De nygamla moderaterna kickade för några dagar sedan sin digitala kommunikatör Delmon Haffo snabbt och utan pardon. Detta skedde efter att Haffo kallat socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (s) för hora rakt in i en kamera. Att resa land och rike runt för att lära moderat partifolk opinionsbildning på nätet kräver sin man och den mannen var uppenbarligen inte Haffo. Chefen för partiets kommunikationsavdelning kickades inte. Däremot omplacerades han illa kvickt.

I socialdemokraterna är man mer förlåtande och överseende. Tobias Lundin Gerdås var under valrörelsen 2006 distriktsombudsman för SSU. Under den valrörelsen drev han en blogg där han publicerade en lista på moderater som begått olika brott. Inte nog med det. På bloggen ”Rättvis och balanserad” kallade han dessutom Reinfeldt för pedofil. Hur reagerade Gerdås parti på det? Idag är han pressekreterare hos civilminister Ardalan Shekarabi. Shekarabi sparkades f ö som SSU-ordförande för att han förskingrat förbundets pengar och nu är han statsråd. Vad säger detta om socialdemokraternas partikultur?

Löfven borde kanske inte vara så snabb att nu gå ut och kritisera moderaternas partikultur. Han har betydligt allvarligare att oroa sig för än moderaternas partikultur. Nu tycks han sent om sider i alla fall ha förstått att många av oss känner oro inför vad som sker eller inte sker i Sverige idag. Åtminstone påstår han att han nu har förstått. Å andra sidan var det inte länge sedan han gick ut och kallade det surrealistiskt när människor gav uttryck för sin oro över utvecklingen eller avvecklingen i landet. Hur kan det ta en man av folket över två år att förstå att hans landsmän är oroliga?

-Vi ska visa att vi står bredvid folket och ge uttryck för vad folket känner. Det är det som folket inte riktigt ser nu.

Ge uttryck för vad folket känner? Varför ger Löfven inte uttryck för vad han själv känner? Han har hittills känt alldeles för mycket och tänkt alldeles för litet. Han och regeringen är ytterst ansvariga för att landet hamnat i denna svåra situation. Hur skulle det vara om Löfven tog itu med det som är grunden till folkets oro istället för oron, d v s åtgärda orsaken istället för symptomen?

Hur kan det komma sig att inte Löfven känner oro när han tittar sig omkring? Så sent som igår läste jag att professor Yngve Gustafsson i Umeå skriver att 75 000 åldringar svälter i Sverige (Aftonbladet 19/11). Vad har Löfven att säga till dem? Varför oroas inte Löfven när han varje dag kan han läsa om hur illa vi behandlar våra åldringar, skolans misslyckande eller sjukvårdens svårigheter? Varför oroas inte Löfven av den växande gängkriminaliteten, alla bilar som brinner och alla ’no go zoner’ där polis och ambulanspersonal tvekar att gå in? Varför oroas inte Löfven över alla gruppvåldtäkter, arbetslösheten bland invandrare, den skriande bostadsbristen och den misslyckade integrationen, alla oregistrerade migranter som befinner sig i Sverige och alla som går under jorden när de får avslag på sina asylansökningar?

Endast de som tillhör ovanförskapet kan undgå att oroas över vad som händer i dagens Sverige. I Löfvens elfenbenstorn lyser verkligheten med sin frånvaro. Men det enda Löfven och ovanförskapet oroar sig för idag är att verklighetens folk nu börjat inse att vi inte har något positivt att förvänta oss av dagens etablissemangspolitiker, d v s den politiska 7-klövern. ”Det sovande folket” (Reinfeldts bok) håller på att vakna och inse att ovanförskapet inte har någon lösning på problemen. Ovanförskapet är i själva verket förklaringen eller orsaken till problemen.

-Vi ser en motreaktion mot att partier och medier har satt sig i samma båt och vägrat se villkoren för stora delar av befolkningen. Vi ser en knuten näve i bordet mot att de etablerade partierna villat bort sig i diskussioner om sociala kön, genusteorier och identitetspolitik och därmed har glömt bort de grundläggande frågorna som berör människor i vardagen.

I kölvattnet av Trumps seger medger Löfven nu i en DN-intervju att han insett att de gamla partierna har misslyckats med att fånga människors oro.

–Ja, uppenbarligen är det så. Vi måste erkänna det. Det är inget att hymla om. Vi ska inte tala om folk eller till folk utan från folk, så som folk uppfattar det.

’Schvammel’! För några veckor sedan anklagade Löfven Jimmy Åkesson för att vara nazist. Hur begåvat är det att först förolämpa och ’brunmåla’ Åkesson och indirekt alla hans väljare för att sedan ge dem ett erkännande under galgen? Är det kanske dags också för Löfven att t ex hyfsa språket och debatten? Han vinner varken förtroende eller väljare genom att kalla en fjärdedel av dem för nazister, rasister eller nyfascister. Inte heller genom att ’brunmåla’ meningsmotståndare.

-Populismen är bra på att fånga upp besvikelsen men den har inget svar på frågorna .

Löfven och regeringen har hittills varken fångat upp besvikelsen eller haft ett vettigt svar på frågorna. Att de ändå tillåts sitta kvar beror bara på att oppositionen inte visat sig vara ett gångbart alternativ.

-Vi ska visa att vi står bredvid folket och ge uttryck för vad folket känner. Det är det som folket inte riktigt ser nu. Nu upplever man ett glapp mellan politiker och sig själva.

Varför upplever inte Löfven det glappet? Det är dags för regeringen att äntligen erkänna verkligheten och att sluta upp med att förhålla sig till en önskevärld där Sverigedemokraterna inte finns.

http://motpol.blogspot.com.es/2016/11/nar-privilegierna-hotas.html