Geografisk diskriminering

Nästan all centralisering av offentlig verksamhet skulle kunna bedömas som geografisk diskriminering. Alldeles senast var det BB-ockupationen i Sollefteå som helt klart skulle kunna falla under den ännu ej i lag upptagna åttonde diskrimineringsgrunden.

Jag har länge funderat och insett att detta mer och mer blir verklighet när Sverige som land efter decennier av New Public Management ideologi inom offentlig förvaltning givetvis (det följer med inbyggda rationaliseringen och avregleringen) avvecklar servicen i och därmed även de delar av landet som har lägst antal invånare. LO har gjort en rapport om detta så sent som förra året.

Ett slående aktuellt exempel är ambulansen som inte ryckte ut till ett överdos-alarm i Vilhelmina. Detta trots att det just dött två unga människor till följd av överdoser i samma tätort. Detta trots ett allmänt uppbåd om att ha ryggrad att anmäla och rapportera.

Vad gör vi när myndigheterna (och dess resurser) fallerar? Detta är enligt uppgift från ambulanspersonal en arbetsmiljöproblematik som är förståelig, de ville ha polisuppbackning för det har hänt överfall vid just denna typ av alarm. Och polisbilen (nota bene: Polisbilen singularis) var 2,5 timmar bort.

Detta är resultatet av en övertid absurd neddragning av resurser gentemot inlandet som nu har fått proportionerna att det verkligen påverkar människors liv och död.

”Enligt Levy vill polisen gärna kunna åka vid sjukdomsfall där narkotika är inblandat, men att de måste agera utifrån de förutsättningar som finns.

– Nattetid har vi bara en bil i tjänst att spela på och vi har vid tillfället meddelat att vi inte hade någon som var tillräckligt nära.”

Det är dags att agera.

För detta är geografisk diskriminering.