Förra veckans blogg handlade om det senaste sammanträdet i Stockholm kommunfullmäktige där Martin Westmon, Sverigedemokraterna, föreslog att en utredning skulle tillsättas för att ta reda på vad flyktingmottagande och illegal invandring kostar kommunen. SD hävdar att detta utgör en stor utgift medan andra partier hävdar att det är lönsamt. Nu ville Westmon få fram fakta och kunskap i frågan. Det ledde till en ovärdig och hatfylld uppvisning av Stockholms s k politiska elit, som kände sig kränkt och avslöjade sin totala brist på kompetens, sans, förnuft och respekt. Att reducera politiken till ett barnsligt, känslomässigt utspel i kommunens högsta beslutande organ är under all kritik. Erfor de kanske en föraning om en kommande värdegrundskollaps?

På mötet framgick med all icke önskvärd tydlighet att om man vill ha fram siffror och fakta på vad  något i kommunen kostar har man en vidrig och horribel människosyn och bör skämmas. Ingen presenterade någon saklig orsak till varför man inte skulle ta reda på flyktingmottagandets  kostnader. Känslor samt brist på förnuft, ansvar och respekt styrde debatten. Man kan undra varför PK-media inte skrivit om detta möte. De brukar annars vara mycket snabba att rapportera vad som händer i Stockholm.

Varför har fakta om kostnader blivit en vidrig och horribel människosyn idag? Varför ska vi som betalar för ’kalaset’ förvägras att få veta hur våra pengar används eller hur politikerna kapitalt misslyckats när det gäller den okontrollerade massinvandringen?

-Vad är väl pengar jämfört med människoliv? Ska människor behöva försvara sin egen existens! Den som kräver något så omänskligt har en fullständigt vidrig människosyn och en horribel syn på människor!

Är landstingens budgetar, som beräknar vad sjukvården kostar och ställer grupper mot varandra, också tecken på en vidrig och horribel människosyn numera? Eller gäller detta bara massinvandringens kostnader och fakta?

Media har på sistone tagit upp hur minst 40 000 äldre människor svälter i Sverige idag. Hur förklarar man förslag och genomförande av de besparingar som drabbar dem? Varför reagerar inte alla ’godhetsapostlar’ mot denna fruktansvärda ’massvält’? Har t ex Stockholms kommunpolitiker en ’vidrig och horribel människosyn’? Behöver också de äldre stå och försvara sin egen existens? Ställer kommunen alla ’svaga’gruppers olika behov mot varandra utom när det gäller migranter? Eller struntar Stockholms kommunpolitiker i vad det kostar både när det gäller äldre, behövande människor som varit med och byggt upp samhället, arbetat och betalat skatt i många år och när det gäller migranter och illegala invandrare? Hur ser kommunens värdegrund ut inte bara på hemsidan eller på papperet utan också i praktiken? Gäller allas lika värde i Stockholms kommun?

Nu är det inte bara Stockholms kommunpolitiker som inte vet vad kommunens verkliga kostnader för migrationen kostar dem. Riksrevisionen konstaterar i sin senaste granskning att den rödgröna feministregeringen endast har ”en fragmentarisk bild av kommunernas verkliga kostnader” för mottagningen av asylsökare.

Riksrevisionen konstaterar också att det kostar staten 300 miljoner per år (eller motsvarande 620 årsarbetskrafter) bara att administrera kommunernas ansökningar om ersättning för mottagning av asylsökare. Det berättar riksrevisionen i en ny rapport. ”Drygt 300 miljoner kronor – för att flytta pengar mellan Migrationsverket och kommunerna”, uppger riksrevisor Helena Lindberg.

En av orsakerna till de höga kostnaderna uppges bero på att de 190 000 olika ansökningarna om ersättning sker via vanlig postgång. Migrationsverket saknar helt enkelt digitala lösningar för de kommuner som ansöker om ersättning. Det gör hanteringen extra dyr konstaterar Riksrevisionen. Så går det när man inte har koll på sin budget, men i Migrationsverkets fall finns det från den rödgröna regeringens sida alltid pengar till de ständigt ökande kostnaderna. Det lär inte gälla kommunerna som f o m nästa år själva ska ta över ansvaret för kostnaderna för sina asylsökare. Det blir ytterst intressant att se hur t ex Stockholms kommun, ska klara kostnader som man vägrar att räkna fram eller struntar i. Och hur ska man kunna ansöka om ersättning om man inte vet hur stora kostnaderna är?