Jag lägger de sista orden till mitt svar på ”Remiss gällande förslag till nationell plan för omprövning av vattenkraft och den strategiska miljökonsekvensbeskrivningen” och blir som tidigare bekymrad över den brist på helhetssyn som har burit fram detta arbete via Vattenverksamhetsutredningens tre betänkanden – som inte nämner ett ord om hur hårt vattenkraftexpansionen har drabbat urfolket i landet, det är inte ens en historia blott, den finns inte omnämnd. Sedan kom Energiöverenskommelsen och den sänkta fastighetsskatten på vattenkraft för att finansiera den tilltänkta miljöfond varur bolagen ska hämta pengar för att bekosta omprövningar. Och med de ändrade bestämmelserna inom vattenmiljö och vattenkraft som trädde i kraft 1 januari i år framgår det att verksamhetsutövarna får ett betydande försprång då omprövningarna kommer att försätta andra sakägare i sämre rättsställning än i gamla vattenlagens tillståndsförfarande eftersom sakägaren nu måste betala sina egna rättegångskostnader. Så tystas möjligheten att söka upprättelse för gånga tiders oförrätter, för vattenkraftutbyggnadshistorien lär vara tät på sådana. Men missnöjet bland den allmänhet som berörs kommer troligen att växa på grund av glömda avtal och villkor som inte uppfylls eller uppdateras ackompanjerat av en känsla av ytterligare utsugning då elnätsavgifter och energiskatt har höjts.

Det framgår också att det kan uppkomma behov att utöka/effektivisera vattenkraften till följd av miljövillkoren. Det blir absurt, ska sådant också hanteras innan en omprövning eller samordnat borde sakägare vara inkopplade och få full ersättning för sina rättegångskostnader (enligt restvattenlagen), vilket de inte får genom nya bestämmelserna som ska gälla omprövningarna. Frågan är om de ens blir inbjudna till förhandlingar då allt annat än miljöfrågor ska hanteras av en företrädare för allmänna frågor. Eftersom turbinbyten sker med 50 års-intervaller är det konstigt att det inte för länge sedan införts koncession under 50 år och omprövningar av samtliga tillstånd då de uppnått viss ålder.

I det nu liggande förslaget till nationell plan föreslås Ångermanälvens avrinningsområde ansökas för omprövning senast under åren 2026-2029. Bristen i helhetssyn består i en frånvaro av de flesta aspekter av mänsklig närvaro i den nationella planen. Överhuvudtaget frågan vad som räknas in i ”vattenmiljö” – kommer några som helst sociala aspekter att lyftas fram under omprövningarna eller är det enbart vattenbiologi? Mänskligt liv och faunan kring vattensystemen har ju även de påverkats av – på vissa ställen – över hundra år av vattenkraftexploatering.  Det berättas i underlaget om hur myndigheter har samverkat, hur viktigt det är att undvika negativ påverkan, den ”negativa påverkan” synes bara gälla påverkan på elproduktionen inte på miljön som kan tyckas vara det som ska komma i första rummet i en sådan här plan. Nej, det är elproduktion och att bevara vattenkraftens reglerkraft, dvs. det fundament som fortfarande kan leverera då vindkraft och solkraft inte ger nog. Kraftigt modifierade vatten (KMV) kommer att offras enligt planen, offras på så vis att de kommer att undantas från miljökrav. Det vore i sammanhanget intressant att se en fördelning på en karta av de KMV som utpekats (se bilaga 1 s 38). Vi blir inte förvånade över att se att dessa till övervägande del ligger i norr.

För snart tre månader sedan var jag på arbetsresa till Japan och besökte Nibutani-dammen i Ainu-samhället Biratori. Ainu är ett urfolk som bebor Hokkaido (nordligaste ön av öriket Japan) samt Sachalin-ön och Kurilerna som tillhör Ryssland. Trots att Japans urfolkspolitik knappt är ens nyvaken och lämnar mycket till övers att önska, blev jag ändå förvånad och inspirerad av det projekt som satts igång som en del av miljökonsekvensbeskrivningen när ännu en damm i Saru-floden skulle byggas, uppströms Nibutani. De kallar det ”The Project for Conserving Ainu Cultural Environment” och består av undersökningar i åtta delområden:
1. Survey of the Conservation of Spiritual Culture/Undersökning för bevarandet av andlig kultur;
2. Survey of the Conservation of Flora/Undersökning för bevarande av flora med kartläggning för bevarande fisk (kännedom/mattradition/fiskekultur) och för bevarande av fauna (även kunskap om djur);
3. Survey of the Conservation of Life and Culture/Undersökning för bevarande av liv och kultur;
4. Survey of the Conservation of Culture landscape/Undersökning för bevarande av kulturlandskap;
5. Survey of Measures for Spread of Ainu Culture/Inventering av åtgärder för att sprida Ainu-kultur;
6. Survey of the Conservation of plants used in Ainu Tradition and Culture/Kartläggning av och för bevarande av växter använda i Ainu tradition och kultur;
7. Preliminary Survey of the Saru River Channel Excavation/Förberedande undersökning för Saru-flodens kanalutgrävning;
8. Den åttonde delen består i koordinering och arrangering av projektet.

En sådan modell kunde mycket väl omarbetas och användas i den stundande omprövningen av vattenkraften om vi verkligen ska undersöka och åtgärda hur vattenkraftens omstöpning av landskapet har påverkat och samtidigt i viss mån kompensera för vad det fört med sig för miljön inkluderat den mänskliga aspekten – för urfolket samerna och för lokalbefolkningen.

Under det gångna året redovisade kommunsektorn, kommuner och landsting sammanräknat, ett samlat överskott på 14,3 miljarder kronor. Det innebär en försämring med 12,1 miljarder jämfört med året innan. De här försämrade resultaten förklaras av landstingens ökade kostnader och kommunernas minskade verksamhetsintäkter.

De kommunala underskotten för år 2018 är tunga, 69 kommuner av 290 eller var fjärde kommun går med minus. De som står överst på prispallen gällande underskottsbeloppen är Täby med – 799 MKR men efter balanskrav + 146 MKR; Solna -273 MKR; Karlshamn -109 MKR och Sundsvall -106 MKR.

Men om vi ser till det som kanske är det viktigaste: underskottet i förhållande till antalet invånare träder en helt annan bild fram:

Värst blir förstås ändå Täby med över – 11 000 kr per invånare men före justeringar på grund av en medfinansiering av ett infrastrukturprojekt i den sk. Sverigeförhandlingen. Egentligen går de med ca 2 600 kr överskott per invånare.

Överst på underskottlistan är istället våra grannkommuner och vi själva:

Åsele går  – 6 313 per invånare

Bjurholm – 6077 per invånare

Och Vilhelmina som går – 5 732 kr per invånare

(som källa se SCB: http://www.statistikdatabasen.scb.se/pxweb/sv/ssd/START__OE__OE0107__OE0107A/ResultKn/ )

De ökade kostnaderna för välfärden i glesbygdskommuner är en fråga som politiken skulle ha tagit tag i redan i början av detta decennium och försöka komma tillrätta med. Men sedan kom AFA försäkringspengar och migrationspengar och skapade en del svårigheter att faktiskt krympa verksamheter som fått utökas för att möta upp ett hastigt påkallat behov. SKL har påpekat det – att staten måste gå in och omfördela sin förmögenhet för att skapa balans hos de kommuner som nu har drabbats av underskott – och då talar jag inte om Täby eller Danderyd (som ju har ett underskott på 2 360 kr/inv men ett utrymme för skattehöjning som inte motsvarar någon annan kommun i vårt område). Utslaget på alla kommuner beräknar SKL att kommunerna skulle behöva höja skatten med 30 öre för att klara de ökade kostnaderna för välfärden.

Tills dess att staten kommer på bättre tankar, eller om staten ens kommer på bättre tankar och stärker kommunsektorn, finns det sätt att bibehålla välfärden och det är intäktsökning – det kan göras bland annat genom att höja avgifter, sälja resurser eller höja skatten.

Ett annat sätt kan vara att kapa kostnader och då menar jag inte att dra ner ännu mer på verksamheter än vad vi redan måste göra – utan att placera våra pensionsåtaganden i stiftelser eller fonder vilket gör att vi kan få undan utgifter och erhålla större utrymme för verksamhetens driftskostnader. Om vi avyttrar våra resurser eller fonderade medel minskar våra möjligheter att placera våra pensionsåtaganden.