Hans förra bok ”Det sovande folket”, har blivit ett samlarobjekt. Bara ett fåtal ex lär finnas kvar efter att Moderaterna/Reinfeldt försökt köpa upp alla ex för att bränna dem. I boken argumenterar Reinfeldt för att man ska överge den generella välfärdspolitiken i Sverige, genomföra kraftiga skattesänkningar och minska statens åtaganden även i fråga om till exempel utbildning, lagstiftning, kultur och medier. Enl Wikipedia skriver han bl a att ”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.” Men nu vet vi bättre.

Under Reinfeldts första mandatperiod utmanade han SD med invandringspolitik och diverse provokationer. Det gav SD vind i seglen. I 2010 års val dubblade SD sitt väljarstöd, kom in i Riksdagen och fick en vågmästarroll. Det underminerade Reinfeldts politiska plattform, försvårade hans maktambitioner och väckte hans ilska. Något år senare gick han till hård attack mot SD och avslöjade att uppgörelsen med Miljöpartiet (som förespråkade fri invandring) hade ingåtts för att straffa SD-väljare med ännu större invandring. Makten var viktigare än landet och samhällskontraktet.

I valet 2014 lockade SD väljare från breda väljargrupper och lyckades få 13 %. Förloraren Reinfeldt smet på valnatten från sitt ansvar och försvann ut i kulissen. Därifrån regisserade han decemberöverenskommelsen (DÖ) som innebar att 7-klövern kom överens om att göra våld på den etablerade svenska parlamentarismen och demokratin. För att åter straffa SD:s väljare reducerade han Alliansens medlemmar till DÖ-nickar och svek därigenom också alla alliansväljare.

I sin bok ”Knapptryckarkompaniet” skriver författaren Anne-Marie Pålsson, f d riksdagsledamot för moderaterna: ”Den makten som finns i riksdagen, den har kidnappats av partieliterna. Och där sitter då partiledaren, omgiven av en liten, liten krets, som styr hela agendan; som styr allting, i kraft av de maktmedel som partierna utrustats med.”

Under Reinfeldts regeringsperiod och regi exploderade Sverige av hat och motsättningar mellan olika befolkningsgrupper. Hans ledarskap avspeglas i SD:s ständigt växande popularitet. Om SD lyckas dubblera sitt väljarunderlag en tredje gång i nästa val blir de Riksdagens största parti, något de kan tacka Reinfeldt för. Partisekreterare Tomas Tobé säger nu att Reinfeldts linje att isolera SD ”var ett misstag”. Innebär det att M nu beslutat sig för att inte längre isolera SD?

Förortsbrottslighet och utanförskapsområden har ökat dramatiskt. Idag finns över femtio ”No Go” zoner som polisen inte gärna besöker av risk för att bli attackerade med stenar, brandbomber, handeldvapen och handgranater. Gängkriminaliteten ökar lavinartat med dagliga gängkrig med skjutvapen och upplopp. Malmö har blivit något av en krigszon och samhället klarar inte längre av att upprätthålla lag och ordning i hela landet. Rättsstaten tvingas retirera.

Den lilla utvalda kretsen runt Reinfeldt tycks ha saknat förmågan att inse att man inte hjälper dem som kommit hit på flykt undan krig och förföljelse genom att låta samhället falla sönder. Att tala om öppna hjärtan, när man som Reinfeldt splittrat samhället och skapat bittra hatiska motsättningar mellan landets medborgare, bidrog till hans fall och SD:s uppgång.

I Reinfeldts nyutgivna bok återkommer SD-temat; det är fel att betrakta SD som konkurrenter till de seriösa partierna. Sverigedemokrater är bara människor som är ”missnöjda med sina liv och de områden där de bor”. De är svaga människor som ”misstror alla med makt, såväl politiker som medierepresentanter”. De är ”avvikare” som inte känner ”samma tillit till andra människor, till samhällets institutioner och till det demokratiska systemet”.

Allt fler ifrågasätter nu Reinfeldts politiska och strategiska geni. Också inom moderaterna finns idag skilda uppfattningar om hans ’storhet’. Trots att han gör allt för att skönmåla och korrigera omvärldens bild av sig själv, är vi många som ser konsekvenserna av ”en naiv dåres migrationsuppgörelse med riksdagens tokigaste parti – Miljöpartiet” (Hans Li Engnell).

Nu tvingas även ’knapptryckarkompaniet’ med partisekreterare Tobé i spetsen ta avstånd från den naiva och generösa politik som lett fram till dagens ohållbara situation. De underkänner även den migrationspolitiska överenskommelse som Alliansen ingick med Miljöpartiet 2011. Denna plötsliga  omvändelse sker under galgen p g a svikande opinionssiffror snarare än av omsorg om Sverige. M säger sig nu se vad deras väljare har sett i flera år, d v s att det krävs en migrationspolitik som ligger mer i linje med övriga EU.

Hade katastrofen kunnat förhindras om det ’sovande’ svenska folket hade läst Reinfeldts första bok och insett att han menade allvar när han skrev om att förstöra välfärden? Idag börjar fler och fler fråga sig om han inte borde åtalas för att medvetet ha förstört Sverige med sin migrationspolitik.