fingret på en av de konkreta ömma punkterna: Vad ska människor göra då de tvingas flytta från överdämda gårdar och kulturlandskap? Vilka blir vi när våra marker och vatten som vi är besläktade och symbiotiska med förstörs och våra levnadssätt tas ifrån oss? Var finns siffrorna på hur många människor som ”valde” att styra kosan någon annanstans sedan Vattenfall eller något annat kraftbolag omvandlat landskapet eller då gruvan fått bondfolket att slakta ut djurbesättningen och bli förvärvsarbetare istället? Var skriver de om flyttbidragen och den aktiva avfolkningspolitik som bedrevs parallellt och summan av centraliseringar som skedde och sker på kommunnivå? Infrastrukturen för självförsörjning har monterats ned med sönderreglerade fiskevatten, nedlagda mejerier, slakterier, handelsbodar och slutligen de sista byaskolorna….

Återigen ska förslag utformas utifrån att det finns en landsända som ”har problem” beskrivet som ”utmaningar”. Inte utifrån att återställa de stölder som har skett från denna landsända i form av naturresursutvinning som inte kommit det lokala till del utom i form av spottstyvrar av bygdeavgiftsmedel. Inget om ersättning för konsekvenserna av ett kontinuerligt dränage av mänskliga resurser. Det är trådarna som marionettmästaren återigen drar i, för att styra sin ”utveckling” längre och längre från den ursprungliga oförrätten.

Vad jag efterfrågar är givetvis återbäring av uttagna naturresurser. Det är inte självklart att återbäring ska ske för framtida utvinning (eftersom storskalig naturresursutvinning inte är något självklart legitimt i all evighet), utan den utvinning som hela tiden sker och som har skett.

Vi tittar närmare på de 23 kommuner (varav Vilhelmina är en) som beskrivs ha stora ”utmaningar”. Övervägande del av kommunerna är så kallade vattenkraftkommuner eller så är de belägna inom skogslänen som Föreningen Sveriges vattenkraftskommuner menar bör få ta del av den vattenkraftåterbäring som nu urholkas genom energikommissionens förslag att sänka fastighetsskatten på vattenkraften från 2,8 % till 0,5 %. Läggs detta förslag för att få tyst på kraven på återbäring genom fastighetsskatten som idag genererar 6 miljarder mot det nu föreslagna ca 1,2 miljarder? I energiöverenskommelsen skrivs som en motivering till minskad skatt att: ”Samtidigt ska vattenkraftsbranschen fullt ut finansiera de kostnader, för till exempel omprövning av verksamheter, som gör att Sverige lever upp till EU-rätten och dess krav på vattenverksamheter” Med detta agerande, att ständigt negligera krav på återbäring och nu detta (även i energikommissionens slutbetänkande) har de överenskommande partierna snarare sett till att de lokalsamhällen som lever med miljöproblemen varje dag också får betala för att kraftbolagen slutligen efter all dessa år ska leva upp till miljö- och EU-rätt. Det är det starka civilsamhälle som landsbygdskommittén verkar skyffla över ett stort ansvar på. Hur blir det med det samlade greppet om landsbygdspolitiken som också utlovas av landsbygdskommittén?

Omfördelningen av vattenkraftmedlen är givetvis inte bundna till fastighetsskatten men det sänder ändå en tydlig signal. Alla de 23 kommunerna (och givetvis fler – se kartan på sid 90 – därför blir förslagen också orättvisa – söndra och härska…) har berövats på naturresurser av extraktiva industrier historiskt och i nutid, där vattenkraft, skogsbruk och gruvdrift står i centrum.

Frågan Vilka effekter och vilken betydelse har den förda politiken haft för landsbygden? som kommittén hade i uppdrag att utreda (enligt bilaga 1 Kommittédirektiv 2015:73, sid 267f.) har bara styrt in sig på politiken som har förts i ”förbättrande syfte” inte analyserat konsekvenser av den sammantagna politiken och vissa specifika åtgärder som varit orsaken till mycket, om inte allt.

”Vi” kan inte gå vidare att bygga lika villkor för detta land genom att ständigt strunta i det som varit, se över axeln med rättviseperspektivet. Någon gång måste en utredning på allvar ta tag i historien om Norrlandspolitiken under 1900-talet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>