Miljö och matsäkerhet i ett land där kapitalet styr

Ännu en skänk vi har fått genom EU-medlemskapet är azofärgämnen som endast tilläts i begränsad omfattning i livsmedel innan Sveriges EU-inträde; ämnena misstänks ha ”negativ effekt på barns beteende och koncentration”. Tillsammans med den fria rörligheten på varor som förhindrar Sverige att lägga restriktioner på t.ex. utländskt kött, vilket skulle gynna den inhemska (mindre antibiotika-stinna och djurvänligare) produktionen, samhällsekonomi OCH miljön i mindre transporter och öppna landskap. I global jämförelse ska den svenska nötköttproduktionen ligga 60% lägre i klimatutsläpp. I EU ligger Sveriges nötköttproduktion 25% lägre. Det talas ofta om att Sverige måste vara med i EU för miljösamarbetets skull, men vad har egentligen hänt med vår matsäkerhet sedan Sverige gick med i EU? Och vilken miljö pratar EU-förespråkarna om? Det goda med EUs vattendirektiv kunde ha hjälpt våra utbyggda älvar och vattendrag att bli drägligare miljöer för flora och fauna, förfelas istället när det underställs elproduktionens kapitalstyrande hand. Någon måste övertyga mig om att det annat än kapitalet som är huvudaktör och mening i EU. Jag återvänder till ett anförande jag höll under allmänpolitisk debatt i Vilhelmina KFM under min tid som fritidspolitiker:

Intresset för, och insikten om vikten av självhushållning ökar idag, kanske är det i takt med att Sveriges självhushållning på livsmedel nedmonterats inom ramen för EU-medlemskapet. Jag vill i det följande hänvisa till en av mina partikollegor Kenneth Jacobson som nyligen besökte en internationell konferens för odling i arktiskt klimat som hölls i Rovaniemi. I början av 1900-talet hade Sverige 270 000 jordbruk, av dem var 120 000 att betrakta som ”små” familjejordbruk. 1945 började det rasa, och strukturrationaliseringen under 50- och 60-talen slog ut de flesta små jordbruk. I dag har vi endast 16 000 jordbruk kvar, det är inte längre många familjejordbruk, flertalet drivs som jordbruksföretag med minst en heltidsanställd.

Tittar vi på våra grannländer har Finland skrivit in i sin grundlag att de ska ha 80 % självhushållning; i Norge – där endast 8 % av arealen kan betraktas som jordbruksmark – har de ändå 70 % självhushållning. Vad har de båda länderna gemensamt? Upplevelsen av krig inom sina gränser.

Sverige däremot sägs idag ha 50 % självhushållning men det är tveksamt, med EU-politiken och jordbruksstöden är planen att denna siffra ska sjunka till 35 % omkring 2030. Och ingen odling med EU:s jordbruksstöd norr om Mälardalen.

Det finns mycket att göra för att tillvarata de forna jordbruksmarker vi har inom kommunen. För att säkra någon form av självhushållning av livsmedel. I Yukon, Kanada, där en gång Klondikes guldrush utspelades har med hjälp av stöd från kanadensiska regeringen ett samarbete startas mellan de traditionella ägarna av landet, Tr’ondëk Hwëch’in Nation och Yukons forskningscentrum samt Yukon College (gymnasiet). De har skapat en arbets- och lärandefarm där de ägnar sig åt odling i arktiskt klimat samt småskalig djurhållning. Det är både ett pedagogiskt och socialt projekt som har fått stöd sedan 2014. I Yukon är nämligen självförsörjningsnivån ännu lägre än i våra regioner – och grundtemat är därför självhushållning genom urfolkspedagogik ”learning from the land” och att skapa matsäkerhet – food security. Uppgiften är att kunna leverera råvaror som är lokalt producerade, för nyttigare mat för lokalsamhällena – jag är övertygad om att sådana här samarbeten går och bör göras även i Sveriges arktiska delar, som ett innovationsprojekt kopplat till välmående, både gällande att få äta nyttigt men också att få eller bevara kunskapen om självhushållning i våra växtlighetszoner.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.