Allsköns funderingar om politik

Lööfs förlorade heder (II)

Av , , 6 kommentarer 53

Centern lanserade för några dagar sedan ”Framåt” som sitt valspråk inför valet, en svensk variant av Obamas ”Forward” och ”En marche”. Båda presidenterna vann sina resp val under dessa ’paroler’. Lööf chansar och ler när hon presenterar valmanifestet. (Jag skulle dock välkomna ett parti som ”Bakåt” eller ”Gör Sverige normalt igen”).

C satsar 70 miljoner kronor på sin kampanj och betonar att man ser Sverigedemokraterna som en av sina främsta motståndare i valet. Lööf har under de senaste månaderna också tydligt visat att hon är beredd att underkänna vad kanske en femtedel av landets väljare kommer att rösta på i valet. Så snart hon möter en journalist upprepar hon med en dåres envishet att C aldrig kommer att ”ingå i ett regeringsunderlag som behöver aktivt stöd från Sverigedemokraterna”.

C säger sig också vilja besegra socialdemokraterna. Ändå kan Lööf tänka sig att agera stödhjul åt S och MP om SD fortsätter att vara stora. Visserligen kallar hon det ”blocköverskridande samtal” och att ”smutsa ner fingrarna”, men det skulle kunna innebära att vi plötsligt får se Lööf, som ofta talar föraktfullt om sossarnas politik, ”med nedsmutsade fingrar och uppäten högersko” sitta i samma regering som Löfven. De stora orden från Lööf skulle därmed bara vara en del av hennes vanliga floskler.

Vän av ordning undrar f ö om passivt stöd av SD skulle vara OK, om det innebär att Lööf får sitta vid köttgrytorna. Eller kommer C (tillsammans med övr allianspartier) att med en DÖ 2.0 än en gång ge bort regeringsmakten till S av rädsla för att SD röstar för Alliansens förslag? Det skulle verkligen ge SD inflytande över hur landet styrs. Oavsett hur Lööf lägger ut texten kommer SD att påverka hur landet styrs efter valet, såvida inte Alliansen får egen majoritet, vilket är högst osannolikt. Det är Lööf naturligtvis pinsamt medveten. Endast i fablernas värld och genom att våldföra sig på demokratin kan C m a o ignorera SD och deras väljare. Så länge makten inte lyssnar på folket, ska den dock avsättas. Det är just det som är demokrati.

C:s vision för Sverige är ett liberalt samhälle som värnar om mänskliga fri- och rättigheter och som välkomnar massinvandring från den islamska världen, vilket innebär en accelererande islamisering av Sverige. Hur liberalt blir ett Sverige med stort islamistiskt inflytande? Partiets vision och invandringspolitik har uppenbarligen inte föregåtts av någon djupare konsekvensanalys.

I en debattartikel (11/3) i nättidningen Samtiden skriver Tomas Brandberg:

- Någon konsekvent frihetlig liberalism har vi egentligen inte heller sett till, förutom en ultraliberal migrationspolitik, bisarra diskussioner om månggifte och liknande. Men tolerans mot medeltida sedvänjor kan inte kallas liberalism.

För ett par veckor sedan blev det stor skandal när Ebtisam Adobe, en av C:s riksdagskandidater, tillika nämndeman, tillsammans med en invandrad nämndemannakollega i en dom i Solna tingsrätt röstat enligt sharialagar. ’Shariamålet’ blev plötsligt Lööfs heta potatis. Nu tvingas hon förklara varför odemokratiska åsikter och värderingar som ”hotar värdegrunden” tillåtits i hennes parti. Dessutom måste hon förklara varför hon är så förvånad över resultatet av sin och partiets egen invandringspolitik. Finns det förresten i partiet alls någon tanke på att man själv kan ha bidragit till de problem man nu inför valet påstår sig vara bäst på att lösa?

C är i desperat behov av fler personer med utländsk bakgrund på sina listor och en inkvoterad muslimsk kvinna är säkert en nyttig bricka i det politiska spelet. Så sent som i december (19/12) skrev AB att C var sämst på mångfald och i VLT varnade ledarskribenten Sakine Madon för mångfaldspanik:

-I jakt på ytlig mångfald, och med röstfiske i siktet, sätter partier etnicitet eller religiös tillhörighet före åsikter och värderingar.

C borde ha stoppat Ebtisam Adobe redan 2006 efter att hon i Svt:s Rapport efterlyst muslimsk arvsrätt i Sverige. Hon tilläts ändå kandidera till riksdagen och tillämpa lagen som nämndeman. Dessutom fanns hon med på listan också inför höstens riksdagsval. Hur förklarar Lööf och hennes partikollegor det? I en intervju med AB medger Lööf att hon känt till Aldebes islamistiska åsikter tidigare men skyller på de lokala centerpartisterna.

Magnus Ranstorp, forskningschef på Centrum för assymetriska hot- och terroriststudier vid Försvarshögskolan, länkar på Twitter till en intervju med Lööf i AB och konstaterar att Ebtisam Aldebes och hennes makes islamistiska åsikter varit kända sedan länge. Lööf svarar att ”detta borde ha hanterats för tio år sedan” och tillägger att ”ni kunde ha berättat”.

Men hon visste ju redan! Varför försöker hon skjuta över ansvaret på Ranstorp? Är det förenligt med ansvar och gott ledarskap?

Lööf passar i intervjun med AB också på att ’smutsa ner’ andra partier:

Men det här är en väckarklocka för alla partier. Det har funnits både inom Moderaterna, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och nu också tyvärr i Centerpartiet. Dessa krafter har kunnat få höga förtroendeposter. Det är helt oacceptabelt. Så fort jag fick reda på det här satte vi igång en uteslutningsprocess

Verkligen? Lööfs svar fick den tidigare centerpartisten Edward Nordén att reagera:

-Ingen hörde något, såg något, förstod något, märkte något tydligen längre upp i partiet?
Är ni säkra på det? Riktigt säkra? Fundera på svaret.

 

Jag misstänker att Lööf möjligen svarar genom att presentera ytterligare bortförklaringar och floskler.

 

6 kommentarer

Lööfs förlorade heder (del I)

Av , , 8 kommentarer 57

Centerns partiledare Annie Lööf påpekar ofta att hon är mycket tydlig. Bl a deklarerade hon i höstas att hennes målsättning är att bli statsminister 2022. I medierna har hon fått bra genomslag och viss stjärnstatus och partiets väljare verkar mycket nöjda med henne. Hon är en nutidspolitiker och hanterar skickligt dagens kommunikationskanaler, t ex Instagram, där hon lägger ut bilder på sig själv i olika trivsamma sammanhang.

Lööfs retorik innehåller mer ”jag” än övriga partiledares; ”jag vill vara tydlig med att jag” ……, ”jag och partiet står upp för….”. Väljarna förstår vad hon säger och hennes energi och tydlighet går hem hos många, inte minst för att konkurrensen från övriga partiledare saknas när det gäller energi, tydlighet och svansföring. Hon ses som en politiker som vågar ta ställning och stå upp för sina åsikter. Men i rättvisans namn, vilket parti vill inte ha nolltolerans mot hedersbrott, sexuella övergrepp och våld mot blåljuspersonal?

-Tryggheten ska finnas överallt i Sverige, i varje stad, i varje stadsdel, i varje by, i varje förort, varje dag på året”.

Så ska vi ha’t men hur ska Lööf genomföra detta?

När Lööf valdes till partiledare deklarerade hon inte att hennes ambition var att göra sitt bästa för Sverige tillsammans med allianskollegorna. Redan då var det jaget före laget:

-Alliansen är medlet för att nå Centerpartiets mål, inte ett mål i sig.

År 2022 ska partiet vara lika ”agendasättande” som DN, ha minst 20% och ha en egen statsministerkandidat. Det är Lööfs målsättning.

Lööf har klart och tydligt deklarerat att hon och Centern aldrig kommer att ”ingå i ett regeringsunderlag som behöver aktivt stöd från Sverigedemokraterna”. Hon lovar att en röst på Centern är ”en röst för att säkerställa att Sverigedemokraterna inte får inflytande över hur Sverige styrs” och se till att deras ”inskränkta syn på samhället” inte får mer utrymme.

-Centerpartiet är enda alternativet om man vill byta ut Stefan Löfven och samtidigt se till att Sverigedemokraterna inte ska få något inflytande, hävdar hon oblygt.

Att Centern på kommunal nivå styr med stöd av SD t ex i Högsby i Småland verkar dock helt OK. På riksnivå går hon dock hellre i opposition om Alliansen skulle besegra de rödgröna i höstens val än att ta regeringsansvar för Sverige och bli beroende av SD:s passiva eller aktiva stöd för att få igenom sin politik. Är inte målet med att vinna ett val att faktiskt få igenom sin politik?

Låt mig i detta sammanhang inflika att även Centern har en mörk historia. Bondeförbundet var vid sidan av nazisterna det enda svenska parti som hade rasismen inskriven i sitt partiprogram:

”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda flyktingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.”

Trots sin påstådda tydlighet räcker Lööfs tydlighet uppenbarligen inte till att klart och tydligt göra upp med sitt eget partis mörka historia. http://www.dn.se/arkiv/ledare/ingen-gron-vitbok-om-det-bruna/

Det vore det klädsamt om Lööf vore tydlig med att hon faktiskt respekterar demokratins spelregler genom att samtala med alla demokratiskt valda partier och inte som nu ägna sig åt vuxenmobbning och negativ särbehandling. Det är ohederligt och ovärdigt en politiker som aspirerar på att bli statsminister 2022 att inte stå upp för alla människors lika värde. Hittills har jag f ö inte hört eller sett att Lööf vägrat samtala med vänstern, som har en mycket mörk historia som de själva gärna g/l/ömmer.

När DN i feb i samband med Centerns kommundagar tog upp frågan om en ev regeringsbildning svarade Lööf bl a att väljarna ”…… söker ett parti som tar ansvar, visar ledarskap, som står upp tydligt för sina principer men som också är berett att smutsa ner fingrarna för att styra landet. Till syvende och sist så är det viktigt att vi politiker tar ansvar för det valresultat som väljarna ger oss på valdagen”.

I Lööfs ögon innebär förhandling över blockgränserna, d v s med socialdemokrater och miljöpartister, i syfte ”att hitta ett alternativ som gör att vi får en långsiktig och stabil regering som kan regera Sverige tryggt” att smutsa ner fingrarna. Vilket häpnadsväckande uttalande! Att vägra samtala med alla riksdagspartier och därigenom inte ta ansvar för hela valresultatet borde då rimligtvis innebära att hon smutsar ner inte bara fingrarna utan hela kroppen. Det är bra att hon redan nu tydliggör sitt väljarförakt och sitt beslut att prioritera makten före väljarna och demokratin.

Lööfs ’öppna gränser’ mot sossarna kan innebära att en röst på Centern än en gång hjälper sossarna att sitta kvar vid makten. Vad gör en makthungrig politiker inte om man har en chans att hålla sig kvar på maktens taburetter? Detta blir inte första gången Centern hjälpt sossarna att regera. Under Maud Olofsson fick C dock en tydlig borgerlig profil:

- Jag vill inte ha mer Göran Persson, deklarerade Olofsson inför valet 2006.

Centern har visserligen kritiserat den rödgröna regeringen hårt under den gångna mandatperioden men har i själva verket möjliggjort att Löfven sitter kvar genom att aktivt förhindra regeringens avgång. Hade Lööf gått på övriga Alliansens linje när Transportstyrelsens IT-haveri avslöjades, hade misstroendeförklaringar riktats mot 3 ministrar. Det hade sannolikt tvingat regeringen att avgå.

Hur ser övriga allianspartier på Lööfs återkommande ”tydlighet”, utspel och flirtande med Löfen? Och hur stärker det Alliansens varumärke? Visserligen meddelar Lööf att hennes mål är en ny alliansregering 2018:

-Tillsammans med Alliansen och väljarnas stöd ska vi nästa år byta ut Stefan Löfven.

Men går Lööf att lita på? Och vad händer med moderaternas politiska löften och förslag om C vill att en alliansregering ska samarbeta med sossarna? Är övr allianspartier lika angelägna om att agera stödhjul till Löfven efter 2018? Det vore i praktiken en DÖ 2.0. Detta kräver vi väljare ”tydligt” besked om i god tid före valet. (Lööf var f ö den alliansledare som var mest besviken över att DÖ 1.0 föll.) Likaså kräver vi ’tydlighet’ av Lööf i andra frågor. Mer om detta i nästa veckas blogg.

Jag avslutar med ett citat av Margaret Thatcher, som Lööf sagt sig ha som förebild:

If you set out to be liked, you would be prepared to compromise on anything at any time, and you would achieve nothing.

8 kommentarer

Vården allvarligt sjuk

Av , , 8 kommentarer 57

 

För några år sedan räknade tjänstemän på Socialdepartementet ut att 46 miljarder kronor satsades av den förra socialdemokratiska regeringen på vården för att förbättra tillgängligheten. Trots alla dessa miljarder hade svensk vård usla väntetider i ett internationellt perspektiv.

Så kom Alliansen och socialminister Göran Hägglund satsade bara 1 miljard per år för att radikalt förbättra de resultat sossarnas 46 miljarder misslyckats med. Alliansens ’kömiljard’ uppmuntrade landstingen att ta emot fler patienter och belönade dem som klarade av att behandla patienterna inom utsatt tid. Socialstyrelsen konstaterade att ’kömiljarden’ hade haft ”en tydlig inverkan på förutsättningarna för ett effektivt tillgänglighetsarbete”. Så fort den rödgröna regeringen fick chansen skrotade den ’kömiljarden’ och återinförde miljardrullningen.

Socialdemokraterna lovade också inför valet 2014 att korta köerna till vården, men verkligheten visar att köerna istället nästan fördubblats. Det har ingalunda hindrat den rödgröna regeringen att gång på gång hävda att ”svensk sjukvård är i världsklass”. Löfven har just inlett en turné med målet att sossarna ska uppfattas som det trovärdigaste ”sjukvårdspartiet”. På Akademiska sjukhuset i Uppsala inledde han med: ”Sjukvården kommer att ha en central del i det mest omfattande trygghetsprogrammet i modern tid i Sverige”. Löfven lockar nu väljarna med hela 14 000 nya vårdanställda till den sjukvård som redan är i ”världsklass”. Bygger hans löfte på en noggrann konsekvensanalys eller är det vanlig signal- och överbudspolitik inför valet? Att sätta upp ett mål om mer personal räcker inte om man saknar en tydlig bild av hur målet ska uppnås.

Health Consumer Powerhouse konstaterar i en rapport som jämför europeiska offentliga sjukvårdssystem, Euro Health Consumer Index 2017, att svensk vård utmärker sig inte bara genom långa väntetider. Vi är dessvärre också ett av de sämsta länderna ifråga om vårdens kostnadseffektivitet. Höga kostnader rimmar illa med långa köer konstaterar rapporten. I ett europeiskt perspektiv ligger vi däremot väl till ifråga om personaltäthet; Sverige har långt fler läkare och sjuksköterskor per invånare än snittet i OECD-länderna. Antalet möten mellan patient och läkare sjunker dock år efter år. Enligt en artikel av Jan Lindsten i Borås Tidning (25/2) går bara 18 procent av sjukhusläkarens arbetstid till direkta patientmöten och primärvårdsläkaren ägnar bara 47 procent av sin arbetstid till patientmöten.

Sossarnas svar på välfärdens bekymmer tycks oftast vara ”mer personal”. Löfven har ingen uppfattning om var i vården dessa 14 000 nya tjänster behövs, men han tror att satsningen ”kostar ungefär 10 miljarder”. Dessa miljarder ska tas från oss skattebetalare, som får kämpa hårt för att få tillgång till ”en sjukvård i världsklass”, med en fantastisk sjukvårdspersonal men allt sämre tillgänglighet och kostnadseffektivitet samt pengar som går till hyrläkare istället för till bättre löner och villkor för sköterskor och annan vårdpersonal.

Vårdförbundets kritik mot Löfvens ’valfläsk’ lät inte vänta på sig. Förbundet menar att det inte räcker med att lova fler anställningar om människor inte söker sig till sjukvården för att arbeta. Man behöver också titta på arbetstider, löner och arbetsmiljö. Inte minst har utvecklingen med hot och våld mot vårdpersonal på akutmottagningar försämrat arbetsmiljön. Hur påverkar arbetsmiljön och stressen patientsäkerheten?

Sköterskorna säger upp sig och de som stannar kvar knäar under stressen och extrapassen. Idag har vårdanställda fler arbetsgivare att välja mellan, vilket innebär att landstingen fått svårare att rekrytera och behålla kompetent personal. En följd av detta är att vårdavdelningar står tomma i brist på sjuksköterskor och undersökningar, provtagningar och operationer ställs in p g a brist på specialistpersonal. Onödiga kostnader och långa köer ger onödigt lidande. Högre löner, större möjlighet att styra över sin arbetssituation och en rimligare arbetsbelastning i förhållande till arbetstid skulle nog kunna locka tillbaka en del av den personal som slutat.

Fler anställda är dock inte vårdens enda stora problem. Sverige har redan långt fler läkare och sjuksköterskor per invånare än snittet i OECD-länderna. Varför sjunker antalet möten mellan patient och läkare år efter år? Varför går bara 18 procent av sjukhusläkarens arbetstid till direkta patientmöten och varför ägnar primärvårdsläkaren knappt häften av sin arbetstid till patientmöten?  Varför tillhör Sverige de sämsta länderna då det gäller vårdens kostnadseffektivitet? Hur kan man höja kostnadseffektiviteten? Hur kan man få vårdpersonal att jobba kvar? Hur stor är frånvaron bland de anställda? Kan man anställa fler inom administration för att avlasta? Hur minskar man väntetiderna/hur ökar man tillgängligheten? Hur kan man uppfylla vårdgarantin? Hur kan man förändra en organisation som inte fungerar optimalt? De ansvariga måste nu analysera orsakerna till dagens problem istället för att åtgärda verkan av problemen genom att ösa in mer pengar.

Vi lever allt längre idag och en allt äldre befolkning lär innebära ökat tryck på sjukvården framöver. Också den stora och snabba befolkningsökningen kommer att öka trycket på sjukvården. Dessvärre riskerar bristerna i längden att undergräva medborgarnas stöd för den gemensamma finansieringen av vården. Det är länge sedan automatiken mellan hög skatt och förstklassig välfärd försvann. Har man arbetat och betalat hög skatt till välfärden hela sitt liv, förväntar man sig också en trygg ålderdom och rätt hjälp i tid när man behöver det. Det är varken rimligt eller anständigt att samhällskontraktet sviker när man gjort sin plikt och behöver kräva sin rätt. Sådana ensidiga avtal är ”fullständigt oacceptabla”.

Vården skulle sannolikt fungera mycket bättre och effektivare om den befriades från alla aktiva och f d politiker som styrs av politiska agendor och begränsas av bristande kompetens inom vårdområdet. Se bara på vad som hänt med Nya Karolinska Sjukhuset! Vilket skräckexempel! För att inte tala om Repalus utredning om vinster i välfärden! Nej, befria vården från klåfingriga politiker och låt istället professionen med sin erfarenhet och kompetens ta hand om vården! Politiken ska besluta om de mål och medel vården ska ha, d v s vad vården ska göra, eller inte göra, och professionen ska besluta om hur målen ska uppnås och pengarna användas. Vi behöver inte mer politiskt ”käbbel” om vem som bär skulden till dagens situation. Nu behöver vi en ordentlig och seriös analys av hur det kunde gå så snett trots alla miljarder. Varför har vår välfärd gjort en sådan ’felfärd’?

8 kommentarer