Allsköns funderingar om politik

Från öppna hjärtan till hjärtstillestånd

Av , , 18 kommentarer 51

Just nu pågår en intern strid inom de nya/re/ moderaterna om Anna Kinberg Batras vara eller inte vara. 11 länsförbund har hittills meddelat att de inte längre har förtroende för henne som partiledare. I veckan rapporterade DN och Ipsos att bara var tredje av de kvarvarande moderatväljarna vill se sin nuvarande partiledare som statsminister efter valet 2018. I samma undersökning säger bara 6% av väljarna totalt att dagens moderatledare är den man vill se som statsminister. En oppositionsledare som inte vill ta makten när tillfälle ges blir ingen valvinnare.

Kinberg Batra var inte partiets val när partiet skulle välja en ny partiledare efter 2014. Hon var visserligen moderaternas gruppledare i riksdagen, men framför allt var hon Reinfeldts kronprinsessa och utsedda tronföljare. Det fanns konkurrenter om partiledarpositionen men de släpptes inte fram och AKB valdes utan intern debatt. Detta stärker knappast hennes position idag.

Man behöver inte vara psykolog för att inse att hon är obekväm och fungerar dåligt som partiledare. Hon verkar heller inte ’brinna’ för något. Dessutom är hon ingen företrädare för ’vanligt folk’ på det sätt som Gösta Bohman var och når därför inte fram till dem. Hjälper det då att byta ut Anna Kinberg Batra? Det är tveksamt.  Det hjälper kanske inte ens att byta ut hela partiledningen, som till stor del består av ’insuttna’ karriärpolitiker. Det är heller inte lätt att föra ut en politik som inte finns, speciellt för en partiledare som inte ens har det egna partiets fulla stöd och förtroende.

För att bli trovärdiga och återfå väljarnas förtroende måste moderaterna erkänna att uppgörelsen med miljöpartiet 2011 om att öppna hjärtan och gränser var kvalificerad galenskap och förödande för Sverige. Det räcker inte att partiet numera säger sig ha svängt 180 grader ifråga om öppna gränser. Det krävs mer för att de ska återfå väljarnas förtroende; moderaterna måste gå ut och be svenska folket om ursäkt för allt som deras migrationsuppgörelse med Mp har orsakat landet. De måste tydligt ta avstånd från Reinfeldts draksådd. Vidare måste de visa att de har en klar och tydlig ideologi och att de klarar av att balansera mellan den liberalism och den konservatism som trängs i partiet.

Den senaste månaden har inte visat på någon större tydlighet från partiet. AKB gick ut tillsammans med övriga allianspartier och riktade misstroende mot 3 socialdemokratiska ministrar med anledning av IT-haveriet; Ygeman, Johansson och Hultqvist. Äntligen ett tydligt och välkommet initiativ från den annars så bleka och kraftlösa oppositionen! Problemet var bara att allianspartierna ganska snart meddelade att misstroendet mot Hultqvist får vänta tills riksdagen öppnar i september. Det väckte misstankar om tveksamhet, splittring och förvirring. Förra veckan gjorde moderaterna och centern  upp med regeringen om försvaret.  Så går moderaterna denna vecka plötsligt ut och presenterar en annan försvarspolitik. Det lämnar en hel del övrigt att önska ifråga om tydlighet.

Ingen av dem som kräver AKB:s avgång har några förslag på vem som skulle kunna efterträda henne. Det är typiskt för politik; att säga att man är intresserad av en politisk topposition innebär ofta  politiskt självmord. Alla de som jobbade nära Reinfeldt torde dock få vissa problem med att kunna vinna tillbaka förlorade väljare. Det är helt enkelt inte trovärdigt att ha gått ’all in’ i Reinfeldts öppna hjärtan-politik och nu gått ’all out’ ur den politiken när partiet gjort en 180 graders U-sväng i migrationsfrågan. Detta borde diskvalificera t ex Kristersson och Svantesson oavsett vad partimedlemmarna anser.

De som skulle kunna locka tillbaka väljare är personer som Finn Bengtsson, som visat både ryggrad och styrka och haft kurage att stå upp när partipiskan vinit. Det är det som lockar väljare. Han har nog betydligt större förtroende utanför partiet än inom partiet. Den mobbning han utsattes för av partikamrater, t ex för att han kraftfullt kritiserade Decemberöverenskommelsen, har resulterat i att han inte ställer upp i nästa val. Han tillhör det fåtal riksdagsledamöter som inte behöver politiken för sin försörjning; han är överläkare och professor vid Linköpings universitetssjukhus.

Politiken behöver mer än någonsin personer med rätt personlighet, stor kompetens, bra egenskaper livserfarenhet och civilkurage. Tyvärr lockar politiken inte så många personer av den kalibern. Kvar blir främst personer som ser politiken som ett tryggt och välbetalt tillsvidarejobb. Resultatet blir att enfalden vinner över mångfalden.

Det är nog dags för politiken i allmänhet att genomgå ett riktigt reningsbad. Förr var eliten mer upplyst än den breda massan, men idag kan man bli en ledande politiker utan en kvalificerad utbildning eller yrkeserfarenhet utanför politiken. Det fungerar inte i en tid när många medborgare är högutbildade och dessutom har tillgång till en outsinlig källa av kunskap. Den politiska elitens förakt för väljare som ”tycker fel” och inte låter sig styras av värdegrunden urholkar elitens förtroendekapital. Varför ska vi rösta på ledare som ser ner på oss, inte sällan kan mindre än många av oss väljare kan och som bara är ute efter våra röster vart fjärde år?

18 kommentarer

Strafföreläggande som väcker misstankar

Av , , 14 kommentarer 48

I mitt blogginlägg Regering med funktionshinder (26/7) skrev jag följande:

I juni godtog Ågren ett strafföreläggande på 70 000 för sitt lagbrott. Det är minst sagt anmärkningsvärt. Varför valde åklagaren att lösa den uppkomna situationen för ett så allvarligt brott utan rättegång?  Vilken skada Ågrens agerande gett upphov kan ingen inklusive åklagaren idag säga. Så varför beslöt åklagaren att låta ett lagbrott som riskerar landets säkerhet stanna vid ett strafföreläggande? Det måste media borra djupare i /http://blogg.vk.se/asasuh/2017/07/26/regering-med-funktionshinder/  :

”I brott där det finns ett stort allmänintresse bör åklagaren alltid väcka åtal”, anser Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet. Nu har media börjat ifrågasätta varför den ansvariga kammaråklagaren Ewamari Häggkvist vid riksenheten för säkerhetsmål helt på egen hand fattade beslut om strafföreläggande.

Åklagaren uppger att hon ”jämförde med skadegörelse som har motsvarande straffskala”. Brottet rubricerades som ”vårdslöshet med hemlig uppgift”, men Ågren åtalades aldrig för detta brott. Eftersom hon erkände fick hon i ’skymundan’ ett strafföreläggande med böter av åklagare. Det gällde att till varje pris undvika en offentlig rättslig prövning som kunde ha gett allmänheten och media besvärande insikter om ledningens inkompetens och verksamhetens brister. Det hade försvårat för ’emliga armén’, Anna Johansson och Anders Ygeman, att hålla händelsen hemlig.

Varför valde åklagaren att så lättvindigt och mot praxis ge den sparkade generaldirektören ett strafföreläggande, som bara är till för lindriga brott som snatteri och fortkörning? Ågrens lagbrott orsakade ett säkerhetsläckage som kan vara i klass med det Stig Bergling orsakade. Han fick livstids fängelse för det. Vem medverkade till att det bara blev ett strafföreläggande? Kan regeringen ha haft ett finger med i spelet? Trots att Ågren visste att hon bröt mot lagen slog åklagaren fast att ”brottet begåtts utan uppsåt”. Att Ågren slapp undan med ett strafföreläggande och böter innebar att en uppmärksammad rättegång i domstol, med all den uppmärksamhet det skulle ha gett, kunde undvikas.

Det mest sannolika är att Löfven visste om vad som skett, men att han och regeringen hoppades att informationen aldrig skulle komma till allmänhetens och oppositionens kännedom. Detta måste därför utredas vidare. Dessutom bör hela Transportsstyrelsen åtalas. De har erkänt att de har varit ”naiva” och ”gjort avsteg” från lagstiftningen ifråga om säkerhet, personuppgifter och sekretess. Det är fullständigt oacceptabelt att rättsväsendet särbehandlar makthavare på detta vis. Allas lika värde inför lagen gäller uppenbarligen inte dem. Hur länge ska verklighetens folk acceptera detta?

Under galgen och sent omsider har ministrar och tjänstemän på regeringskansliet nu erkänt att de tidigt känt till riskerna med Transportstyrelsens ’outsourcing’. Under nästan två år mörkade regeringen avsiktligt det inträffade för riksdagen och svenska folket. Strafföreläggandet blev känt först i början av juli när Svt och DN avslöjade det. Först då tvingades regeringen med Löfven i spetsen erkänna vad som hänt, trots att alla gjort vad de skulle. Skulle vi ha fått veta något alls utan medias avslöjanden?

Allt talar för att regeringen medvetet fört riksdagen och svenska folket bakom ryggen när det gäller IT-haveriet. Ohederligt och fullständigt oacceptabelt! Misstroendevotum borde därför riktas mot statsministern. Nu är det upp till vårt rättssystem och hela demokratin att bevisa att man klarar av att stå upp i denna fråga. Likaså måste oppositionen visa att de sätter landet och demokratin före makten och de egna partierna.

14 kommentarer

Lögn, förbannad dikt och ‘alternative facts’

Av , , 6 kommentarer 53

Statministerns och de berörda statsrådens redogörelser för hur IT-haveriet på Transportstyrelsen hanterats inom regeringen och regeringskansliet börjar allt mer likna en ’story’, som de försöker sälja in i hopp om att sanningen inte ska komma fram. Transportstyrelsens IT-haveri har äventyrat svensk säkerhet och följderna är idag mycket svåra att överskåda.

Flera inom regeringen har länge känt till ”haveriet”. Löfven, Ygeman, Hultqvist och Wallström ingick i det säkerhetspolitiska rådet, som sägs träffas en gång i månaden för att ta gemensamt ansvar och fatta gemensamma beslut i frågor som rör landets säkerhet. Men det finns ingen existerande dokumentation vare sig från eller om att säkerhetsrådet någonsin mötts.

På bloggen Cornucopia / http://cornucopia.cornubot.se/2017/08/stefan-lofvens-sakerhetsrad-en-icke.html/ läser jag bl a att den moderate riksdagsledamoten Jan Ericson försökt få ut allmänna handlingar kring säkerhetsrådet men mötts av att sådana inte existerar. Inte ens mötesdatum eller de obligatoriska tjänsteanteckningarna. Ericson skriver:

-Svaret var alltså ordagrant detsamma som det tidigare och mina följdfrågor nonchalerades helt. Regeringskansliet vägrar alltså berätta ens om det finns några hemligstämplade handlingar från Säkerhetspolitiska Rådets möten eller inte. Man vill inte ens berätta om när möten hållits eller ens hur många möten man haft – uppgifter som knappast kan vara säkerhetsmässigt problematiska att redogöra för. Jag har aldrig varit med om något liknande hemlighetsmakeri tidigare, man kommer ju inte ifrån känslan av att man verkligen har något att dölja.

Nu vet vi också att Ygemans dåvarande statssekreterare Ann Linde (idag EU- och handelsminister) informerades av Säpo redan i september 2015 om Transportstyrelsens IT-brister. Det var några månader innan Transportstyrelsens läckage ägde rum i december 2015. Det innebär att regeringen flera månader i förväg kände till att driften av hemliga personuppgifter skulle hanteras av icke säkerhetsklassad personal i Östeuropa. Varför ingrep man inte när Säpo varnat för säkerhetsriskerna? Och varför valde man att mörka hela haveriet i två år, d v s ända tills media började intressera sig för vad som hänt? Det kan bara betyda att man med berått mod försökte mörka haveriet i hopp om att undvika en praktskandal ett år före nästa års val.

I likhet med många andra anser jag det osannolikt att statsministern inte visste vad som skett innan januari 2017. Efter de nya uppgifterna misstänker jag att säkerhetspolitiska rådet, om det ens existerar, i själva verket är en ’klubb’ där regeringens ’utvalda’ utan anteckningar eller protokoll under största möjliga tystnad diskuterar hur de bäst kan ’mörka’ allt de inte vill att folket ska få veta. Eller är rådet kanske bara är ett ’hitte på’, en kuliss för att få oss alla att tro att regeringen tar säkerhet på allvar?

Min gissning är att både Ygeman och Hultqvist håller inne med sanningen för att ’täcka upp för’ Löfven och för att undvika en politisk praktskandal. När Svt och DN i början av juli avslöjade Ågrens strafföreläggande, tvingades Löfven inse att det inte gick att köra samma linje längre. Därför kom man överens om att koka ihop en historia om att Löfven informerades först i januari i år, men att han ”valt att hålla tyst om det tills Ågren fått sin dom”. Jag gissar också att någon ’däruppe’ haft ett finger med i det spel som fick åklagaren att på tvivelaktiga grunder låta Ågren komma undan med ett så blygsamt straff och därigenom slippa en uppseendeväckande rättegång, som skulle ha avslöjat regeringens mörkande och lögner.

Enligt välunderrättad källa har Ygeman lovats en ministerpost i nästa socialdemokratiska regering. Det skulle nog kunna få honom att hålla inne med hela sanningen. Tala om att sälja skinnet innan björnen är fälld! Det visar att Löfven struntar i demokratin, riksdagen och väljarna, ett transportkompani som han behöver endast på valdagen. Han kommer att göra allt för att hålla sig kvar vid makten genom att sätta sig över demokratin. Makten och partiet före landet i traditionell socialdemokratisk anda.

Det ska bli intressant att följa fortsättningen av ’Transport-gate’. Ygeman, Hultqvist och Löfven hävdar att alla inom resp departement gjort allt rätt och att man vidtagit olika åtgärder för att minimera skadorna. Det är en sanning med modifikation. Ågren tvingades lämna TS i januari 2017, men regeringen gjorde inget förrän media började ställa frågor och avslöja brottet. Det vittnar om en svensk författningstradition i fritt ’förfall’.

Skandalen rullar vidare och nya fakta avslöjas nästan dagligen. Dessa fakta följs av regeringens och regeringskansliets motvilliga erkännanden eller av nya dimridåer. Nästa rond bör bli att rikta strålkastarna på de inblandade statssekreterarnas roll och ansvar. Och så kommer Konstitutionsutskottets granskning att starta om ett par veckor, där de inblandade ministrarna, statssekreterarna m fl kommer att utfrågas. Ja, såvida de inte gör som Maud Olofsson – trotsar riksdagen och KU genom att vägra att infinna sig.

6 kommentarer

Maktens arrogans och brist på ansvar

Av , , 12 kommentarer 62

 Aldrig har så många haft så mycket att vinna på att förvränga och förminska det som skett i Transportstyrelsen och regeringskansliet. Faktum kvarstår dock. Inrikesminister /dr/Ygeman hade samordningsansvaret för att sammankalla regeringskansliets krisledning, men det struntade han i. Han anger orsaken till att han inte informerat Löfven var att haveriet var så allvarligt att det krävdes ett särskilt rum för att tala om det. En lokalfråga i 18 månader med andra ord! En dåres försvarstal.

Löfvén har visserligen sagt att ’Transport-gate’ är ett allvarligt haveri, men han har inte erkänt några egna fel under resans gång. Det gjorde han heller inte på förra torsdagens presskonferens (27/7), där han, som tidigare kallat IT-skandalen ett ”haveri”, ägnade mycket kraft och energi till att kalla Alliansen ”oansvarig” och ”oseriös” i ett lönlöst försök att skylla ifrån sig och rikta strålkastarljuset åt annat håll. När argumenten är svaga – höj rösten! Ett sorgligt exempel på maktens arrogans och på Löfvens oförmåga att ta ansvar.

Alla inom regeringen hade däremot gjort vad de skulle och tagit ansvar för sina resp departement. Regeringens och regeringskansliets informationshaveri skyllde han på tjänstemän och på problemet med ’stuprörsmodellen’ inom regeringskansliet, som innebär att statsråden inte samarbetar med varandra. Den nya svenska modellen? Snabbt och taktiskt övergick han därefter till allt arbete som nu gjorts för att skademinimera och städa upp efter haveriet, på förebyggande säkerhetsarbete och på ’outsourcing’. Som genom ett trollslag var regeringens politiska ansvar i allmänhet och den självgode statsministerns eget ansvar i synnerhet, färdigdiskuterat.

Ygeman och Johansson hade själva passande nog begärt att få avgå, vilket innebar att Löfven slapp avskeda dem.  Löfven meddelade redan på presskonferensen att han redan belönat Ygeman genom att lova honom att få bli ny gruppledare i socialdemokraternas riksdagsgrupp, om gruppen godkänner det. Det är en synnerligen viktig post ett år innan ett riksdagsval. Vem skulle medvetet sabotera sin egen politiska karriär genom att rösta emot Löfvens räddning av Ygeman? Vad lovade Löfven Johansson för att hon själv skulle be att få avgå?

Är det inte både märkligt och osannolikt att Ygeman själv begärde att få avgå? Han har i alla intervjuer sagt att han gjort det han skulle och därmed inte hade något ansvar för informationshaveriet inom regeringen. Statsministern ansåg inte heller att det var fel av Ygeman att inte informera honom. Det är häpnadsväckande med tanke på att Ygeman varit ytterst ansvarig för all kommunikation och samordning i regeringskansliets Krishanteringsråd. Han hade också ansvaret för SÄPO, den myndighet som först varnade regeringen.  Därför var det skönt att höra Ygemans ’chef’ justitieminister Morgan Johansson i en TV-intervju i samband med förra torsdagens presskonferens säga att det var fel av Ygeman att inte informera statsministern. OM nu statsministern verkligen var oinformerad till i januari 2017, vilket jag betvivlar.

Så här skriver Johan Westerholm, själv socialdemokrat (ledarsidorna.se):

- Omfattningen av säkerhetsläckorna från Transportstyrelsen saknar motstycke i modern tid. Det kan dröja många år och kosta miljontals kronor innan skadorna är reparerade om det ens går fullt ut. Förtroendet för statliga tjänstemän är med rätta skadat. Myndigheten har inte bara klantat sig, ledningen har i berått mod struntat i lagar och regler. Landets trovärdighet är också sargad. Men misstron ska i detta fall inte i första hand riktas mot inkompetenta myndigheter. Den ska riktas mot landets statsminister och hans ministär.

Löfven tog också upp Sveriges kritiska läge, höstens två stora militära övningar och andra viktiga försvarsfrågor. Därmed gled han taktiskt över till varför han inte avskedat försvarsminister Hultqvist.  Hultqvist hade gjort allt rätt och ville därför sitta kvar. Dessutom är han ’oumbärlig’ för höstens militära övningar. Ygeman och Johansson hade också gjort allt rätt enligt både sin egen och Löfvens utsago, men de hade ju själva bett att få avgå! Så praktiskt, strategiskt och taktiskt! Tala om politisk spelteori trots att Löfven flera gånger betonade att ”det här är på riktigt”, något han ansåg att Alliansen inte förstått. Den som inte verkar ha förstått att ”det är på riktigt” är Löfven. Det hoppas jag svenska folket insåg under förra torsdagens presskonferens. Likaså att Löfven inte klarar av att ta ansvar för sina egna och regeringens misstag.

12 kommentarer