–Sverige har inte knäckts av dessa 163.000 som kom 2015. Hur många av er har fått det sämre? Hand upp!

Så sa Anders Danielsson, f d generaldirektör på Migrationsverket, i sitt tal i Almedalen i början av juli, där han kritiserade regeringens skärpta invandringspolitik. Hans publik utgjordes av politiker, journalister och lobbyister, d v s ’innanförskapet’, som han själv tillhör. Verklighetens folk skulle säkerligen ha räckt upp sina händer och påtalat hur de påverkats av den massiva invandringen och de dramatiska kostnader den innebär för samhället och välfärden. Men Almedalen är främst ’innanförskapets’ tummelplats, en ankdamm för inbördes beundran på tryggt avstånd från verkligheten. Det gäller att välja rätt sammanhang och publik.

Vidare sa han:

-Någon lärdom som jag blir mer och mer styrkt i är att om man ska tala om självkritik så tycker jag att vi ska sluta vara så självkritiska.

Och så poängterade han att ”kärlek och beröm” är viktigt. Självkritik, självinsikt och verklighetsförankring är sannerligen inte Danielssons starka sida.

Det är svårt att visa kärlek och berömma Danielsson för jobbet som generaldirektör på Migrationsverket. Trots allt större problem orsakade av den dramatiskt växande migrationen speciellt under 2015 har Danielsson gett oss en tämligen ideologiskt färgad bild av situationen. Han har varit mer av en politisk och agendastyrd aktivist och egotrippad byråkrat än en ansvarsfull och kompetent myndighetschef. I ett porträtt i DN 2015 berättade Danielsson att hans motto var ”Låt Anders vara Anders”. TV-serien ”Vita Huset” och låtsaspresidenten där var hans inspiration.

I dagens blogginlägg av Johan Westerholm (ledarsidorna.se) läser jag följande:

-Nu lämnar Danielsson ett instabilt Migrationsverk bakom sig till sin efterträdare. Ett verk i spillror och som fortfarande inte är i fas med 2012-2015 års händelser. Att han väljer att gå just nu är, trots att han påstår motsatsen, sannolikt inte en slump. Han anger att pendlingen till Norrköping har varit ett av skälen till hans val att byta jobb. Istället för att pendla till Norrköping ska han nu pendla till Stockholm istället. En än längre sträcka. Det känns onekligen som något av en smitningsolycka och inte en slump.

Vi som inte hittar inspiration och förebilder i amerikanska TV-serier blir alltmer bekymrade över vårt lands negativa utveckling. Staten lånar nu upp miljarder för att finansiera de ofattbara kostnaderna för invandringen. De få forskare (Tino Sanandaji, Jan Tullberg och Joakim Ruist) som har någon susning om vad invandringen hittills kostat och vad den kommer att kosta inom de närmaste åren kan räknas på ena handens fingrar. Till denna lilla grupp hör ingen av de politiskt ansvariga. Dock går sanningen sakta men säkert upp för verklighetens folk.

Sveriges Kommuner och Landsting påpekade redan i våras att kommunalskatten måste höjas minst 2 kronor i de flesta kommuner för att finansiera kostnaderna för invandringen. Till skillnad från den politiska eliten ser SKL inte de miljardvinster som invandringen innebär (annat än för fastighetsägare som blir förmögna på att inrätta asylboenden och HVB-hem). Eftersom kommunalskatten är procentuell drabbar den låginkomsttagare och fattigpensionärer hårdast. Det verkar inte bekymra den rödgröna regeringen.

Lagom till valet 2018 kommer alla kommuner som nu tagit emot migranter att upptäcka hur den kommunala ekonomin drabbas och vad det betyder för skola, vård och omsorg. Det kan innebära att Löfven, som enligt egen utsago inte tänker avgå ens om Alliansen blir större i nästa val, tvingas ta ansvar för den ekonomiska haveri han och regeringen orsakat. Men han hinner förstås ta tillbaka också detta ’vallöfte’ i likhet med alla andra vallöften han svikit. Löfvens senaste utspel visar i alla fall att han sätter ”jaget före landet”. Det kommer knappast som någon överraskning. Överraskad blir jag däremot av att han visar så liten respekt för väljarna och demokratin.