Vanlig söndra och härska politik – ännu några ord i elfte timmen…

Av , , Bli först att kommentera 23
”40-50 miljarder – det går inte” svarar landsbygdskommitténs ordförande på frågan om varför Sverige inte inför den norska modellen med vattenkraftåterbäring. Det är konstigt formulerat – att det ”kostar”. Ordföranden menar väl ändå att staten förlorar 40-50 miljarder kronor som staten tar som intäkt från kraftkommunerna. Det går alltså inte trots att Riksgäldskontoret visat att Sverige har ett överskott på 85 miljarder.
Lite mer framförallt strukturellt förändringsarbete borde väl allt gå att göra, till exempel sluta roffa från områdena deras naturresurer. Istället ska ”utsatta” kommuner ställas mot Stockholm och andra förment rika storstadsområden i vanlig söndra och härska politik genom att de 75 åtgärderna i stort sett ska finansieras med reseavdragen för storstädernas bilåkande gubbs (iofs en bra upptäckt men det ska inte vara den enda ”återställaren”).
Nu pekar mycket på att den norska modellen tyvärr är på väg att förändras till det sämre för landsbydgen så vi får hoppas att den positiva befolkningsprognosen håller. Eller om Norge ska anträda det svenska nerförslutet som allmänheten så tydligt blev serverade i Regionindelningsutredningen.
Synen är förvrängd, synen att Norrland och landsbygden inte är på nerförslut som en del partier vill framhålla, likväl är synen förvrängd att Norrland och landsbygden skulle vara en bidragstagare (och inte en av urbaniseringspolitiken konstruerad sådan). Det går inte att endast prata fram förändring den måste skapas eller återskapas, återställa rättvisa, när det gäller Norrland och landsbygden som – in another time – var blomstrande och självhushållande tills dess en skövlande industrialisering drog sitt förvrängande täcke över skogar, vallar, berg, fjäll och vatten och människors synrand.
Kanske när vi en gång insett att tillväxten inte är möjlig i all oändlighet eller att tillväxt kan vara av andlig och kulturell art, och då vi ser att det lokala och det holistiska hör samman, att det kan börja där, på nytt. Vi måste ta vara på kunskapsbärarna – snart måste människan lära sig allt på nytt…..Men det är också bara ord… i elfte timmen.
Bli först att kommentera

Landsbygdsutveckling – för vilka?

Av , , Bli först att kommentera 14

Det ska bli intressant att söka svar på den frågan i landsbygdskommitténs slutbetänkande. Jag har hittills endast tittat under Samhällsplanering och bostadsbyggande. Särskilt sidan 138 där riksintressen närmast anses stå i vägen för landsbygdsutveckling. Vem/Vilka är då landsbygdsutvecklingen till för, jag tänker att denna kommitté säkert inte anser att riksintresse för mineral och energiproduktion står i vägen utan att det snarare är andra riksintressen som landsbygdskommittén inte vill ska ges särskild vikt, såsom riksintresseutredningen SOU 2015:99 föreslår?

Ni missade väl inte DN Ekonomis rubrik om att ”Stockholm ska betala dubbelt för att landsbygden ska leva”. Då vet vi ju också vad för slags premisser som kommer att styra (business as usual?). Men vi får väl som vanligt hoppas och se….

Bli först att kommentera

Politisk revy 2016 och budgeten 2017

Av , , Bli först att kommentera 12

En blick tillbaka på året som gått. Som gruppledare för Politiskt Alternativ var jag lättad över att PA och S och V hade en samsyn kring budgetramarna, där de olika nämndernas äskade behov för 2017 tillgodosågs nästan fullt ut. PA yrkade bifall till S och V:s budgetramar då vi också fick igenom vårt krav om att behålla feriearbeten för ungdomar och en omskrivning av visst textinnehåll i strategidokumentet. Vid tidigare års budgetarbeten har PA varit det parti som föreslagit ramar som legat närmast nämndernas egna äskanden. Därför var det viktigt för oss att visa att detta (med våra krav) var en budget som PA ställde sig bakom.

Vid höstens första gruppfullmäktigeträff i september 2016 blev ledamöterna för Politiskt Alternativ inkallade till Alliansens gruppmöte där företrädesvis gruppledarna var närvarande. Där fick vi först svara på ifall vi såg oss som en del av oppositionen och sedan veta att Alliansen upplevt sig svikna då PA biföll S och V:s budget vid junifullmäktige. Men det var inte själva principen: att PA sagt ja, utan sättet vi gjorde det på. Vi hade inte i förväg meddelat att vi skulle göra det.

Jag fick också höra att jag ”spelat teater” och stått och slösat med skattebetalarnas pengar (tror budgetdebatten var högst en kvart till skillnad mot en debatt om privatisering för privatiseringars skull som varade minst en timme, sammanträdet var f.ö. ett av de kortaste under de senaste mandatperioderna) eftersom jag inte från början sagt ja till S och V:s budget. Alliansen trodde sig veta att det var uppgjort från början (vilket det inte var, endast en fråga just innan sammanträdet ifall S och V kunde acceptera PA:s krav om att behålla feriearbetena 2017 och en omskrivning av visst textinnehåll i strategidokumentet, vilket visade sig under sittande sammanträde att S och V kunde).

Föga förstod vi Alliansens upprördhet. Vi trodde det var självklart för Alliansen att PA med de budgetramar vi angett i vårt förslag inte kunde stödja något av allianspartiernas budgetförslag som innehöll orimliga generella besparingar. Men kanske främst på grundval av att PA inte har någon skyldighet gentemot Alliansen. I synnerhet inte efter Alliansens agerande vid vårens mandatåterställning, då Bergsten hoppade av och PA återfick sitt tredje mandat. Då förnekade Alliansens förhandlare/gruppledare att de ingick i en valteknisk samverkan med PA (Framtid Vilhelmina), att de satt på stolar som ställts till förfogande genom gemensamma mandatansträngningar av alliansen och PA. Istället fick vi veta att PA inte skulle få någon KSau-plats genom Alliansens försorg, de förordade istället först ett annat partis ledamot som inte följde valprotokollets turlista. Det skulle vara undertecknad som troligen skulle erhålla KSau-platsen och en viss gruppledare bland allianspartierna uttalade att hoppa av politiken ifall jag skulle komma in i au. Men det som var mest tydligt då i våras, var att Alliansen inte alls ville kännas vid att inneha majoritet i KS tillsammans med PA (eftersom S hade lovat att avsäga sig allt ifall inte de fick ha kvar majoriteten i KS, en slags utpressning). Alliansen ansåg det som mest strategiskt att inte regera. Något som, så att säga, inte utgjorde det bästa underlaget för någon samverkansterräng.

Så blir PA vid inkallandet efter sommaren ställda till svars för att vi inte i förväg talat om våra avsikter i budgeten (eller skulle vi inlett ett förhandlande med alla parter? PA var för övrigt inte välkomna i Alliansens budgetajournering under KS då de försökte få S och V att sänka sina budgetramar). Som om PA hade några skyldigheter gentemot dem som i stort sett behandlat oss som något katten släpat in? PA har tidigare suttit tillsammans med Alliansens ledamöter under gruppmöten i nämnderna SN, MBN och UN (ej KS) men nu gjorde de närvarande i Alliansen klart att PA inte längre borde sitta med Alliansen under gruppmöten i nämnderna. I PA kunde vi bara hålla med, varför ska vi sitta tillsammans och varför gjorde vi det efter beslutet om 2016 års budget då Alliansen gick in i överenskommelse med S och V? Från PA:s sida: Troligen för att det trots allt fungerat bra i nämnderna mellan Alliansens och PA:s ledamöter och att vi ser oss som en opposition och att all partisamverkan och allianser kan skifta pragmatiskt över tid.

Den nygamla, tredelade ordningen påverkar emellertid inte PA:s arbetssätt eller agerande, vi arbetar som vi alltid gjort: vi utgår från våra egna ställningstaganden kring vad vi anser är bäst för Vilhelmina och är inte låsta vid blockpolitik. PA är ett oppositionsparti under nuvarande mandatperiods majoritet i KS (för den finns ju egentligen inte längre i fullmäktige) och PA var också beredda att i samverkan ”regera” med osäker majoritet.

Bli först att kommentera

Storregionfrågan – PAs remissvar

Av , , Bli först att kommentera 9

Synpunkter från lokala partiet Politiskt Alternativ (PA) inom Vilhelmina kommun kring Regional indelning – tre nya län SOU 2016:48

Först några kommentarer kring kommitténs ordval, fokus samt känslan av att utredningen inte vill framhålla vissa (besvärande) fakta som kan få konsekvenser för en ny länsindelning:

  1. Det skrivs att länen som ska ingå i det nya länet är ”relativt jämnstora”. Jämtlands befolkning på 127 000 utgör hälften av både Västerbottens 263 000 respektive Norrbottens 250 000 invånare. Västernorrland har 244 000 invånare och är alltså nästan också dubbelt så många som Jämtland. Även om ordvalet försöker mörklägga fakta föreligger ju faktiskt siffror (s 181).
  1. Andelen av Sveriges befolkning i denna del av landet kommer enligt prognoserna att minska även om det sker en befolkningsökning numerärt, men den är då mindre än övriga Sveriges ökning (s. 183). En annan aspekt av den prognosticerade befolkningsutvecklingen är att den positiva utvecklingen sker huvudsakligen längs kusten och i städer. Varför osynliggörs den delen av prognosen i utredningen? Den negativa befolkningsutvecklingen för inland och glesbygd är alltså en utmaning som ett nytt länskontrakt måste synliggöra och föreslå åtgärder för.
  1. Kommittén skriver (s. 191) att ”Vi bedömer också att en stor fördel med det nya länet är att det samlat kommer att inrymma i stort sett hela de svenska delarna av Sapmi.” [sic! utan apostrof över a:et] Men utan att klargöra i vad dessa fördelar ligger. Visst är det en fördel för en gränsöverskridande kultur som den samiska med ett ökat samarbete mellan kommuner och län när det gäller närings-, utbildnings/omsorg/språk- och kulturfrågor men om det handlar om att centralisera och lämpa över ansvar för Sveriges urfolksfrågor på ett län då vet jag inte hur de tänker. I synnerhet då det nya länet varken inrymmer hela det traditionella samiska bosättningsområdet eller de samer som bor i övriga Sverige.
  1. Angående arbetsmarknader (s. 193): ”Pendlingsmönstret har sett i stort sett likadant ut under den senaste tioårsperioden. En viss förändring har skett i pendlingsströmmarna då pendlingen mellan kustkommunerna och mellan kommuner med gruvnäring i inlandet ökat. Ökningarna är dock små sett i absoluta tal.” Detta innebär alltså att en gruva i inlandet inte behöver medföra någon bestående arbetskraftinflyttning.
  1. Kollektivtrafik (s. 194): ”I Västerbotten är det i huvudsak mellan länets största kommuner som de stora pendlingsströmmarna går och kollektivtrafikutbudet har utvecklats främst i städerna och utefter större stråk.” Det står ingenting om hur utbudet har avvecklats i andra delar av länet. Eller att prioriteringar av tåg på vissa sträckor medfört fördyring för sällan-resenärer och inte ökat komforten då tågen håller låg standard och är mycket opålitliga vintertid (vilket leder till en stressfaktor för de som har anslutningstrafik).
    ”…möjligheter för en mer sammanhållen infrastrukturplanering” (s. 197) får inte betyda en mer kust- och stadscentrerad infrastrukturplanering.
  1. Med de stora besparingar som utredningen förväntar sig göra med en sammanslagning av landstingen (s 209, administrativ personal skärs ned – hur det slår på den lokala arbetsmarknaden omnämns inte…) undrar en osökt om inte det bästa vore att förstatliga sjukvården. Tänk så många arbetslösa administratörer vi skulle få!

Men kanske viktigast av allt, kapitel 11.6 Demokratiaspekter som tyvärr inte inger förtroende och trygghet inför en indelning: ”Den föreslagna indelningen med ett betydligt större län och landsting kommer att påverka förutsättningarna för demokratin och det politiska systemet i landstinget. Fler beslut kommer att fattas av direktvalda politiker i fullmäktige eller i nämnder och färre verksamheter styrs genom avtal eller indirekt valda samverkansorgan”.

Kommer en förändring verkligen kunna ske gällande avstånden, avstånden mellan beslutsfattare och berörda? Vi tänker på det gehör som en inlandskommun, eller oppositionsåsikter i en inlandskommun, får för sina önskemål i regionplaner (kultur, utveckling, länstrafik m.fl.). Kommer det verkligen att förbättras med den nya indelningen, beaktat vilket gehör som finns idag?

”Det finns negativa aspekter som bör beaktas men de positiva överväger dessa. Dessutom beror utfallet på hur företrädarna för det nya landstinget väljer att organisera det politiska arbetet, hur man förmår engagera samhällets medborgare liksom företag i olika regionala frågor.” (s. 212, kursiverat av undertecknad)

Innebär detta att det är företrädarna som väljer hur de ska organisera arbetet utan att det finns riktlinjer för hur dessa kommande företrädare ska agera, innan de ska börja arbeta? Finns det en öppning för förslag som Vilhelmina kommun i sitt yttrande hoppas på? I så fall föreslås från PA en önskelista, eller hellre minimikrav:

 

  1. Norrlands län bör grundas på lokalt deltagande och ska också synas lokalt – Ha ett länskontor med tjänsteperson i varje kommun. Varför har inte Region Västerbotten en tjänsteperson i varje kommun? Där sitter hela regionkontoret vid kusten.
  2. Avstånden till vård och omsorg – idag får en fjällbo ta ledigt från jobbet ifall hen ska åka med sitt barn till tandläkaren, och vad får du i reseersättning? 10 kr högst. Istället för att sätta en tandläkarbuss någon vecka om året i varje fjälldal och beta av behoven. Trots vällovliga ord om brukar- och medborgardialoger och demokratiutveckling finns andra parametrar som bidrar till avstånden och det är, i ett stort län med åtminstone Norr- och Västerbottens geografi, kustcentreringen. Om dialoger hålls 20 mil t o r bort, vem har möjlighet att delta i dem?
  3. Digitala fora kommer att bli nödvändiga men kan aldrig ersätta diskussioner och möten IRL. Det går inte att jämföra ett Norrlands län med Skåne och Västra Götaland. Resande för deltagandet i demokratin (precis som upprätthållandet av våra barns tandhälsa, vår egen har för längesedan lagts åt sidan) blir ännu något som urholkar vår tid och vårt liv i den perifera glesbygden och som för den vettige och bemedlade leder antingen till flytt eller entreprenörskap, vi hoppas på det sistnämnda.
  4. Vi behöver satsa på hållbara näringar i samspel och samarbete: rennäring, skogsbruk, jordbruk, fångst- och fiske, besöksnäring, elproduktion, förädlings- och återvinningsnäringar samt privat såväl som offentlig service. En högre grad av självförsörjning gällande livsmedel bör vara prioriterat.
  5. Vi behöver tillförlitliga vägar och kommunikationer dels för att gynna den mest tillväxtsbringande näringen, turismen, men också för vår egen mobilitet och säkerhet. Elektrifiera inlandsbanan och tvärbanorna om mer trafik ska gå där.
  6. Det historiska och pågående uttaget av naturresurser måste komma det lokala till del, utan att dessa återbäringar ska styra prioriteringar av nyetableringar av utvinningsindustrier då utvinning inte längre är det mest tillväxtbringande eller hållbara.

Det finns givetvis mer att lägga till listan. Men beaktat remissens innehåll och främst utifrån osäkerheten kring demokratiaspekterna ställer sig Politiskt Alternativ inte bakom förslaget om en ny länsindelning i dess föreliggande utformning, främst mot bakgrund av:

- Att riskerna med demokratiunderskottet i ett större län är överhängande.

- Att utmaningarna med en liten (och minskande) befolkning på en stor yta kvarstår, i vissa fall kan dessa utmaningar befaras att
accentueras i fallet med kollektivtrafiken.

- Att kustcentrering i prioriteringar kring kollektivtrafik och regional utveckling samt centralisering riskerar att kvarstå med en storregion/län, Lycksele lasarett vara eller icke vara kan ses som ett exempel.

-  Det bör först utredas om staten ska gå in som huvudman för en rättvis och jämlik sjuk- och hälsovård i landet innan frågan om ny läns- och regionindelning beslutas.

 

Vilhelmina, den 6 oktober 2016

Åsa Össbo, gruppledare (PA)

 

Bli först att kommentera

Norrlands län – nytt samhällskontrakt eller samma, gamla koloniala strukturer?

Av , , Bli först att kommentera 11

Ett förslag till ny länsindelning av Sverige föreligger från ett kommittébetänkande. Förslaget innebär en sammanslagning av Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län till ett Norrlands län (se särskilt kapitel 11) med en yta av nästan exakt halva Sveriges areal men med under 10 % av befolkningen (885 000 inv.).

Håkan Rombe skriver i sin blogg, apropå krav på folkomröstning och att det skulle vara populistiskt att låta folket få säga sitt i frågan och att ”motstånd mot förändringar ligger i våra gener”. Rombe verkar vara orolig över att folket här omkring inte vill ha ett ännu större län.

Beaktat historien måste ändå framhållas att förändringar är nog just vad folk här inte motsätter sig. De befarar snarare att det inte ska bli någon förändring av den politik som har förts och förs från Stockholm och residensstädernas län gentemot mer perifera delar av det område som något ospecificerat kallas för ”Norrland”. En politik som styrt avveckling – särskilt inom landskapet Lappland – under ett antal decennier. År 1655 försäkrade borgarna i Umeå den franske greven de Lomienié och dennes följe att lappmarken tog vid endast 12 kilometer väster om Umeå. Mellan åren 1749-51 sattes Lapplands/lappmarkens råmärken många fler mil västerut från Umeå räknat, då hade borgare och bönder gjort allt mer anspråk på samernas område, men gränsen sattes ändå för att skydda områdets inbyggare mot kustbönders fiskeräder i fjäll- och skogsträsk. Trots det hamnade en del samiska skattelandsinnehavare utanför lappmarkens rå. Under samma tid stadfästes också gränsen mellan konungarikena Sverige-Finland och Danmark-Norge på grundval av (”svenska”) samernas skatteland och var samer och andra boende på båda sidor ansåg att gränsen gick. I ett långt historiskt perspektiv har alltså gränserna varit flytande och föränderliga men självbestämmandet för boende i området har devalverats.

Motståndet som Rombe (m.fl.) befarar ligger nog i att förändringen bara stannar på ytan. Kejsarens nya kläder. För oss i Övre Vojmådalen/Våajmoevuemie blir det förmodligen ingen förändring, det är ändå Umeå som styr och tar största delen av kakan av de Sparsely populated areas-pengarna som spiller över kanten från EU. Risken är att det kan bli så även i ”Norrlands län”.

OM INTE! (Jag försöker nu se det positiva…)

Kommittébetänkandet och länsindelningen skulle, med möda från medborgare och remissinstanser, kunna leda till ett nytt samhällskontrakt! Det är något som vi inte varit med om på den nivån (kommunreformer har förvisso genomförts) sedan…. Lappmarksavgränsningen 1751? Ja, om vi inte ser varje val som en omförhandling av kontraktet men det gör vi ju med den uppsättning partier som finns på menyn och inte med den ”okunnighetens slöja” som John Rawls föreskriver i sin teori om rättvisa.

Det finns all anledning (och förhoppningsvis möjlighet) att påverka och förhandla om och hur en förändrad länsindelning ska se ut på ett demokratiskt plan.

Men några kommentarer kring kommitténs ordval, fokus samt känslan av att utredningen inte vill framhålla vissa (besvärande) fakta:

  1. Det skrivs att länen som ska ingå i det nya länet är ”relativt jämnstora”. Jämtlands befolkning på 127 000 utgör hälften av både Västerbottens 263 000 respektive Norrbottens 250 000 invånare. Västernorrland har 244 000 invånare och är alltså nästan också dubbelt så många som Jämtland. Även om ordvalet försöker mörklägga fakta föreligger ju faktiskt siffror (s 181).
  2. Andelen av Sveriges befolkning i denna del av landet kommer enligt prognoserna att minska även om det sker en befolkningsökning numerärt, men den är då mindre än övriga Sveriges ökning (s. 183). En annan aspekt av den prognosticerade befolkningsutvecklingen är att den positiva utvecklingen sker huvudsakligen längs kusten och i städer. Varför osynliggörs den delen av prognosen i utredningen? Den negativa befolkningsutvecklingen för inland och glesbygd är alltså en utmaning som ett nytt länskontrakt måste synliggöra och föreslå åtgärder för.
  3. Kommittén skriver (s. 191) att ”Vi bedömer också att en stor fördel med det nya länet är att det samlat kommer att inrymma i stort sett hela de svenska delarna av Sapmi.” [sic! utan apostrof över a:et] Men utan att klargöra i vad dessa fördelar ligger. Visst är det en fördel för en gränsöverskridande kultur som den samiska med ett ökat samarbete mellan kommuner och län när det gäller närings-, utbildnings/omsorg/språk- och kulturfrågor men om det handlar om att centralisera och lämpa över ansvar för Sveriges urfolksfrågor på ett län då vet jag inte hur de tänker. I synnerhet då det nya länet varken inrymmer hela det traditionella samiska bosättningsområdet eller de samer som bor i övriga Sverige.
  4. Angående arbetsmarknader (s. 193): ”Pendlingsmönstret har sett i stort sett likadant ut under den senaste tioårsperioden. En viss förändring har skett i pendlingsströmmarna då pendlingen mellan kustkommunerna och mellan kommuner med gruvnäring i inlandet ökat. Ökningarna är dock små sett i absoluta tal.” Detta innebär alltså att en gruva i inlandet inte behöver medföra någon bestående arbetskraftinflyttning utan att kustbönderna fortsätter att fiska i lappmarksträsken och tar sin fångst hem och lämnar hålet i marken och fisklösheten i sjön kvar? Kvarvarande koloniala strukturer….
  5. Kollektivtrafik (s. 194): ”I Västerbotten är det i huvudsak mellan länets största kommuner som de stora pendlingsströmmarna går och kollektivtrafikutbudet har utvecklats främst i städerna och utefter större stråk.” Det står ingenting om hur utbudet har avvecklats i andra delar av länet. Eller att prioriteringar av tåg på vissa sträckor medfört fördyring för sällan-resenärer och inte ökat komforten då tågen håller låg standard och är mycket opålitliga vintertid (vilket leder till en stressfaktor för de som har anslutningstrafik).
    ”…möjligheter för en mer sammanhållen infrastrukturplanering” (s. 197) får inte betyda en mer kust- och stadscentrerad infrastrukturplanering.
  6. Med de stora besparingar som utredningen förväntar sig göra med en sammanslagning av landstingen (s 209, administrativ personal skärs ned – hur det slår på den lokala arbetsmarknaden omnämns inte…) undrar en osökt om inte det bästa vore att förstatliga sjukvården. Tänk så många arbetslösa administratörer vi skulle få!

Men kanske viktigast av allt, kapitel 11.6 Demokratiaspekter som tyvärr inte inger förtroende och trygghet inför en indelning: ”Den föreslagna indelningen med ett betydligt större län och landsting kommer att påverka förutsättningarna för demokratin och det politiska systemet i landstinget. Fler beslut kommer att fattas av direktvalda politiker i fullmäktige eller i nämnder och färre verksamheter styrs genom avtal eller indirekt valda samverkansorgan”.

Kommer en förändring verkligen kunna ske gällande avstånden, avstånden mellan beslutsfattare och berörda? Jag tänker på det gehör som en inlandskommun, eller oppositionsåsikter i en inlandskommun, får för sina önskemål i regionplaner (kultur, utveckling, länstrafik m.fl.). Kommer det verkligen att förbättras med den nya indelningen, beaktat vilket gehör som finns idag?

”Det finns negativa aspekter som bör beaktas men de positiva överväger dessa. Dessutom beror utfallet på hur företrädarna för det nya landstinget väljer att organisera det politiska arbetet, hur man förmår engagera samhällets medborgare liksom företag i olika regionala frågor.” (s. 212, kursiverat av mig)

Hoppas nu detta inte innebär att det är företrädarna som väljer hur de ska organisera arbetet utan att det finns riktlinjer för hur dessa kommande företrädare ska agera, innan de ska börja arbeta!….och att det finns en öppning för förslag. I så fall kan jag påbörja en önskelista, eller hellre minimikrav:

  1. Norrlands län bör grundas på lokalt deltagande och ska också synas lokalt – Ha ett länskontor med tjänsteperson i varje kommun.
  2. Avstånden till vård och omsorg – idag får en fjällbo ta ledigt från jobbet ifall hen ska åka med sitt barn till tandläkaren, och vad får du i reseersättning? 10 kr högst. Istället för att sätta en tandläkarbuss någon vecka om året i varje fjälldal och beta av behoven.Trots vällovliga ord om brukar- och medborgardialoger och demokratiutveckling finns andra parametrar som bidrar till avstånden och det är, i ett stort län med åtminstone Norr- och Västerbottens geografi, kustcentreringen. Om dialoger hålls 20 mil t o r bort, vem har möjlighet att delta i dem?
  3. Digitala fora kommer att bli nödvändiga men kan aldrig ersätta diskussioner och möten IRL.Det går inte att jämföra ett Norrlands län med Skåne och Västra Götaland. Resande för deltagandet i demokratin (precis som upprätthållandet av våra barns tandhälsa, vår egen har för längesedan lagts åt sidan) blir ännu något som urholkar vår tid och vårt liv i den perifera glesbygden och som för den vettige och bemedlade leder antingen till flytt eller entreprenörskap, vi hoppas på det sistnämnda.
  4. Vi behöver satsa på hållbara näringar i samspel och samarbete: rennäring, skogsbruk, jordbruk, fångst- och fiske, besöksnäring, elproduktion, förädlings- och återvinningsnäringar samt privat såväl som offentlig service. En högre grad av självförsörjning gällande livsmedel bör vara prioriterat.
  5. Vi behöver tillförlitliga vägar och kommunikationer dels för att gynna den mest tillväxtsbringande näringen, turismen, men också för vår egen mobilitet och säkerhet. Elektrifiera inlandsbanan och tvärbanorna om mer trafik ska gå där.
  6. Det historiska och pågående uttaget av naturresurser måste komma det lokala till del, utan att dessa återbäringar ska styra prioriteringar av nyetableringar av utvinningsindustrier då utvinning inte längre är det mest tillväxtbringande eller hållbara.

Det finns givetvis mer att lägga till listan. Oavsett om det blir en folkomröstning i frågan om Norrlands län, så måste det till en förändring av Norrlandspolitiken och åtminstone hoppas och tror jag att det kommer att vara avgörande för framtiden vad vi i glesbygden tycker och ger för synpunkter på indelningskommitténs förslag. Annars är det väl dags att omförhandla hela samhällskontraktet?

Bli först att kommentera

Remissvar på budgeten från Politiskt Alternativ

Av , , Bli först att kommentera 8

Politiskt Alternativs remissvar på budgeten 2017-19 hittar du här.

Enkelt sammanfattat hörsammar vi de behov som nämnderna har äskat men ser en ytterligare buffert nödvändig för Socialnämnden. Därtill vill vi tillgodose feriearbeten, fjällbusslinje fredagar och en bibehållen underhållsbudget på fastigheter vilket ger en aning högre ramar för Kommunstyrelsen. Eftersom nämndernas behov och ytterligare tilläggsanslag inte ryms inom den prognosticerade finansieringen skapar vi ett utrymme, dels genom inlösen pensionsrätter (motion från PA, ännu ej utredd effekt på ekonomin) och dels genom att överväga en skattehöjning om inte de så kallade ”välfärdsmiljonerna” om prel. ca. 10 miljoner kr utfaller.

Bli först att kommentera

”El-rabatten” och miljöanpassningens pris? (Ny)koloniala strömningar…

Av , , Bli först att kommentera 12

Nu har regeringen kommit fram till att de ”behåller rabatten” för el i (vissa kommuner) Norrland. En liten sänkning dock från 9,9 öre/KWh till 9,6 KWh. Men så otroligt glada vi blir! Vi blir så glada att kravet på naturresursåterbäring kanske tystnar (hoppas Hufvudstaden)?

Knappast. Vilhelmina kommun har beslutat att gå med Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner. Hoppas det på sikt kan leda till en reell återbäring och inte de småslantar som elrabatten innebär.

Jag skrev för några månader sedan ”Debatten om rabatten” att

//Det är mot bakgrund av de % vi i norr kan få på elskatten vi köper (enligt utredningen 700 miljoner) istället för de 6 miljarder i fastighetsskatt från vattenkraftanläggningar som vi bör se denna regeringens ”förläning”. Pengar som kunde fördelas dels mellan kraftproducerande, utbyggnadsdrabbade och närliggande kommuner och regioner, dels in i skatteutjämningssystemet. Att få behålla ”rabatten” – i en tid då vi uppmanas att spara el och energi, blir ett hån och ett slag i ansiktet på de glesbygdskommuner som inte fått ”rabatten”.

De koloniala ringarna på vattnet sprider sig från huvudstad till bottenviksregionerna. Tillväxtområden skrapar smulorna ur EU-kakan genom att utnyttja hela regionen och i synnerhet inlandets och fjällbygdernas Sparsely Populated Areas-värden eftersom dessa städer (Umeå) själva har täthet så det förslår. Rinner inte värdena söderut, så rinner de till kusten. Kvar står de självbestämmande kraftkommunerna med oerhörda underskott, med växande åldrande befolkning och utflyttande ungdomar och arbetsföra. Skaffa en utbildning och dra (till oss), verkar vara budskapet från kusten och Sverige. Då slipper du en nettomedelinkomst mindre per år som din höga kommunalskatt innebär.

I elskattutredningen står att läsa att Riksdagen under våren 2015 antog riktlinjer för skattepolitiken som kan sammanfattas: ”Skattepolitiken ska vid sidan om att säkra goda och stabila skatteintäkter även skapa förutsättningar för en hållbar tillväxt och hög sysselsättning, ett rättvist fördelat välstånd samt bidra till ett miljömässigt och socialt hållbart samhälle.”

För att leva upp till dessa ansatser är det dags att rekonstruera skattesystemet med sikte på kompensation för gångna decenniers exploatering och avveckling, för framtida lika villkor för landets kommuner och regioner. Det är också på allvar dags för en utredning om lokal återbäring av värden från naturresursexploateringar.//

När sedan Elbolagen fått sin skrämselhicka nedklunkad (se Hav & Vatten 1/2016 sid 24 ff) kring miljöanpassningen av vattenkraften (som vattenverksamhetsutredningen bl.a. föreslog) verkar det som att bara de får pressa de norrländska högproducerande älvarna litet till, ja, då kan de gå med på att miljöanpassa några vattendrag i Sydsverige.

De efterlängtade miljö- och kulturanpassningarna av vattendragen får inte ske med destruktiv kolonial korttidsreglering av älvarna i norr. Det är inte bara en historisk miljöskuld som ska betalas åter, det är också en samhällsskuld eftersom miljö och samhälle är sammantvinnade. Alltså: Istället för återbäring blir det el-rabatt, istället för miljöanpassning hotar än mer förstörelse av vattenmiljöerna genom korttidsreglering.

Bli först att kommentera

Politikstatistik Vilhelmina – kommunstyrelsen visiteras

Av , , 4 kommentarer 22

Sedan första kommunstyrelsemötet inom den nya mandatperioden, 25 november 2014 till 26 januari 2016, har 7 ordinarie och 4 extra kommunstyrelsesammanträden avlöpt. Under dessa 11 sammanträden har 324 ärenden avhandlats.

I denna text vill jag belysa yrkanden som har framförts i KS som har avvikit från arbetsutskottets föreslagna beslut eller majoritetens förslag i de fall detta ändrats eller presenterats vid sittande bord. Huruvida partierna agerat i Au är alltså inte föremål för denna undersökning.

Inalles gäller dessa ”avvikande” yrkanden 38 ärenden. Av de avvikande 42 yrkandena står PA för 27 st; C för 8 st; KD 5 st; M 1 st och BB 1 st. Majoriteten har bifallit 6 av dessa 42 yrkanden. Högst bifallsgrad (från majoriteten) har M och BB som båda har gjort ett avvikande yrkande som också bifölls, sedan kommer KD med 2 bifall på 5 yrkanden, därefter C med 2 bifall på 8 yrkanden, sist är PA med ett bifall på 27 yrkanden.Av dessa bifall ser jag bifallen till M, C och PA som av mer ”principiell” karaktär, det rörde sig om: Nedläggning av Latikbergs skola (M); Att inte inge yttrande i fråga om ansvarsfriheten (C); Att möjliggöra dag- och veckopendling inom ramen för kollektivtrafikplanen (PA).

Vid varje sammanträde utgör upprop och delgivningar 2 ärenden på listan som inte kan yrkas något i, vilket gör att 22 ärenden går bort från 324. Kvar står 302 ärenden i KS sedan 25 november 2014. PA:s 27 yrkanden i 302 ärenden utgör ungefär 9 %.

Vad handlar då dessa 27 yrkanden om, som PA står för? Är det, som skrivits i partipolitiska utspel, att ”konsekvent förhala och förhindra besluten”? En belysning krävs av frågornas karaktär.

Kanske ”förhalning” handlar om att återremittera ärenden för djupare beredning? Det har PA yrkat i 2 av 302 ärenden.

Att inte inge ett upprättat yttrande, har PA yrkat på 2 gånger. Den ena gången handlade det om yttrande i fråga om överklagande Bengt Bergstens inval i KS och KS-Au. Ganska givet att PA agerar då. C och KD avstod från att delta i beslutet.

”Förhindra ett beslut” – är det att yrka på ett eget budgetförslag? Det har PA yrkat 4 gånger, C har gjort detsamma gällande alliansens budget 2015 med bifall från KD och M, vid 2 tillfällen.

I frågan om Latikbergs skola har PA yrkat 3 gånger, först 2 gånger att skolan skulle vara kvar som F-6. (Vilket även C och KD gjorde 2 gånger men med annan finansiering), därefter yrkade PA på att nödvändig investering om 240 tkr skulle göras (bifall från C & BB medan KD och M röstade för nedläggning)

En viktig fråga för PA är kollektivtrafiken, i dessa frågor har PA yrkat 2 gånger.

I frågan om fördelning av stöd till kommuner och landsting har PA yrkat 2 gånger, dels en fördelning där integrationspengar inte används till hyra för centrumhuset, dels att biblioteket – som gör ett stort integrationsarbete – ska få sina efterfrågade investeringsmedel i detta avseende.

PA har yrkat att socialnämnden ska få tilläggsanslag på grund av det ofinansierade korttidsboendet Svalan, är det att ”konsekvent förhala och förhindra beslut”? Tja, det beror på vad den övergripande idén är hos majoriteten och de som ställer sig bakom majoriteten.

Hittills har 16 av PA:s yrkanden getts ett sammanhang. De övriga yrkandena rör frågor som fastighetsköp eller -försäljning, delegation, delat representantskap (en egen väckt fråga), avgifter, ett bygdemedelsärende, naturreservatsbildning, den egna motionen om medlemskap i Föreningen Sveriges vattenkraftskommuner, inlösen pensionsrätter, trygghetsboende, samt att upphäva rivningsbeslut innan en fastighet tas i anspråk.

Återkopplat till påståendet ”konsekvent förhala och förhindra beslut” måste ordet ”konsekvent” ses som felaktigt, beaktat siffran 9 % yrkanden mot ärendeantalet. Snarare borde ”konsekvent” ligga på minst 90 %. Även i jämförelse med betydligt lägre siffror för övriga partier utgör 9 % egna yrkanden inte ett ”konsekvent förhalande och förhindrande av beslut”. I de ärenden där PA yrkat på återremiss har yrkandet varit välgrundat då vi ansett beredningen var otillräcklig. I 273 ärenden har vi emellertid ställt oss bakom besluten.

De egna yrkandena är också markeringar som PA gör när politiken förflyttar sig från vad vi inom PA anser godtagbart. Vilket också måste ses mot bakgrund av att PA inte sitter i arbetsutskottet, ett arbetsutskott som bygger på en valteknisk samverkan inom majoriteten som föll för en vecka sedan. Oppositionens valtekniska samverkan Framtid Vilhelmina har istället förstärkts med ett mandat.

Det här var ett försök att sammanställa de ställningstaganden som går att utläsa ur protokollen från KS, men som helhet inte alltid kommer till väljarnas och allmänhetens kännedom.

4 kommentarer

Vem ska städa efter gruvan?

Av , , 2 kommentarer 12

Riksrevisionens färska rapport om Gruvavfall – ekonomiska risker för staten (RIR 2015:20) är en intressant läsning. Den visar bland annat att mängden avfall från gruvor ökar och att det fortfarande finns svårigheter att fastställa ekonomiska säkerheter, även om förutsättningarna har förbättrats.

Eftersom miljökonsekvenserna av en gruva inte är begränsad i tid, är ofta de 30 år efter nedläggning som sätts för att täcka efterkontroller inte tillräckliga. Underhållsåtgärder för nedlagda gruvor kan behövas långt längre än så, beroende på vilken slags gruva och vilken malm (oxidisk eller sulfidisk) det handlar om (den sulfidiska ger upphov till mest miljöproblem). Dessutom klassas endast en liten del av avfallet som farligt, vilket hittills har skuggat över avfall som gråberg och anrikningssand vilket kan bli farligt (producera surt och metallhaltigt lakvatten) vid exponering för luft. I flertalet tillstånd för gruvverksamhet har inte efterbehandlingen säkrats innan tillstånd beviljats. Tillsynsmyndigheterna måste också bevaka de ekonomiska säkerheterna som avsatts för efterbehandling, vilket är resurskrävande.

Utredningen visar också att det inte finns full kostnadstäckning för den miljötillsyn som utförs av länsstyrelser. Tillsynen ska finansieras av de avgifter gruvbolagen betalar in till statskassan, i år saknas 3,7 miljoner. Sedan 2015 har riksdagen höjt dessa avgifter med 50 % men det är ännu oklart vilken effekt det får.

Staten har haft och kommer att ha stora utgifter för efterbehandling av nedlagda gruvor (På 1910-talet fanns ca 500 gruvor enligt den tidens definition på gruva, idag ca. 15 aktiva metallgruvor). Det som behövs tydliggöras är att behovet av kontroller och åtgärder efter avslutad efterbehandling kan i många fall kvarstå för all framtid! Adakgruvan nämns som ett exempel på detta. Vem ska betala? Skattebetalarna, ja, men främst naturen och våra efterkommande. Förutom de gruvor som är aktiva i dag har tillsynsmyndigheter identifierat 300 andra områden med avslutade eller övergivna avfallsanläggningar som utgör eller kan utgöra allvarlig risk för människors hälsa och för miljön. Huvuddelen av dessa hänförs till gruvverksamhet. Länsstyrelsen prioriterar tillsyn av gruvverksamhet men kostnadstäckningen fallerar som sagt och riksdagen har nu höjt tillsynsavgifterna gentemot bolagen. Däremot finns ingen finansiering för tillsyn av verksamheter som idag står utan utövare, vilket är skrämmande.

Exemplen med Blaiken och Svärtträsk lyfts fram när det gäller efterbehandlingen. Två förhållandevis små sulfidmalmsgruvor med kort drift men med stora inverkningar på miljön. Vattenreningen vid båda gruvorna och efterbehandling vid främst Svärtträsk kommer att uppgå till cirka 128 miljoner kronor under perioden 2012–2018. Utöver det bedöms den preliminära kostnaden för efterbehandling i Blaiken ligga mellan 155–255 miljoner kronor.

Riksrevisionens rekommendationer till regeringen är välkomna, striktare riktlinjer för miljö och ekonomisk säkerhet och utredningen avslutar med att framhålla att ”en lönsam gruvverksamhet förutsätter att fyndigheten kan bära även kostnader för avfallshantering och efterbehandling av området. Detta prövas idag inte i samband med Bergsstatens prövning av ansökan om bearbetningskoncession.”

Det intressanta är att en näring så länge har fått undgå eller befriats från Polluter Pays Principle som går ut på att den som driver en miljöfarlig verksamhet också ska stå för kostnaden för vad verksamhetens förorening orsakar och föroreningens undanröjande. Det visar kanske mest på att miljöbalken kan vara tandlös (vilket kommer bli fallet med särskild vattenverksamhet om den faller helt under MB).

Läs utredningen: http://www.riksrevisionen.se/PageFiles/23135/RiR_2015_20_Gruvavfall_anpassad.pdf

 

2 kommentarer

Debatten om ”rabatten”

Av , , Bli först att kommentera 23

Utifrån ett huvudstadscentrerat, svenskt perspektiv har exploateringen av Norrland och Sápmi klätts i olika kostymer alltsedan ”bergverksprivilegier”, ”lappmarksfriheter” och än tidigare ”laxfiskeprivilegier”. Sedan slutet av 1800-talet har avvittring, gruvetablering och vattenkraft hört till de begrepp som många inlands- och fjällbor associerar med statlig konfiskation och utsugning av Norrland, fastän det har förklätts med namn som ”modernisering” och ”utveckling”.

Det senaste exemplet visar reaktionen på en statlig utredning som föreslår en kraftig ökning av elskatten för Norrland, SOU 2015:87 http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/2015/10/sou-201587/  Utredningen har funnit att den skatt som varit lägre för en del norrländska områden sedan 1981 inte är förenlig med EU-regler. Dessutom skulle detta innebära 700 miljoner kr extra inkomster till staten. Mycket snart annonserade regeringen att ”rabatten” på elskatten inte kommer att tas bort. Regeringen går emot sin utredare och söker vägar att kringgå EU-regler. http://www.svt.se/nyheter/ekonomi/regeringen-trotsar-eu-om-elskatt-i-norr

”Rabatten” – ännu en omskrivning av verkligheten eller åtgärd för att dämpa protester och styra undan rättmätigare politik. 1981 infördes reducerad elskatt på grundval av att Norrland hade högre uppvärmningspriser. Det baserades på en uppfattning om att många värmde upp sina hus med el men också ett större behov av belysning under den mörkare delen av året. Idag, då energi- och miljöpolitiken strävar mot ett annat håll, att reducera el och energianvändningen – vad ska vi norrlänningar med en rabatt till? För en nyanserad syn kring frågan som ändå uppvisar brister i rättviseaspekterna ur ett vidare, historiskt perspektiv se Kjell Anderssons blogg på Svebios bioenergiblogg: https://www.svebio.se/english/node/6757

Debatten om rabatten och dess vara eller inte vara måste ses mot bakgrund av andra strider. Några år efter elskattreduktionens införande stoppades ett förslag, SOU 1989:55, om återbäring av vattenkraftens värden till lokalsamhällena i en större omfattning än de så kallade bygdeavgiftsmedlen. Därefter har ett långt och träget arbete inom och mellan partier följt för att få igenom ett förslag eller åtminstone en utredning om naturresursåterbäring till lokalsamhällena. Föreningar och organisationer över partigränserna som Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner och Hela Sverige ska Leva arbetar också med denna fråga.

Mot bakgrund av en levande debatt, Centerpartiet beslutade om detta på sin stämma 30/9 och Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna är också tämligen samlade i frågan. Inom moderaterna och socialdemokraterna har enskilda ledamöter med geografisk förankring i de drabbade områdena, också motionerat i frågan. Men gång efter annan stött på motstånd högre upp i partiorganisationerna.

Inte konstigt att regeringen lovat att behålla ”rabatten” som i likhet med bygdemedlen (som var hotade efter 2014 års förslag till nya vattenlagsregler) utgör spottstyvrar i förhållande till vad en återbäring enlig en norsk modell kan ge. Men det handlar här inte bara om pengar. Utan det handlar om rättviseperspektivet, om dessa värdens ursprung och de pågående effekterna av dess utvinning. Och det handlar om att ge kraftkommunerna och dess omnejder och regioner (som givetvis också dras ned i malströmmen av avveckling efter anläggningstiden) upprättelse. Kommuner som under ett halvt sekel diskursivt konstruerats av huvudstäder och andra tillväxtregioner, som bidragstagande inom ramen för det kommunala skatteutjämningssystemet. Med ett återbäringssystem skulle dessa kraftkommuner bli självständiga aktörer på en elmarknad, de skulle tillförsäkras andel av den fastighetsskatt som var ett av kommunernas motivering till att dammarna och kraftverken en gång byggdes, innan skattesystemet förändrades och teknikutvecklingen tog sådana språng att alla löften om intäkter och sysselsättning allteftersom svek. Ingen behövde längre ha daglig tillsyn vid varje verk.

Skattesystemet förändrades i ett första led 1955 med den kommunala garantiskattens borttagande och sedan 1988 då den sista garantibeskattningen för industrienheter slopades. Då hade redan en process inletts för att göra fastighetsskatten statlig för att finansiera EU-medlemskapet, se Hans Månssons rapport, 2015 s 16, http://www.ief.se/wp-content/uploads/2015/10/%C3%85terf%C3%B6ring-till-bygden.pdf  

Det är mot bakgrund av de % vi i norr kan få på elskatten vi köper (enligt utredningen 700 miljoner) istället för de 6 miljarder i fastighetsskatt från vattenkraftanläggningar som vi bör se denna regeringens ”förläning”. Pengar som kunde fördelas dels mellan kraftproducerande, utbyggnadsdrabbade och närliggande kommuner och regioner, dels in i skatteutjämningssystemet. Att få behålla ”rabatten” – i en tid då vi uppmanas att spara el och energi, blir ett hån och ett slag i ansiktet på de glesbygdskommuner som inte fått ”rabatten”.

De koloniala ringarna på vattnet sprider sig från huvudstad till bottenviksregionerna. Tillväxtområden skrapar smulorna ur EU-kakan genom att utnyttja hela regionen och i synnerhet inlandets och fjällbygdernas Sparsely Populated Areas-värden eftersom dessa städer (Umeå) själva har täthet så det förslår. Rinner inte värdena söderut, så rinner de till kusten. Kvar står de självbestämmande kraftkommunerna med oerhörda underskott, med växande åldrande befolkning och utflyttande ungdomar och arbetsföra. Skaffa en utbildning och dra (till oss), verkar vara budskapet från kusten och Sverige. Då slipper du en nettomedelinkomst mindre per år som din höga kommunalskatt innebär.

I elskattutredningen står att läsa att Riksdagen under våren 2015 antog riktlinjer för skattepolitiken som kan sammanfattas: ”Skattepolitiken ska vid sidan om att säkra goda och stabila skatteintäkter även skapa förutsättningar för en hållbar tillväxt och hög sysselsättning, ett rättvist fördelat välstånd samt bidra till ett miljömässigt och socialt hållbart samhälle.”

För att leva upp till dessa ansatser är det dags att rekonstruera skattesystemet med sikte på kompensation för gångna decenniers exploatering och avveckling, för framtida lika villkor för landets kommuner och regioner. Det är också på allvar dags för en utredning om lokal återbäring av värden från naturresursexploateringar.

Bli först att kommentera