What’s up Vattenlagen – 100 år senare

Nästa steg i energiöverenskommelsen har nu presenterats som att ”vattenkraften ska värnas och anpassas till moderna miljökrav”. Det låter ju lovvärt men om vi skärskådar hur detta är tänkt att gå till reser sig många frågetecken. Jag har skrivit dels en debattartikel och remissvar till olika delar av dessa betänkanden och nu den sista promemorian utifrån mitt forskningsämne som handlar om hur den svenska vattenkraftutbyggnaden fungerat som en industriell kolonialism av samiska marker och samiskt samhällsliv redan innan den första vattenlagen som stiftades för ganska precis 100 år sedan, den 28 juni 1918.

Ett huvudproblem då var att samerna inte själva fick komma till tals utan oftast osynliggjorde myndigheter och beslutsfattare att det var fråga om renbetesområden som i fallet med det första storskaliga kraftverket Porjus. Ibland nämns inte heller att den nybyggare som ensam drev process mot staten om fallrättigheterna var same, utan han kallades ofta för Olsson (Erik Abraham Olofsson Rim), ”Porjusgubben” eller ”Porjuskungen”

Likadant var det nästan 100 år senare i betänkanden om vattenverksamhet (2013 och 2014) och i det faktum att bland tillkallade experter och sakkunniga fanns inga representanter från samiskt samhälle, renskötseln eller Sametinget. Inte ens som inbjudna remissinstanser vilket är ett bedrövligt facit över svensk politiks okunskap (eller strategiska osynliggörande) över vilka konsekvenser exklusivt svensk beslutsfattande haft och fortfarande har för samer och även för andra boende i Sápmi.

Energiministern redovisar vid presentationen den 9 mars 2018 att det finns en mängd ”intressen” kopplade till vattenkraften men glömmer att det finns rättigheter som inte har att göra med industriers verksamhetsutövande och att gravt ojämna maktförhållanden råder mellan dessa ”intessen”, å ena sidan statliga eller privata storföretag å andra sidan enskilda människor. Det är också tydligt, vilket vi är många som pekat på, att med en övergång till framförallt vindkraft kommer vattenkraftens flexibilitet bli än mer viktig att kunna utnyttja. Något som kan innebära destruktivare regleringar av vattendragen. Detta är partierna (S, Mp, M, C och KD) som står bakom överenskommelsen beredda att gå med på eftersom samhällsnyttan i fortsatt upprätthållande av vattenkraften anses viktigare. Förslaget kommer troligen att innebära att de kraftigt modifierade vattendragen (Lule, Skellefte, Ume, Ångerman- och Indalsälven) kommer att få vänta på miljöanpassningar eller ens få några, eftersom det inte får riskera energiproduktionen för Sverige men också för Europa då Sveriges vattenkraft bidrar med hälften av all vattenkraftproduktion i Europa. Sverige vill fortsätta vara bäst i klassen. Frågan är vad EU-kommissionen vill. Med sitt vattendirektiv. Om så kallad hållbar och miljövänlig elproduktion ska ske med den svenska modellen på bekostnad av vattenmiljö och icke uppmärksammade urfolksrättigheter. Sverige erhöll den 25 januari 2018 ett motiverat yttrande från Kommissionen med krav på svar inom 2 månader. Det hastar.

Det positiva med förslaget är att ett omprövningsförfarande av gamla vattendomar kommer att sätta igång. Men det är ännu oklart hur det blir, vissa utvalda myndigheter kommer att upprätta en nationell plan som just ska undanta vissa vattendrag från krav.

Föga föredömligt uttalas: ”För att värna vattenkraften och annan infrastruktur utgår lagförslaget från att Sverige fullt ut ska använda de möjligheter till undantag och lägre ställda krav som EU-rätten medger. Det nya regelverket bedöms leda till bättre miljö och mer livskraftiga ekosystem längs många vattendrag.” Självklart är allt bättre än vad som gäller idag, men var det detta lågt satta mål som eftersträvades? Att fullt ut använda undantagen och lägre ställda miljökrav är inte vad jag förväntade mig av en regering där miljöpartiet ingår. Men det måste vara en annan miljö de har i åtanke. Någon egentlig livscykelanalys med alla ingående faktorer beräknande har inte heller gjorts, då skulle det mer tydligt framgå hur destruktivt vattenkraftverken (som nyttjar en förnybar källa som vatten – men är inte vatten i slutändan också en ändlig resurs?) inverkar på livsmiljöer för flora, fauna och människa.

Omprövningarna ska leda till miljöanpassningar i vattendragen (men troligen inte en skärskåda de ständigt pågående konsekvenser för dem som inte fått sina rättigheter tillgodosedda vid det första tillståndsförfarandet). Finansieringen av detta jättejobb att gå igenom mer än 7400 verksamheters domar ska följa Polluter Pays Principle. Skattebetalarna ska inte behöva stå för kostnaderna uttalar Baylan, för omprövningarna ska en Vattenkraftens miljöfond upprättas som över tid (eoner?) kommer att finansiera prövningarna. Skattebetalarna, nej – men hur blir det med elkonsumenterna? Med Nuon-affärens konsekvenser med ökad elnätskostnad för Vattenfallskunder kan det nog tänkas att konsumenterna i slutändan får stå för kalaset på något subtilt, outtalat sätt. 2017 föreslogs att fastighetsskattesatsen för vattenkraftverk stegvis skulle sänkas till 0,5 procent av taxeringsvärdet under en fyraårsperiod med start samma år. Hör och häpna inte: finansieringen av dessa åtgärder ska ske genom en höjning av energiskatten på elektrisk kraft för hushåll och tjänsteföretag. För att underlätta för bolagen att driva sin verksamhet (och för att kommuner i slutändan inte skulle få något tillbaka enligt en återbäringsmodell byggd på fastighetskatt), skulle vi elkonsumenter få äran att betala mer.

Källa: Lagrådsremiss Vattenmiljö och vattenkraft s. 183.

”Men ska vi inte göra det då, det är ju för oss dessa bolag verkar?” har länge varit en devis. För en historiker som har läst dokument och samtalat med äldre som snarare vittnar om en strategi som vattenkraftbolagen drev under efterkrigstiden finns skäl för tvivel. Författaren Albert Viksten påtalade i en artikel i tidskriften Vi 1956 att Vattenfallsstyrelsen var ute efter elförbrukare då, som Viksten såg det, propaganda spreds om elkaminer för uppvärmning av hus mitt i skogslanden medan veden efter överdämd skog ruttnade utanför husknuten.

Det är snarare så att vi mer eller mindre har tvingats in i en struktur som vi nu måste lyfta oss själva ur. Det allmännas bästa var ett argument som användes flitigt redan under 1910-talet fast då var nationalekonomins intresse (läs framväxande industri) överordnad. Dem, vars vedermödor skulle komma att bekosta det spirande välfärdssamhället, förpassades samtidigt till dess periferier när det kommer till rättsstat och energitillgång, de tillfrågades inte huruvida de ville offra sina urminnes kulturområden som så ofta betraktades såsom vildmark i maktens korridorer därborta, någonstans i Sverige.

Hundra år senare är det som om ingenting har hänt. Förutom att det blivit dyrare, det blir dyrare att försvara sina rättigheter vid omprövning av vattenverksamhet för elproduktion. Trots att många remissinstanser påtalat att detta inte är rättssäkert (jag har framhållit att vattenlagen från 1918 ändå innehöll något gott i förhållande till miljöbalken) och att en skillnad kan göras mellan dem som påverkas direkt och dem som påverkas indirekt, verkar regeringen endast tillmötesgått att ändra de prövningar som gäller verksamheter som inte alls har tillstånd. Det var ju storstilat.

Ståndpunkten har inte ändrats från promemorian till lagrådsremissen när det gäller konsekvenser för enskilda sakägare, att jag får upprepa från mitt remissyttrande i höstas:

// Det anförs att enskilda kommer av oro för ombudskostnader inte att framlägga sina synpunkter på ansökan och att myndigheter som har att ”tillvarata de allmänna intressena” kommer att kunna fånga upp frågor av vikt även för de enskilda. Ifall förslaget ska gå igenom utan att skapa rättsförlust för ett stort antal människor bör myndigheterna i fråga tillkännage sin arbetsprocess och involvera sakägare så att de kan framföra sina synpunkter och krav på ett rimligt vis. Redan idag har många rättmätiga krav i processer om miljöfarlig verksamhet fått avstås för att risken att förlora och få betala rättegångskostnaderna syns överhängande. De ”allmänna intressena” som myndigheter är satta att försvara kan ibland också verka rakt emot minoriteters och urfolks rättigheter vilket vattenkraftutbyggnadshistorien visar exempel på. Rättigheter som historiskt och också i nutiden har behandlats tvetydigt utifrån myndigheters och statens sida (ex. statens företrädares talan i Girjas-målet) gör att urfolksgrupper saknar förtroende för myndigheternas förmåga och ibland också vilja att företräda deras rättigheter. //