På en presskonferens i onsdags (26/7) meddelade Alliansen att de skulle rikta en misstroendeförklaring inte bara mot infrastrukturminister Johansson och inrikesminister /dr/Ygeman utan också mot försvarsminister Hultqvist, då de ansåg att dessa statsråd förbrukat sitt förtroende. Detta kritiserades direkt av förre moderate försvarsministern Odenberg, som tycks anse att Hultqvists omdömeslöshet var tillfällig och att Hultqvist därför behöver undantas. På sin Facebook har Odenberg f ö ett foto där han och Hultqvist umgås under lättsamma former /nyheteridag.se/.

Hultqvist ingick tillsammans med 4 andra ministrar i det säkerhetspolitiska rådet. Dess uppgift är ta gemensamt ansvar och fatta gemensamma beslut när det gäller kommunikation och samordning. Därigenom ska information inte kunna fastna i de s k ’stuprören’ inom regeringskansliet. Jag anser det osannolikt att Hultqvist i egenskap av försvarsminister och medlem i säkerhetspolitiska rådet skulle välja att i nästan ett år undanhålla sin statsminister information om det största säkerhetsläckage som skett i Sverige i modern tid och som innebar ett hot mot Sveriges säkerhet. Och varför blev inte Löfven topp tunnor rasande över att Hultqvist gjort det i så fall? Löfven visade tydligt och konkret på presskonferensen att han kan bli riktigt arg. Nej, här finns något som inte stämmer.

Genom att behålla Hultqvist hade Löfven antagligen hoppats att åtminstone centern och liberalerna skulle dra tillbaka sina misstroendeförklaringar mot Hultqvist. Löfven verkar ha haft en viss framgång. Alliansen säger nu att deras misstroendeförklaring mot de tre statsråden kvarstår – om inte nya fakta framkommer. Dessutom väntar de med att genomföra misstroendeförklaringen tills riksdagen öppnar igen. I intervju med Expressen (28/7) menar Hultqvist nu i efterhand att han kanske borde ha tagit upp Transportstyrelsens IT-läcka i det säkerhetspolitiska rådet. Så dags! Att sedan regeringen med statsministern i spetsen valt att inte ta upp det förrän media gick ut med det i början av juli är ytterst graverande. Det borde leda både till folkets ilska och till en misstroendeförklaring mot Löfven som ytterst ansvarig.

Det var mycket magstarkt av Löfven att kritisera och ifrågasätta legitimiteten i Alliansens misstroendeförklaringar innan KU granskat hur regeringskansliet hanterat haveriet hos Transportstyrelsen. Han betonade att Hultqvist inte begått något konstitutionellt fel och borde därför få sitta kvar i regeringen. Löfven blandade helt enkelt ihop misstroendeförklaring med KU:s granskning i ett försök att vilseleda oss alla. KU granskar statsrådens tjänsteutövning och arbetsrutinerna i regeringskansliet. En misstroendeförklaring kräver inte att ett statsråd gjort några formella fel eller brutit mot grundlag eller lag. Om KU beslutar att kritisera ett statsråd brukar man säga att statsrådet prickas. En ”prickning” skulle kunna resultera i en misstroendeförklaring från oppositionen, men det har hittills aldrig inträffat enl ett debattinlägg i Sydsvenskan (27/7) av Anders Sannerstedt, docent i statsvetenskap vid Lunds universitet.

Misstroendeförklaring är en av demokratins hörnpelare, men Löfven har under sin tid vid makten visat att demokrati inte är primärt. Trots att han regerar i en parlamentarisk demokrati har han med en dåres envishet och tvärtemot ”värdegrunden” hållit SD och därmed minst en femtedel av väljarna utanför mycket av den demokratiska processen. Däremot har han inte vägrat att ta emot och dra nytta av SD:s stöd i en del omröstningar i riksdagen.

Löfven borde inse att det varken är ”oseriöst” eller ”omdömeslöst” att använda sig av misstroendeförklaringar. Sju gånger tidigare har misstroendeförklaringar skett i Sverige, men ingen av dem har lyckats samla en majoritet i riksdagen. De har därför bara lett till att oppositionen höjt tonläget och trappat upp ordkriget. Denna gång finns däremot en riksdagsmajoritet (Alliansen + SD) som innebär att Hultqvist kan tvingas att avgå. Men den majoriteten kanske spricker p g a yttre tryck innan misstroendeförklaringen mot Hultqvist behandlas av riksdagen.

Löfven är nu synnerligen upprörd över att Alliansen orsakat en politisk kris. När argumenten är svaga – höj rösten! Det är ett av hans försök att avleda uppmärksamheten från krisen som är ett direkt  resultat av att det största säkerhetsläckaget i modern tid skett under hans ledarskap. Ingen vet idag hur stor skada detta haveri medfört. Regeringen mörkade det gigantiska haveriet i det längsta. Det är endast tack vare media som riksdagen och folket fått vetskap om det. Dessutom försöker Löfven dölja hur inkompetent statsförvaltningen är för att rädda skinnet på de berörda statsråden och tjänstemännen. Det tycks vara viktigare att värna partiet och dess företrädare i det politiska etablissemanget än rikets säkerhet. Därför reducerar han ansvarslösheten i svensk statsförvaltning till ett politiskt spel och ”käbbel” om hur många ministrar som borde avgå.

Löfvens försök att skjuta budbäraren och skylla på andra visar med all tydlighet ännu en gång att Löfven saknar självinsikt, ansvarskänsla och ledarskapsförmåga. Han verkar heller inte förstå vad det innebär att leda en minoritetsregering. Därmed har han förbrukat det lilla förtroende han hade. Han borde ha varit den förste att drabbas av en misstroendeförklaring. Kan vi hoppas att SD riktar en misstroendeförklaring mot Löfven? Jag anser i likhet med Johan Westerholm att det är vad Löfven förtjänar som ytterst ansvarig för det som inträffat. Dessvärre torde inte en riksdagsmajoritet stödja den, inte minst just för att det är de oberörbara sverigedemokraterna som väckt den. I dagens Sverige går det mesta av politiken ut på att inte samarbeta med eller att vägra vara beroende av ens passivt stöd från SD. Hur vettigt verkar det och hur kan vi väljare gå med på detta?