Bengt Ericsson, journalist och författare till flera uppmärksammade böcker, har just kommit ut med boken Den härskande klassen – en bok om Sveriges härskande elit:

”Något har gått snett med vår svenska demokrati. Genom ett offentligt mångmiljardstöd – som de själva beslutar om – har partierna gjort sig ekonomiskt oberoende av sina medlemmar. Det har skapat en samförståndskultur, där de olika lägren nu har mer gemensamt med varandra än med de väljargrupper som de påstår sig företräda.

Den härskande klassen är en initierad och underhållande skildring av en politisk aristokrati med tillhörande privilegier. Rekryteringsbasen utgörs av de knappa tre procent av befolkningen som ännu tillhör ett parti och toppaktörerna har ofta en likartad profil. De har den ”rätta” bakgrunden, i stor utsträckning byggd på personliga släktband. De betraktar sig själva som yrkesproffs snarare än som valda till några förtroendeuppdrag. Och de har inte det minsta problem med att byta sida när den dagen kommer. Det har lett till rena svängdörren mellan partierna och pr-branschen. Går det verkligen att lita på sådana makthavare?”

För rätt många år sedan läste jag en bok av Anders Isaksson, journalist, författare m m.  Han var väl insatt  i den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen och kritiserade mycket av det  han såg. Han skrev Den politiska adeln – Politikens förvandling från uppdrag till yrke, en bok om den politiska makteliten som likt den gamla adeln skaffade sig toppositioner i samhället utan andra meriter än sin klasstillhörighet.

På senare tid har allt fler bloggare, krönikörer och skribenter skrivit om hur de politiska partierna i Sverige gradvis förvandlats från folkrörelser till exklusiva yrkesföreningar för den nya politiska yrkesklassen. Så här skriver t ex Lars Bern (http://antropocene.se/2015/february/blir-den-tysta-statskuppen-slutet-for-folkstyret.html):

”På femtio år har partierna gjort sig av med nästan alla sina medlemmar och verksamheten har gått över från medlemsavgifter till att finansieras med skattepengar. Konsekvensen av den här utvecklingen är att den tidigare folkligt förankrade idédebatt som formade partipolitiken har tystnat. De partiaktiva ser mest politiken som en enkel karriärväg till feta skattefinansierade maktpositioner. I den här miljön gäller det att minimera riskerna som skulle uppstå om man tillät vanligt folk att påverka politiken. De politiska adelsmännen har numer starkare gemensamma intressen över partigränserna att bevaka, än de intressen som är folkets.”

För ett par månader sedan skrev Lotta Gröning i en av sina krönikor i Expressen:

”Det här är en utveckling som pågått länge under decennier. Den har tagit sig uttryck i att den politiska makten slutit sig allt tätare samman och skaffat sig gräddfiler och egna privilegier.”

”Bristen på kompetens inom politikerkåren märks tydligt när det gäller landets utveckling och långsiktiga strategi. När kompetensen saknas kommer inte långsiktiga strategier. Politikeryrket har blivit en karriärstege som i första hand handlar om makt. Det innebär att en långsiktig politik handlar om att vinna nästa val. Det näst viktigaste målet är nästa budget.”

”Med Decemberöverenskommelsen har sju av riksdagspartierna tagit timeout. De rödgröna har fått sin efterlängtade makt och alliansen slickar såren. Det är bara SD som fortsätter suga upp allt missnöje och växer sig allt starkare.”

Hur länge ska vi, ”det sovande folket” (som Reinfeldt kallade oss i sin bok med samma namn), fortsätta att stillatigande se på när folkstyret sätts ur spel och landet nedmonteras?