Den nya näringsministern uttalade raskt efter sitt tillträde att ”Det är inte så att vi tar lätt på miljöfrågor, men ja, vi älskar gruvor i Socialdemokraterna”. Vad som avsågs var frågan om regeringens beslut om gruvan i Gallók. Hotet mot naturen och samiska rättigheter uppmärksammades av Miljöpartiet, som ju lämnat regeringen.

Hoppas att denne minister inser att han representerar ett parti som omsluter både miljövänner och samer. Inte minst vice ordförande i SSU Västerbotten gav uttryck för detta i tidningen ETC. Jag känner ändå en tillförsikt när jag ser att återväxten i landets största parti S, utgörs av flera kloka personer som har god kännedom om samiska rättigheter och renskötselns behov.

Inte minst har Socialdemokraterna i Vilhelmina tagit ställning mot ny gruva i Stekenjokk med tanke på renskötseln och den ömtåliga miljön.

Stor eloge till dem!

Tyvärr drev dåvarande koalitionen med Centerpartiet i spetsen igenom sitt yttrande som sa varken bu eller bä, fast mest ändå välkommen till Vilhelmina mineral.

Så nej, ”Kålle” – alla socialdemokrater ”älskar” inte gruvor.

Och varför ens säga ”älska” – det hade väl räckt med ”gilla” eller ”tycker det är positivt med…”.

Nåväl, om en socialdemokratisk enpartiregering driver igenom en gruva i Gallók mot bakgrund av Fosen-domen – som bedömts olaglig då vindkraftindustriområdet ödelägger renskötseln för Sør-Fosen sijte och Nord-Fosen siida – spår jag att valrörelsen kan bli ganska tuff för S eftersom en gruva i Gallók ödelägger renskötseln för Jåhkågasska tjiellde med spridningseffekter för de omkringliggande samebyarna.

Forskare har redan uppmärksammat och kommenterat det förhållande som följer den gröna omställningen och den gröna nya given (Green New Deal): att den fördjupar koloniala strukturer gentemot områden och grupper som inte har haft eller ens nu ges inflytande i politikutformningen.

I forskningen kallas det Green Sacrifice Zones, eller om vi försöker en översättning: gröna offerzoner. Begreppet ”sacrifice zones” användes ursprungligen för områden som blivit kontaminerade som en följd av uranutvinning och uranhantering i utvecklandet av kärnvapen under kalla kriget och har numera börjat användas för samhällen som lever i nära anslutning till industrier med kemiska utsläpp, vars områden bokstavligen har offrats för industrins och bolagens vinning. Idag ser forskare (som bl.a. Zografos & Robbins 2020 och Scott & Smith 2017 ) att denna idé – att offra ett särskilt område eller ekologi – har stark bäring på de aktiviteter som sker i dag när det gäller den gröna omställningen: de utvinningar, transporter, installationer, verksamhetslösningar som ska bära fram koldioxidminimeringen i samhället samt efterbehandlingen av det uppkomna materiella avfallet.

Att den gröna energins politiska ekonomi innehåller sina egna offerzoner har länge varit en erfarenhet i Sápmi med över hundra år av storskalig industrialisering av skogsbruk, gruvor och vattenkraft. Och flera sekler av kolonisering. Slagordet ”Framtidslandet” ekar för tredje gången över skog, myr och fjäll, denna gång svept i gröna toner. Men den rättvisa omställningen och hur vi ska nå dit är sällan vare sig på politikernas eller företagsledarnas bord.

Olika politiska inriktningar föreslår olika lösningar, partier till vänster vill att staten tar ett ökat ansvar. Det är bra eftersom kapitalets logik piskar lönsamheten i sin jakt till botten för arbetarna. Det visar sig inte minst i skandalerna kring byggandet av batterifabriken i Skellefteå.

Men om staten ska ta ökat ansvar är ändå mitt råd: lär av historien! Och samtiden. Historiens lärdom har inte visat sig ännu med tanke på vattenverksamhetsutredningen, vindkraftutredning och kritiska mineraler och metaller-utredningen.

Ett slående exempel är den vindkraftutredning som nyligen varit ute på remiss. Eftersom beställaren, det vill säga regeringen, såg frågan om (borttagandet av) kommunal tillstyrkan och eventuellt ersättningar/återbäring till lokalsamhällen som huvudfokus involverades förvånansvärt nog inte samiska företrädare i samtalsprocessen under utredningen. Däremot de vanliga aktörerna. Endast som remissinstans till det färdiga betänkandet fick tre samiska organisationer möjlighet att yttra sig. De som haft möjlighet att svara i tid kritiserade detta förfarande hårt och de lyfte även det faktum att kommunerna i många fall saknar kännedom om inverkan på samiska rättigheter och för renskötseln. Att som förslaget närmast förutsätter: att endast utgå från den kommunala översiktsplanen, innebär en betydande risk för renskötseln, då renskötselns områdesanvändning och dess funktionella samband inte framgår i kommunens planer. Systemet för ekonomisk ersättning kan ytterligare pressa samebyar eftersom det kan leda till att lokalsamhället ändrar inställningen till vindkraft och det uppstår krav vilket riskerar att motsättningar uppstår eller ökar. Det är här bosättarkolonialismen visar sitt ansikte.

Alltså – ett förslag som från vindkraftnäringens och majoritetsbefolkningens synvinkel kan uppfattas som positivt (gällande ersättning åtminstone) visar sig bygga på att en grupp återigen har förpassats till inflytelsemässig skuggsida och deras röster, deras områden och ekologi riskerar nu att offras. Igen.

Historiskt sett har statligt tillsatta Norrlandskommittéer (1910-tal och 1940-tal) uppmuntrat till exploateringar av naturresurser och förespråkat ekonomisk återbäring eller statlig närvaro/utlokalisering som ”betalning” för naturresursuttagen. Är det inte dags för förslag som faktiskt ser till behovet för Sápmi och Norrland? Förslag till stöd för likvärdig samhällsservice och inflytande. Inte på grund av att det ska industrialiseras och utvinnas i området – utan för att det bor människor här.

Omställningen måste få kosta om den ska vara rättvis: Skogen och skogsbruket är ett exempel. Här ska skogen rädda klimatet för sina ”ägares” plånböcker och för arbetarnas (i dagsläget fossildrivna fordon och stor del importerad personal) skull, när skogen är ett väsen, ett ekosystem med ett värde för alla människor och levande varelser. Staten behöver inse att skogsbruket måste närmast avstanna utom möjligen för kontinuitetsbruk av de nuvarande plantagerna. För vi har inte tiden att vänta 50–100 år på att de där två plantorna som tog det snart sista 200-åriga trädets plats ska göra det ”klimatjobb” som skogsindustrin har tvingat på dem. Istället behöver varje arbetstillfälle som anses försvinna på grund av skogen behöver skyddas, vilket är ett måste om vi ska klara koldioxidutsläppen och 1,5 graders-målet till 2030, ersättas med ett statligt finansierat arbete i samhällsservice-branschen. Samtidigt måste återvinningen av träråvara finslipas. Då kan vi (staten) få fram den rätta kostnaden på omställningen. 450 miljoner kostade friköp från skogsbruk av värdefull skog från en allmänning (med en majoritet av utbo-delägare). Nu letar de ny skog som de ska kunna ”skogsbruka”. Är det ironiskt? Är det rättvist? Det krävs nog en historisk studie för att ta reda på. Men det viktiga är ändå att skogen skyddas.

Varje arbetstillfälle i omställningen som lönedumpas måste upp till det som gäller lokalt (alltså i Sverige) så att alla kan ”konkurrera” om jobben. Den svenska omställningen ska inte byggas på gröntvättade blå-bruna koloniala strukturer utan den ska kosta vad den faktiskt kostar. Vi minns vilka som stoppade kollektivavtal i offentlig upphandling, jag tänker på partier som SD vilka idag förpackar sig som det ”nya” arbetarpartiet och verkar locka till sig arbetare på grund av det, sanningen är att de 2016 sänkte lagförslaget om att svenska kollektivavtal ska gälla i offentliga upphandlingar. Fast mer märkligt är det kanske att inte nya försök har gjorts lagstiftningsvägen. I Sverige borde kollektivavtal gälla alla arbetare som vistas på/i detta land. Att få besluta om det är vad som jag menar borde vara territorialrätt. Men den rätten måste ”någon” ha avsagt sig med EU. Medan andra EU-länder tillåts kränka sina minoriteter och alla andra som ultrahögern anser som avvikande. Helt utan åtgärd från EU. Beskatta den fria rörligheten. Ge skatten till länder som behöver bygga upp sina socialförsäkringar mot villkor på genomförande.

Undvik inlåsningseffekter: Kalkyler måste göras så att viss produktion inte springer alltför långt före tillgången av kritiska mineraler och metaller. Dessa material finns i en allt mindre andel av vad som grävs fram vilket innebär att större och större landområden måste tas i anspråk. Finns ens tillgången reellt tillgänglig utan omfattande ekocidbrott och brott mot mänskliga rättigheter? Förutom det ingrepp i naturen som görs så gräver vi därmed formligen bort marken under våra, nåja inte alla (#jatillvindkraftpasodermalm), utan under vissa offrade människors och djurs, fötter. Men snart kommer erosionskanten av gruvhålet också sluka fram till de beslutande.

Meanwhile, in Stockholm propagerar ”Den svenska gruvan” i tunnelbanan om ”vad vore fredagsmyset utan metaller och mineraler?” Och ”vad vore festen?” Koppar, Zink, Järn, Calcium, Neodym dansar omkring på bilderna som Monica Z:s skickliga drillande med atomer i Studsviksvalsen. I samma anda som skogsindustrin via ”Den svenska skogen” (ser ni likheten?) vilka också med hjälp mångfaldssymboliserande modeller ställer frågan: ”Visste du att man kan göra smink av trä?”. Hell no, jag ville bara ha litet fotosyntetiserande områden kvar. Men det är klart, en ska åtminstone vara gröntvättat pudrad när syret tar slut.

Och då kommer uttalanden som ”Vi älskar gruvor i Socialdemokraterna”. Det uttalandet får många att gruva sig. För är inte själva ordet gruva just oroande. Även om miljöpartiet till viss del har förespråkat en energipolitik som kräver mer av samiska landområden, dels genom vindkraft som påverkar i sig själv och dels att vindkraften kräver reglerkraft så att energisystemet (eller hellre bolagen) inte kan acceptera att göra nödvändiga miljöanpassningar av vattenkraften, så gör MP ändå ett tydligt ställningstagande då de kräver att urfolksrättigheter måste beaktas. Detta måste tas i beaktande. Men nu är Miljöpartiet ute ur regeringen. Jag gruvar mig för denna regerings beslut om Gallók.

Fem sametingspartier har gjort ett gemensamt uttalande angående grön omställning och exploateringar. De ser risken för en grön kolonialism då ytterligare exploateringar stressas fram med hjälp av ”gröna argument”. Vidare pekar de på att omställningen inte bara kan bygga på ökad produktion, ”behovet av ökad cirkulär ekonomi, minskad resursförbrukning, miljörisker, återvinning och resurshushållning” måste diskuteras mer och även genomföras. Det finns viktiga kunskaper som behöver tas tillvara ”därute”. Det är dags att involvera nu. Börja med att i utredningen för kritiska metaller och mineraler ge samiska företrädare/organisationer samma status som ”experter” som gruvnäringen har genom sin intresseorganisation i kommissionen som ser över rennäringslagen. Och se till att beakta de samiska remissinstansernas svar i vindkraftutredningen.

Annars riskerar Sápmi såväl som Norrland bli offrat på den gröna omställningens altare.

Imorgon är sista datum för att skicka in remissvar på En rättssäker vindkraftsprövning SOU 2021:53. Utredningen föreslår att ändra i bestämmelsen om den kommunala tillstyrkan, så att själva tillstyrkan eller lokaliseringsbesked som det nu heter, hamnar tidigare i processen.

En av de saker jag reflekterar över är när de drar upp linjerna för ”konsekvenser för enskilda och jämställdheten” bl.a. (s 162) då nämns män och kvinnor men ingenting nämns om den ojämställdhet vi troligen är intresserade av i glesbygd och inland, nämligen mellan stad och lands-/glesbygd. Konsekvenser för landsbygden var väl det som skulle införlivas i varje SOU efter Landsbygdsutredningen 2017?

Istället menar utredarna ”Om utredningens förslag leder till att mer vindkraft byggs så kan det innebära att antalet påverkade närboende ökar, men det är en fråga för dels den kommunala planeringen, dels för tillståndsprövningen, att avgöra var vindkraft kan tillåtas och i vilken utsträckning. Hur många närboende som berörs beror också mer på var vindkraft byggs än hur många verk som uppförs.” (s. 162)

Hur ska det kunna bli en reell fråga som kommunen kan hantera om de inte har möjlighet att ingripa i ett ärende i ett senare skede än vad som nu föreslås?

Jag var i kontakt med en av utredarna angående det för min forskning intressanta inslaget att de i sin utredning

”inte haft någon expertgrupp knuten till sig, utan har i stället haft möten med över fyrtio aktörer. Detta i syfte att inhämta information från så många olika intressenter som möjligt för att få en allsidig och riktig bild av såväl problem som möjliga lösningar. Utredningen har också träffat alla som bett om att få träffa utredningen, för att säkerställa att alla som velat bidra har kunnat göra det. Några aktörer har utredningen bedömt som särskilt viktiga för arbetet och har därför träffat vid fler än ett tillfälle. Det gäller Statens energimyndighet (Energimyndigheten), Naturvårdsverket, Svensk Vindenergi Ekonomisk Förening (Svensk Vindenergi), Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), Svenska naturskyddsföreningen (Naturskyddsföreningen), SmåKom och Energiföretagen Sverige.” (s. 24)

Det intressanta för mig var ifall utredningen bedömde att Sametinget eller Sámiid Riikkasearvi (Svenska samernas riksförbund SSR) och Renägarförbundet var aktörer som borde inkluderas eftersom vindkraftutbyggnad sker och planeras i hög utsträckning inom renskötselområdet. ”Rennäringen” omnämns ju på hela två ställen (!) i utredningen (sidan 123 och 161).

Jag fick svaret att de inte ”talat med samiska företrädare. Anledningen är att förslagen inte handlar om hur olika intressen ska vägas mot varandra eller hur olika värden och intressen ska vägas gentemot vindkraften. Dessa frågor hanteras idag och enligt förslag inom ramen för översiktsplaneringen respektive tillståndsprövningen. I betänkandet konstaterar utredningen att mer vindkraft kan påverka rennäringen negativt, men eftersom utredningen inte haft till syfte eller mål att öka utbyggnaden är den slutsatsen inte något som påverkar själva förslagen (min kursivering). Betänkandet handläggs nu av Miljödepartementet. Vid en remittering av betänkandet bör Samtinget, Svenska Samernas Riksförbund och Renägarförbundet vara remissinstanser.” (mejl 2021-07-09)

Det är ett mycket underligt svar i synnerhet då en rubrik i själva direktivet (s. 175) till utredningen heter: Behovet av en ökad vindkraftutbyggnad.

Och eftersom förslagen är underkastade det övergripande syftet om ökad vindkraftutbyggnad som också ska göras mer förutsägbar (för vissa) synes det märkligt att inte inkorporera fler aktörer som givetvis kommer att uppleva konsekvenser av förslagen i denna utredning.

Det hela började egentligen för flera år sedan då eleverna på Dikanäs (fjäll)skola skrev till kommunstyrelsen om trafiksäkerhet och övergångsställe vid Sagagården där de passerar varje dag på väg till matsalen. Deras önskan hörsammades inte.

Sedan 2018 har föräldrar till elever vid Dikanäs fjällskola och Fjällripans förskola arbetat med att få till trafiksäkerhetshöjande åtgärder i kring Sagagården i Dikanäs. Våren 2020 hade jag nöjet att få diskutera detta med en trafikhandläggare och en utredare på plats i Dikanäs. Under våren 2021 har trafikverket arbetat med en åtgärdsvalutredning för Dikanäs som fortsätter i höst. Jag har även kommunicerat med nuvarande KSO och kommunchef i detta ärende redan 2019, de har fått den skrivelse som jag skickade till Trafikverket 2018 med önskemål om bland annat hastighetsbegränsning, trottoar och övergångsställe.

Under denna sommar blev många av oss boende i Dikanäs förvånade över den gråfärg som såg ut att vara målad över 30-skylten som markerar sträckan utefter Sagavägen förbi Konsum och Sagagården. Jag kontaktade Trafikverket och fick svar att de dolt skylten eftersom det följer de lokala trafikföreskrifterna från kommunen, ett beslut om 30 km/h som gäller under skolans terminer, vardagar kl. 7-16.

Det här ansåg vi vara märkligt då denna skylt aldrig tidigare (åtminstone inte under mina 13 år) har täckts över. För dem som följer hastighetsbegränsningar har sådana skyltar ofta en skärpande effekt – oavsett vilken tid den gäller. Helt enkelt en trafiksäkerhetsförebyggande effekt. Nu skulle detta döljas. På en sträcka där fritidsverksamhet pågår hela sommaren. Att denna begränsning av hastighetsbegränsningen överhuvudtaget beslutats av kommunen är märklig då deras verksamheter, som har behov av den låga hastigheten, pågår året om.

Dikanäs bygdeförening och Vojmådalens intresseförening lämnade in en skrivelse till kommunstyrelsen med önskemål om att öppna ett ärende om hastighetsbegränsning i byn. Föreningarnas önskemål gällde bland annat att hela centrala byn (dess två leder, Dikanäsvägen och Matsdalsvägen som går förbi skolan) bör ha 30 km/h alla dagar, hela dagen, året om.

Min fråga är då:

Eftersom det är uppenbart att det ligger inom den kommunala kompetensen att besluta om hastighetsbegränsningar – hur kommer det sig att kommunstyrelsen den 7 september 2021 inte öppnade ett sådant ärende? Istället för att bemöta och även lägga den lokalt förankrade skrivelsen som bilaga till ärendet om begäran om underlag för infrastrukturåtgärder som Regionen efterfrågat så skickar kommunstyrelsen med ett förslag om trafikkameror i vissa byar, lovvärt men ändå en åtgärd som är ett av det dyraste som Trafikverket ska förväntas göra.

Tänker kommunen att Region Västerbotten och Trafikverket ska lyssna på kommunens önskemål om den dyraste åtgärden som finns att tillgå, när kommunen inte ens vill tillgodose föreningarnas önskemål om (det dessutom billigaste som kommunen kan göra, nämligen) hastighetsbegränsning genom byn?

Det demokratiska underskottet i Vilhelmina fortsätter. Även vid det extra insatta fullmäktige idag, som av oklar anledning hölls digitalt trots att till exempel Sametinget öppnades med fysiskt möte dagarna innan. Det digitala beslutsfattandet i Vilhelmina bär många spår av det som anses vara olagligt med digitala möten, det vill säga att inte alla ledamöter kan se varandra, att det alltjämt är problem med överföring av ljud. Istället för att ta itu med problemet som ju är organisatörens (kommunens och dess politiska majoritet) då de insisterar på digitala möten, blir istället enskilda ledamöter skuldbelagda för dålig uppkoppling. Liknar vuxenmobbing.

Troligen med anledning av demokratins jubelår 2021 läste KSO upp ett anförande om demokrati under detta KF-sammanträde.

De fina orden ekar tomma. Var är självmedvetandet och insikten i det egna agerandet?

C och S tog samtliga presidieposter i alla nämnder den 2 mars 2020 och idag hade de möjligheten att faktiskt välja in en från oppositionen som andre vice ordförande i Utbildningsnämnden. För att bryta denna sin exkluderande regim som går tvärtemot förtroendemannaberedningens principer. Men icke.

C och S har vidare under innevarande mandatperiod rivit upp fler av förtroendemannaberedningens beslut som 2018 i närmast konsensus bestämde att ersättare skulle få arvoden. Ett upprivande som drabbade främst V och M som inte hade några ordinarie ledamöter men ändå ingått i valteknisk samverkan som genom den nya majoriteten slogs sönder.

I samma ”demokratiska” anda tillsattes en ny förtroendemannaberedning där majoriteten satt sina högsta uppsatta, KSO och vice KSO, som ledamöter. Det har inte förekommit under de senaste rundorna (i princip handlar det om att de som sitter i ledande positioner kan mycket väl tänkas göra det även följande mandatperiod och får då möjlighet att bestämma sina egna arvoden, en olämplig situation). Undantaget har varit att KFs ordförande brukar fungera som ordförande i beredningen, där det snarare handlade om gedigen kunskap om förtroendemannaarbete på olika nivåer.

Vad som kommer att komma ut av denna förtroendemannaberedning riskerar att bli ytterligare stympning av demokratin med så kallade utskott istället för nämnder. En organisation som inte blir billigare men som majoriteten hoppas ska bli mer beslutseffektiv. Men enligt mitt synsätt kommer allt fler partier ställas utanför vilket kommer att resultera i fler återremisser i sista instans. Samt ett ökat missnöje. Alltså sämre beslutseffektivitet. Men: som dem bäddar får de ligga.

För övrigt anser jag att ordet ”förtroendemanna-” bör bytas mot ”förtroendevalda-” : för ett mer inkluderande språk.

Glöm aldrig hur ”miljövänlig” den ”förnybara” vattenkraften är.

Eller rättare – hur ”miljövänlig” den svenska miljöpolitiken tillåter den att vara.

Betydelsen av begrepp som ”miljövänlig” eller ”grön” beror på vilket perspektiv du tar. ”Förnybar” på så vis att kraften kommer ur vatten som förnyas genom regn och nederbörd, i ett kretslopp. Men vad händer när ådrorna som detta förnybara vatten färdas i blivit så påverkade att de i sig inte längre fungerar som ekosystem?

Det bryr sig inte den svenska miljöpolitiken om så länge vattenkraftens produktionsbortfall påverkas bortom den där gränsen de satte på 1,5 TWh. Om alla vattenkraftverk i Sverige skulle få minimitappning och fiskväg skulle produktionsbortfallet för vattenkraften bli 16 TWh. Då förstår ni vidden av de miljöproblem som den svenska vattenkraftsindustrin sopar undan. 94 % av bortfallet låg i de storskaliga vattenkraftverken (som vi vet till övervägande del är belägna i norr).

Jag blir fortfarande illamående när jag läser utdrag ur remissen om Nationell plan för omprövning av vattenkraften till moderna miljövillkor (se nedan, ett utklipp från sid 41).

//

//

För att tillskapa – ja, återställa – funktionella ekosystem behövs alltså miljöåtgärder. Miljöåtgärder leder till ”mycket stora produktionsförluster”. Viss miljö är tydligen helt naturligt för den svenska miljöpolitiken att offra. De miljöer som kommer att offras är ”KMV” (Kraftigt Modifierade Vattendrag) som också till största delen avser vattendragen i norr, det visas inte minst i listan över älvar och hur stort produktionsbortfall som anges i nationella strategin. De stora kraftproducerande älvarna i norr som Luleälven, Indalsälven och Ångermanälven får 1,1 %, 2 % respektive 0,1 % medan de mindre åarna i södra Sverige som Emån, Helge å och Viskan får hela 22,1 %, 21,5 % respektive 18 %.

Svensk miljöpolitik är alltså tyvärr långt ifrån helhetsinriktad. I skuggan av IPCCs klimatrapport, vilken jag inte läst än men kan tänka mig driver på mer kring vindkraft och vattenkraft för svensk miljöpolitiks vidkommande.

Så har äntligen en prejudicerande dom fallit om skolnedläggningar baserat på barnkonventionen. Det är oerhört glädjande!

Men det är inte för intet som jag ändå känner en viss törn i det landsbygds- och glesbygdshjärtat.

Skytteholmsskolan och Granbackaskolan ligger i Solna kommun och överklagan om nedläggningen av mellan- och högstadiet vid dessa skolor bedömdes av Förvaltningsrätten i Stockholm. Läs domen här.

Medan överklagan gällande nedläggningen av Malgovik och Nästansjö skolor bedömdes av Förvaltningsrätten i Umeå. Det gällde nedläggning av hela verksamheter. Men den förvaltningsrätten bedömde inte att de lagrum och de omständigheter som de överklagande hänvisade till vägde tyngre än kommunallagen eller förvaltningslagen. Alltså att ett fel hade begåtts då kommunfullmäktige beslutade lägga ner dessa båda skolor UTAN att redovisa vad som var barnets/barnens bästa (här menar jag, inklusive Förvaltningsrätten i Stockholm, att det inte duger att hänvisa till kommunens ekonomi). Samt utan att ens reflektera över vad eleverna och dess vårdnadshavare hade uttryckt för åsikter i frågan. Dessa aspekter var just det som fick förvaltningsrätten i Stockholm att upphäva beslutet om nedläggning/flytt av högstadiet i Skytteholmsskolan.

Ska det då bli bevisat att det är sämre rättssäkerhet i norra delen av landet? Eller gäller helt enkelt Barnkonventionen endast i landets södra, mer centrala delar sett ur ett centrum-periferiperspektiv?

Det blir väl till att fråga justitieministern.

I synnerhet då jag överklagade till Kammarrätten och fick avslag på följande mening (som ju direkt bekräftas i Förvaltningsrätten i Stockholms domskäl där de menar att detta har betydelse, barnets såväl som barnens bästa):

”Förvaltningsrätten gör tolkningen att beslutet inte bryter mot bestämmelser i Barnkonventionen och Skollagen mot bakgrund av prop. 2009/10 165 (s. 638) att detta inte gäller beslut för hela skolor men väl ”en grupp barn med avseende på bestämmelser om skolmiljön och framtagande av ordningsregler eller disciplinära åtgärder”. Förvaltningsrätten inleder också med ”Kravet på att visa att en bedömning av barnets bästa har gjorts gäller främst individuella beslut som rör enskilda barn” utan att betänka att detta beslut gäller enskilda barn, men flera stycken, som genom beslutet kommer att utsättas för (bl.a.) en mycket längre skoldag, en hastig inskolning och en organisationsförändring där skolans utemiljö och arbetsmiljö inte är anpassad till den åldersgrupp de befinner sig i. Huruvida ett beslut gäller 1 eller 100 barn borde inte ha någon rättslig inverkan eller vara ett alibi för lagstridighet, beslutet drabbar individen likafullt.”

”..står vid en strand, en strandlös strand”

Den samiske poeten Paulus Utsis diktstrofer från området kring Suorvadammen långt upp i Stora Luleälv passar även landskapet i sydsamiskt område.

Våajmoe är det samiska namnet på Vojmsjön med Vojmån sedan vikingatid eller tidig medeltid. Ursprunget till namnet Våajmoe kommer från Angelica archangelica eller fjällkvanne som heter faatnoe eller båaskoe på sydsamiska. Växtens frön följde älvens vatten och spred sig i Våajmoe-vuemie, Vojmådalgången och den sades ge människorna styrka i hjärtat och blodet. Ordet vaajmoe betyder hjärta på sydsamiska och ett liknande ord på finska – voima – betyder (bland annat) kraft. Tillsammans blir det hjärtekraft.

Runt Vojmsjön bodde många människor, ett exempel är den by – Norra Tresund – där min far föddes och där jag växte upp om somrarna och även var fastboende i fem år. När pappa ’vax opp’ på 1920- och 30-talet fanns det skola i byn och det talades också om att bygga en bro över sjumilasjön när bilar blev allt vanligare. Men så kom regleringen 1949. Och med den, den stora flyttningen som dokumentärfotografen Sune Jonsson har beskrivit i boken med samma namn. Det blev ingen bro där allmän väg idag slutar.

När jag bodde där på 1980-talet var det just i det gamla skolhuset som min farmor hade köpt från kommunen 1965. Det fanns, vad jag minns, åtta åretrunthushåll och vi var fyra barn som åkte taxi 2,5 mil till skolan i Storseleby och sedan postbuss 5 mil till högstadiet i Vilhelmina, två barn satt redan på bussen och det steg på två barn till efter vägen till Storsele. På måndagar och fredagar åkte dikanäsara’ tiomilavägen till och från högstadiet i Vilhelmina för helgen. Idag är två hushåll fastboende i Norra Tresund och förskola såväl som skola ligger i Vilhelmina tätort. Alla byskolorna är nedlagda i kommunen, som till ytan är lika stor som Halland och Blekinge tillsammans, men kvar finns två fjällskolor. Den ena är i Gäjka, Dikanäs. Där bor jag numera, i det före detta ålderdomshemmet som byggdes som ett samiskt ålderdomshem på 1930-talet. Fem mil nordväst om Norra Tresund.

Den nya omställningsindustrin sprider entusiasm bland många i norr, företrädesvis i kustremsan, där de nya faciliteterna – batterifabrik och fossilfri stålproduktion – till övervägande del kommer att lokaliseras. Men den kommande utvecklingen bär med sig en rättviseproblematik som bygger på en ingrodd centrum-periferirelation, vi kan kalla den regionalkolonial, mellan residensstäder vid kusten och inlandet med fjällområdet. En del ser inte att om vissa stora städer vid kusten nu ska dra till sig ännu mer, i form av människor (kanske inte från inlandet utan snarare söderifrån – vilket givetvis är positivt för norrlandskusten) och energi (som i nuläget till övervägande del kommer från inlandet) så är det likväl ingen garant för positiv utveckling för inlandet och glesbygden. Okej, okej, eventuellt blir regionen litet rikare så vi som bor i fjällen slipper gå till digitala barnmorskan i brådrasket utan får åka endast 18 mil istället för 30 (enkel väg). I stället ser de utflyttningen från inlandet som en mekanisk effekt av ett produktionssystem i omvandling. För att de tror att de som redan tidigare har flyttat eller som bor i områden med mer kritisk befolkningsmassa inte vill dela med sig för att andra i de glesare delarna ska få tillgång till samma nivå (egentligen någon form av nivå alls) av offentlig service.

Som om samhället – utom då några stockholmare som Irene Svenonius – inte skulle vilja något annat än en kapplöpning mot botten (fast i centraliseringens tecken)? Fast hon har rätt i att det inte är municipal darwinism som kommunerna ska ägna sig åt, där de stora kommunerna äter upp de mindre genom att de vägrar betala in i det kommunala utjämningssystemet. Det är snarare staten som bör ta större ansvar för den politik som skapat strukturomvandling på strukturomvandling där kraftkommuner genom skattepolitik och centralisering under decennier stöpts om till svagkommuner och självförsörjning bytts ut mot stadsstaten utan någon förankring i exempelvis mat- eller elproduktion. Omställning? Till vad? Från industrialisering till industrialisering.
Kejsarens nya (möjligen grönare) kläder.

På vårsidan trampar jag runt i resterna efter den gröna energin,
dess gråa bottenslam
vandrar på den ännu några veckor blottade gamla landsvägen,
innan regleringsdammen är fylld till den bredd
att badstranden försvinner in i gräset
där barndomsstigar gått vilse bland erosionen
och skattepolitikens hånflin: strandnära läge

Åsa Beckman skriver i DN (4/6) att nu har nog stockholmare skrattat färdigt åt norrlänningar. Frågan är om stockholmarna, när de är färdiga med norrlänningarna, ska få fortsätta att skratta åt inlands- och glesbygdsbon? Ty i inlandet byggs inga nya skolor utan byskolorna stängs till och med av hela-landet-ska-leva centerprat-ister. Använd hellre skattepengarna för ett eventuellt flyttbidrag från Stockholm till att reparera samhällsservice som monterats ner i inlandet, när älvarna är färdigdämda och sågarna är nedlagda finns fortfarande potential att odla sin trädgård, förädla råvaror och producera sina livsmedel. Då kan vi tala om rättvis (grön) omställning. Bryr sig, eller ens vet den allmänne ”norrlänningen” och Beckman om komplexiteten och avstånden i norr? För nog är det ganska långt från Prästmon i Västernorrlands län till batterifabriken i Skellefteå och fossilfria stålproduktionen i Boden och Gällivare i Norrbottens län.

”Nu vet ingen om planerna verkligen blir av – men vilken revansch det vore för den del av Sverige som plundrats på råvaror men alltid fått så minimalt tillbaka. Om den gröna omställningen kan vikta om landet och faktiskt förändra vad som anses som status och verklig rikedom så för ändå den här skitklimatkrisen med sig något lite, lite gott.” (DN 4/6)

Nej. Denna landsända ”som plundrats på råvaror” är nämligen inte bara är en fem mil bred kustremsa dit majoriteten av de nya faciliteternas arbetstillfällen lokaliseras. Istället borde landsändan hålla ihop för att motverka följderna av påbuden från högre ort under århundranden. Det vet de som migrerar med renarna från fjäll till skogs- och kustland och hinner passera flera koloniala gränsposter på vägen: odlingsgränsen, lappmarksgränsen. Själv är jag tjänstenomad mellan fjällbyn och Ubmejen universitähta – Umeå universitet. Ni vet väl att gränserna aldrig noteras på insidan eller baksidan av vägskylten? Som för att hålla oss ovetande? Om att vi nu passerar gränsen. Att gränsen är nådd. Nejdå. Informationen är till för den som kommer utifrån och ska in, precis som skyltar om vägarbeten bara fungerar åt ena hållet, berättar för den som kommer österifrån.

Men jag tror nog att de som finner ro i att några veckor om året vara i fjällen eller på andra glest befolkade ställen känner samma oro för samhällsservicen i glesbygden som vi som bor här. De vill kunna vara i sin stuga eller på de där turisthotellen med skidbackar och annat, som ju faktiskt existerar året runt, för vem ska annars tillgodose besökarna med den service som dem förväntar sig innan och när dem anländer?

Den gröna omställning(sindustrialisering)en har potential att gynna den nordliga delen av landet, men det kräver, som Jonas Bergström framhåller i Västerbottens Folkblad (21/4), överväganden kring vilka konflikter som redan nu är uppenbara kring fördelningen av service och inflytande inom landsändan, bland annat när det gäller varifrån den ”rena elen” kommer, för den kommer ju i sanning inte enbart från kustremsan. Och vem och vilka som påverkas av dess konsekvenser. Om inga ska få (kunna) bo kvar här med minimal eller kanske rättvis samhällsservice, där staten och andra anser sig ha rätt att äta ur malm, skog, vind- och vattenel, fiska, jaga småvilt och storvilt som älg – ska vi inlands- och glesbygdsbor säga stopp – här får du banne mig faktiskt vara skriven om du ska ta del av resurserna? Är det ens berättigat att kalla det för en del av samma land?

Eller är det här den så kallade u-landsdelen där du får skylla dig själv om du är född däri, och i synnerhet om du självmant flyttat dit: – Du borde vetat bättre att i Sverige här har vi inte geografisk rättvisa! Det är bara att flytta om det inte passar! Och betänk att det faktiskt finns dem som gjort det själva och anser att du också borde göra det! Hur djupt än dina kopplingar går till själva marken här. Så ska du veta att du får bära ditt hem i ditt hjärta, du behöver ju inte vara där. Jämt. Kanske på sommarn, eller vintern.

Är det kanske Sista Brevet från Råvarukolonin som staten – ja, kanske även Luleå, Umeå, Sundsvall, Gävle, Stockholm  – väntar på? Jag vill inte tro det.
Jag tror fortfarande på att den solidaritet som denna fjäll- och inlandsända visat mot kusten och södra delen av landet sedan åtminstone 1940- och 50-talet snart kan ge några positiva verkningar tillbaka. Och då talar vi i termer av att dagens glesbygdskommuner bekostat grundutbildning av hundratusentals utflyttade människor samt allt värde från utvunna naturresurser. Dessa områden är varken skräpytor (industrialismens junkyard) eller demokratiska skuggplatser – om inte majoriteten av svenskar och politiker fortsätter att skapa dem som sådana.

Om inte så, i slutet av det sista brevet från resurskolonin skulle det antingen kunna stå ”Nu flytt’ vi väl då” eller ”Ajöss och tacka gärna för fisken – för nu kastar vi loss”.

Nåväl, jag går omkring i resterna av vår sjö på våren,
med strandlösa stränder och ärren efter torvflottar
som lättat och seglat sin kos någon annanstans utefter denna långsträckta sjö.
Sälgrundet sticker upp och holmen som en gång var en höjd ner mot stranden
eroderar bort ännu en bit, innan vi får ihop
till erosionsskyddet som regleringsföretaget inte bekostar.

Det hänger på den enskilda människan häruppe, härute.
Det är alldeles säkert det.
Så har det alltid varit.
till och med hemkommunen säger
till fjällbyn i alla frågor: – det där klarar ni själva!
Men ändå ska vi vara del av det stora hela som heter samhälle.
Ja, när det stora hela behöver oss.

Analogi betyder liknelse. Liknelser användas ibland obetänksamt och bör kanske inte trådas vidare av andra. Under den tid jag följt Vilhelminapolitiken har det förekommit en del tråkiga exempel på liknelser och språkbruk av märkligt slag. Vi kan ta några: Remma upp, dragna svärd och nu senast gökunge(beteende) under måndagens fullmäktige. Gemensamt för dessa exempel är upphovspersonen. Och det är inte det jag tänker fästa uppmärksamhet vid, utan att uttalandet gav ”fri lejd” för andra att ge sig in i att ta liknelsen till rent absurda nivåer.

Gökunge använd symboliskt för parasiter. En fripassagerare eller ”boparasit”. Upphovspersonen och övriga användare (även på VK-blogg av vice KSO) måste mena att oppositionen, när de pratar om insyn, information och undermåligt ordnade underlag i den demokratiska beslutsprocessen, agerar som parasiter. Det är rent utsagt ovärdigt en debatt i ett kommunparlament. Och borde givetvis ha uppmärksammats av ordförande eller presidiet (om inte upphovspersonen satt i presidiet?) – vilket är en del av problemet som påtalades och som måste vara oerhört känsligt: att majoriteten sitter på alla ordförandeposter tillika med skattemedel hel- eller deltidsarvoderade funktioner i kommunpolitiken. Jag överlämnar till läsaren att göra de paralleller de vill.

Liknelsen gökunge florerade och det gick så långt att en S-ledamot tog liknelsen dit att tala om vad som skulle stoppas i halsen (på gökungarna). Vad vill denna ledamot tillika ordförande i Socialnämnden uppnå? Att vi som lyssnar på KFM ska bli kräkfärdiga? Uppförandekod? – obsolet.

Majoriteten pratade mycket om att vara positiva – att ge en positiv bild av Vilhelmina – men när det kommer till oppositionens kritik mot demokratin i kommunpolitiken i Vilhelmina, som framfördes på ett konstruktivt sätt under den inledande delen av den allmänpolitiska debatten av en F!-ledamot, då misstolkas inlägget som vore det någon som undanhöll något. Istället borde majoriteten ta fast i det positiva i att kunna utveckla något – det kan ju bara bli bättre i det avseendet (förhoppningsvis). Men inte just när det gäller demokratin som de styr över, verkar det som.

Det är och kommer att förbli en befogad fråga och ett demokratiunderskott i denna kommun hela mandatperioden angående de dubbla ordförandearvoderingarna och borttagandet av ersättararvoden som slår hårdast mot de partier som inte har ordinarie representation i nämnderna som V och M.

Vice ordförande i KS fick till och med ett något högre arvode i senaste förtroendemannaberedningen knutet till just informationsfunktionen. Och vi som satt i beredningen då vet exakt varför och vilka argument som framfördes (den diskussionen hade nog inte kunnat hållas om beredningen såg ut som den gör idag med ”topposterna” KSO och vice KSO som ledamöter i beredningen – vilket för övrigt är helt olämpligt, och har inte varit praxis förrän nu). De som har frågor om vad de inte visste att de inte visste ska tydligen ringa till Socialnämndens ordförande enligt henne själv i KFM. Jo tack, det har oppositionspolitiker i Vilhelmina hört förut. Kan du tänka dig vilket samtal det skulle bli?

– Hej, är det något som jag inte vet? Jag menar, är något som jag inte visste att jag inte vet som jag behöver veta?

Jag kan gott tänka mig att ordförandena i nämnderna har viktigare saker att lägga sin tid på än att prata i telefon med företrädare för 6 olika partier. Det är ju därför vi har systemet med att vice ordförandena ska ge information.

Jag minns att ett förslag och en motion från PA efter mars 2020 var att under den återstående tid som denna majoritet ska styra, utreda en rättvisare arvodering för oppositionen. Förslagsvis borde ordförandens arvode delas mellan ordförande och vice ordförande då de tillhör samma ”block” samt att den arvodering som nu tillfaller vice ordföranden på lämpligt sätt delas på de gruppledare för de partier som inte ingår i presidier som informerar sina respektive partier om det övergripande politiska arbetet. I nuläget gäller det 6 partier. Det skulle alltså inte bli fråga om en ökad kostnad för politiken, utan om en rättvisare fördelning av de medel som redan används. Men det ville givetvis inte majoriteten.

Att sedan komma och säga: ”är det bara arvodena man vill åt?” när oppositionen tar upp detta, riktar givetvis spegeln tillbaka. Är det bara vicearvodena S och C vill åt? Bedrövligt är bara förnamnet.

Majoriteten har alltså förvridit ett överenskommet system genom att C och S-majoriteten lade beslag på alla ordförande poster och nu med det för KFM i måndags nya argumentet:

1) att ”ni hade makten” och schabblade bort den och det bara var Centern ”som tog ansvar” – det vill säga gick ihop med S och lade ner byskolorna, troligast berodde det på att C varken litade på M som alltid var vacklande (av, kan man tycka, goda skäl då de inte fått någon ordinarie plats, vilket C inte ville ge – i sin tur av goda skäl, då just den företrädaren tidigare svikit alliansen…ja här har vi en never-endig-story av historiska politiska svek, typisk som det verkar för Vilhelmina kommun) och för att C inte ville bli beroende av SD i budgetfrågor.

2) att partier har fått förtroende i valet vilket ger mandat som vidare ger insyn och poster. Motfrågan är givetvis hur förtroendet för vissa partier är idag efter skolnedläggningar och samarbetsskifte. S gjorde för övrigt sitt sämsta val på länge 2018. Men visst, oppositionen består förvisso endast av nio mandat, 1 mandat mer än Centerpartiet och en tredjedel av fullmäktige.

3) att det ändå inte skulle gå att representera hela oppositionen. Jodå. När Centern, M och KD under förra mandatperioden satt på vice ordförandeposter representerade de knappast alla oppositionspartier, dvs PA och SD. Vad är skillnaden nu? Det var i formen av Alliansen, deras valsamverkan de erhöll posterna.

Nu finns en oppositions-samverkan som innefattar 3 partier. Och det förslaget lades fram vid presidievalet samt senare, motionen om att annars baka ihop viceordförandearvodet. Moderaterna och Vänsterpartiet har också lagt förslag om att minska arvodet på de hel- och deltidsarvoderade posterna. Inget hörsammas. Hur ska det gå i förtroendemannaberedningen där topposter sitter och utreder och lägger förslag kring bl.a. sina (förväntade) egna arvoden?

Vilken demokratihyllning från Vilhelminamajoriteten under detta år med demokratins 100-årsjubileum.

Det sista var ironi, om någon eventuellt kunde missuppfatta det.

Svenska kyrkan har nyligen sagt att de ska be samerna om ursäkt för de historiska oförrätter som kyrkan medverkat i. För att orden ska omsättas i handling borde kyrkans alla markområden i Sápmi utredas, hur har dessa kommit i kyrkans ägo?

Gudrun Norstedt har beskrivit i ett kapitel av vitboken om de historiska relationerna mellan svenska kyrkan och samerna (2016) hur prästborden – den mark som skulle ge prästen uppehälle lokalt och på vilken ofta en prästboställe byggdes – tog plats i det samiska landskapet alltsedan 1600-talets början. En del överlåtelser har i efterhand beskrivits som donationer, till exempel i Åsele där kyrkan kom till på 1640-talet. Det finns dokumenterat att åselesamerna hade påpekat i ett brev 1637 att vägen till Lycksele var för lång för dem och istället föreslog de Gulsele mot Junsele till. Enligt Christer Westerdahl  ska N.N. Gorik ha skänkt halva sitt skatteland, Åselelandet till prästbordet.

Men kvar dröjer givetvis problemen kring vem som skrev historien på den tiden då samer skulle tvångskristnas. Min förfader Christoffer Olofsson i Ångermannabyn blev instämd på Åseletinget 1669 och fick böta då han vägrat med sitt liv att lämna sin son till Skytteanska skolan i Lycksele. Där skulle samiska gossar skolas om till att bli kristendomens budbärare bland sitt eget folk. Sonen Adam Christoffersson sändes till skolan ändå och blev sedermera samisk tolk och klockare i Åsele, han tog upp det första samiska nybygget 1690 i området, vid Noret/Sörnoret och blev förfader till en namnkunnig prästsläkt, Öhrling.

Det skulle krävas en del källforskning för att utreda hur markövertag eller marköverlåtelser har skett i Saepmie och borde vara ett första steg i en försoningsprocess mellan kyrkan och samiska folket.

Den numera nedlagda skolan i Malgovik står på ett stycke land som fortfarande formellt sett tillhör Svenska kyrkan. Enligt Norstedt togs ett nybygge i anspråk till predikantboställe 1783 och nybyggaren fick istället Torvsele som låg under Åsele prästbord. Men vi vet att nybyggen togs upp på samiska skatteland och inget anges om att en skattelandsinnehavare fick någon ersättning för detta utan förutsattes troligen kunna fortsätta med sin näring parallellt som praxis var under denna tid, innan staten genom administrativa åtgärder hade förvandlat de samiska skattelanden till kronomark. Skattelandet torde vara Östra Malgomajlandet om vi förlitar oss på O. P. Pettersson. På det skogssamiska Östra Malgomajlandet bodde enligt husförhörslängden 1780-1786 Jon Larsson med hustrun Malin Thomasdotter och deras tre barn Brita, Lars och Maria samt drängen Pehr Sjulsson.

Här finns troligen flera försoningsprocesser att ta itu med. Södra Lapplands pastorat kunde kanske utreda marköverlåtelserna som ligger längre tillbaks i tiden när de väl sätter sig in i vad som hänt för hundra år sedan, hur marken som skolan med idrottshall kommit i kyrkans ägo – innan de släpper sin mark till Vilhelmina kommun som i sin tur tänker sälja den vidare till en privat aktör.

Vilhelmina kommun med dess S och C – majoritet har nämligen lagt ner skolan för ett år sedan och förvägrat byn och bygden att erhålla faciliteterna – idrottshallen och samlingslokalen som ligger i samma byggnad – för sin föreningsverksamhet. Till historien hör också det faktum att byn har byggt upp idrottshallen med egen arbetskraft som insats och med hjälp av bygdeavgiftsmedel. Det finns ett avtal (som har försvunnit/gallrats ut) om att kommunen ska stå för driften i all framtid. Det finns ca 900 människor i Malgoviks upptagningsområde. Nu tänker kommunstyret sälja hela skolfastigheten till en privat aktör till ett pris som oavsett nivå inte går att sätta i relation till det värde som bygden redan lagt ner i idrottshallen. Kommunen borde istället stå vid sitt löfte från förr att stå för driften av idrottshall och samlingslokal då de står för driften av ett ridhus på tätorten. Dela upp om och när kommunen får rådighet över fastigheten, dela upp den så att bygden får sin idrottshall och samlingslokal och överväg sedan att sälja resterande del. Se det som en början till en försoning med bygden.