Allsköns funderingar om politik

Moderaterna och populismen

Av , , 4 kommentarer 45

Det finns många vittnesmål om att Sverigedemokraternas inträde i riksdagen gjorde Reinfeldt ursinnig och fast besluten att straffa väljarna genom att öppna gränserna. SD:s intåg i riksdagen blev ett streck i räkningen för honom och har fått mycket allvarliga och oöverskådliga konsekvenser för Sverige och migrationspolitiken. För SD var inträdet början på såväl framgång som ’brunstämpling’, politisk mobbning och utfrysning inte bara av de nya moderaterna utan också av de övriga riksdagspartierna. Det torde idag stå helt klart att skambeläggande och brännmärkningar för rasism tenderar att stärka de populistiska krafterna.

Efter valnederlaget är moderaterna det parti som har tappat flest väljare till SD. I en intervju med SvD (15/12-16) hävdar nu Anna Kinberg Batra att ”Moderaterna kunde ha stoppat SD:s tillväxt för länge sedan”. Detta var ju Reinfeldts största ambition så varför gjorde man inte det? Vem hindrade vem? Och varför ser moderaterna SD som ett större problem än det egna partiets avsaknad av en politik som attraherar väljarna? Om SD är symptomet på de nyare moderaternas brist på en tydlig och trovärdig politik, varför tar AKB inte tag i orsaken? Eller är det kanske det man delvis gjort genom att kopiera SD:s migrationspolitik?

AKB säger också att många SD-väljare har känt ett berättigat missnöje med invandringspolitiken. Det är snarast en klen ursäkt som riktar sig bara till kritiker i hennes egna led. Hennes smutskastning och nedlåtande attityd till SD fortsätter däremot oförminskat liksom kopieringen av deras migrationspolitik. Moderaternas mobbning och rasiststämpling av SD och deras väljare är ovärdigt ett riksdagsparti i allmänhet och ett regeringsparti i synnerhet. Det är dessutom oförenligt med politiskt ledarskap i en demokrati.

En av AKB:s slutsatser är att om moderaterna – redan under Fredrik Reinfeldts ledning – hade agerat annorlunda så skulle den svenska varianten av ”trumpismen” ha varit mycket svagare. ”Trumpismen” ser hon som ett utslag av populism. Jämför hon Trumps väljare med SD:s väljare?

Den klassiska populismen innebär att man exploaterar missnöje, men moderaterna låter sig inte påverkas utifrån och ändrar inte sin politik p g a att väljarna är missnöjda:

– Det gör jag inte utifrån något annat parti, och det är ju det som skiljer mig från populister. Den klassiska populismen innebär ju att man exploaterar missnöje.

Vem tror hon att hon lurar? Exploateringen innebär enligt AKB att man använder missnöjet för att få framgångar i opinionen men utan att ha några lösningar på de samhällsproblem som orsakar missnöjet. Men varför lyssnade hon inte ens till alla kritiker som fanns i hennes eget parti? Ansåg hon att också de var populister? Vem är förresten populist om inte alla politiker som ivrigt försökt inbilla oss att gränslös migration är förenligt med bibehållen välfärd?

AKB, som fortfarande ”vill undvika ordet volymer”, var Reinfeldts högra hand i åratal och efterträdde honom utan partiledarstrid. På Fredrik Antonssons skriver blogg I otakt läser jag bl a:

-Gruppledaren Anna höll ordning på den interna debatten i riksdagsgruppen och såg till att alla moderata ledamöter dansade på partilinjen efter Reinfeldts pipa. Gruppledaren Anna piskade upp dem som signalerade att de hade andra synpunkter där och då, sådana synpunkter som Kinberg Batra har gjort till sina här och nu. När Reinfeldt pratade på Norrmalmstorg om ”Öppna hjärtan” klappade Kinberg Batra händerna på ett sätt som hade gjort Nalin Pekgul grön av avund.

Varför ska vi nu lita på hennes snabba omsvängning eller förmåga att leda Sverige efter nästa val? Nej, de nyare moderaternas tal om en ansvarsfull politik är nog bara en läpparnas bekännelse och ett sätt att locka tillbaka förlorade väljare. Moderaterna fungerar inte ens som ett trovärdigt oppositionsparti längre. I Dagens Industri (21/12) sa sig AKB nu vara redo för tuffare tag mot Löfven. Hon anser att ”det är för många tillkännagivanden som inte leder till konkreta resultat” och att nu är det dags för regeringen att leverera. Vi är många som väntar på att AKB ska leverera, men hittills har det varit mer snack än verkstad. Nu är det upp till bevis. Hur ser hennes och partiets plan för ett Sverige som kan mer ut och hur ska de genomföra den?

Gott nytt år!

 

P S Nationalekonomen Tino Sanandaji är en av få som vågat framföra fakta i flyktingkrisens spår. Just nu aktuell med en ny bok, Massutmaning, där han citerar förre statsministern ”och spinner vidare på Reinfeldts retorik”.  Omslaget visar ett ”Netflix-abonnemang, en flaska rödvin, en kokbok med 291 sätt att tillaga din egen Quattro stagioni, ett öppet hjärta som hänger i granen, en DVD med ”Familjen brunråtta firar jul”, den skönlitterära klassikern ”Mina drömmars kåkstad”, samt barnboken ”Oändliga fält och skogar”.

Det är referenser till den debatt vi haft det senaste året. Man kan se det som olika diskussionsämnen som man kan ha roligt med familj och vänner under julen.

www.tino.us kan du läsa mer om boken.  D S

 

Ryggradslösa kameleonter (del 3)

Av , , 18 kommentarer 55

Mellan 2006 och 2014 var Fredrik Reinfeldt statsminister. Under den tiden såg han till att 800 000 invandrare fick permanent uppehållstillstånd eller uppehållsrätt. Likaså såg han till att ett okänt antal illegala migranter utan asylskäl belönades med fri tand- och sjukvård trots utvisningsbeslut. Som ledare för det parti som förespråkat lag och ordning har han i högsta grad och mycket medvetet medverkat till att Sverige blivit ett otryggt land vars ekonomi nu kraftigt försämrats som ett resultat av den gränslösa migrationspolitiken som Reinfeldt och Alliansen införde med Miljöpartiets stöd. Ett annat resultat är det växande utanförskapet och svårigheten att upprätthålla lag och ordning.

I slutet av 90-talet ansåg Fredrik Reinfeldt, Ulf Kristersson och MUF att Sverige borde ha fri invandring. De ’gamla’ konservativa moderaterna stod då fortfarande för ett restriktivt flyktingmottagande. Bo Lundgren, dåvarande partiledare, avslöjade nyligen följande i en uppmärksammad radiointervju:

”Skälet till att Ulf Kristersson och hans del av ungdomsförbundet och många andra hade sin inställning var att man ville krossa det svenska välfärdssystemet. Det ville ju Fredrik också i sin bok ‘Det sovande folket’. Det är lite hemskt att säga det men delvis förespråkade man en fullkomligt fri invandring till Sverige för att vi då inte skulle kunna bibehålla väldigt mycket av de här olika förmånerna. Då skulle människor tvingas att försörja sig själva eller inte klara sig själva.”

2006 vann moderaterna och Alliansen valet och bildade regering. Stora skattesänkningar genomfördes, kommunala och statliga fastigheter, företag och institutioner såldes ut till underpriser.  De nyblivna privata ägarna kunde därefter sälja vidare med bra förtjänst. Detta stämde väl överens med den liberala linje som Reinfeldt och MUF drev på 90-talet.

I juni 2014 säger Reinfeldt i Sydsvenskan:

-SD vill ge sig på invandrare, det vet alla. Därför var det viktigt att göra upp med miljöpartiet om att öppna upp migrationspolitiken. Med asylinvandring och arbetskraftsinvandring har Sverige den utvecklade världens mest liberala regelsystem. Det bidrar till befolkningsökning och att fler får sysselsättning. Jag är beredd att göra det den kommande mandatperioden också.

Senast i Svt:s Skavlan för några veckor sedan upprepade Reinfeldt sina uttjatade fraser om vilken välsignelse öppna hjärtan och invandring varit för Sverige. Han stöder sig på ”forskning om hur Sverige har blivit Sverige”, forskning han aldrig namngett. Så talar en person som är van att vara en auktoritet och ovan att bli krävd på bevis för det han hävdar.

-Sett över min tid har min erfarenhet varit att får de lite mat och värme, blir väl mottagna, startar de om sitt liv, gör nya ansträngningar, lär sig nya språk, och betalar tillbaka till det nya samhälle som har tagit emot dem.

Han gör ingen som helst skillnad mellan gränslös migration och arbetskraftsinvandring. Det gör forskningen.

Fredrik Reinfeldts namn och trovärdighet minskar för varje erkännande om en misslyckad migrationspolitik som hans gamla partikamrater och partikompisar nu gör. De flesta av dem som igår tyckte något helt annat är idag kvar och styr partiet. Anna Kinberg Batra, Tomas Tobé, Tobias Billström, Johan Forssell eller någon annan av Reinfeldts bundsförvanter vägrade i åratal att lyssna. I ’likboden’ skulle alla tycka lika, foga in sig i ledet och lyda partipiskan. De få kritiker som fanns i partiet mobbades och folket kallades främlingsfientliga eller rasister när man kritiserade migrationspolitiken.

Migrationskritiker i allmänhet och SD:are i synnerhet insåg för länge sedan hur galen migrationspolitiken var och fick för detta utstå hån, förlöjliganden, uppsagda kontrakt och kalla handen från vänner och släktingar. Man avfärdades som mindre vetande. AKB, Mikael Sandström m fl i partiledningen uppmuntrade detta. Att ta till skamstämpeln istället för att lyssna till folks oro och frustration vittnar om dåligt ledarskap.

Idag finns facit som ger upprättelse till de hånade men kastar skam över de ansvariga mobbarna och verklighetsförnekarna. På bloggen I otakt läser jag bl a följande:

”Kvar finns Reinfeldt, i det närmaste ensam och övergiven av alla som stöttade honom i vått och torrt när han stod upp för det han fortfarande står upp för. Reinfeldt kommer inte göra avbön. Aldrig. Reinfeldt kommer aldrig att säga förlåt eller ursäkta. Han kommer aldrig erkänna att allt var feltänkt och dömt att misslyckas, att Miljöpartiet var och är extrema – och helt fel umgänge för någon som malde på om att ta ansvar…”

Det är magstarkt av en man som ständigt talat om ansvar att tro att han själv bara kan smita undan ansvaret och utan ett uns av självrannsakan raljera över de allvarliga skador han tillfogat Sverige. Politik ska inte värderas utifrån avsikten utan utifrån de konkreta resultaten.

 

Ryggradslösa kameleonter (del 2)

Av , , 18 kommentarer 57

För ett par veckor sedan riktade den tidigare moderata migrationsministern Tobias Billström hård kritik mot den migrationspolitik som Alliansen förde under hans tid. Han ville minska antalet flyktingar som får skydd i Sverige, men han motarbetades av både sitt eget parti och de andra allianspartierna. Till Aftonbladet säger han bl a följande:

-Det var mycket svårt att diskutera de här frågorna på ett balanserat sätt.

-Nästan varje antydan att man ville förändra eller förbättra möttes med påståenden om att det fanns illvilja.

Inför valet 2014 bad Reinfeldt svenskarna att ”öppna sina hjärtan” trots att reformutrymmet i statens budget begränsades, något Billström nu kritiserar:

-Jag hade inte formulerat mig på det viset. Det man måste rikta kritik mot är att vårt parti inte förmådde att ta den oro som fanns bland medborgarna på allvar. Och att man inte omsatte det i förslag som kunde vinna väljarnas förtroende.

Också Anders Borg ångrar den migrationspolitik som alliansregeringen förde. I Svt:s Min sanning kommenterade han förra veckan hur han ser på att Alliansen tillsammans med Miljöpartiet 2011 öppnade för fler anhöriginvandrare och för att låta barn till papperslösa gå i skolan:

Det har ju visat sig bli väldigt kostsamt. Hade vi vetat att det skulle komma en miljon människor till Europa, då skulle man ju inte gått i den riktningen. Då skulle man ju redan tidigare tittat på hur man kunnat strama upp regelverken.

– Miljöpartiet har en extrem uppfattning i frågan som inte fungerar i praktiken. Då hade det varit bättre att göra upp med Socialdemokraterna.

– Vår första reaktion ska vara att hjälpa. Sedan finns det gränser för det. Vi klarar inte att ta emot så många människor som kom under 2015. Sverige ska göra vad vi kan. Men vi måste ha ordning runt våra gränser, vi måste klara av mottagandet och det måste fungera ute i kommunerna.

– Men det finns en gräns för hur mottagning kan fungera. Det måste man ha en realistisk syn på. Det medför väldigt stora kostnader, inte minst. Det måste vägas av som allting annat.

Borg vann stort förtroende som finansminister både i och utanför Sverige. Han ansågs kompetent, noggrann och trovärdig. Varför ingrep han inte medan han fortfarande satt i regeringen? Det fanns många varningstecken. Att volymen migranter avgör kostnaden för migrationen kan väl vem som helst förstå. Borgs ’sanning’ kan och bör diskuteras för den rimmar illa med verkligheten.

Hösten 2015 tog jag här under blogginlägget I fablernas värld upp att Sverige under alliansregeringen tillskrevs hög tillväxt och rentav Europas starkaste ekonomi. Syftet var att bevisa att Sverige utvecklades i rekordfart och att invandringen gynnade ekonomin. Detta var inte sant. Med facit i hand ser vi att BNP per capita växte med endast 0,3 % mellan 2006 och 2014.

Tino Sanandaji, docent i nationalekonomi, skrev på sin blogg:

”Sju år med negativ BNP-tillväxt saknar motstycke i svensk efterkrigstid. Det finns på samma sätt ingen åttaårsperiod med lägre BNP-tillväxt än åren 2006-2014. Det är ett fascinerande tecken i samtiden att Reinfeldt och Borg tilläts utmåla den sämsta perioden i mannaminne som någon sorts gyllene tillväxtepok. […] Anders Borg skämdes väl för att berätta att tillväxten i BNP per capita mellan 2006-2014 låg på föga imponerande 0.3%. Mätt från 2007 var tillväxten negativ.”

Nu försöker ledande moderater förminska allvaret i åratal av ’brunstämpling’ som resulterat i uppsägningar från arbeten och fackliga uppdrag, mobbning m m när man erkänner att ”kritiker blivit motarbetade eller utfrysta”. Men alliansregeringen och Miljöpartiet har en stor skuld till svenska folket. Det krävs betydligt mer än några enstaka erkännanden gjorda under galgen av några få ”politiska desertörer”.

Det sägs att EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sagt att ”vi politiker visst vet vad som behöver göras, det är bara det att vi inte vet hur vi ska bli omvalda när vi väl gjort det”.

 

Ryggradslösa kameleonter (del1)

Av , , 10 kommentarer 59

Några av de nya ’toppmoderaterna’ har nu blivit de nyare moderaterna och ’kommit ut’ ur en långvarig förnekelsefas efter ännu en U-sväng eller helomvändning. Först ut var som brukligt i moderaterna ledaren själv, Anna Kinberg Batra, som i flera dagstidningar nu tagit avstånd från sin tidigare uppfattning att Sverige ska ha fri invandring. Likaså har hon under galgen, d v s under hotet av sjunkande opinionssiffror och ett växande SD, erkänt att Reinfeldts ’öppna hjärtan’ inte var en hållbar invandringspolitik.

För 15 år sedan skrev AKB en riksdagsmotion som förespråkade fri invandring. Det har hon också förespråkat under tiden som Reinfeldts kronprinsessa och moderaternas gruppledare i riksdagen. Men nu är det plötsligt opportunt att under galgen gå ut och erkänna att hon ändrat sig. På Reinfeldts ’Öppna era hjärtan’-föreställning på Norrmalmstorg under valspurten 2014 applåderade hon ivrigt hans tal. Så när ändrade hon uppfattning? För några veckor sedan? Eller redan under Reinfeldts toppstyre av ’knapptryckarkompaniet’?

AKB skriver i sin debattartikel ”Därför har jag omprövat Moderaternas migrationspolitik….”. Innebär det att bara hon gjort det eller har hon hela partiet bakom sig? Vidare skriver hon:

”Det är uppenbart att alliansregeringen misslyckades med integrationen”

Efter år av förnekelse hävdar hon att hon plötsligt kommit till insikt om misslyckandet och om att många som försökt förändra den misslyckade migrationspolitiken frysts ut och motarbetats:

”Samtidigt finns det människor som på seriös grund har varnat för en ohållbar situation, men som inte har blivit lyssnade till, ibland rent av motarbetade eller utfrysta. Jag förstår att de känner ilska eller besvikelse.” 

AKB har alltså medvetet och aktivt deltagit i denna utfrysning bara för att blint lyda och behaga ledaren Reinfeldt. Anne-Marie Pålsson, f d moderat riksdagsledamot publicerade för några år sedan boken  ”Knapptryckarkompaiet”. Den är en svidande uppgörelse med moderaterna, Reinfeldt och den makt- och mobbingskultur han skapat i partiet. Tror AKB på fullt allvar att hon kan vinna tillbaka de mobbade partimedlemmarnas förtroende? Och hur ska hon lyckas återfå förtroendet hos alla väljare som övergett partiet p g a den galna migrationspolitiken, Decemberöverenskommelsen, försvarspolitiken m m?

Den skamliga mobbningen och utfrysningen av Finn Bengtsson, moderat riksdagsledamot från Östergötland, har med all önskvärd tydlighet visat att det är långt viktigare att rösta som ledaren än att rösta i enlighet det mandat man fått av sina väljare. Också när ledarens politik leder fullständigt fel. Där har AKB mycket att förklara. Inte minst hur hon ser på demokrati. Hade hon varit ledare för ett företag hade hon fått gå, men politik är det möjligas konst och det omöjligas vetenskap.

Också moderaternas partisekreterare Tomas Tobé har skrivit en debattartikel (Expressen), där han säger att det är dags att överge identitetspolitiken och börja ta väljarnas oro på allvar. Han säger att man avsiktligt missförstått sin omgivning och att meningsmotståndare anklagats för att vara rasister och främlingsfientliga för att dra uppmärksamhet från ”uppenbara målkonflikter”. Detta gäller i synnerhet invandringsfrågan. Och så erkänner Tobé att de nyare moderaterna ”inte varit tillräckligt bra” på att ”markera” mot denna utveckling och att ”Sveriges etablissemang” nu måste börja se ”verkligheten”. Innebär detta också att Tobé och AKB skulle kunna erkänna att mobbningen och utfrysningen av SD, det tredje största riksdagspartiet, inte hör hemma i en demokrati och är ovärdigt landets näst största parti?

Mikael Sandström, statssekreterare till Fredrik Reinfeldt under hans år som statsminister, har också kommit ut och erkänt haveriet i partiet:

Det fanns ett fåtal insiktsfulla och modiga debattörer som vågade gå mot strömmen och som varnade för de konsekvenser vi nu ser. Vi avfärdade dem. Många av dem som på ett högst rimligt vis kritiserade migrationspolitiken buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Jag skäms för att jag medverkat i riksmobbning av dessa debattörer

Hur förtroendeingivande är det med makthavare som kör landet i botten utan att ta in fakta, lyssna på argument och analysera konsekvenserna? Varför har det tagit så många år för de nya och nyare moderaterna att se verkligheten och ändra sig? Varför har man vägrat lyssna till de ”insiktsfulla och modiga debattörer” som kritiserat migrationspolitiken? Att nu så här i efterhand och mot bakgrund av allt sämre opinionssiffror gå ut och backa eller be om ursäkt inger inget förtroende.

Politiskt ansvariga måste ha civilkurage att fatta rätt beslut och ryggrad att kunna stå upp för sina beslut. De måste också ha ett kritiskt och rationellt förhållningssätt samt ärligt och öppet kunna ta sig an befintliga problem.  Det duger inte att som döda fiskar följa med strömmen så länge som det går för att sedan komma ut och halvhjärtat ursäkta sig.

 

Trumpfobi och opinionsundersökningar

Av , , 17 kommentarer 62

Jimmie Åkesson har inte lyckats segla på Donald Trumps valframgångar i USA enligt SvD/Sifos väljarbarometer för november. Den visar att det inte blivit någon Trump-effekt för Sverigedemokraterna. Undersökningen visar heller inga spår av de globala antietablissemangsvindar som antas vara orsaken till Brexit-effekten. Är det någonting som blivit tydligt både ifråga om Trump och ifråga om Brexit är det att de traditionella opinionsinstituten haft dålig koll på läget. ’Mainstream media’ och Public Service har helt enkelt saknat kontakt med verkligheten och verklighetens folk.

Under hela den amerikanska presidentkampanjen hånades Trump och hans chanser dömdes ut av etablissemanget. Hans budskap publicerades bara när det skulle kunna skapa skandal eller skrämma väljare. Hans frisyr förlöjligades, vad han åstadkommit förringades och de som lyssnade på honom var idioter och ”deplorables”. Inte minst det svenska etablissemangets fördömande var både enhälligt och uthålligt. Den som eventuellt trodde att Trump skulle vinna aktade sig för att säga det högt av rädsla för att bli idiotförklarad. Men Trump tuffade på i sin burdusa och okonventionella stil utan hänsyn till etablissemangets hån och fördömanden och vann striden om Vita Huset.

Hillary Clinton däremot sågs av etablissemanget som segrare och blivande president, den första kvinnliga presidenten i USA. Clinton, själv medlem av etablissemanget, kallade Trumps anhängare för ’deplorables’. Här hemma kallar Löfven Sverigedemokraterna för nazister och har oftare gått till personligt angrepp på deras representanter än angripit deras sakpolitik. Vidare har både Löfven och Reinfeldt återkommande talat nedsättande om SD:s väljare. Vem vinner tillbaka förlorade väljare genom att förolämpa dem?

Både när det gäller Brexit och det amerikanska presidentvalet har sociala medier regelbundet presenterat mätningar och analyser som tydligt avvikit från de mätningar och analyser som presenterats av traditionella bedömare och opinionsinstitut. Det politiska och massmediala etablissemanget har envist vägrat överge sin dröm om hur verkligheten borde vara och folket borde rösta och inte velat kännas vid de mätningar som sociala medier presenterat. Nu sitter etablissemanget där med skägget i brevlådan och försöker hitta förklaringar, eller snarare bortförklaringar, till hur folket kunde rösta så ”fel”.

För dem som endast följt nyhetsflödet i de etablerade svenska medierna har det säkert framstått som lika obegripligt att det amerikanska folket kunde rösta för Trump, som att det brittiska folket kunde rösta för Brexit. Att olika former av sociala medier i båda fallen har presenterat mätningar och analyser som pekat på betydande överraskningar har inte noterats. I den mån de nämnts har de setts som populistiska strömningar som kraftfullt fördömts.

SCB:s undersökningar av partisympatier anses av ovanförskapet som tillförlitliga, men dessa undersökningar lyckades inte pricka in Sverigedemokraternas ökningar inför valet 2014. I SCB:s senaste undersökning framgår att SD ökat med över 4 % sedan valet 2014, d v s mer än något annat parti. SD får idag över 17 %. Det norska analysinstitutet Sentio däremot lyckades pricka in SD:s ökning inför valet 2014 och de redovisar i sin senaste undersökning att SD nu ligger på 25 %. Aftonbladet/Inizios väljarbarometer för november visar att SD ligger på 21,5 %. Ovanförskapet ser nog detta enbart som populistiska strömningar och utfall som inte är värda att notera eller ta hänsyn till. Undra på att de blir tagna på sängen av verkligheten!

En färsk undersökning från analysföretaget Inizio visar f ö att 48 % av svenskarna anser att Jimmie Åkesson är den partiledare som bäst förstår vanliga väljares livssituation. Statsminister Stefan Löfven uppnår 29 %, och moderatledaren Anna Kindberg Batra 13 %, strax över Miljöpartiets båda språkrör som endast får 12 %. Så hur framgångsrik har mobbningen och utfrysningen av SD varit? Och hur trovärdigt är fördömandet av SD:s migrationspolitik som flera av 7-klöverns nu kopierat?

Ett stort problem för opinionsinstituten och deras mätmetoder blir nu att återfå folks förtroende. Mainstream media eller ’mörkarmedia’, Public service och det tondöva ovanförskapet har helt enkelt vägrat att lyssna till folkets åsikter eftersom de inte stämt överens med deras eget önsketänkande och egna visioner. I en demokrati är det dock folket och inte medierna eller etablissemanget som avgör valutgången. Åtminstone än så länge.