I takt med att partiernas ideologier försvagats och politiken har blivit ett ’jobb’, har retorisk ’make-over’, coaching och mediaträning kommit att spela en allt större roll. Partierna ändrar sin retorik efter den vind som blåser bland väljarna och efter alla opinionsundersökningar som görs. De tvära politiska kast och 180-graders U-svängar vi bevittnat det senaste halvåret vittnar om detta. Och mycket mer av samma politiserade populism lär vi se innan nästa val.

För drygt en vecka sedan intervjuades Mp:s nyvalda språkrör Isabella Lövin och Gustaf Fridolin i Svt:s Agenda. Programledaren Anna Hedenmo försökte med stort tålamod men utan större framgång få svar på sina frågor. Både Fridolin och Lövin rabblade inlärda floskler och ramsor som inte svarade på de frågor Hedenmo ställde. Hur hon än vände och vred på frågan huruvida Mp och S redan i höstas gjort upp om Vattenfalls försäljning av sina tyska brunkolstillgångar vägrade språkrören ge ett rakt svar, d v s ja eller nej. Det blev en pinsam intervju och stämningen i studion försämrades märkbart ju längre intervjun pågick.

En annan politiker som i intervjuer ofta rabblar inlärda ramsor och luftpastejer är Anna Kindberg Batra. I intervjuer upprepar hon gång på gång svar som inte har med själva sakfrågan att göra. När intervjuaren påpekar att hennes svar inte är svar på den fråga som just ställts, ändrar hon bara ordföljden i det hon just sagt och rabblar det igen. Hur förtroendeingivande är det?

Inte heller Stefan Löfven kommer att gå till historien som en stor talare eller retoriker. Han misslyckas då och då t o m att hålla reda på de dokument där hans tal finns nedskrivna. Hur förtroendeingivande är en sådan politiker och statsminister?

Så här skrev Johan Hilton i en mycket tänkvärd debattartikel i DN 17/5:

 -Har någon hört någon svara på något i en partiledarutfrågning på sistone, alltså svara på riktigt? I stället en outsinlig flod av monologer om ingenting tills den tidspressade programledaren tvingas påannonsera nästa inslag. Personligen har jag svårt att bestämma mig för vad jag tycker mest illa om – den korkade arrogansen inför väljarna eller att politikerna på fullt allvar tror att de är listiga när de står och vevar retoriska läsefrukter från grundkurs 1A i medieträning.

Politik handlar om förtroende och retorik om konsten att övertyga, inte om att till varje pris undvika att tala om vad man står för. Vem kan känna förtroende eller låta sig övertygas av ’söndercoachade’ och medietränade taltrattar och partimegafoner? Vart har politiker med entusiasm och glöd som brinner för sina frågor tagit vägen? Hur kan det komma sig att Sverige har så få politiker värda att lyssna på? Varför är politiker så skräckslagna för att säga vad de tycker och tycka vad de säger, m a o att stå upp för sin politik? Nog måste vi kunna kräva att våra främsta politiska företrädare ska kunna möta väljare och journalister med annat än luftpastejer och inlärda ramsor. Den bristande respekt som dagens etablissemang visar för både demokratin och väljarna är oroväckande.

Man kan tycka vad man vill om den amerikanske presidentkandidaten Donald Trump, men med sin personliga, kaxiga stil, sin kritik av etablissemanget och sin förankring i verkligheten ser han idag ut att ha en chans att bli USA:s näste president. Vår politiska elit består i huvudsak av ängsliga kontrollerade politiker som saknar såväl erfarenhet av verkligheten som ledarskapsförmåga. De ser sina förtroendeuppdrag som tillsvidareanställningar och deras största ambition är att vinna nästa val för att trygga en fortsatt plats vid köttgrytorna. Då blir det viktigaste att snabbt kunna vända kappan efter vinden och att inte vara alltför tydlig med vad man står för. Ständig politisk ’make-over’ och politiska U-svängar blir allt vanligare.

Det är ingen hemlighet att nuvarande politiska etablissemang satsar många hundra miljoner på mediaträning till stor glädje för den snabbt växande gruppen av mediacoacher, retorikexperter etc. Det är heller ingen hemlighet att många i mediabranschen idag lämnat sina jobb för att istället mediaträna politiker. Mediafolket vet hur media fungerar och vad som fungerar i intervjuer, inte minst vad journalister klipper bort. De vet också hur man förpackar sitt budskap för att nå ut. Frågan är bara hur länge vi skattebetalare är villiga att betala för att bli manipulerade och förda bakom ljuset av denna omfattande och dyra ’make-over’.

Till skillnad från svenska politiker styrs Trump främst av sin energi, sin vilja, sin egen övertygelse, sin tro på sig själv, sin energi och sin annorlunda stil. Han har blivit framgångsrik just för att han är annorlunda, utmanar etablissemanget och säger vad han tycker, inte för att han är mediatränad, kontrollerad och ängslig för vad man ska tycka om honom.

Svenska politiker sneglar ofta på USA när det gäller politik och valkampanjer så när får vi en ’Trump light’ här? Det skulle vara uppfriskande. Inte minst vore det spännande att se hur våra kontrollerade, ängsliga och söndercoachade politiker skulle hantera en sådan kandidat.