Svenska Akademien har makt och stort inflytande över kulturlivet och därmed också över samhällslivet. Genom Nobelpriset i litteratur påverkar den också Sverigebilden. Det som händer i Akademien är m a o ingen intern angelägenhet och den får därför räkna med granskning, ifrågasättanden och kritik.

Kulisserna har nu rämnat och det framgår med all önskvärd tydlighet hur mycket, eller litet, snille och smak som dolt sig där bakom. Denna ’emliga armé’ av författare och kulturpersonligheter visar sig nu i all sin ynkedom i det pågående interna skyttegravskriget. Den tidigare ständige sekreteraren Horace Engdahl gick t ex i Expressen ut för några dagar sedan och hävdade att ”Sara Danius är den av alla sekreterare sedan 1786 som har lyckats sämst med sin uppgift…”

Engdahl var Akademiens ständige sekreterare 1999 till 2009. Hur lyckades han med uppdraget under sina 10 år som sekreterare? Redan 1997 fick den dåvarande sekreteraren Sture Allén information om ’Kulturprofilens’ härjningar, sexterror och märkliga kvinnosyn, men varken Allén eller Engdahl lyfte ett finger för att ta tag i problemet. Inte heller den följande ständige sekreteraren Peter Englund tog tag i ’byken’. Allt sopades istället under mattan och där låg det ända fram till hösten 2017, när #metoo drog igång. Därmed hamnade det i den just avgångna ständiga sekreteraren Sara Danius knä, som därigenom fick decennier av otvättad byk i knät, en oerhört svår, kanske omöjlig, uppgift att lösa.

Engdahl är sedan många år nära vän till Kulturprofilen och känner mycket väl till dennes obegränsade tillgång till Akademiens bostäder och anklagelserna mot honom. Det hindrar inte Engdahl från att i en DN-intervju beskriva Kulturprofilen som ”en livsstilsförebild”?

–Han lever det goda livet, han är nästan ensam om det, den ende som har förstånd, han borde göra om Forum till en stilskola för unga män: bli inte hipsters, bli gentlemen!

Vad avslöjar detta om Engdahls snille och smak? Och vad säger det om Engdahls omdöme, eller brist på omdöme, när han beviljar ekonomiskt stöd till makarna Frostensson-Arnaults Kulturklubb? (Denna jävssituation är något som samtliga ledamöter enl uppgift ser som något mycket allvarligt och oförsvarbart och där det rått stor enighet bland ledamöterna). Dessutom lämnar Engdahl in en begäran om statlig inkomstgaranti på livstid (konstnärslön) till Kulturprofilen. Vänskapskorruption! ’Moras’ Engdahl borde ha en hel del att begrunda och avhålla sig från att kasta sten i glashus. Anybodys-place.blogspot.se sammanfattar träffande Engdahls insats:

-Engdahl vars största insats verkar ha varit att sopa all kritik mot vännen Kulturprofilen under mattan, samtidigt som han varit delaktig i att bevilja ekonomiska stöd till akademiledamoten och hennes makes företag. En verksamhet där de verkar ha trott att deras kulturella storhet placerat dem utanför de ekonomiska lagar, skyldigheter och regler som gäller vanligt folk.

Jag misstänker att Danius trampade på en del ledamöters ömma tår, när hon försökte reda upp alla oegentligheter som nu avslöjats.

Det livslånga medlemskapet har skapat en sjuk organisation och vanskötseln har pågått i decennier. ’De aderton’ har försett sig själva med förmåner och delat ut pengar, priser, lägenheter till sig själva, anhöriga och bekanta. Helt plötsligt inser hela världen att Akademien är en osund, odemokratisk och otidsenlig institution. Det avslöjas inte minst av det faktum att ledamöterna inte ens anser att de behöver polisanmäla de misstänkta oegentligheter som en advokattutredning kommit fram till. Enl utredningen kan Akademien i åratal betalat ut pengar till en verksamhet som kan ha brutit mot både skatte-, bokförings- och utskänkningsregler. De ’onåbara’ tycks anse sig stå över de regler och lagar som gäller oss övriga.

Så hur tänker de 11 som är kvar i Akademien? Varför avgår de inte som vanlig heder och anständighet kräver av en styrelse som så allvarligt misskött sig och brustit i ansvar? Pengar och makt är förstås svaret. Det bekräftas bl a av ledamoten Kristina Lugn samt av Ebba Witt Brattström, Engdahls f d hustru. Båda säger att det finns starka ekonomiska motiv till att inte lämna sin stol, som man innehar på livstid.

Enl reglerna kan man inte begära utträde ur Akademien, något som kungen, i egenskap av Akademiens höge beskyddare, nu håller på att se över:

– Jag kommer, i ljuset av utvecklingen, att överväga behovet av kompletteringar av stadgarna, bland annat vad avser rätten till utträde”, och hovet bekräftar att det arbetet nu har inletts.

Nu vet vi emellertid att det går utmärkt att lämna Akademien, åtminstone om man som Sara Danius och Katarina Frostensson tvingas lämna. Vi vet också att Akademien nu har endast 11 ledamöter kvar och att den därmed inte är beslutsmässig. Denna stolta institution har plötsligt tappat både luft och anseende liksom heder och ära och kvar är bara en liten ängslig grupp som prioriterar sina egna  privilegier före det månghundraåriga och ansvarsfulla uppdraget.

Den dokusåpa vi bevittnat under de senaste dagarna visar hur snabbt en anrik institution kan falla sönder. Akademiens särart och existensberättigande ifrågasätts nu, när årtionden av vänskapskorruption, jäv och bristande omdöme och moral skoningslöst avslöjas. Så här skriver Alice Teodorescu i en ledare i GP (15/4):

-De ska stå över allt det olämpliga som ”vanliga” människor skulle kunna tänkas ägna sig åt. När korthuset faller och det blir uppenbart att det bara rört sig om ännu ett fuskbygge påverkas Sverige i stort. För om inte ens några av de mest intellektuella har någon kompass, vad ska man då kunna förvänta sig av någon annan, vem som helst?

Nu återstår bara spillror av det månghundraåriga illustra sällskapet Svenska Akademien. Med 7 tomma stolar är de enl nuvarande stadgar för få för att kunna välja in nya ledamöter som ersätter avhopparna. Börshusets spillra av snille och smak har genom sitt självskadebeteende och brist på moral och heder m a o tagit död på sig själva. Nu blir det kungens ansvar att sopa ihop det som återstår och styra upp en akademi vars ledamöter inte varit vuxna sin uppgift.