Storregionfrågan – PAs remissvar

Av , , Bli först att kommentera 9

Synpunkter från lokala partiet Politiskt Alternativ (PA) inom Vilhelmina kommun kring Regional indelning – tre nya län SOU 2016:48

Först några kommentarer kring kommitténs ordval, fokus samt känslan av att utredningen inte vill framhålla vissa (besvärande) fakta som kan få konsekvenser för en ny länsindelning:

  1. Det skrivs att länen som ska ingå i det nya länet är ”relativt jämnstora”. Jämtlands befolkning på 127 000 utgör hälften av både Västerbottens 263 000 respektive Norrbottens 250 000 invånare. Västernorrland har 244 000 invånare och är alltså nästan också dubbelt så många som Jämtland. Även om ordvalet försöker mörklägga fakta föreligger ju faktiskt siffror (s 181).
  1. Andelen av Sveriges befolkning i denna del av landet kommer enligt prognoserna att minska även om det sker en befolkningsökning numerärt, men den är då mindre än övriga Sveriges ökning (s. 183). En annan aspekt av den prognosticerade befolkningsutvecklingen är att den positiva utvecklingen sker huvudsakligen längs kusten och i städer. Varför osynliggörs den delen av prognosen i utredningen? Den negativa befolkningsutvecklingen för inland och glesbygd är alltså en utmaning som ett nytt länskontrakt måste synliggöra och föreslå åtgärder för.
  1. Kommittén skriver (s. 191) att ”Vi bedömer också att en stor fördel med det nya länet är att det samlat kommer att inrymma i stort sett hela de svenska delarna av Sapmi.” [sic! utan apostrof över a:et] Men utan att klargöra i vad dessa fördelar ligger. Visst är det en fördel för en gränsöverskridande kultur som den samiska med ett ökat samarbete mellan kommuner och län när det gäller närings-, utbildnings/omsorg/språk- och kulturfrågor men om det handlar om att centralisera och lämpa över ansvar för Sveriges urfolksfrågor på ett län då vet jag inte hur de tänker. I synnerhet då det nya länet varken inrymmer hela det traditionella samiska bosättningsområdet eller de samer som bor i övriga Sverige.
  1. Angående arbetsmarknader (s. 193): ”Pendlingsmönstret har sett i stort sett likadant ut under den senaste tioårsperioden. En viss förändring har skett i pendlingsströmmarna då pendlingen mellan kustkommunerna och mellan kommuner med gruvnäring i inlandet ökat. Ökningarna är dock små sett i absoluta tal.” Detta innebär alltså att en gruva i inlandet inte behöver medföra någon bestående arbetskraftinflyttning.
  1. Kollektivtrafik (s. 194): ”I Västerbotten är det i huvudsak mellan länets största kommuner som de stora pendlingsströmmarna går och kollektivtrafikutbudet har utvecklats främst i städerna och utefter större stråk.” Det står ingenting om hur utbudet har avvecklats i andra delar av länet. Eller att prioriteringar av tåg på vissa sträckor medfört fördyring för sällan-resenärer och inte ökat komforten då tågen håller låg standard och är mycket opålitliga vintertid (vilket leder till en stressfaktor för de som har anslutningstrafik).
    ”…möjligheter för en mer sammanhållen infrastrukturplanering” (s. 197) får inte betyda en mer kust- och stadscentrerad infrastrukturplanering.
  1. Med de stora besparingar som utredningen förväntar sig göra med en sammanslagning av landstingen (s 209, administrativ personal skärs ned – hur det slår på den lokala arbetsmarknaden omnämns inte…) undrar en osökt om inte det bästa vore att förstatliga sjukvården. Tänk så många arbetslösa administratörer vi skulle få!

Men kanske viktigast av allt, kapitel 11.6 Demokratiaspekter som tyvärr inte inger förtroende och trygghet inför en indelning: ”Den föreslagna indelningen med ett betydligt större län och landsting kommer att påverka förutsättningarna för demokratin och det politiska systemet i landstinget. Fler beslut kommer att fattas av direktvalda politiker i fullmäktige eller i nämnder och färre verksamheter styrs genom avtal eller indirekt valda samverkansorgan”.

Kommer en förändring verkligen kunna ske gällande avstånden, avstånden mellan beslutsfattare och berörda? Vi tänker på det gehör som en inlandskommun, eller oppositionsåsikter i en inlandskommun, får för sina önskemål i regionplaner (kultur, utveckling, länstrafik m.fl.). Kommer det verkligen att förbättras med den nya indelningen, beaktat vilket gehör som finns idag?

”Det finns negativa aspekter som bör beaktas men de positiva överväger dessa. Dessutom beror utfallet på hur företrädarna för det nya landstinget väljer att organisera det politiska arbetet, hur man förmår engagera samhällets medborgare liksom företag i olika regionala frågor.” (s. 212, kursiverat av undertecknad)

Innebär detta att det är företrädarna som väljer hur de ska organisera arbetet utan att det finns riktlinjer för hur dessa kommande företrädare ska agera, innan de ska börja arbeta? Finns det en öppning för förslag som Vilhelmina kommun i sitt yttrande hoppas på? I så fall föreslås från PA en önskelista, eller hellre minimikrav:

 

  1. Norrlands län bör grundas på lokalt deltagande och ska också synas lokalt – Ha ett länskontor med tjänsteperson i varje kommun. Varför har inte Region Västerbotten en tjänsteperson i varje kommun? Där sitter hela regionkontoret vid kusten.
  2. Avstånden till vård och omsorg – idag får en fjällbo ta ledigt från jobbet ifall hen ska åka med sitt barn till tandläkaren, och vad får du i reseersättning? 10 kr högst. Istället för att sätta en tandläkarbuss någon vecka om året i varje fjälldal och beta av behoven. Trots vällovliga ord om brukar- och medborgardialoger och demokratiutveckling finns andra parametrar som bidrar till avstånden och det är, i ett stort län med åtminstone Norr- och Västerbottens geografi, kustcentreringen. Om dialoger hålls 20 mil t o r bort, vem har möjlighet att delta i dem?
  3. Digitala fora kommer att bli nödvändiga men kan aldrig ersätta diskussioner och möten IRL. Det går inte att jämföra ett Norrlands län med Skåne och Västra Götaland. Resande för deltagandet i demokratin (precis som upprätthållandet av våra barns tandhälsa, vår egen har för längesedan lagts åt sidan) blir ännu något som urholkar vår tid och vårt liv i den perifera glesbygden och som för den vettige och bemedlade leder antingen till flytt eller entreprenörskap, vi hoppas på det sistnämnda.
  4. Vi behöver satsa på hållbara näringar i samspel och samarbete: rennäring, skogsbruk, jordbruk, fångst- och fiske, besöksnäring, elproduktion, förädlings- och återvinningsnäringar samt privat såväl som offentlig service. En högre grad av självförsörjning gällande livsmedel bör vara prioriterat.
  5. Vi behöver tillförlitliga vägar och kommunikationer dels för att gynna den mest tillväxtsbringande näringen, turismen, men också för vår egen mobilitet och säkerhet. Elektrifiera inlandsbanan och tvärbanorna om mer trafik ska gå där.
  6. Det historiska och pågående uttaget av naturresurser måste komma det lokala till del, utan att dessa återbäringar ska styra prioriteringar av nyetableringar av utvinningsindustrier då utvinning inte längre är det mest tillväxtbringande eller hållbara.

Det finns givetvis mer att lägga till listan. Men beaktat remissens innehåll och främst utifrån osäkerheten kring demokratiaspekterna ställer sig Politiskt Alternativ inte bakom förslaget om en ny länsindelning i dess föreliggande utformning, främst mot bakgrund av:

- Att riskerna med demokratiunderskottet i ett större län är överhängande.

- Att utmaningarna med en liten (och minskande) befolkning på en stor yta kvarstår, i vissa fall kan dessa utmaningar befaras att
accentueras i fallet med kollektivtrafiken.

- Att kustcentrering i prioriteringar kring kollektivtrafik och regional utveckling samt centralisering riskerar att kvarstå med en storregion/län, Lycksele lasarett vara eller icke vara kan ses som ett exempel.

-  Det bör först utredas om staten ska gå in som huvudman för en rättvis och jämlik sjuk- och hälsovård i landet innan frågan om ny läns- och regionindelning beslutas.

 

Vilhelmina, den 6 oktober 2016

Åsa Össbo, gruppledare (PA)

 

Bli först att kommentera

Norrlands län – nytt samhällskontrakt eller samma, gamla koloniala strukturer?

Av , , Bli först att kommentera 11

Ett förslag till ny länsindelning av Sverige föreligger från ett kommittébetänkande. Förslaget innebär en sammanslagning av Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län till ett Norrlands län (se särskilt kapitel 11) med en yta av nästan exakt halva Sveriges areal men med under 10 % av befolkningen (885 000 inv.).

Håkan Rombe skriver i sin blogg, apropå krav på folkomröstning och att det skulle vara populistiskt att låta folket få säga sitt i frågan och att ”motstånd mot förändringar ligger i våra gener”. Rombe verkar vara orolig över att folket här omkring inte vill ha ett ännu större län.

Beaktat historien måste ändå framhållas att förändringar är nog just vad folk här inte motsätter sig. De befarar snarare att det inte ska bli någon förändring av den politik som har förts och förs från Stockholm och residensstädernas län gentemot mer perifera delar av det område som något ospecificerat kallas för ”Norrland”. En politik som styrt avveckling – särskilt inom landskapet Lappland – under ett antal decennier. År 1655 försäkrade borgarna i Umeå den franske greven de Lomienié och dennes följe att lappmarken tog vid endast 12 kilometer väster om Umeå. Mellan åren 1749-51 sattes Lapplands/lappmarkens råmärken många fler mil västerut från Umeå räknat, då hade borgare och bönder gjort allt mer anspråk på samernas område, men gränsen sattes ändå för att skydda områdets inbyggare mot kustbönders fiskeräder i fjäll- och skogsträsk. Trots det hamnade en del samiska skattelandsinnehavare utanför lappmarkens rå. Under samma tid stadfästes också gränsen mellan konungarikena Sverige-Finland och Danmark-Norge på grundval av (”svenska”) samernas skatteland och var samer och andra boende på båda sidor ansåg att gränsen gick. I ett långt historiskt perspektiv har alltså gränserna varit flytande och föränderliga men självbestämmandet för boende i området har devalverats.

Motståndet som Rombe (m.fl.) befarar ligger nog i att förändringen bara stannar på ytan. Kejsarens nya kläder. För oss i Övre Vojmådalen/Våajmoevuemie blir det förmodligen ingen förändring, det är ändå Umeå som styr och tar största delen av kakan av de Sparsely populated areas-pengarna som spiller över kanten från EU. Risken är att det kan bli så även i ”Norrlands län”.

OM INTE! (Jag försöker nu se det positiva…)

Kommittébetänkandet och länsindelningen skulle, med möda från medborgare och remissinstanser, kunna leda till ett nytt samhällskontrakt! Det är något som vi inte varit med om på den nivån (kommunreformer har förvisso genomförts) sedan…. Lappmarksavgränsningen 1751? Ja, om vi inte ser varje val som en omförhandling av kontraktet men det gör vi ju med den uppsättning partier som finns på menyn och inte med den ”okunnighetens slöja” som John Rawls föreskriver i sin teori om rättvisa.

Det finns all anledning (och förhoppningsvis möjlighet) att påverka och förhandla om och hur en förändrad länsindelning ska se ut på ett demokratiskt plan.

Men några kommentarer kring kommitténs ordval, fokus samt känslan av att utredningen inte vill framhålla vissa (besvärande) fakta:

  1. Det skrivs att länen som ska ingå i det nya länet är ”relativt jämnstora”. Jämtlands befolkning på 127 000 utgör hälften av både Västerbottens 263 000 respektive Norrbottens 250 000 invånare. Västernorrland har 244 000 invånare och är alltså nästan också dubbelt så många som Jämtland. Även om ordvalet försöker mörklägga fakta föreligger ju faktiskt siffror (s 181).
  2. Andelen av Sveriges befolkning i denna del av landet kommer enligt prognoserna att minska även om det sker en befolkningsökning numerärt, men den är då mindre än övriga Sveriges ökning (s. 183). En annan aspekt av den prognosticerade befolkningsutvecklingen är att den positiva utvecklingen sker huvudsakligen längs kusten och i städer. Varför osynliggörs den delen av prognosen i utredningen? Den negativa befolkningsutvecklingen för inland och glesbygd är alltså en utmaning som ett nytt länskontrakt måste synliggöra och föreslå åtgärder för.
  3. Kommittén skriver (s. 191) att ”Vi bedömer också att en stor fördel med det nya länet är att det samlat kommer att inrymma i stort sett hela de svenska delarna av Sapmi.” [sic! utan apostrof över a:et] Men utan att klargöra i vad dessa fördelar ligger. Visst är det en fördel för en gränsöverskridande kultur som den samiska med ett ökat samarbete mellan kommuner och län när det gäller närings-, utbildnings/omsorg/språk- och kulturfrågor men om det handlar om att centralisera och lämpa över ansvar för Sveriges urfolksfrågor på ett län då vet jag inte hur de tänker. I synnerhet då det nya länet varken inrymmer hela det traditionella samiska bosättningsområdet eller de samer som bor i övriga Sverige.
  4. Angående arbetsmarknader (s. 193): ”Pendlingsmönstret har sett i stort sett likadant ut under den senaste tioårsperioden. En viss förändring har skett i pendlingsströmmarna då pendlingen mellan kustkommunerna och mellan kommuner med gruvnäring i inlandet ökat. Ökningarna är dock små sett i absoluta tal.” Detta innebär alltså att en gruva i inlandet inte behöver medföra någon bestående arbetskraftinflyttning utan att kustbönderna fortsätter att fiska i lappmarksträsken och tar sin fångst hem och lämnar hålet i marken och fisklösheten i sjön kvar? Kvarvarande koloniala strukturer….
  5. Kollektivtrafik (s. 194): ”I Västerbotten är det i huvudsak mellan länets största kommuner som de stora pendlingsströmmarna går och kollektivtrafikutbudet har utvecklats främst i städerna och utefter större stråk.” Det står ingenting om hur utbudet har avvecklats i andra delar av länet. Eller att prioriteringar av tåg på vissa sträckor medfört fördyring för sällan-resenärer och inte ökat komforten då tågen håller låg standard och är mycket opålitliga vintertid (vilket leder till en stressfaktor för de som har anslutningstrafik).
    ”…möjligheter för en mer sammanhållen infrastrukturplanering” (s. 197) får inte betyda en mer kust- och stadscentrerad infrastrukturplanering.
  6. Med de stora besparingar som utredningen förväntar sig göra med en sammanslagning av landstingen (s 209, administrativ personal skärs ned – hur det slår på den lokala arbetsmarknaden omnämns inte…) undrar en osökt om inte det bästa vore att förstatliga sjukvården. Tänk så många arbetslösa administratörer vi skulle få!

Men kanske viktigast av allt, kapitel 11.6 Demokratiaspekter som tyvärr inte inger förtroende och trygghet inför en indelning: ”Den föreslagna indelningen med ett betydligt större län och landsting kommer att påverka förutsättningarna för demokratin och det politiska systemet i landstinget. Fler beslut kommer att fattas av direktvalda politiker i fullmäktige eller i nämnder och färre verksamheter styrs genom avtal eller indirekt valda samverkansorgan”.

Kommer en förändring verkligen kunna ske gällande avstånden, avstånden mellan beslutsfattare och berörda? Jag tänker på det gehör som en inlandskommun, eller oppositionsåsikter i en inlandskommun, får för sina önskemål i regionplaner (kultur, utveckling, länstrafik m.fl.). Kommer det verkligen att förbättras med den nya indelningen, beaktat vilket gehör som finns idag?

”Det finns negativa aspekter som bör beaktas men de positiva överväger dessa. Dessutom beror utfallet på hur företrädarna för det nya landstinget väljer att organisera det politiska arbetet, hur man förmår engagera samhällets medborgare liksom företag i olika regionala frågor.” (s. 212, kursiverat av mig)

Hoppas nu detta inte innebär att det är företrädarna som väljer hur de ska organisera arbetet utan att det finns riktlinjer för hur dessa kommande företrädare ska agera, innan de ska börja arbeta!….och att det finns en öppning för förslag. I så fall kan jag påbörja en önskelista, eller hellre minimikrav:

  1. Norrlands län bör grundas på lokalt deltagande och ska också synas lokalt – Ha ett länskontor med tjänsteperson i varje kommun.
  2. Avstånden till vård och omsorg – idag får en fjällbo ta ledigt från jobbet ifall hen ska åka med sitt barn till tandläkaren, och vad får du i reseersättning? 10 kr högst. Istället för att sätta en tandläkarbuss någon vecka om året i varje fjälldal och beta av behoven.Trots vällovliga ord om brukar- och medborgardialoger och demokratiutveckling finns andra parametrar som bidrar till avstånden och det är, i ett stort län med åtminstone Norr- och Västerbottens geografi, kustcentreringen. Om dialoger hålls 20 mil t o r bort, vem har möjlighet att delta i dem?
  3. Digitala fora kommer att bli nödvändiga men kan aldrig ersätta diskussioner och möten IRL.Det går inte att jämföra ett Norrlands län med Skåne och Västra Götaland. Resande för deltagandet i demokratin (precis som upprätthållandet av våra barns tandhälsa, vår egen har för längesedan lagts åt sidan) blir ännu något som urholkar vår tid och vårt liv i den perifera glesbygden och som för den vettige och bemedlade leder antingen till flytt eller entreprenörskap, vi hoppas på det sistnämnda.
  4. Vi behöver satsa på hållbara näringar i samspel och samarbete: rennäring, skogsbruk, jordbruk, fångst- och fiske, besöksnäring, elproduktion, förädlings- och återvinningsnäringar samt privat såväl som offentlig service. En högre grad av självförsörjning gällande livsmedel bör vara prioriterat.
  5. Vi behöver tillförlitliga vägar och kommunikationer dels för att gynna den mest tillväxtsbringande näringen, turismen, men också för vår egen mobilitet och säkerhet. Elektrifiera inlandsbanan och tvärbanorna om mer trafik ska gå där.
  6. Det historiska och pågående uttaget av naturresurser måste komma det lokala till del, utan att dessa återbäringar ska styra prioriteringar av nyetableringar av utvinningsindustrier då utvinning inte längre är det mest tillväxtbringande eller hållbara.

Det finns givetvis mer att lägga till listan. Oavsett om det blir en folkomröstning i frågan om Norrlands län, så måste det till en förändring av Norrlandspolitiken och åtminstone hoppas och tror jag att det kommer att vara avgörande för framtiden vad vi i glesbygden tycker och ger för synpunkter på indelningskommitténs förslag. Annars är det väl dags att omförhandla hela samhällskontraktet?

Bli först att kommentera

Remissvar på budgeten från Politiskt Alternativ

Av , , Bli först att kommentera 8

Politiskt Alternativs remissvar på budgeten 2017-19 hittar du här.

Enkelt sammanfattat hörsammar vi de behov som nämnderna har äskat men ser en ytterligare buffert nödvändig för Socialnämnden. Därtill vill vi tillgodose feriearbeten, fjällbusslinje fredagar och en bibehållen underhållsbudget på fastigheter vilket ger en aning högre ramar för Kommunstyrelsen. Eftersom nämndernas behov och ytterligare tilläggsanslag inte ryms inom den prognosticerade finansieringen skapar vi ett utrymme, dels genom inlösen pensionsrätter (motion från PA, ännu ej utredd effekt på ekonomin) och dels genom att överväga en skattehöjning om inte de så kallade ”välfärdsmiljonerna” om prel. ca. 10 miljoner kr utfaller.

Bli först att kommentera

”El-rabatten” och miljöanpassningens pris? (Ny)koloniala strömningar…

Av , , Bli först att kommentera 12

Nu har regeringen kommit fram till att de ”behåller rabatten” för el i (vissa kommuner) Norrland. En liten sänkning dock från 9,9 öre/KWh till 9,6 KWh. Men så otroligt glada vi blir! Vi blir så glada att kravet på naturresursåterbäring kanske tystnar (hoppas Hufvudstaden)?

Knappast. Vilhelmina kommun har beslutat att gå med Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner. Hoppas det på sikt kan leda till en reell återbäring och inte de småslantar som elrabatten innebär.

Jag skrev för några månader sedan ”Debatten om rabatten” att

//Det är mot bakgrund av de % vi i norr kan få på elskatten vi köper (enligt utredningen 700 miljoner) istället för de 6 miljarder i fastighetsskatt från vattenkraftanläggningar som vi bör se denna regeringens ”förläning”. Pengar som kunde fördelas dels mellan kraftproducerande, utbyggnadsdrabbade och närliggande kommuner och regioner, dels in i skatteutjämningssystemet. Att få behålla ”rabatten” – i en tid då vi uppmanas att spara el och energi, blir ett hån och ett slag i ansiktet på de glesbygdskommuner som inte fått ”rabatten”.

De koloniala ringarna på vattnet sprider sig från huvudstad till bottenviksregionerna. Tillväxtområden skrapar smulorna ur EU-kakan genom att utnyttja hela regionen och i synnerhet inlandets och fjällbygdernas Sparsely Populated Areas-värden eftersom dessa städer (Umeå) själva har täthet så det förslår. Rinner inte värdena söderut, så rinner de till kusten. Kvar står de självbestämmande kraftkommunerna med oerhörda underskott, med växande åldrande befolkning och utflyttande ungdomar och arbetsföra. Skaffa en utbildning och dra (till oss), verkar vara budskapet från kusten och Sverige. Då slipper du en nettomedelinkomst mindre per år som din höga kommunalskatt innebär.

I elskattutredningen står att läsa att Riksdagen under våren 2015 antog riktlinjer för skattepolitiken som kan sammanfattas: ”Skattepolitiken ska vid sidan om att säkra goda och stabila skatteintäkter även skapa förutsättningar för en hållbar tillväxt och hög sysselsättning, ett rättvist fördelat välstånd samt bidra till ett miljömässigt och socialt hållbart samhälle.”

För att leva upp till dessa ansatser är det dags att rekonstruera skattesystemet med sikte på kompensation för gångna decenniers exploatering och avveckling, för framtida lika villkor för landets kommuner och regioner. Det är också på allvar dags för en utredning om lokal återbäring av värden från naturresursexploateringar.//

När sedan Elbolagen fått sin skrämselhicka nedklunkad (se Hav & Vatten 1/2016 sid 24 ff) kring miljöanpassningen av vattenkraften (som vattenverksamhetsutredningen bl.a. föreslog) verkar det som att bara de får pressa de norrländska högproducerande älvarna litet till, ja, då kan de gå med på att miljöanpassa några vattendrag i Sydsverige.

De efterlängtade miljö- och kulturanpassningarna av vattendragen får inte ske med destruktiv kolonial korttidsreglering av älvarna i norr. Det är inte bara en historisk miljöskuld som ska betalas åter, det är också en samhällsskuld eftersom miljö och samhälle är sammantvinnade. Alltså: Istället för återbäring blir det el-rabatt, istället för miljöanpassning hotar än mer förstörelse av vattenmiljöerna genom korttidsreglering.

Bli först att kommentera

Politikstatistik Vilhelmina – kommunstyrelsen visiteras

Av , , 4 kommentarer 22

Sedan första kommunstyrelsemötet inom den nya mandatperioden, 25 november 2014 till 26 januari 2016, har 7 ordinarie och 4 extra kommunstyrelsesammanträden avlöpt. Under dessa 11 sammanträden har 324 ärenden avhandlats.

I denna text vill jag belysa yrkanden som har framförts i KS som har avvikit från arbetsutskottets föreslagna beslut eller majoritetens förslag i de fall detta ändrats eller presenterats vid sittande bord. Huruvida partierna agerat i Au är alltså inte föremål för denna undersökning.

Inalles gäller dessa ”avvikande” yrkanden 38 ärenden. Av de avvikande 42 yrkandena står PA för 27 st; C för 8 st; KD 5 st; M 1 st och BB 1 st. Majoriteten har bifallit 6 av dessa 42 yrkanden. Högst bifallsgrad (från majoriteten) har M och BB som båda har gjort ett avvikande yrkande som också bifölls, sedan kommer KD med 2 bifall på 5 yrkanden, därefter C med 2 bifall på 8 yrkanden, sist är PA med ett bifall på 27 yrkanden.Av dessa bifall ser jag bifallen till M, C och PA som av mer ”principiell” karaktär, det rörde sig om: Nedläggning av Latikbergs skola (M); Att inte inge yttrande i fråga om ansvarsfriheten (C); Att möjliggöra dag- och veckopendling inom ramen för kollektivtrafikplanen (PA).

Vid varje sammanträde utgör upprop och delgivningar 2 ärenden på listan som inte kan yrkas något i, vilket gör att 22 ärenden går bort från 324. Kvar står 302 ärenden i KS sedan 25 november 2014. PA:s 27 yrkanden i 302 ärenden utgör ungefär 9 %.

Vad handlar då dessa 27 yrkanden om, som PA står för? Är det, som skrivits i partipolitiska utspel, att ”konsekvent förhala och förhindra besluten”? En belysning krävs av frågornas karaktär.

Kanske ”förhalning” handlar om att återremittera ärenden för djupare beredning? Det har PA yrkat i 2 av 302 ärenden.

Att inte inge ett upprättat yttrande, har PA yrkat på 2 gånger. Den ena gången handlade det om yttrande i fråga om överklagande Bengt Bergstens inval i KS och KS-Au. Ganska givet att PA agerar då. C och KD avstod från att delta i beslutet.

”Förhindra ett beslut” – är det att yrka på ett eget budgetförslag? Det har PA yrkat 4 gånger, C har gjort detsamma gällande alliansens budget 2015 med bifall från KD och M, vid 2 tillfällen.

I frågan om Latikbergs skola har PA yrkat 3 gånger, först 2 gånger att skolan skulle vara kvar som F-6. (Vilket även C och KD gjorde 2 gånger men med annan finansiering), därefter yrkade PA på att nödvändig investering om 240 tkr skulle göras (bifall från C & BB medan KD och M röstade för nedläggning)

En viktig fråga för PA är kollektivtrafiken, i dessa frågor har PA yrkat 2 gånger.

I frågan om fördelning av stöd till kommuner och landsting har PA yrkat 2 gånger, dels en fördelning där integrationspengar inte används till hyra för centrumhuset, dels att biblioteket – som gör ett stort integrationsarbete – ska få sina efterfrågade investeringsmedel i detta avseende.

PA har yrkat att socialnämnden ska få tilläggsanslag på grund av det ofinansierade korttidsboendet Svalan, är det att ”konsekvent förhala och förhindra beslut”? Tja, det beror på vad den övergripande idén är hos majoriteten och de som ställer sig bakom majoriteten.

Hittills har 16 av PA:s yrkanden getts ett sammanhang. De övriga yrkandena rör frågor som fastighetsköp eller -försäljning, delegation, delat representantskap (en egen väckt fråga), avgifter, ett bygdemedelsärende, naturreservatsbildning, den egna motionen om medlemskap i Föreningen Sveriges vattenkraftskommuner, inlösen pensionsrätter, trygghetsboende, samt att upphäva rivningsbeslut innan en fastighet tas i anspråk.

Återkopplat till påståendet ”konsekvent förhala och förhindra beslut” måste ordet ”konsekvent” ses som felaktigt, beaktat siffran 9 % yrkanden mot ärendeantalet. Snarare borde ”konsekvent” ligga på minst 90 %. Även i jämförelse med betydligt lägre siffror för övriga partier utgör 9 % egna yrkanden inte ett ”konsekvent förhalande och förhindrande av beslut”. I de ärenden där PA yrkat på återremiss har yrkandet varit välgrundat då vi ansett beredningen var otillräcklig. I 273 ärenden har vi emellertid ställt oss bakom besluten.

De egna yrkandena är också markeringar som PA gör när politiken förflyttar sig från vad vi inom PA anser godtagbart. Vilket också måste ses mot bakgrund av att PA inte sitter i arbetsutskottet, ett arbetsutskott som bygger på en valteknisk samverkan inom majoriteten som föll för en vecka sedan. Oppositionens valtekniska samverkan Framtid Vilhelmina har istället förstärkts med ett mandat.

Det här var ett försök att sammanställa de ställningstaganden som går att utläsa ur protokollen från KS, men som helhet inte alltid kommer till väljarnas och allmänhetens kännedom.

4 kommentarer

Vem ska städa efter gruvan?

Av , , 2 kommentarer 12

Riksrevisionens färska rapport om Gruvavfall – ekonomiska risker för staten (RIR 2015:20) är en intressant läsning. Den visar bland annat att mängden avfall från gruvor ökar och att det fortfarande finns svårigheter att fastställa ekonomiska säkerheter, även om förutsättningarna har förbättrats.

Eftersom miljökonsekvenserna av en gruva inte är begränsad i tid, är ofta de 30 år efter nedläggning som sätts för att täcka efterkontroller inte tillräckliga. Underhållsåtgärder för nedlagda gruvor kan behövas långt längre än så, beroende på vilken slags gruva och vilken malm (oxidisk eller sulfidisk) det handlar om (den sulfidiska ger upphov till mest miljöproblem). Dessutom klassas endast en liten del av avfallet som farligt, vilket hittills har skuggat över avfall som gråberg och anrikningssand vilket kan bli farligt (producera surt och metallhaltigt lakvatten) vid exponering för luft. I flertalet tillstånd för gruvverksamhet har inte efterbehandlingen säkrats innan tillstånd beviljats. Tillsynsmyndigheterna måste också bevaka de ekonomiska säkerheterna som avsatts för efterbehandling, vilket är resurskrävande.

Utredningen visar också att det inte finns full kostnadstäckning för den miljötillsyn som utförs av länsstyrelser. Tillsynen ska finansieras av de avgifter gruvbolagen betalar in till statskassan, i år saknas 3,7 miljoner. Sedan 2015 har riksdagen höjt dessa avgifter med 50 % men det är ännu oklart vilken effekt det får.

Staten har haft och kommer att ha stora utgifter för efterbehandling av nedlagda gruvor (På 1910-talet fanns ca 500 gruvor enligt den tidens definition på gruva, idag ca. 15 aktiva metallgruvor). Det som behövs tydliggöras är att behovet av kontroller och åtgärder efter avslutad efterbehandling kan i många fall kvarstå för all framtid! Adakgruvan nämns som ett exempel på detta. Vem ska betala? Skattebetalarna, ja, men främst naturen och våra efterkommande. Förutom de gruvor som är aktiva i dag har tillsynsmyndigheter identifierat 300 andra områden med avslutade eller övergivna avfallsanläggningar som utgör eller kan utgöra allvarlig risk för människors hälsa och för miljön. Huvuddelen av dessa hänförs till gruvverksamhet. Länsstyrelsen prioriterar tillsyn av gruvverksamhet men kostnadstäckningen fallerar som sagt och riksdagen har nu höjt tillsynsavgifterna gentemot bolagen. Däremot finns ingen finansiering för tillsyn av verksamheter som idag står utan utövare, vilket är skrämmande.

Exemplen med Blaiken och Svärtträsk lyfts fram när det gäller efterbehandlingen. Två förhållandevis små sulfidmalmsgruvor med kort drift men med stora inverkningar på miljön. Vattenreningen vid båda gruvorna och efterbehandling vid främst Svärtträsk kommer att uppgå till cirka 128 miljoner kronor under perioden 2012–2018. Utöver det bedöms den preliminära kostnaden för efterbehandling i Blaiken ligga mellan 155–255 miljoner kronor.

Riksrevisionens rekommendationer till regeringen är välkomna, striktare riktlinjer för miljö och ekonomisk säkerhet och utredningen avslutar med att framhålla att ”en lönsam gruvverksamhet förutsätter att fyndigheten kan bära även kostnader för avfallshantering och efterbehandling av området. Detta prövas idag inte i samband med Bergsstatens prövning av ansökan om bearbetningskoncession.”

Det intressanta är att en näring så länge har fått undgå eller befriats från Polluter Pays Principle som går ut på att den som driver en miljöfarlig verksamhet också ska stå för kostnaden för vad verksamhetens förorening orsakar och föroreningens undanröjande. Det visar kanske mest på att miljöbalken kan vara tandlös (vilket kommer bli fallet med särskild vattenverksamhet om den faller helt under MB).

Läs utredningen: http://www.riksrevisionen.se/PageFiles/23135/RiR_2015_20_Gruvavfall_anpassad.pdf

 

2 kommentarer

Debatten om ”rabatten”

Av , , Bli först att kommentera 23

Utifrån ett huvudstadscentrerat, svenskt perspektiv har exploateringen av Norrland och Sápmi klätts i olika kostymer alltsedan ”bergverksprivilegier”, ”lappmarksfriheter” och än tidigare ”laxfiskeprivilegier”. Sedan slutet av 1800-talet har avvittring, gruvetablering och vattenkraft hört till de begrepp som många inlands- och fjällbor associerar med statlig konfiskation och utsugning av Norrland, fastän det har förklätts med namn som ”modernisering” och ”utveckling”.

Det senaste exemplet visar reaktionen på en statlig utredning som föreslår en kraftig ökning av elskatten för Norrland, SOU 2015:87 http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/2015/10/sou-201587/  Utredningen har funnit att den skatt som varit lägre för en del norrländska områden sedan 1981 inte är förenlig med EU-regler. Dessutom skulle detta innebära 700 miljoner kr extra inkomster till staten. Mycket snart annonserade regeringen att ”rabatten” på elskatten inte kommer att tas bort. Regeringen går emot sin utredare och söker vägar att kringgå EU-regler. http://www.svt.se/nyheter/ekonomi/regeringen-trotsar-eu-om-elskatt-i-norr

”Rabatten” – ännu en omskrivning av verkligheten eller åtgärd för att dämpa protester och styra undan rättmätigare politik. 1981 infördes reducerad elskatt på grundval av att Norrland hade högre uppvärmningspriser. Det baserades på en uppfattning om att många värmde upp sina hus med el men också ett större behov av belysning under den mörkare delen av året. Idag, då energi- och miljöpolitiken strävar mot ett annat håll, att reducera el och energianvändningen – vad ska vi norrlänningar med en rabatt till? För en nyanserad syn kring frågan som ändå uppvisar brister i rättviseaspekterna ur ett vidare, historiskt perspektiv se Kjell Anderssons blogg på Svebios bioenergiblogg: https://www.svebio.se/english/node/6757

Debatten om rabatten och dess vara eller inte vara måste ses mot bakgrund av andra strider. Några år efter elskattreduktionens införande stoppades ett förslag, SOU 1989:55, om återbäring av vattenkraftens värden till lokalsamhällena i en större omfattning än de så kallade bygdeavgiftsmedlen. Därefter har ett långt och träget arbete inom och mellan partier följt för att få igenom ett förslag eller åtminstone en utredning om naturresursåterbäring till lokalsamhällena. Föreningar och organisationer över partigränserna som Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner och Hela Sverige ska Leva arbetar också med denna fråga.

Mot bakgrund av en levande debatt, Centerpartiet beslutade om detta på sin stämma 30/9 och Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna är också tämligen samlade i frågan. Inom moderaterna och socialdemokraterna har enskilda ledamöter med geografisk förankring i de drabbade områdena, också motionerat i frågan. Men gång efter annan stött på motstånd högre upp i partiorganisationerna.

Inte konstigt att regeringen lovat att behålla ”rabatten” som i likhet med bygdemedlen (som var hotade efter 2014 års förslag till nya vattenlagsregler) utgör spottstyvrar i förhållande till vad en återbäring enlig en norsk modell kan ge. Men det handlar här inte bara om pengar. Utan det handlar om rättviseperspektivet, om dessa värdens ursprung och de pågående effekterna av dess utvinning. Och det handlar om att ge kraftkommunerna och dess omnejder och regioner (som givetvis också dras ned i malströmmen av avveckling efter anläggningstiden) upprättelse. Kommuner som under ett halvt sekel diskursivt konstruerats av huvudstäder och andra tillväxtregioner, som bidragstagande inom ramen för det kommunala skatteutjämningssystemet. Med ett återbäringssystem skulle dessa kraftkommuner bli självständiga aktörer på en elmarknad, de skulle tillförsäkras andel av den fastighetsskatt som var ett av kommunernas motivering till att dammarna och kraftverken en gång byggdes, innan skattesystemet förändrades och teknikutvecklingen tog sådana språng att alla löften om intäkter och sysselsättning allteftersom svek. Ingen behövde längre ha daglig tillsyn vid varje verk.

Skattesystemet förändrades i ett första led 1955 med den kommunala garantiskattens borttagande och sedan 1988 då den sista garantibeskattningen för industrienheter slopades. Då hade redan en process inletts för att göra fastighetsskatten statlig för att finansiera EU-medlemskapet, se Hans Månssons rapport, 2015 s 16, http://www.ief.se/wp-content/uploads/2015/10/%C3%85terf%C3%B6ring-till-bygden.pdf  

Det är mot bakgrund av de % vi i norr kan få på elskatten vi köper (enligt utredningen 700 miljoner) istället för de 6 miljarder i fastighetsskatt från vattenkraftanläggningar som vi bör se denna regeringens ”förläning”. Pengar som kunde fördelas dels mellan kraftproducerande, utbyggnadsdrabbade och närliggande kommuner och regioner, dels in i skatteutjämningssystemet. Att få behålla ”rabatten” – i en tid då vi uppmanas att spara el och energi, blir ett hån och ett slag i ansiktet på de glesbygdskommuner som inte fått ”rabatten”.

De koloniala ringarna på vattnet sprider sig från huvudstad till bottenviksregionerna. Tillväxtområden skrapar smulorna ur EU-kakan genom att utnyttja hela regionen och i synnerhet inlandets och fjällbygdernas Sparsely Populated Areas-värden eftersom dessa städer (Umeå) själva har täthet så det förslår. Rinner inte värdena söderut, så rinner de till kusten. Kvar står de självbestämmande kraftkommunerna med oerhörda underskott, med växande åldrande befolkning och utflyttande ungdomar och arbetsföra. Skaffa en utbildning och dra (till oss), verkar vara budskapet från kusten och Sverige. Då slipper du en nettomedelinkomst mindre per år som din höga kommunalskatt innebär.

I elskattutredningen står att läsa att Riksdagen under våren 2015 antog riktlinjer för skattepolitiken som kan sammanfattas: ”Skattepolitiken ska vid sidan om att säkra goda och stabila skatteintäkter även skapa förutsättningar för en hållbar tillväxt och hög sysselsättning, ett rättvist fördelat välstånd samt bidra till ett miljömässigt och socialt hållbart samhälle.”

För att leva upp till dessa ansatser är det dags att rekonstruera skattesystemet med sikte på kompensation för gångna decenniers exploatering och avveckling, för framtida lika villkor för landets kommuner och regioner. Det är också på allvar dags för en utredning om lokal återbäring av värden från naturresursexploateringar.

Bli först att kommentera

Vattenkraftkommuner

Av , , 2 kommentarer 24

Centern har nyligen, 30/9, enats om att arbeta för återföring av värdena från uttagen av naturresurser, http://blogg.vk.se/hallbarframtid/2015/09/30/aterforing-av-naturresurser-till-lokalsamhallet/

Dagen före i Vilhelmina kommunstyrelse, röstades motionen om medlemskap i föreningen Svenska vattenkraftskommuner ned (av bl.a. centerpartister). Andra partiers företrädare (KD), menande att de arbetade med frågor om återföring inom partiet. Och motionen röstades ned. Emellertid ska den upp i fullmäktige den 19 oktober.

Som motionsställare uppfattar jag att principfrågan om naturresursernas återföring är viktig för flera partier men att partiföreträdarna anser det mest verkningsbart att deras partier får ta åt sig äran om frågan någonsin får något gehör på riksplanet, vilket tyvärr verkar vara avlägset med tanke på att det farit av och an sedan ett förslag från Jämtland om särskild energiskatt i mitten av 80-talet och SOU 1989:55 http://weburn.kb.se/metadata/422/SOU_7263422.htm  som det inte blev något av med.

Jag framförde i KS att detta är en geografisk fråga, inte en partipolitisk (företrädare för alla partier utom SD har motionerat i frågan på riksplanet under de senaste 25 åren men har aldrig lyckats samla sina partier, närmast måste C anses ha kommit) men inte heller detta argument verkade få gehör.

Föreningen Svenska vattenkraftskommuner har i dagsläget 34 medlemskommuner i de sju skogslänen. Tyngdpunkten av kommuner ligger föga förvånande i Jämtland som dels drabbats hårt av vattenkraftexploatering och som nu står inför (om elpriset stiger) massiv utbyggnad av vindkraft. Men kanske mer avgörande är kanske Jämtlands historiskt närmare förhållande till Norge än vad övriga vattenkraftssverige har. I Norge finns sedan lång tid tillbaka ett system där vattenkraftkommunerna får del i vattenkraftens värdeskapning. Systemet är väl etablerat hos alla partier och är en betydande del i den norska regionalpolitiken.

Återbäringen i Norge bygger på inkomster från fyra källor:

1. Naturresursskatt som ger 1,1 öre/producerad kWh.

2. Egendomsskatt Fastighetsskatten är lokal i Norge. Återbäringen ger maximalt 0,7 % av det taxerade marknadsvärdet. Tumregeln för värdet är är 4:-/kWh, men det finns ett tak som innebär att man får ta ut maximalt 2,74:-/kWh. De flesta kommuner har 0,7 % i egendomsskatt och uträkningen ska då vara 0,007 x vattenkraftsproduktionen i kWh x 2,74.

Fastighetsskatten på vattenkraftverk och andra industrianläggningar har ju varit kommunal under långa tider i Sverige. I mitten av 90-talet infördes statlig fastighetsskatt på vattenkraftverk och sedan dess har statens intäkter från den ökat från noll till 5,4 miljarder! Läs gärna Hans Månssons rapport om Återföring till bygden av naturresursers värden http://media.bildmening.se/2012/10/Lokal_Nytta_skrift_150520.klar2_.pdf   

3. Koncessionsavgifter är en motsvarighet till de svenska bygdemedlen, en ersättning för skadan på naturen. I Norge produceras 130 TWh, delat med 650 miljoner. Det blir 0,5 öre/kWh.

4. Koncessionskraft som innebär att vattenkraften betraktas som en lokal resurs (en skarp skillnad mellan det koloniala förhållningssättet i Sverige där dessa resurser ska betraktas som statliga). Kommunen får köpa till självkostnadspris och sälja motsvarande mängd elenergi som konsumeras i kommunen, maximalt dock 10 % av vattenkraftproduktionen. Den säljs till spotpris på marknaden, som Jämtlandsnytt har räknat ligga på 23 öre/kWh. Från det dras vad kommunen har betalat för kraften, dvs kostnaderna för att producera kraften. Idag i Norge ligger den på 10,84 öre/kWh plus transportkostnader 2 öre/kWh. Kommunen kan alltså tjäna 23 öre – 13 öre = 10 öre/kWh.

Den norska vasskraftskommunen blir en stärkt aktör istället för att som i Sverige framstå som en bidragstagare.

Hur skulle det då bli i Västerbotten med en återbäring enligt den norska modellen? Enligt Jämtlandsnytt:

Lycksele: 54 209 000

Malå: 24 433 000

Nordmaling: 780 000

Norsjö: 25 722 000

Robertsfors: 1 082 000

Skellefteå: 68 992 000

Storuman: 80 782 000

Umeå: 103 404 000

Vilhelmina: 30 156 000

Vindeln: 21 985 000

Vännäs: 48 570 000

Åsele: 15 847 000

Källa: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/jamtlandsnytt/har-ar-hela-listan-pa-norrlandskommunerna

Jag är övertygad om att en bred geografisk uppslutning kring att åtminstone utreda en modell om återbäring är det mest framkomliga. Riksdagen/Stockholm och Sörsverige kan inte gå emot flera regioner i norr som kräver att få något åter av dessa enorma resursuttag. Ett första steg är att samlas i en förening som kan arbeta för denna fråga. Som medlem kan kommuner givetvis också påverka hur föreningen ska arbeta i fortsättningen men det kräver ju ett aktivt deltagande.

 

2 kommentarer

Urpremiär i Dikanäs!

Av , , 3 kommentarer 13

Vad vore mest lämpligt att uppmärksamma med en berättarföreställning under en bys 200-års jubileum, om inte en person som på många sätt höll bygdens framtid i sina händer?

Erika Edman (f. Vikström) från Stennäset, sedermera barnmorska i väglöst land – Dikanäs med omnejd – i början av 1900-talet.

Många människor samlades ikväll på Byagården i Dikanäs för att ta del av Laila Eliassons musik- och berättarföreställning ”Erika från Stennäset” framförd av Laila själv och Tage Lundin. En del mygg hade också letat sig in i lokalen.

Scenografin består av interiör från en stuga; ett bord, några stolar och i bakgrunden en mjölkkruka och ett handfat. På bordet, en flaska svagdricka, en bukett med smörbollar och en katalog från Åhléns & Holm.

Det är slåttana, troligen någon gång på 1920- eller 30-talet. Erikas svåger kommer förbi då Erika precis återvänt från ett barnmorskeuppdrag. Historier rullas upp varvade med musik och sång, om Erikas kall till jordemor, om utbildning i Stockholm och ovana vid moderniteter, om barnsbörd och strilsäckar – fjällkvinnors räddning i nöden, om strapatser på skidor i väglöst land. Och framförallt, om fjällfolket som är segt som fjällbjörken.

Erika levde mellan åren 1877 och 1945, och troligen har en och annan i publiken, i sitt livs begynnelse, hållits en kort stund av Erikas händer. Vi vaggas i tidens gång med Lailas förmåga att levandegöra historier och ett språk som får mig att minnas mina äldre släktingars tal. Lailas konstnärliga arbete ger ringar på vattnet som räcker långt ut från tätorten, där hon arbetar som museiintendent. Vid ett museum som nu satts på listan över Vilhelmina kommuns besparingsförslag. Värdet av Laila Eliassons arbete, och värdet av vår kulturhistoria, låter sig svårligen mätas i pengar.

Missa inte denna föreställning som ges igen den 15 augusti under Hösthelgen i Dikanäs! Den kommer även att spelas i Vilhelmina. Föreställningen har kommit till på initiativ av Dikanäs Bygdeförening, genomförandet sker i samarbete med Vilhelmina museum, Dikanäs kyrka och Studiefrämjandet. Föreställningen bygger på valda delar av boken Erika från Stennäset av Karl Andersson samt även uppgifter ur kyrkoböcker, dokument ur Vilhelmina museums arkiv och intervjuer med människor från Dikanästrakten.  

IMG_3235

3 kommentarer

Utan historia, ingen framtid

Av , , Bli först att kommentera 19

Historien är mångfacetterad och ofta är det svårt att komma överens om tolkningar av det förflutna. Det kanske inte heller är möjligt, eller ens av värde? Problemet är emellertid när någons/någras historia går ut över någon annan/några andra.

Protokoll av allehanda slag är ett av de källmaterial som jag som historiker ofta har arbetat med. Jag minns särskilt Vilhelmina landskommuns protokoll på 1950-talet, då vattenregleringsfrågan debatterades. Det var inte rena beslutsprotokoll som idag, utan dessa protokoll gav eftervärlden (den så kallade dåtidens framtid) en uppfattning om hur de olika ledamöterna ställde sig i ärendena.

Efter mitt dryga år som förtroendevald, först i Kommunstyrelsen (KS) och sedan även i Kommunfullmäktige (Kfm) ,har jag nu insett att jag måste föra protokoll själv. Dels har en reservation och ett bifallsyrkande fallit bort, dels har en ny rutin införts som gör det än mindre genomsynligt för medborgare som vill få insyn i vilka som agerar i KS (- vad ska framtiden säga!?). Förra mandatperioden fördes alla som yttrande sig i ett ärende in i protokollet, men dock inte vad de sade. Väldigt tunt jämfört med 50-talets protokoll, men likväl något.

Förra Kfm (27/4) var ett exempel på hur viktigt det är (för minoriteten/oppositionen) att själv skriva, analysera och framför allt rekapitulera historia som har skrivits genom politiska beslut. Men lätt är det inte, för inom oppositionen råder många olika linjer. Det talades mycket om att vi inte kan tära på nästa generations kommunala medel men väldigt litet kring hur vi idag ska hantera de tidigare generationernas (en del av dem är fortfarande kvar i beslutsfattande ställning) användning av våra resurser och vilka gränder de har låst in framtiden (och oss, nu) i. Vi behöver ha en fot i historien och en i framtiden, ty människan är ett väsen med både rötter och vingar.

Jag ser inte värdet i att vi tvärt kapar verksamheter som faktiskt kan leda till en återväxt. Rättviseperspektivet ska genomsyra besluten, alltså hur många projekt av typen Bagarstugan eller småbåtshamnen ska tätorten renderas med medel som består dels av skattemedel och dels medel som stipulerar en 80/20%-ig fördelning mellan bygd och tätort. Några snösladdar på grund av ett dåligt beslut, den s.k. ”Vilhelmina-modellen” är inte att jämföra med, upprätthållandet av skoterleder ute i byarna kan ses som en angelägenhet för hela kommunen. Det är här vi måste rekapitulera: ”vem” får vad?  Eller hellre i dagens ekonomiska läge: vem får överhuvudtaget något? 

Bagarstugan är bara ett exempel som jag inte orkade dra i Kfm 27/4 (omskriven i årsredovisningen som den ”lyckade investeringen”). Det var bara jag som hade mage att ”i efterhand” komma med synpunkter på hur redovisningen skulle göras. Därtill också ställa frågor om allehanda saker, exempelvis Cloudberry-miljonen. Detta skulle jag ju gjort i KS. Men KS sänds ju inte ut till våra medborgare och i fullmäktige är jag fullmäktigeledamot, inte KS-ledamot.

För Bagarstugan är nu driften beräknad till 138.000 kr och intäkterna för denna ”lyckade investering” är beräknade till 10 000 kr. Här kan vi andra partier som reserverade oss mot detta i KS inte att göra mer än att godkänna de kompletterande beslut (bygdemedel) som lett till att kommunen dragit på sig ännu en driftkostnad (plus förlusten av det kulturhus som blev rivet för att S ville uppföra en kommunal bagarstuga på tätorten). Vad blir i förlängningen resultatet? Någon kärnverksamhet som får styrka på foten? Eller, en ur rättvisesynpunkt välavvägd satsning på en fjällby som fyller 200 år i år (just nu utan kommunala stöd). Inte kommer socialdemokratiska arbetarepartiet att ur egen ficka bekosta sin önskade bagarstuga även om jag kan tycka att det vore lämpligt. Åtminstone kunde de bilda en förening för att ta över driften, som en del av oss reservanter i diskussionen framlade som villkor för att bagarstugan skulle anläggas, diskussioner som ju inte finns i några protokoll.

 

 

 

 

 

Bli först att kommentera