Vilhelmina kommun är sannerligen inte ensam – var fjärde kommun i Sverige gick med underskott 2018. Kommunernas verksamheter kommer att öka i kostnad rejält de närmaste åren om inte åtgärder vidtas. Personaltätheten kanske kan minskas men värre är det att balansera de demografiska utmaningarna med alltfler av oss om blir allt äldre och det faktum att unga börjar arbeta allt senare. Färre yrkesverksamma år och färre arbetstimmar.

Dessa axplock var del av en rapport som Vilhelmina kommunfullmäktige fick ta del av den 13 maj från SKL – Sveriges kommuner och landsting. Enligt presentationen skulle det behövas en höjning av skatten med 13 öre utslaget på alla kommuner och regioner. Givetvis slår det hårdare på vissa kommuner. Danderyd har redan beslutat om att höja skatten med 1 kr 40 öre (!) Danderyd slår väl inte i taket som kommuner i det norra inlandet skulle göra vid en skattehöjning. Bland de 11 kommuner som har sammanlagt (kommunal- och landstings-) högst skatt i landet befinner sig 9 st i det norra inlandet. Men det ser ut som det är dags för ett gemensamt tag mellan kommunerna, regionerna och staten för att komma till rätta med den kostnadsökning som hägrar också i framtiden.

Några dagar kvar till EU-valet. De olika partiernas affischer syns här och där, en del vill göra EU till något som de anser att det har varit en gång – lagom (vaddå lagom)? Hur vet vi hur EU en gång har varit, har någon nånsin ställt frågan – gjort en utvärdering av de här snart 25 åren av EU-medlemskap?

Eller pratar de om Europa – världsdelen som också innefattar Rysslands europeiska del? Jag minns alla EU-positiva partiers propagerande inför folkomröstningen 1994. Hur vi skulle rösta för Europa. Som om det krävdes ett EU-medlemskap för att få fortsätta vara en del av Europa, eller som Carl Bildt skrev in sig som (Hallänning, svensk,) europé?

Nej, Europa är mycket större och det finns länder som per se exkluderas ur sin egen kontinent ifall EU inte skiljs från Europa.

En hel del historielösa floskler florerar som om EU funnits sedan strax efter andra världskriget. Nej, men europeiska ungdomar skyfflade grus för att bygga upp de sönderbombade resterna av sina länder. Nej, inte EU men väl Europeiska stål- och kolunionen sedan 1952. Sedan har konstellationerna avlöst varandra (EEG, EG) och fördjupats till ett för somliga länder väldigt intimt EMU-samarbete som Sverige – tack och lov – sade nej till.

En del argumenterar att om vi inte var med i EU får vi inte handla tullfritt. Men vi kan ju bara titta tillbaka till den tid då vi ingick i EFTA (Europeiska frihandelssammanslutningen 1960) och EES-avtalet (1992) där exempelvis Island och Norge fortfarande åtnjuter tillgång till den ”inre marknaden” att handla tullfritt med EU-länderna medan de kan skydda sitt fiske från EU:s inflytande. EES-avtalet kostar dessutom mindre än EU-avgiften, ca 2 miljarder NOK 2008 men de har ökat kraftigt. Däremot får inte EES-länderna ta del av EU-bidrag, men länder som Norge, Lichtenstein och Island tjänar ändå på det jämfört med medlemskap, troligen för att de inte har så mycket jordbruk. Nackdelar finns givetvis och det har att göra med möjligheten att styra över regler som inte passar för det enskilda landet.

En annan fråga är vad EU-apparaten kostar, alltså det vi kallar politisk verksamhet. Enligt Riksdagens EU-information går 7% av budgeten till administration ca 9,7 miljarder euro. Samtidigt finns det en ”politisk/administrativ” dimension i alla delar av utgiftskakan. Många klagar över riksdagsledamöternas hantering av kostnadsersättningar och bidrag – ska vi ha en nivå till?

Men hur ska vi kunna driva en bra gemensam miljöpolitik om vi inte har EU? Denna fråga är väl den viktigaste, men EU och dess föregångare har ju frihandel och fri rörlighet som ideologisk överbyggnad – det känns svårt att faktiskt bedriva reellt miljöarbete när långväga transporter ska främjas till lokala alternativs nackdel. Kapitalism och ekologisk hållbarhet – går det verkligen ihop?

För en glesbygdsbo kan ibland riksdagsvalet verka meningslöst, vad är vi i den stora urbana massan? I Sverige bor 21,6 % av landets befolkning i tätortsnära landsbygd enligt Glesbygdsverkets (sid 5) definition. Endast 2 % bor i glesbygd. Hur mycket tycker vi att våra behov hörsammas i Stockholm?

Om vi ser till vår andel i EU är Sveriges medborgare nästan densamma som för glesbygden: 1,9 % av EU:s medlemsländers befolkning.

Vad Sverige (och kanske även EU) behöver är en utvärdering av vad EU-samarbetet egentligen ger för landet.

I tidningen Dagens Samhälle skrivs det att år 2012 fanns 800 små skolor men idag bara 501 – alltfler små skolor läggs ned medan antalet stora skolor ökar. Artikeln pekar på skollagen som pådrivande med ökade krav och visar ändå ett visst glesbygdsperspektiv men saknar på ett flagrant sätt ett barn- och lika villkorsperspektiv.

Kanske de inte behöver se till just den aspekten, de som skriver i DS utifrån en urban norm men ändå med viss hörsamhet inför ”jobbiga bybor” som säger ifrån. Men de glömmer bort barnen på bussen och i skoltaxin. De glömmer att det från förra året är 6-åringar som måste plikta till skolfabriken.

Själv har jag haft möjligheten att gå i två byaskolor, först i Morup i Falkenberg och från slutet av åk 3 till åk 6 i en numera nedlagd skola i Vilhelmina kommun. Då fick jag åka postbussen på morgonen 2,5 mil till Storsele och på eftermiddagen skoltaxi 2,5 mil hem till Norra Tresund. Mamma jobbade i Vilhelmina men pappa jobbade hemma. Det funkade eftersom jag var 10. Värre blev det sen i högstadiet då var det 10 mil om dagen som skulle avläggas och när vi kom hem i mörka vinterkvällen då var det inte mycket en skolungdom orkade av läxor. Då åkte dikanäsara som gick högstadiet (åk 8 & 9) ner på Vilhelmina om måndagarna, 10 mil, bodde på elevhem och sedan åkte hem 10 mil på fredagen. Minns att jag när jag gick i 7:an var rätt skraj för dem. De var tuffa, och jag antar att de blev tvungna att bli det. Så var det med oss byaungar också, vi hamnade i sista parallellen på Hemberget – byaklassen: presumtiva skolkoffer, rökare och allt därtill. När jag var på en 30-års träff nyligen kände jag fortfarande av den där känslan – att vi sågs som annorlunda.

På senaste tiden har det skrivits mycket om en eventuell nedläggning av Nästansjö skola, en nedläggning som inte ens skulle ge 2 MKR i besparing. Och om några år är det nästan dubbelt så många barn i skolan. Oavsett hur liten en skola är (se Ammarnäs med 7 elever) kan inte endast det ekonomiska vägas in. Ibland pratas om ”pedagogisk hållbarhet” även det används som ett argument för att lägga ned ”för små” enheter. Men i dessa argument, som till syvende och sist ändå är styrda av ekonomi, glöms barnet/eleven och dess förmåga att tillgodogöra sig undervisning och utbildning med en resväg som är alltför lång. Bor du i Heligfjäll har barnen 3,6 mil enkel väg. Kan kommunen inte tillse att alla elever får undervisning på lika villkor genom att behålla skolor i nodbyarna (förra majoriteten drev igenom en nedläggning av Latikbergs skola och gav barnen i Lillgranberg 4,2 mil enkel väg att åka varje dag) – då återstår väl bara att införa ett förbud att bosätta sig i vissa delar av kommunen om du förväntar dig att ha barn, eller tvångsförflyttning av dem som bor kvar. Skyll er själv. Eller ska vi ha det som i de gamla arbetsstugornas och nomadskolornas tid? Med internat för barn från 7 år – fast nu från 6 år? Ja, givet de (vars föräldrar) som envisas med att int’ flytt.

Skollagens krav måste ställas mot individens (barnets) rätt till lika möjligheter, inte bara utifrån att eleven ska ha tillgång till utbildade lärare och andra kamrater utan också att det ska finnas ork hos eleven och tid. Jag pratade idag med en 87-åring som arbetat som småskolelärarinna i Arvidsjaur, hon berättade om en flicka som fick åka 5 mil till skolan varje dag och hur flickan i princip var tvungen att sova ikapp sig den första lektionen. Det var då – men nu: vad med rätten att på lika villkor kunna få tillgodogöra sig utbildningen? Det pratas mycket om segregation i storstadsområden, men vad blir det för glesbygdara? Självklart klarar sig glesbygdara på något sätt ändå – men vi har ju faktiskt samma rätt som alla andra, eller? Vissa områden har gjorts och görs obeboeliga för barnfamiljer – när min familj flyttade tillbaka till Vilhelmina för 11 år sedan föll aldrig valet på Norra Tresund eftersom vi hade en 7-åring som då skulle tvingas åka 10 mil om dagen till plassen – för omvänd skolskjuts till Dikanäs skulle det aldrig bli tal om.

Ett annat förslag som länge har diskuterats är en slags sammanslagning av/samarbete mellan Dikanäs och Slussfors skolor, fast mer utifrån att Dikanäs skola har ett högstadium som kan härbärgera Slussforseleverna. Nu har Utbildningsnämnden tagit fram ekonomisk konsekvens (dock ej någon annan slags konsekvensbeskrivning – än) för nedläggning och sammanslagning av Dikanäs mot Slussfors som beräknas ”spara” nära 4,2 MKR. Med enkel lokalkännedom räknar jag ut att konsekvensen bland annat blir att sex- och sjuåringar skulle få åka från Kittelfjäll till Slussfors 5,8 mil – enkel väg (och dessutom 2 mil på en ”kulturväg”= smal grusväg – som är rent livsfarlig vid möte med lastbil)! Det är mer än vad jag fick åka då jag gick i 7:an. Det är på inga villkor pedagogiskt hållbart för den enskilda individen. Föräldrar skulle givetvis flytta med sina barn.

En nedläggning av fler byskolor och fjällskolorna skulle slå spiken i kistan för utveckling i fjälldalarna och till sist också allvarligt hämma Vilhelmina kommuns överlevnad. Det behövs ett uttalande från politiken att så länge det finns barn ska skolorna vara kvar i fjälldalarna! Just nu är det osäkerhet som gör att de som funderar på att flytta hit inte gör det.