Rikspolischefen har äntligen insett att han tappat kontrollen, något vi andra insett för rätt länge sedan. På en presskonferens i midsommarveckan vädjade därför en frustrerad och ynklig Dan Eliasson, rikspolischef, om hjälp. Anledningen var den larmrapport som Polisen nyligen publicerat. Den definierar 61 områden som utsatta och läget i 23 av dessa områden som akut eller alarmerande. Dessa områden kännetecknas av ”grov kriminalitet, tilltagande brutalitet och parallella samhällsstrukturer som utmanar den svenska samhällsordningen”. Där gör man hellre upp internt än anlitar polis och där fixar interna nätverk ordning, jobb och bostad. Landet slits isär som Löfven brukar säga. Men det räcker inte att upprepa detta in absurdum. Vilka åtgärder tänker han sätta in för att ändra på detta? Vad regeringen hittills gjort har inte haft någon märkbar effekt. Det vittnar Polisens larmrapport om.

Polisrapporten skriver att i en del särskilt utsatta områden ”syns kriminella i politiska sammanhang i allt större utsträckning”. Trångboddheten tvingar ut pojkar på gatan där de umgås med äldre kriminella. Därigenom lär de sig tidigt att bete sig asocialt och att inte lita på samhället. Enl rapporten har pojkar som inte ens fyllt tio använts för att transportera vapen och 11-åringar har hunnit bli missbrukare. Färre än hälften av de vuxna har ett jobb och nästan hälften av barnen i de särskilt utsatta områdena misslyckas med grundskolan. Så vad har Gustav Fridolin och Ylva Johansson i praktiken gjort åt detta?

Ett annat stort problem i utanförskapsområdena är att offentlig och privat service är svår att upprätthålla. Offentlig förvaltning och myndigheter utsätts för påtryckningar av personer som vill påverka handläggningen av ett ärende eller av kriminella som inte vill störas i sina aktiviteter. Hoten mot polisen har förvärrats och ambulanser kör i vissa områden inte in då de inte säkert kan ta sig ut igen. Polisrapporten skriver att i en del särskilt utsatta områden ”syns kriminella i politiska sammanhang i allt större utsträckning”. Vad har Morgan Johansson och Anders Ygeman i praktiken gjort åt detta?

Ett annat stort problem i utanförskapsområdena är att offentlig och privat service är svår att upprätthålla. Offentlig förvaltning och myndigheter utsätts för påtryckningar av personer som vill påverka handläggningen av ett ärende eller av kriminella som inte vill störas i sina aktiviteter. Personal hotas, bränder anläggs och Kronofogden och Försäkringskassan vill ha polisskydd för att röra sig i en del områden. Hoten mot Polisen har förvärrats och ambulanser kör i vissa områden inte in då de inte säkert kan ta sig ut igen. Att vara näringsidkare kan innebära hot, misshandel och tvång att köpa sig ”beskydd”. Ibland tvingas de att sälja sin verksamhet till underpris.

Nu verkar dessutom polisstationen i Kista vara på gång att läggas ner. Det är den enda polisstation som finns kvar i Järvaområdet med sina tre akut utsatt områden; Rinkeby, Tensta och Husby. Det innebär att det offentliga retirerar och lämnar ’walkover’ till kriminella gäng och nätverk. Polisrapporten  skriver: ”Samhället är inte rustat för att hantera denna stora numerär av kriminella aktörer (…) polis och andra samhällsaktörer saknar förmåga att möta problematiken”. Hur förtroendeingivande är det för dem som bor i dessa områden?

Dan Eliasson är en av våra högst betalda myndighetschefer. Under hans tid som rikspolischef har försämringen eskalerat och kriminella grupper har tagit över delar av Sverige. Polisens interna problem är större än någonsin, utredningar läggs ner på löpande band och brottsbekämpning har mer eller mindre slutat fungera. Så sent som för ett halvår sedan gick Eliasson ut och sa att nu vänder utvecklingen till det bättre. Ett halvår senare erkänner han att han tappat kontrollen över sin verksamhet och ber om hjälp. Märkligt av en rikspolischef att tro att någon annan ska göra jobbet åt honom. Den enda hjälp han behöver är att inse att han måste avgå då han inte klarar av sitt jobb. Han har dessutom blivit ett riktigt sänke för Polisen.

Eliasson har deklarerat att han skulle se det som en merit om Åkesson krävde hans avgång. Undrar hur han ser på Anna Kinberg Batras och Beatrice Asks (M) artikel på DN Debatt (22/6?) med anledning av Polisens rapport. I artikeln skriver de att ”regeringen måste inse att rikspolischefen inte håller måttet” och att han därför måste avgå, men inrikesminister Anders Ygeman (S) avfärdar kravet. Bara någon dag efter Eliassons presskonferens, där han larmar om akut polisbrist där de får fler arbetsuppgifter, hävdar dock Ygeman i SvD (22/6) att det inte råder någon akut kris inom Polisen. Vilka signaler ger det och hur tolkar de anställda inom Polisen Ygemans uttalande?

Eliasson har också offentligt sagt att han kräks när han ser Jimmy Åkesson (SD) i den politiska debatten. Hur kan en myndighetschef uttala sig så om en politiskt tillsatt person och ledare för landets näst största parti? Varför tillåtas han fortsätta efter de prov på dåligt omdöme och bristande kompetens han uppvisat som chef för tre av landets största myndigheter (Migrationsverket, Försäkringskassan och Polisen)?

”Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har han växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?”

En sak torde vara säker; SD fortsätter att växa så Eliasson lär få kräkas allt oftare framöver.