Under sommaren kommer jag att på min blogg varje vecka presentera avsnitt ur Jakten på Makten. Det är en ’polisåpa’ (politisk såpa), som utgår från verkliga händelser och bygger på material och artiklar hämtade ur lokala och nationella medier samt på samtal med direkt inblandade eller berörda personer. Materialet har sedan ’dramatiserats’ och anpassats till berättelsen.

Eftersom personerna och partiet är underordnade själva historien är namn och beteckningar fingerade. Syftet med boken är att peka på den utveckling som pågår bland en maktfull minoritet och den avveckling av väljare, demokrati och moral som blir följden. Ett annat syfte är att avslöja hur det kan gå till i maktens slutna korridorer. Det är dags för oss väljare att börja utkräva ansvar från den skara av ansvarslösa, makthungriga och ohederliga politiker som, oavsett partifärg, tillämpar en sorts ’demokrati light’ och som använder partierna för sina egna syften och den politiska makten till att berika sig själva.

Även om den här sortens politiker inte är i majoritet, bidrar de aktivt och effektivt till att underminera demokratins legitimitet och tilltron till vårt politiska system. I politikens ’Vem vill bli miljonär?’ väljer de att inte ’Fråga publiken’, d v s väljarna. De väljer istället att ’Ringa en vän’. De känner sig överlägsna sina väljare, ger sig själva tolkningsföreträde och passerar utan skam anständighetens gränser. Utan att tveka våldför de sig både på demokratin och på godtrogna väljare, som inte har en aning om hur det kan gå till bakom skickligt tillrättalagda kulisser och förförisk partiretorik.

Frågan om demokrati är en angelägenhet för alla. Eftersom man i allmänhet inte har en aning om hur partiernas interna och oftamycket odemokratiska nomineringsprocesser direkt påverkar våra allmänna val, tror nog de flesta svenskar att Sverige är en demokratins högborg. Vi måste bli mycket mer medvetna om hur det faktiskt går till bakom politikens stängda dörrar också i vårt land. ’Personval’ fungerar inte i verkligheten. Det är bara en ’förförisk benämning’ som används för att föra väljarna bakom ljuset.

Vi har de politiker vi förtjänar sägs det. Det är inte sant. Väljarna förtjänar bättre än så här, men det förutsätter att vi alla engagerar oss och att vi sätter oss in i systemet och i vad som sker bakom det som synes ske. Det förutsätter också att hela valsystemet förändras genom att personval införs fullt ut och genom att Valmyndigheten tar ansvar för hela valprocessen. Idag har den bara mandat att gripa in vid de allmänna valen. Alla oegentligheter som kan förekomma vid de interna nomineringarna i partierna, där det allmänna valet i själva verket avgörs, ligger idag helt utanför Valmyndighetens ansvarsområde. Detta bidrar sannolikt till den omfattande manipulation, korruption och det fusk som alltmer breder ut sig i politiken och som av många politiskt aktiva ses som helt ’normalt’. I en demokrati utgår den politiska makten från folket. Därför är det väljarna som fullt ut ska bestämma vem som ska representera dem politiskt, inte partikollegor och ’falangister’. Det är dags för ett systemskifte.

Bland ”sovhjärnor och nyttiga idioter”

Björksta är en välmående universitetsstad med växande befolkning och bra tillväxt. Där träffas i mitten av 90-talet tre män med stora personliga och politiska ambitioner. Allan Lundsjö, lärare i medelåldern, har tröttnat på sitt jobb och upptäckt att politik är ett givande sätt att försörja sig. Han går med i björkstapartisterna, där hans personliga styrkor blir ett välkommet tillskott och där hans politiska karriär tar fart. Efter några år är han politiker på heltid med bra lön och stora möjligheter att åka land och rike runt på ’studieresor’ betalda av medborgarna. Han trivs och lyckas bra med att lyfta fram både sig själv och Partisterna. Det dröjer inte länge förrän han helt tar över björkstapartisterna.

Ante Grenå, nykläckt lärare, känner redan efter några år att lärarjobbet inte är hans grej. När han får chansen att arbeta för Partisterna tvekar han därför inte att byta jobb. Han har varit med i Ungpartisterna sedan tonåren och drömmer om att göra politisk karriär. Till skillnad från Allan saknar Ante pondus och personlig utstrålning, men han är i gengäld mycket noggrann, listig, metodisk och uthållig. I sitt nya jobb lär sig Ante steg för steg var svagheterna och luckorna i Partisternas organisation finns. Med hjälp av denna kunskap tänker han successivt erövra makten i Partiet.

Ted Lidell studerar på högskolan men hans akademiska framgångar låter vänta på sig så han ger upp sina studier. Han anser att om han ska jobba måste det löna sig. Eftersom en akademisk karriär varken är lättsam eller lönsam, börjar Ted kasta lystna blickar mot politiken. Ungpartisterna blir hans val. Han har varken Allans personlighet och pondus eller Antes list, kunskap och uthållighet och därför är hans politiska ambitioner helt beroende av den draghjälp han kan skaffa sig.

De tre männen hittar varandra i Partiet och bildar tillsammans ett riktigt ’dream team’ styrt av egenintresse och PPM-visionen: Pengar, Position och Makt. Eftersom de ofta planerar saker i det fördolda, som de sedan genomför hux flux med hjälp av vad de kallar ’sovhjärnor’ eller ’nyttiga idioter’, personer utan konkurrerande ambitioner och initiativ, får de namnet Hux Fluxklanen. Tack vare ’bossen’ Allans fräckhet, politiska position och svajande omdöme, ’arkitekten’ Antes list, kontroll och uthållighet och ’assistenten’ Teds begränsade självinsikt och moral och hans villighet att utföra allehanda ’operationer’, tar Klanen snart över Partiet i hela regionen. I deras olaga jakt på makt är alla medel tillåtna och fusk och manipulation mer regel än undantag. Eftersom brott lönar sig i Partiet, låter deras framgångar inte vänta på sig. De styr snart Partiet med järnhand, som om det vore deras privata bolag.

                                                                              

                                                                                    Interna partivalet 1997                                                                        

Hux Fluxklanen består ännu bara av Ante Grenå och Ted Lidell. Under ett par års tid har de tillsammans med sina vapendragare in i minsta detalj gjort upp hur de ska nå sina politiska karriärer genom att systematiskt och medvetet skaffa sig kompisar och ’falangister’ runtom i regionen för att på så sätt få kontroll över ombud, provval och regionala nomineringsmöten.

–Inför varje årsmöte i de olika Partistföreningarna måste vi se till att ’rätt’ personer, det vill säga personer som inte har några egna åsikter, dom vi kallar ’sovhjärnor’ eller ’nyttiga idioter’, väljs in i dom olika föreningsstyrelserna och att ’rätt’ ombud utses till det regionala nomineringsmötet, säger Ante.

–Inga problem, svarar Ted. Eftersom så få medlemmar tar sig till årsmötena ser vi bara till att organisera ett kringresande sällskap av ’röstnomader’ eller ’röstboskap’, som dyker upp på alla lokalavdelningars årsmöten. Vi utser en grupp pålitliga personer och registrerar dom som medlemmar boende på tillfälliga ’care of’ adresser hos andra pålitliga personer. På så sätt får dom både tillträde till och rösträtt på årsmöten, som arrangeras av föreningar som dom egentligen inte tillhör. För att lyckas med detta måste vi skaffa oss tillgång till föreningarnas medlemslistor. Det fixar Katarina Ström, administratören på Partistkontoret här i Björksta åt oss. Då kan vi införa nödvändiga ändringar i medlemslistorna innan årsmötena ska hållas.

Efter hand tar Klanen på detta sätt över kontrollen över styrelserna, som nu består av handplockade pålitliga ledamöter. Nästa steg är att få kontroll över de pengar som landsting och kommuner betalat ut för att Ungpartisterna ska bedriva föreningsaktiviteter, utbilda ungdomar i demokrati, jämställdhet och samhällskritiskt tänkande. Genom att dribbla pengarna mellan olika konton blir det svårare att spåra hur de använts och lättare att använda dem till att bekosta några få särskilt utvalda kandidaters påkostade personvalskampanjer, något som inte är tillåtet. Kontot för utbildning och verksamhetsutveckling betraktas nu av Ante och hans kumpaner som deras eget.

–Vi måste också ta kontroll över föreningarnas pengar, påpekar Ante. Det gör vi enklast genom att skicka bidragsansökningar och ’kreativa’ fakturor från Ungpartisterna till föreningarna. På så sätt kan pengar systematiskt föras över till Ungpartisternas kampanjkonto. Det kontot kommer till största delen att fylla min egen kampanjkassa och bekosta min personvalskampanj, som ska hjälpa mig att ta mig till riksdagen.

Tom James, Antes kompis och hängivne supporter, styr nu med järnhand i Ungpartisterna och jobbar outtröttligt och målmedvetet på att Ante ska lyckas. Ante själv arbetar också metodiskt och målmedvetet på sin karriär. Han massproducerar broschyrer, annonser och annat reklammaterial. Det är inte svårt att spendera partiets pengar. Tvärtom. Det visar sig efter en tid att kampanjen överskridit budgeten. Helt plötsligt fattas en stor summa pengar i Ungpartisterna. En av Ungpartistföreningarna upptäcker då att det finns en del pengar på konton, som inte använts på länge och erbjuder sig att använda dessa pengar för att rädda situationen. Kravet för att rycka in och rädda situationen är att det ska upprättas korrekta lånehandlingar. Katarina Ström, administratören på Partistkontoret i Björksta, är revisor i Ungpartisterna och känner att nu är det fara å färde. Hon protesterar vilt mot förslaget om låneavtal, eftersom hon inser att hela Partiet kommer att få veta vad som hänt, om man upprättar ett sådant avtal.

Bekymren hopar sig. Styrelsen i Ungpartisterna kan inte lämna in en fullständig bokföring, eftersom det saknas verifikat för flera tiotusentals kronor. När styrelsen hotas av polisanmälan för att de trots alla påstötningar inte fått fram de saknade verifikaten, blir situationen ohållbar.

-Äntligen har jag hittat verifikaten, säger då plötsligt den hårt pressade Katarina på Partistkontoret.

Många personer misstänker att de plötsligt upphittade verifikaten är förfalskade, men de säger inget för de vill inte veta sanningen. Inte heller de närmast inblandade är intresserade av att sanningen ska läcka ut. De är lättade över att de försvunna verifikaten hux flux bara dykt upp i Partistkontorets kassaskåp. Risken för upptäckt och polisanmälan har undanröjts och första akten av ’Brottskod miljonär’ slutar lyckligt. Antes kamp om makten kan fortsätta helt enligt plan.

Sin vana trogen verkar Ante utan att synas. Hans vapendragare gör ett lysande jobb, så det finns ingen anledning för Ante att smutsa ner sig och förekomma i sammanhang som skulle kunna få honom att framstå i dålig dager. Han jobbar därför medvetet vidare på att synas så mycket som möjligt i medierna, fullt sysselsatt med att följa sitt framgångskoncept; att göra ett visst antal framträdanden och publicera ett bestämt antal insändare och debattartiklar i tidningarna varje månad. Det är ett betydligt bättre sätt att synas.

Allan Lundsjö har nu också tagits in i Klanen. Han är den ende av dem som lyckas nå sitt mål i valet 1998 och ska nu bli riksdagsman. En slutsats som Klanen drar av denna erfarenhet är att det är dumt av dem att konkurrera med varandra på samma lista och om samma politiska poster. De bestämmer sig därför för att inte upprepa detta misstag i kommande val och kommer därför överens om att de i mycket god tid före valet 2002 ska dela upp de tre topposterna till kommun, landsting och riksdag mellan sig och toppa var sin lista istället för att konkurrera om platserna på samma listor. Då de inser att deras egna meriter inte räcker till för att nå var sin förstaplats på listorna, bestämmer de sig för att upprepa och förfina det koncept som de med stor framgång använt i partiets interna val 1997. Genom att inte konkurrera kommer de utan svårighet att toppa var sin valsedel i alla kommande val.

De ljusskygga metoder Klanen använt sig av för att säkra makten blir framöver snarare regel än undantag. Det är med andra ord nu tillåtet, för att inte säga rekommendabelt, att använda falska fakturor, fusk, oegentligheter och andras pengar för att tillskansa sig makt. Genom att se till att ’interner’ väljs till revisorer, riskerar man heller inte att någon ’utomstående’ skaffar sig besvärande insyn i bedrägerierna. För att klara sig undan ansvar om en läcka ändå skulle uppstå, har de utvecklat en trestegsraket: neka, skylla på andra eller ljuga. Eftersom de redan har organisationen och Regionrådsstyrelsen i sin makt liksom pengarna och därmed ombuden, vet de redan på förhand att de kommer att få förnyat förtroende vid varje Regionrådsmöte. Ingen intern revisor, som är mån om sin Partistkarriär, skulle ens försöka att ställa dem till svars, eftersom det skulle innebära omedelbar politisk död.

Uppfyllda av sina nya planer och kreativa lösningar samlas Hux Fluxklanen direkt efter valet 1998 för att vidareutveckla och finslipa sin strategi och taktik inför partiets interna vak 2001 och allmänna valet 2002. Då ska inget få stoppa deras framgångar. Ante, som inte litar på någon annan, har redan gjort upp en detaljerad plan för hur det valet ska hanteras och hur makten ska fördelas mellan dem efter valet. Han känner sig hyfsat nöjd trots att han inte lyckats slå Allan och ta sig till riksdagen redan i det här valet.

-Kanske är det trots allt inte så taktiskt att verka utan att synas, tänker Ante. Allan, som ofta syns utan att verka och som värker om han inte syns, har bevisligen lyckats mycket bättre, eftersom han lyckats kryssa in sig i riksdagen.

Men Allans ’jordskredsseger’ utgör i själva verket förspelet till den Big Bang och det ras som senare ska drabba björkstapartisterna och underminera hela Partiets trovärdighet. Än så länge syns inte den sprickbildning som Klanens förslagna verksamhet håller på att förorsaka i björkstapartisternas grundvalar, men ju mer krut Klanen lägger på sig själva, desto närmare rycker en ’extreme shake-over’.

För att läsaren ska kunna förstå hur Partiet hänger ihop följer här en beskrivning:

                                    

Rikspartisterna                 Partiststyrelsen                 Partistkongressen (1 gång/år-

valda ombud från hela landet)

 

Regionpartisterna            Regionrådsstyrelsen         Regionrådsmötet (1 gång/år-

valda ombud från regionen)

 

Lokala Partistföre-           Lokal Förenings-                Föreningsrådsmötet (1 gång/år-

ningar                                rådsstyrelse                       valda ombud från lokalfören.)

 

Alla Partister är medlemmar i en lokal Partistförening. Den har egen styrelse som sammanträder några gånger under året. En gång per år har Partistföreningen årsmöte och då väljs nya styrelseledamöter och de ombud som ska representera föreningen på Föreningsrådsmötet och på Regionrådsmötet. På större platser finns ofta flera lokala Partistföreningar.

Den lokala Föreningsrådsstyrelsen består av ordföranden och vice ordföranden från varje lokal Partistförening inom ett visst område eller en viss kommun. Föreningsrådsstyrelsen fattar beslut om vad som ska gälla i de lokala Partistföreningarna under kommande år och utser ledamöter till de nomineringskommittéer som ansvarar för nominerade Partistkandidaters placering på valsedlarna.