Skolan kvar så länge där finns barn!

I tidningen Dagens Samhälle skrivs det att år 2012 fanns 800 små skolor men idag bara 501 – alltfler små skolor läggs ned medan antalet stora skolor ökar. Artikeln pekar på skollagen som pådrivande med ökade krav och visar ändå ett visst glesbygdsperspektiv men saknar på ett flagrant sätt ett barn- och lika villkorsperspektiv.

Kanske de inte behöver se till just den aspekten, de som skriver i DS utifrån en urban norm men ändå med viss hörsamhet inför ”jobbiga bybor” som säger ifrån. Men de glömmer bort barnen på bussen och i skoltaxin. De glömmer att det från förra året är 6-åringar som måste plikta till skolfabriken.

Själv har jag haft möjligheten att gå i två byaskolor, först i Morup i Falkenberg och från slutet av åk 3 till åk 6 i en numera nedlagd skola i Vilhelmina kommun. Då fick jag åka postbussen på morgonen 2,5 mil till Storsele och på eftermiddagen skoltaxi 2,5 mil hem till Norra Tresund. Mamma jobbade i Vilhelmina men pappa jobbade hemma. Det funkade eftersom jag var 10. Värre blev det sen i högstadiet då var det 10 mil om dagen som skulle avläggas och när vi kom hem i mörka vinterkvällen då var det inte mycket en skolungdom orkade av läxor. Då åkte dikanäsara som gick högstadiet (åk 8 & 9) ner på Vilhelmina om måndagarna, 10 mil, bodde på elevhem och sedan åkte hem 10 mil på fredagen. Minns att jag när jag gick i 7:an var rätt skraj för dem. De var tuffa, och jag antar att de blev tvungna att bli det. Så var det med oss byaungar också, vi hamnade i sista parallellen på Hemberget – byaklassen: presumtiva skolkoffer, rökare och allt därtill. När jag var på en 30-års träff nyligen kände jag fortfarande av den där känslan – att vi sågs som annorlunda.

På senaste tiden har det skrivits mycket om en eventuell nedläggning av Nästansjö skola, en nedläggning som inte ens skulle ge 2 MKR i besparing. Och om några år är det nästan dubbelt så många barn i skolan. Oavsett hur liten en skola är (se Ammarnäs med 7 elever) kan inte endast det ekonomiska vägas in. Ibland pratas om ”pedagogisk hållbarhet” även det används som ett argument för att lägga ned ”för små” enheter. Men i dessa argument, som till syvende och sist ändå är styrda av ekonomi, glöms barnet/eleven och dess förmåga att tillgodogöra sig undervisning och utbildning med en resväg som är alltför lång. Bor du i Heligfjäll har barnen 3,6 mil enkel väg. Kan kommunen inte tillse att alla elever får undervisning på lika villkor genom att behålla skolor i nodbyarna (förra majoriteten drev igenom en nedläggning av Latikbergs skola och gav barnen i Lillgranberg 4,2 mil enkel väg att åka varje dag) – då återstår väl bara att införa ett förbud att bosätta sig i vissa delar av kommunen om du förväntar dig att ha barn, eller tvångsförflyttning av dem som bor kvar. Skyll er själv. Eller ska vi ha det som i de gamla arbetsstugornas och nomadskolornas tid? Med internat för barn från 7 år – fast nu från 6 år? Ja, givet de (vars föräldrar) som envisas med att int’ flytt.

Skollagens krav måste ställas mot individens (barnets) rätt till lika möjligheter, inte bara utifrån att eleven ska ha tillgång till utbildade lärare och andra kamrater utan också att det ska finnas ork hos eleven och tid. Jag pratade idag med en 87-åring som arbetat som småskolelärarinna i Arvidsjaur, hon berättade om en flicka som fick åka 5 mil till skolan varje dag och hur flickan i princip var tvungen att sova ikapp sig den första lektionen. Det var då – men nu: vad med rätten att på lika villkor kunna få tillgodogöra sig utbildningen? Det pratas mycket om segregation i storstadsområden, men vad blir det för glesbygdara? Självklart klarar sig glesbygdara på något sätt ändå – men vi har ju faktiskt samma rätt som alla andra, eller? Vissa områden har gjorts och görs obeboeliga för barnfamiljer – när min familj flyttade tillbaka till Vilhelmina för 11 år sedan föll aldrig valet på Norra Tresund eftersom vi hade en 7-åring som då skulle tvingas åka 10 mil om dagen till plassen – för omvänd skolskjuts till Dikanäs skulle det aldrig bli tal om.

Ett annat förslag som länge har diskuterats är en slags sammanslagning av/samarbete mellan Dikanäs och Slussfors skolor, fast mer utifrån att Dikanäs skola har ett högstadium som kan härbärgera Slussforseleverna. Nu har Utbildningsnämnden tagit fram ekonomisk konsekvens (dock ej någon annan slags konsekvensbeskrivning – än) för nedläggning och sammanslagning av Dikanäs mot Slussfors som beräknas ”spara” nära 4,2 MKR. Med enkel lokalkännedom räknar jag ut att konsekvensen bland annat blir att sex- och sjuåringar skulle få åka från Kittelfjäll till Slussfors 5,8 mil – enkel väg (och dessutom 2 mil på en ”kulturväg”= smal grusväg – som är rent livsfarlig vid möte med lastbil)! Det är mer än vad jag fick åka då jag gick i 7:an. Det är på inga villkor pedagogiskt hållbart för den enskilda individen. Föräldrar skulle givetvis flytta med sina barn.

En nedläggning av fler byskolor och fjällskolorna skulle slå spiken i kistan för utveckling i fjälldalarna och till sist också allvarligt hämma Vilhelmina kommuns överlevnad. Det behövs ett uttalande från politiken att så länge det finns barn ska skolorna vara kvar i fjälldalarna! Just nu är det osäkerhet som gör att de som funderar på att flytta hit inte gör det.

En kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>