Hedersrelaterade brott växer i Sverige. En grupp som inte fått någon större uppmärksamhet är alla de kvinnor som lider i tysthet och kringskuren frihet i den hederskultur de lever. Under hashtaggen #underytan har 133 av dessa kvinnor gått ut och vittnat om vad de tvingats utstå i Sverige. Många av dem behåller skammen för sig själva. De kan varken delta i debatten eller träda fram i sitt eget upprop #underytan. De lever i hederskulturens skugga och har dåliga erfarenheter av vad som kan hända om de berättar öppet om vad de utsatts för. De blir t ex inte trodda när de söker hjälp, polisen och socialen hjälper dem inte och ofta skickas de tillbaka till sina förövare.

Mariet Ghadimi, grundare av Tjejers rätt i samhället och aktiv i kampen mot de växande hedersstrukturerna i samhället, varnar nu för att svenska skolan håller på att förändras och att den inte längre är en fredad plats från hedersförtrycket. Så här säger Ghadimi till Aftonbladet 25/12:

-Tidigare har skolan varit en frizon för dem som drabbas. Där har de här tjejerna kunnat leva lite friare och känt sig mer som andra. Men det har tyvärr förändrats de senaste åren – allt mer personal med hedersvärderingar har kommit in i skolorna. Bland annat lärare och kuratorer, och även i socialtjänsten och polisen, säger hon vidare.

Vad gör regeringen för denna grupp? Varför är alla vänster- och radikalfeminister så tysta i denna fråga? Och varför duckar media om denna svåra problematik? Varför sviker de alla de kvinnor och barn som lider under ytan eller slöjan i en hederskultur där flickors dygd är släktens egendom?

Sverige ligger enl uppskattningar i topp vad gäller andelen könsstympade kvinnor per invånare i Europa. Fullständigt oacceptabelt som Löfven säger i tid och otid utan att i handling göra något åt det. Så varför gör feministregeringen inget åt detta? Varför erkänner de inte problematiken som ett svenskt problem så att man kan börja ta tag i det? Alla barn och unga har rätt till ett liv fritt från våld och övergrepp. Det är fastslaget i barnkonventionen. Genom Agenda 2030 har världen nu också för första gången satt upp konkreta globala mål om att kvinnlig könsstympning och andra skadliga sedvänjor ska upphöra överallt till år 2030.

Det finns också många flickor i Sverige som berövas sin tonårstid. Vad gör feministregeringen åt det? Det är ingen hemlighet att skolflickor försvinner efter skollov eftersom de skickas till sina föräldrars hemländer för att giftas bort med en kusin, farbror, morbror eller en helt okänd man som ofta är äldre än deras egen far. Dessvärre har dessa flickor inget som helst stöd i skolan då det nu visat sig att ”Allt mer personal med hedersvärderingar har kommit in i skolorna. Bland annat lärare och kuratorer, och även i socialtjänsten och polisen.”

Det är heller ingen nyhet att det finns asylsökande gifta barn i Sverige. Det finns t o m exempel på män som får barnbidrag för sina omyndiga fruar samt för de gemensamma barn de har. Hur är detta möjligt? Vad säger FN:s barnkonvention om detta? Detta skulle aldrig ha tillåtits om de varit födda i Sverige. Är barnäktenskap förbjudna i Sverige så ska de inte tillåtas oavsett var och när de ingåtts.

Varför anser feministregeringen att vi svenskar ska tillåta olagliga och skadliga kulturella seder och bruk som hör hemma i medeltiden och som innebär så stort lidande och så ojämlika livsvillkor för många invandrade kvinnor jämfört med de invandrade männens villkor? En fungerande integration förutsätter att det är majoritetskulturen som är normen. Hedersförtryck, sedvänjor och värderingar som går emot vårt rättssystem och begränsar kvinnor måste omgående upphöra. Likaså måste det bli slut på daltandet med män som hotar och hatar kvinnor. Sådana män hör inte hemma i ett modernt civiliserat land.

Värdegrund och allas lika värde klingar falskt. Politikers och myndigheters upprörande flathet och tilltagande feghet har bidragit till att i princip normalisera förekomsten av bl a tvångsgifte, könsstympning, ’oskuldskontroller’, barnäktenskap och en tilltagande könssegregation i Sverige. Hedersförtryck har därigenom getts utrymme i det svenska samhället. Antalet parallellsamhällen med en mycket stark hederskultur som håller många muslimska flickor och kvinnor fångna i familjens och släktens trångsynthet ökar. Fäder, makar och bröder inskränker alltmer kvinnornas rörelse-, yttrande- och därmed också tankefrihet och klankulturen med ett stort inslag av kusingiften blir allt starkare.

Ansvariga politiker och myndighetschefer har inte satt ner foten på allvar för att stoppa förekomsten av dessa otidsenliga seder och kulturella inslag i vårt land. Istället har de valt att se mellan fingrarna och låtit utvecklingen fortgå i det tysta på bekostnad av många flickors och kvinnors fri- och rättigheter samt livsvillkor. Ingen samtyckeslag i världen kommer att förbättra villkoren för de kvinnor som lever under hedersförtryck.

Ylva Johansson har nu plötsligt börjat påpeka vikten av att ”prata mer om svenska värderingar”. Den som gjorde det tidigare, t ex SD, hängdes ut både av ’såssarna’ och PK-media. Johanssons U-sväng i denna fråga kom hastigt på. Inför valet gäller det förstås att byta fot snabbt. Att det sedan inte är trovärdigt bekymrar inte dem som saknar kontakt med verkligheten, där vi är många som länge framhållit vikten av att migranter tar till sig och respekterar svenska värderingar.

Frågan om islam är tabubelagd i Sverige allt medan radikal islam flyttar fram sina positioner i och vi får allt fler islamistiska organisationer som predikar religiöst förtryck, intolerans och hat. Denna pågående islamisering drabbar främst kvinnor. Idag är det därför mindre angeläget att ”prata mer om svenska värderingar” än om de värderingar som islamiseringen och det kulturella och religiöst betingade hedersvåld den för med sig. Dessa värderingar i kombination med svensk kravlöshet och flathet är den huvudsakliga förklaringen till den misslyckade integrationen, som håller på att utvecklas till desintegration. Inte minst måste regeringen sluta ge bidrag till organisationer och föreningar som uppmuntrar fortlevandet av medeltida sedvänjor och hederskultur. Men detta skulle förstås hota identitetspolitiken och innebära en risk för minskad valboskap och därför offrar man medvetet hederskulturens offer.

Land ska med lag byggas och respekten för våra lagar måste vara fundamental och delas av alla. Inga regler skapade av klansamhälle eller självutnämnda moralpoliser ska tillåtas stå över lagen.  Rättsstaten är inte förhandlingsbar. Alla anställda i skola och myndigheter måste följa gällande lagstiftning och i ’förortskalifaten’ måste kvinnor få stöd att stå upp för sin frihet. Det kan innebära att man tvingas ’ta fighten’ mot militanta föräldrar som vägrar respektera våra lagar. Vi måste helt enkelt sluta acceptera dubbla koder och parallella samhällen. Respekterar man inte våra lagar är man fri att välja något annat land än Sverige.

Sverige skryter över att ha den första feministiska regeringen i världen och är noga med att fördöma andra länder som tillåter hederskultur m m. Att leva upp till sina egna ideal ifråga om hedersrelaterat förtryck av kvinnor klarar feministregeringen däremot inte av. Det framgår inte minst av de hedersförtryckta kvinnor som nu stigit fram, d v s de ytterst få som vågat stiga fram. Det räcker inte med att konstatera att det är ”fullständigt oacceptabelt”. Att regeringen inte gör något konkret för att få bukt med det är långt mer oacceptabelt.