Förra veckans utfrågning av riksrevisorerna i KU visar enligt organisationen Transparency International Sveriges (arbetar upplysande om korruptionens skadliga verkningar) ordförande Ulla Andrén att ”…..revisorerna saknar självkritik och inte förstår hur mycket det som hänt skadat myndigheten.”

–Det hade varit klädsamt om revisorerna tagit in hur allmänheten och folk i gemen har reagerat på det som hänt. Som de nu resonerade i utfrågningen var allt ”mindre fel”, säger hon till TT.

Den tidigare chefen för Riksrevisionen, Inga-Britt Ahlenius, anser att KU tagit sitt beslut alltför fort:

– KU resonerade strikt utifrån lagen men det finns etiska och moraliska dimensioner som KU väljer att inte beakta. Det är anmärkningsvärt att KU inte tar tid till att reflektera över dagens förhör och dessutom inte kallar andra. Jag tycker att de drar sina slutsatser alldeles för tidigt. De har bara hört ena sidan och fått en glättig bild av vad som hänt, säger hon.

– KU har misslyckats i sin rekrytering av de här revisorerna. De agerar som om de vore chefer för en konsultfirma och inte för den grundlagsskyddade statsrevisionen. De har uppenbarligen ingen aning om vad det innebär att vara chefer för den statliga revisionen. All heder till Susan Ackum som ser att hon saknar förtroende för att leda verksamheten. Enligt min mening borde alla tre gå, fortsätter hon.

Inga-Britta Ahlenius har ett högt nationellt och internationellt anseende. Hon har varit chef både över Riksrevisionsverket och FN:s internrevision. Hon sa tidigare i sommar i DN att alla riksrevisorer bör avgå efter det som framkommit. Hon är känd för sin självständighet och sitt orädda sätt. Fråga Boring Holm (Bo Ringholm) hur han ser på henne! ;O) Som chef för FN:s internrevision kritiserade       hon FN:s ledning i mycket skarpa ordalag. Sverige skulle behöva henne mer än någonsin idag. Det anser förstås inte myndighetschefer som inte har rent mjöl i påsen.

Susan Ackum, som nu valt att avgå som chef för Riksrevisionen, var tidigare Anders Borgs statssekreterare på finansdepartementet. Enligt DN har Ackums tidigare arbetskamrater från regeringskansliet tagit över hela kärnan i Riksrevisionen verksamhet. Och ännu värre, de har anställts utanför de vanliga rekryteringsprocesserna, fått toppjobb och skyhöga löner. Allas lika värde inför lagen tycks riksrevisorerna ha misstolkat som alla rikas värde inför lagen.

De tjänstemän som tidigare var med och styrde Sverige ska nu ansvara för att granska politiska beslut de själva var med om att fatta. När de sedan begått allvarliga misstag granskas de av KU, d v s sina tidigare arbetskamrater i regeringskansliet. Det bäddar för ’jävssituationer’, lojalitetskonflikter och vänskapskorruption. Behovet har väl aldrig varit större av att ha en politiskt obunden riksrevision med medborgare höjda över all misstanke och många ämbetsman med Inga-Britta Ahlenius egenskaper och styrkor.

I KU var de två riksrevisorerna Margareta Åberg och Ulf Bengtsson helt eniga om att de tidigare revisorerna var de som gjort fel. Detta trots att de till riksdagen tidigare redovisat att riksrevisionen under 2015 fungerade som Riksdagen begärt. Margareta Åberg var dessutom en del av det ledarskap hon själv nu högljutt lägger skulden på i direktsänd TV-intervju. Magstarkt!

Åberg och Bengtsson anser att de själva inte gjort några större fel. Det avslöjar mycket om dem. De anser tvärtom att de förtjänar sina ämbeten. Häpnadsväckande! Man förtjänar förtroende och utmärkelser men kan man förtjäna ett ämbete? Det får mig att misstänka att de ser sina ämbeten som gåvor eller förläningar.

Det Åberg och Bengtsson ser som mindre misstag ser Olof Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Juridiska institutionen på Uppsala universitet,i en intervju med SR förra veckan som ”den största politiska skandalen i modern tid”. Det är lätt att inse vems omdöme man ska lita på i detta fall.

Riksrevisionen uppgift är att stävja korruption men denna myndighet tycks ha problem med vänskapspolitik, bristande integritet och oklara lojaliteter. Det minsta man kan begära förutom utmärkt yrkeskompetens är god självinsikt, utvecklad känsla för demokrati, gott omdöme, hög integritet och en etisk kompass. Åberg och Bengtsson har inte övertygat i dessa grenar. Hur kan de anse sig förtjäna ämbetet, ha mage att sitta kvar och därmed svärta ner Riksrevisionens anseende och urholka demokratin och folkets förtroende? Förtjänar Sverige myndighetschefer som agerar som konsulter snarare än som riksrevisorer?

I min nästa blogg återkommer jag till Margareta Åbergs ’record’. Det är värt ett eget blogginlägg.