Allsköns funderingar om politik

New age för socialdemokraterna

Av , , Bli först att kommentera 37

När socialdemokraternas nya partisekreterare Lena Rådström Baastad presenterade sig förra veckan sa hon:

-Jag är van att vinna val och det planerar jag att fortsätta göra i den här rollen. Förutom att jag kommer att vinna val så kommer jag även att syna Moderaternas politik, vilket i och för sig kommer att gå ganska fort.

Lena Rådström Baastad har lärt sig det politiska jobbet i SSU och är f d kommunalråd i Örebro. Sedan årsskiftet har hon dock gått från att vara heltidspolitiker till att vara företagare. Att hon saknar erfarenhet av att jobba i riksdag och regering ser Löfven inte som något hinder:

-Lena Baastad vet hur man utvecklar koalitioner och hur man vinner val, säger Löfven.

Baastad blev känd när hon var ordförande för socialdemokraterna i Örebro och kommunalråd. Partiet genomförde då ”röstskolor” i utanförskapsområden i syfte att få utlandsfödda att rösta på socialdemokraterna. Baastad samarbetade med Mona Sahlin för att kunnavinna val med hjälp av ”röstskola”  och ”rösthjälp” för invandrare. Högste ansvarig för röstskolorna var Baastad medan Alaa Idris höll i valskolan. Idris belönades med att utses till en av Carin Jämtins närmaste medarbetare. Nu kommer hon att arbeta nära Lena Baastad, sin gamla chef i Örebro, som organisationssekreterare för partiet. Partiet sina trogna vårdar.

Inför valet 2010 fick förstagångsväljare i stadsdelen Vivalla i Örebro lära sig att rösta i socialdemokraternas röstskola. På röstskolans sista pass talade Mona Sahlin och sedan ledsagade hon deltagarna till det tält som socialdemokraterna rest inför valet alldeles intill vallokalen i Vivalla. Där fick deltagarna hjälp att förtidsrösta. Detta polisanmäldes, men dåvarande partisekreteraren Ibrahim Baylan förstod inte kritiken. För honom var det tvärtom naturligt att röstskolan ensidigt informerade om socialdemokratisk politik och sedan förde deltagarna till en vallokal intill för att förhandsrösta. Resultatet blev att sossarna fick hela 64,3 % i Vivalla västra och 64 % i Vivalla norra i valet 2010! Som tur var delade inte valmyndigheten Baylans uppfattning. Valet i Örebro fick därför göras om i dessa två stadsdelar.

Och Baastads förmåga att vinna val? Rebecka Weidmo Uvell har i sin blogg (uvell.se) mycket ingående och förtjänstfullt granskat detta:

I valet 2002 fick S i Örebro 40 % av rösterna och 2006, när Baastad blev kommunalråd, fick S i Örebro 37,89 %. I valet 2010 däremot fick S 39,4 % under Baastads ledning. De högsta resultaten, häpnadsväckande 67 % och 70 %, fick de i de områden där de haft röstskolan. Valnämnden ansåg emellertid att valfusk förekommit i en av valkretsarna där bl a Vivalla ligger och Örebro kommun tvingades göra om kommunalvalet. 2014 fick S i Örebro 36,1 %. Det innebär att Baastad lyckats vinna väljare i bara ett av tre val. Ja, om man inte räknar Vivalla och några utanförskapsområden till.

Sedan årsskiftet har Baastad varit partner och ”new age coach” på ett företag inom ledarskapsutveckling, Gaia Leaderships. Hennes eget bolag heter Lena Baastad Leadership AB. Det blir spännande att se hur hon kan införa en ”new age” också inom (S). Där har ju en ”new age” inträtt under större delen av 2000-talet, i synnerhet sedan valet 2014. Partiet är inte längre en självklar valvinnare, men det kanske Baastad kan råda bot på. Utan hjälp av ”röstskola”, riggat förtidsröstande och annat trixfix denna gång. Kanske kan hon t o m hjälpa Löfven att utveckla sitt ledarskap. Det torde vara nödvändigt om socialdemokraterna ska bli klara valvinnare 2018.

Vänskapskorruptionen ökar, förtroendet minskar

Av , , 8 kommentarer 38

Susanne Ackum, riksrevisor och f d chef för Riksrevisionen, presenterade i KU:s utfrågning en mörk bild av hur illa Riksrevisionen varit organiserad under många år. Bristen på ledarskap, myndighetens ineffektiva granskning av måluppfyllelse och oförmåga att hantera stora datamängder blev tydlig. Dessutom framgick att dyra rapporter med undermåligt innehåll förekommit och att kompetensen om socialförsäkring, arbetsmarknad, skatter och offentlig ekonomi varit bristfällig. Vidare fungerade It-system dåligt och forskningskompetensen var lägre än i andra jämförbara statliga organ. Är det inte anmärkningsvärt för en myndighet som funnits i 13 år?

Än mer anmärkningsvärt är det att riksrevisorerna Margareta Åberg och Ulf Bengtsson anser att de endast gjort sig skyldiga till mindre misstag och att de därför förtjänar att sitta kvar i Riksrevisionen.

Jag tror inte ett ögonblick på att de nuvarande riksrevisorerna kan återerövra förtroendet för Riksrevisionen. Förtroendet är förlorat i tre dimensioner, dels av de myndigheter som de ska granska, dels av allmänheten och slutligen av den egna personalen, säger Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef över Riksrevisionen och över FN:s internrevision

Problemet är att vi själva i Sverige ser oss som så duktiga. Det är inte riktigt med sanningen överensstämmande, säger Ulla Andrén, i dag ordförande i den svenska grenen av organisationen Transparency International.

– Jag upplever att reformiver genomsyrar verksamheten som medfört en slags fartblindhet. Man har ändrat kompetensen i sin kravbild på medarbetare, gjort mer förutsättningslösa granskningar och rekryterat medarbetare med större vetenskaplig bakgrund. Man har glömt bort att man är en myndighet, riksdagens kontrollmakt, fortsätter Andrén.

Riksrevisor Ulf Bengtsson engagerade sig t ex personligen i en granskning av ett beslut som han själv medverkat till. Vad säger det om hans omdöme och sätt att sköta sitt ämbete? Vem kan känna förtroende för honom efter vad som framkommit?

Riksrevisor Margareta Åberg anser också att hon fortsatt förtjänar sitt ämbete. Det anser inte jag efter att ha läst Johan Westerholms krönika Sagan om Riksrevisionen (ledarsidorna.se). Av den framgår att Margareta Åberg två veckor innan hon blev riksrevisor 2014 vittnade i domstol för en vän, finansmannen Thomas Fischer, som anklagats för omfattande skattefusk. Under rättsprocessens gång var hon också med och utsåg Fischers advokat Mahmut Baran till justitieråd, ett av de högsta juridiska ämbetena i Sverige. Åberg var då ledamot i Domarnämnden och president för kammarrätten i Göteborg. Dessutom var hon styrelseordförande i det bokförlag Fischer tidigare drev.

Riksrevisor Åberg själv anser inte att jäv föreligger i denna process men Transparency International är rent generellt av annan uppfattning, det är inte upp till personer i Åbergs position som bör tillåtas avgöra om hon är jävig eller ej när frågan reses. Det är, av lätt insedda skäl, enklast om andra gör den bedömningen. Åberg var tidigt engagerad i målet mot Fischer och utfärdade redan 2010 ett skriftligt intyg till Mahmut Barans advokatbyrå, Bird and Bird, som skulle användas i rättsprocessen. Som advokat och partner på Bird and Bird är Barans renommé gott. Hans kompetens som justitieråd råder det inget tvivel om. Om inte detta ständiga, och i den alltmer politiserade statsförvaltningen hatade ordet ”men” funnes:

Mahmud Baran är idag justitieråd i Högsta Förvaltningsdomstolen. Den domstol som slutligen skall avgöra skattetvisten mellan staten och Thomas Fischer. I bägge uppdragen har Åberg, direkt eller indirekt, varit involverad. Åberg är så pass närstående vän till Fischer så att hon årligen, enligt egen uppgift, besöker Fischer på Saint Barthélemy i Västindien.

Enligt Åberg och Bengtsson själva förtjänar de sina ämbeten, men de talar i egen sak och har visat prov på bristande omdöme och moraluppfattning. Det kan ingalunda vara deras sak att bedöma sina egna insatser. Inte heller är det upp till Åberg själv att bedöma om det handlar om jäv i fallet Fischer.  Hur kommer förresten Mahmud Baran, Åbergs nyutnämnda justitieråd, tillika Thomas Fischers förre advokat, att agera nu när skattemålet slutligen skall avgöras mot Fischer?

KU har nu beslutat att tillsätta en extern granskning av Riksrevisionen. Vågar vi hoppas på att den blir professionell, objektiv och befriad från misstankar om vänskapskorruption?

 

 

 

Kan man förtjäna ett ämbete?

Av , , 5 kommentarer 50

Förra veckans utfrågning av riksrevisorerna i KU visar enligt organisationen Transparency International Sveriges (arbetar upplysande om korruptionens skadliga verkningar) ordförande Ulla Andrén att ”…..revisorerna saknar självkritik och inte förstår hur mycket det som hänt skadat myndigheten.”

Det hade varit klädsamt om revisorerna tagit in hur allmänheten och folk i gemen har reagerat på det som hänt. Som de nu resonerade i utfrågningen var allt ”mindre fel”, säger hon till TT.

Den tidigare chefen för Riksrevisionen, Inga-Britt Ahlenius, anser att KU tagit sitt beslut alltför fort:

KU resonerade strikt utifrån lagen men det finns etiska och moraliska dimensioner som KU väljer att inte beakta. Det är anmärkningsvärt att KU inte tar tid till att reflektera över dagens förhör och dessutom inte kallar andra. Jag tycker att de drar sina slutsatser alldeles för tidigt. De har bara hört ena sidan och fått en glättig bild av vad som hänt, säger hon.

KU har misslyckats i sin rekrytering av de här revisorerna. De agerar som om de vore chefer för en konsultfirma och inte för den grundlagsskyddade statsrevisionen. De har uppenbarligen ingen aning om vad det innebär att vara chefer för den statliga revisionen. All heder till Susan Ackum som ser att hon saknar förtroende för att leda verksamheten. Enligt min mening borde alla tre gå, fortsätter hon.

Inga-Britta Ahlenius har ett högt nationellt och internationellt anseende. Hon har varit chef både över Riksrevisionsverket och FN:s internrevision. Hon sa tidigare i sommar i DN att alla riksrevisorer bör avgå efter det som framkommit. Hon är känd för sin självständighet och sitt orädda sätt. Fråga Boring Holm (Bo Ringholm) hur han ser på henne! ;O) Som chef för FN:s internrevision kritiserade       hon FN:s ledning i mycket skarpa ordalag. Sverige skulle behöva henne mer än någonsin idag. Det anser förstås inte myndighetschefer som inte har rent mjöl i påsen.

Susan Ackum, som nu valt att avgå som chef för Riksrevisionen, var tidigare Anders Borgs statssekreterare på finansdepartementet. Enligt DN har Ackums tidigare arbetskamrater från regeringskansliet tagit över hela kärnan i Riksrevisionen verksamhet. Och ännu värre, de har anställts utanför de vanliga rekryteringsprocesserna, fått toppjobb och skyhöga löner. Allas lika värde inför lagen tycks riksrevisorerna ha misstolkat som alla rikas värde inför lagen.

De tjänstemän som tidigare var med och styrde Sverige ska nu ansvara för att granska politiska beslut de själva var med om att fatta. När de sedan begått allvarliga misstag granskas de av KU, d v s sina tidigare arbetskamrater i regeringskansliet. Det bäddar för ’jävssituationer’, lojalitetskonflikter och vänskapskorruption. Behovet har väl aldrig varit större av att ha en politiskt obunden riksrevision med medborgare höjda över all misstanke och många ämbetsman med Inga-Britta Ahlenius egenskaper och styrkor.

I KU var de två riksrevisorerna Margareta Åberg och Ulf Bengtsson helt eniga om att de tidigare revisorerna var de som gjort fel. Detta trots att de till riksdagen tidigare redovisat att riksrevisionen under 2015 fungerade som Riksdagen begärt. Margareta Åberg var dessutom en del av det ledarskap hon själv nu högljutt lägger skulden på i direktsänd TV-intervju. Magstarkt!

Åberg och Bengtsson anser att de själva inte gjort några större fel. Det avslöjar mycket om dem. De anser tvärtom att de förtjänar sina ämbeten. Häpnadsväckande! Man förtjänar förtroende och utmärkelser men kan man förtjäna ett ämbete? Det får mig att misstänka att de ser sina ämbeten som gåvor eller förläningar.

Det Åberg och Bengtsson ser som mindre misstag ser Olof Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Juridiska institutionen på Uppsala universitet,i en intervju med SR förra veckan som ”den största politiska skandalen i modern tid”. Det är lätt att inse vems omdöme man ska lita på i detta fall.

Riksrevisionen uppgift är att stävja korruption men denna myndighet tycks ha problem med vänskapspolitik, bristande integritet och oklara lojaliteter. Det minsta man kan begära förutom utmärkt yrkeskompetens är god självinsikt, utvecklad känsla för demokrati, gott omdöme, hög integritet och en etisk kompass. Åberg och Bengtsson har inte övertygat i dessa grenar. Hur kan de anse sig förtjäna ämbetet, ha mage att sitta kvar och därmed svärta ner Riksrevisionens anseende och urholka demokratin och folkets förtroende? Förtjänar Sverige myndighetschefer som agerar som konsulter snarare än som riksrevisorer?

I min nästa blogg återkommer jag till Margareta Åbergs ’record’. Det är värt ett eget blogginlägg.

 

 

 

Propagandaministern snart i ditt sovrum

Av , , 11 kommentarer 48

Folkhälsominister Gabriel Wikström (S) vill nu kartlägga våra sexvanor. På DN Debatt skrev han förra veckan (28/7):

”Sex är inte, och har aldrig varit, en enbart privat angelägenhet. Sex är också en fråga om människors hälsa och ur det perspektivet en politisk fråga.”

”Sexualpolitiken får dock inte bara handla om specifika insatser mot specifika problem. Den måste också handla om det hälsofrämjande; om det som är lustfyllt med sex”.

Som av en händelse gör propagandaminister Wikström sitt utspel mitt under Pride-veckan. Under sin korta tid har Wikström trots sin ungdom visat stor förbudsiver och vilja att få oss att avstå från saker vi gillar. Han vill t ex förbjuda snus och rökning, beskatta socker, få oss att minska intaget av salt samt röra på oss. Snus, rökning och socker är visserligen inte hälsofrämjande men kan vara ganska lustfyllt. Men om våra sexuella aktiviteter blir riktigt lustfyllda kanske Wikström vill skatta sig lycklig genom att lägga nöjesskatt på dem.

Aldrig blir sossarna så lyckliga som när de ser en möjlighet att ändra på andra människor och lägga sig i hur de lever, så Wikström är en genuin sosse och måste bara ”förändra attityder, normer och värderingar.” I Wikströms värld kan varje område regleras politiskt. Han måste ha hamnat i fel århundrade och land.

Politiker ska hålla sig borta från våra sovrum och inte lägga sig i vad vi gör där. De ska inte ens ha en åsikt om våra sexuella aktiviteter eller vanor. Myndiga personer klarar sig utan politiskt intrång. Det är helt OK att forskare studerar våra sexualvanor, men vi ska inte ha några politiskt styrda undersökningar eller politiskt korrekt sex. Sex är inte och ska inte vara ”en politisk fråga”. Vem vill sussa med sossar?

Undersökningen ska tydligen leda till ”insatser som behövs och gör skillnad”. Man häpnar. Vad innebär dessa insatser? Hur kommer de att genomföras i praktiken?

Hur ska vi kunna förändra attityder, normer och värderingar när så många människor, alltifrån föräldrar och lärare till ledande företrädare, är så uppenbart obekväma med att prata om sex över huvud taget?

Wikström tycks leva i en helt annan värld än många av oss andra. Han har i kvällspressen läst att ”problemen med att den genomsnittliga sexuella aktiviteten i Sverige minskat”. Varför lämnar inte Wikström den politiska världen och pratar med ’verklighetens folk’ istället för att förlita sig på media i allmänhet och kvällspressen i synnerhet? Jag föreslår att han minskar sitt stora flöde på sociala medier och istället kliver ut i den verklighet väljarna lever i.

Min erfarenhet är att både de yngre och de äldre idag pratar ganska öppet om sitt sexliv. Det är uppmuntrande att upptäcka att också många äldre personer har ett sexliv som de idag otvunget pratar om. Förr trodde man att sex var något enbart för yngre människor. Är det i själva verket den politiska elitens sexualvanor som borde studeras för att ”förändra attityder, normer och värderingar” bland dem?

Visst är det anmärkningsvärt att vår folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister i dessa tider lägger energi på en undersökning av våra sexualvanor? Borde han inte istället ägna sig åt en ojämlik cancervård, MRSA-bakterier, en överansträngd förlossningsvård, platsbrist och personalbrist på sjukhusen, TBC, vägglöss etc?

Hur många av oss kommer förresten att svara? Opinionsmätarna har svårt att få så många svar på sina frågor att det ger en rättvisande bild. Och hur representativa är de som svarar? Hur ska man förmå alla nysvenskar som bor på samma adress/inte har någon adress eller inte förstår språket att svara? Hur rimmar närgångna frågor om sex med deras religion och kultur? Vore det inte långt viktigare att lägga energi och pengar på att studera sexualvanorna hos de nytillkomna grupperna där omskärelse, barnäktenskap, övergrepp mot unga pojkar s k  Bacha Bazi eller ”pojklek”, ”Taharrush” och kollektiva övergrepp mot flickor och kvinnor sker varje dag? Vågar han inte?

Min slutsats är att Wikströms utspel bara är ett fåfängt försök att fånga medias intresse för att dra uppmärksamhet från alla problem som regeringen har och inte förmår lösa. Så låt oss alla bojkotta enkät genom att vägra att svara på den!