Små ting och stora ting

Av , , Bli först att kommentera 10

I somras hade jag en dröm. En mardröm. Jag drömde att jag såg moln hopa sig och ett lock av växthusgaser sluta sig runtom jorden medan vi levande varelser förberedde oss för att det sista syret skulle ta slut. Ett svettigt uppvaknande till en redan överhettad sommarmorgon i fjällbyn. När semestern var till ända talade jag med min kloka vän och kollega om drömmen och hon sa: ”Earth will survive, we may not”. På något sätt fann jag en viss tröst i det.

Så kom hösten och valet. Och det parti jag företräder, Politiskt Alternativ (PA) ingår numera i en koalition som bildar den politiska majoriteten i Vilhelmina kommun – Vualtjeren tjïelte.

Vid måndagens fullmäktige satte ett välbehövligt medborgarförslag om kommunens engagemang i klimatomställningen samt en motion från Else Westerlund (C) om enskilda brunnar igång sammanträdets bärande diskussionsämne, nämligen frågan om vår framtid på den här planeten, eller om vi ska kalla det klimatfrågan. Ett sent uppvaknande kan tyckas, detta borde vara väl inarbetat i all vår verksamhet för länge sedan och vi som suttit en tid i politiken behöver rannsaka oss hur ofta vi tänkt på denna aspekt vid våra beslut. Vi lever ju i en kommun som dras med effekterna av en historia av avveckling ofta i samband med slutfasen av storskaliga industriella satsningar, vattenkraftutbyggnaderna och gruvan.

Ändå verkar det som om många politiker fortfarande är inne på den linjen – storskalighet – och att industri och ekonomisk tillväxt också ska driva utvecklingen av miljövänligare levnadssätt (ofta på annan ort eftersom vi producerar ett överskott av el för oss här i området) och rädda oss från att gå under som art på en alltför upphettad planet.

Koalitionens företrädare tillika kommunstyrelseordförande i Vilhelmina, Annika Andersson (C) öppnade den allmänpolitiska debatten på ett tänkvärt vis, nämligen att om 289 kommuner har bestämt sig för att växa så kanske det är orealistiskt att den 290:e kommunen också kan förvänta sig det. I Vilhelmina ska vi snarare satsa på att behålla vår befolkning och att fördjupa den kvalitet vi har, fastän vi kanske i det ekonomiska läget vi nu står inför måste vara beredda att göra avkall på kvalitet. Resonemanget ligger i linje med termodynamikens första huvudsats (energiprincipen) att energi varken kan skapas eller förstöras, den kan bara omvandlas och byta form. När människorna i tidernas begynnelse var relativt få till antalet var också den biologiska mångfalden av arter större. Att människans tillväxt har skett på bekostnad av andra arter är fakta som numera torde vara allmänt kända, ändå får vi fortsatta rapporter om effekterna av människans uppfattade överhöghet, en geologisk tidsålder – Antropocene – har föreslagits att uppkallas av det, av människans påverkan på ekosystemen. Men de som drabbas mest är emellertid oftast de som har minst skuld.

Men, många forskare och tänkare hävdar att vi är inne i Capitalocene, att det är kapitalismen och extraktivismen (utvinnande industriers självklarhet/ideologi) som alltsedan kolonialismens globala genombrott under 15-1600-tal har drivit fram den klimat- och ekosystemförödelse som vi står inför – och – att det är bedrägeri (”grön kapitalism” en självmotsägelse) att tro att kapitalismen kommer att ställa allt tillrätta (se bl.a. Naomi Kleins bok This changes everything, John Bellamy Foster och Jason W. Moore).

Vad som istället behövs är Degrowth – alltså nerväxt (eller egentligen en flod som går tillbaka till sitt normala flöde efter översvämning). Ett tänkande som egentligen förespråkar att vi använder mindre resurser, inte konkurrerar och avstår de globala konsumtionsnätverken och -mönstren som i dag är helt internaliserade i såväl den kommunala som i den individuella ekonomin. Istället har den växande klimat-kompensatoriska konsumtionen blivit en värdeskapande och energikonsumerande marknad i sig.

Vilhelmina som kommun behöver göra vad den kan för att dra sitt strå till stacken och då finns det saker vi kan göra som inte handlar om att låta etablera storskaliga vindkraftparker vilka ianspråktar marker som redan används av andra (det finns egentligen inga tomma områden – det är en nykolonial tanke som följer Terra Nullius-principen så ofta använd i det område vi befinner oss – Saepmie). Istället kunde kommunen exempelvis sätta upp solceller på ViBOs fastigheters tak för att närma sig en mycket lokal självförsörjning av el; förlägga fullmäktige och andra politiska sammanträden inom ramen för kollektivtrafiken för miljön, ekonomin och trafiksäkerhetens skull; utöka kollektivtrafiken att passa arbetspendlare och hemvändande gymnasielever samt fritids- och kultur-turer inom ringbilssystemet (drive-on-demand) så att bybor får enklare att använda idrottsinrättningar samt delta i fritids- och kulturlivet som företrädesvis finns på tätorten; installera laddstolpar och motorvärmaruttag vid kommunens besöksparkering (givetvis med betalningsstruktur). Endast då kan vi egentligen förbjuda tomgångskörning i 3 min i kommunen. Idag har Folkets Hus motorvärmaruttag, all heder åt dem; köpa hel-elbilar istället för elhybrider som drar mer bränsle än vanliga bilar när de väl körs på bränsle.

Jag tror inte det handlar om EN storskalig lösning utan många små som gör att vi som medborgare också känner vårt ansvar och bidrag och inte står vid sidan om och betraktar kolonner av lastbilslass köra förbi, frakta des kraftverksmoduler som tillverkas någon annanstans, de gigantiska maskiner som behövs för de massor med armering och betong som krävs för fundamenten för dessa verk.

Trots att vi vet att människan ekodödsföraktande påverkar sin omgivning så har vi inte alla lösningar på bordet. Vi vet att vi måste minska på vår bensindrivna bilkörning, men tänker vi på de giftiga ämnen som frigörs av däcken även från elbilar? Och att all el inte är fossilfri. Att vattenkraften också producerar växthusgaser? Vem forskar på eller efterfrågar forskning på geotermisk energi idag, en del koldioxidutsläpp men väl mindre vattenåtgång? Hur går det med utveckling av vågkraft? Att biobränsle för flyg inte är helt oproblematiskt och att all utveckling av alternativa energi/bränslekällor såväl som utvecklingen av teknologin inom kärnkraften för att reducera slutförvaringstiden är behäftade med lobbyism för att just det företaget ska kunna vinna marknaden för sin produkt eller lösning. Företag har dessutom rättigheter, men naturen har inga.

Allt måste balanseras. En ledare i DN för några dagar sedan menade att kärnkraften bör behållas för klimatets skull, men vad som inte lyftes i artikeln är den obehagliga paradoxen som få vill kännas vid: även om kärnkraften är en riskladdad energi är den stora frågan – om vi (bör åläggas Staten, i synnerhet i ”fredliga länder”) inte utvecklar kärnkraftteknologin till att använda sitt eget avfall, hur ska avfallet då kunna slutförvaras säkert i hundratusentals år? En reducering av det högaktiva kärnavfallet genom återanvändning till lågaktivt avfall borde vara en del i tanken på att mänskligheten bör städa upp efter sig och inte lämna detta dödliga meddelande till framtida livsformer. För vi har trots allt redan ett högaktivt kärnavfall som måste förvaras.

Men varför inte börja med det lilla – med det vi kan göra?