Allsköns funderingar om politik

Ett skamligt förslag

Av , , 2 kommentarer 27

Jakten på Makten XV

I påskveckan får Kristina en dag mail från Allan. Hon blir genast på sin vakt, när hon läser det.

”Hej!

Jag tror att det ur partiets synpunkt vore utomordentligt viktigt om Du och jag kunde framträda i samma artikel vid tillfälle. Vi utgör tydligen huvudfigurer som allt kretsar kring. Tänk så betydelsefulla vi är.

Jag har bifogat ett förslag som jag hoppas att du vill ställa dig bakom. Det är skrivet i all hast innan bilen packas för fjällen, varför formuleringar säkert bör justeras.

Trevlig Påsk vill jag av hjärtat tillönska dig.

Allan”

Kristina hämtar andan, innan hon läser det bifogade dokumentet. Hon minns med obehag det dokument han skickade henne för att hon skulle få tycka till och ändra i samband med att Hux Fluxklanen försökte avrätta henne offentligt efter det beslut hon ställt sig bakom i Björkstabostäder.

-Hur kan han ha mage att tro att jag skulle gå på de blå dunster han nu kör en gång till? tänker hon indignerat. ”Vi utgör tydligen huvudfigurer som allt kretsar kring. Tänk så betydelsefulla vi är.” Har han tappat allt sinne för proportioner eller ironiserar han?

Hon hade visserligen fått en första trevare ett par månader tidigare, när hon helt oväntat fått ett mail från honom.

”Hej .                                                                                                                        

God fortsättning på det nya året.

Tänkte börja med att ge dig ett erkännande för en utmärkt artikel om Gudruns kärleksbudskap. Hennes partis hycklande vet inga gränser. Jag hoppas det kommer att bli tydligt till valet.

Ha en bra dag.

Allan”

Kristina har inga som helst illusioner om Allan och hans avsikter längre, men hon läser ändå den bifogade artikeln, som han vill gå ut med i sitt eget och hennes namn:

”Svenskars intresse för partipolitiskt arbete minskar oroväckande. Detta samtidigt som partierna förlorar medlemmar återfinn nya enfrågeorganisationer som samhällsdebattörer. Inte minst ungdomar finner utlopp för sitt samhällsengagemang i frågeställningar som inte platsar i det traditionella partiarbetet. Visst tillvaratas exempelvis djurens rätt inom partiernas program, men inte tillräckligt starkt menar Djurens vänner. Det finns således anledning för varje parti att rannsaka den egna organisationen och sättet att föra det politiska samtalet, men också att reformera valsystemet i grunden.

Den senaste tiden har vi kunnat följa partiernas interna våndor inför stundande val. Noggrant har vi på tidningarnas förstasidor kunnat läsa om Rosenpartisternas interna kamp om antal valsedlar och kandidaternas rangordning. Vi Partister har inte varit bättre utan intern pajkastning har luftats flitigt i media.  Nu senast i raden har vi kunnat läsa om Bladpartisternas bråk om förstaplaceringen på riksdagslistan. Allt detta är naturligtvis mycket negativt både för partiernas förtroende hos väljarna, men också för de kandidater som på ett eller annat sätt figurerat i de interna duellerna.

Upprinnelsen till samtliga interna person- och partikonflikter kan förklaras med det ofullständiga personvalssystem vi håller oss med. Fortfarande har det betydelse vilken rangordning på valsedlarna partierna sätter upp. Fortfarande har nummer ett på valsedeln ett försprång framför den som står på plats två eller nio. Väljarna kan visserligen visa sitt förtroende för en given kandidat oavsett placering på listan, men väljarnas preferenser tillåts inte gälla fullt ut. Till riksdagen finns spärren på åtta procent och till kommun och landsting fem procent. Först när minst åtta procent av de röstande på ditt parti kryssat en kandidat kan man avancera på riksdagsröstsedeln. De spärrar som finns utgör fortfarande en effektiv spärr för dugliga kandidater att kunna lyftas av väljarna. Detta är naturligtvis fel. I förra riksdagsvalet t ex blev endast tolv riksdagsledamöter inkryssade förbi högre stående kandidater. Två stycken faktisk från just vårt län. Roligt för dem men ett rejält fiasko för valsystemet.

Enligt vår mening bör framtida interna partikonflikter kunna undvikas med ett utpräglat personvalssystem. Flest kryss placeras först. Näst flest tvåa o s v. Röstsedlarna utformas i lämplig bokstavsordning utan partiernas egna rangordning. Då får vi ett rakt och ärligt personval fritt från otrevliga interna partistrider som både skadar partiernas och de inblandade personernas förtroende. Väljarna ges istället fullt förtroende att rangordna kandidaterna.

Den interna kamp som speglats i medier vad avser Partiet i Björksta, förutsätter vi nu är över, så att vi gemensamt kan fokusera på det viktiga målet att bryta den socialistiska trend som otvetydigt, om än med små osynliga steg, leder oss till ett fattigare och tråkigare Björksta och Sverige.

 

Allan Lundsjö                                                                 Kristina Nord

riksdagsledamot (P)                                                      vice ordf Partistkvinnorna”

 

När Kristina läst artikelförslaget är hon så upprörd att hon måste ta ett varv runt huset för att kyla ner sig.

-Gång på gång går han offentligt ut och föreslår saker som han inte har en tanke på at tillämpa. Om han stod för en bråkdel av vad han säger skulle björkstapartisterna blomstra.  Nu vill han ’bakbinda’ mig genom att få folk att tro att också han nu tycker att väljarna ska bestämma. Han tror tydligen att han kan använda mig Vanish eller Klorin för att rentvå sig, men så mycket Vanich eller Klorin finns inte i hela regionen, säger Kristina högt för sig själv.

”Fortfarande har det betydelse vilken rangordning på valsedlarna partierna sätter upp. Fortfarande har nummer ett på valsedeln ett försprång framför den som står på plats två eller nio. Väljarna kan visserligen visa sitt förtroende för en given kandidat oavsett placering på listan, men väljarnas preferenser tillåts inte gälla fullt ut.”

-Nehej, och vem kan ändra på det, om inte insuttna politiker, som bara jobbar för att bli ännu mer insuttna och besuttna? tänker Kristina. Snacka går ju!

”Väljarna kan visserligen visa sitt förtroende för en given kandidat oavsett placering på listan, men väljarnas preferenser tillåts inte gälla fullt ut.”

 -Ska han säga, som till och med sätter sig över vad hans egna medlemmar vill! I medlemsprovvalet finns det ingen som helst anledning att nedvärdera eller underkänna medlemmarnas val och rangordning av kandidaterna. Men Hux Fluxklanen nöjer sig inte bara med att underkänna väljarnas rangordning. Dom fuskar till och med i provvalet för att själva vinna. Hur vågar han utmana så där? tänker Kristina rosenrasande.

”De spärrar som finns utgör fortfarande en effektiv spärr för dugliga kandidater att kunna lyftas av väljarna. Detta är naturligtvis fel.”

 -Varför vägrade han och resten av Klanen då för mindre än två månader sen att skriva på ett bindande avtal om att kryssen i årets kommunval ska gälla fullt ut så att den som får flest kryss får första mandat? Tror han att han kan bluffa hur mycket som helst? Hur kan han bara underskatta mig och alla väljare på detta tarvliga sätt? tänker hon ilsket.

”Enligt vår mening bör framtida interna partikonflikter kunna undvikas med ett utpräglat personvalssystem. Flest kryss placeras först. Näst flest tvåa o s v. Röstsedlarna utformas i

lämplig bokstavsordning utan partiernas egen rangordning. Då får vi ett rakt och ärligt personval fritt från otrevliga interna partistrider som både skadar partiernas och de inblandade personernas förtroende. Väljarna ges istället fullt förtroende att rangordna kandidaterna.”                                                                                                       

 -Jag tror baske mig att han plankat Ivars förslag till avtal! Ivar kommer att dåna, när han läser sig själv, tänker Kristina upplyft. Synd bara att detta är Partistretorik och inte Partistpraktik.

Hon börjar på fullt allvar fråga sig, om det kan vara så att politiken lockar personer, vars förmåga eller kompetens inte räcker för att få makt, position och pengar genom vanligt hederligt arbete. Enda möjligheten för vissa personer att få allt detta blir då att göra politisk karriär.

-För den som gillar att härska genom att söndra, eller som saknar skrupler och moral och är beredd att gå över allt och alla, är politiken ett perfekt val. Allan, Ante och Ted har dom egenskaper som krävs, muttrar Kristina för sig själv och ser framför sig själva sinnebilden av den politiska prototypen.

Plötsligt får hon en idé:

-Jag håller Allan på halster några dagar. Sen svarar jag på hans mail. Partisttaktik, you know.

Efter en vecka tycker hon att tiden är mogen och mailar honom.

”Hej Allan!

Tack för mail! Hoppas du haft en skön påsk!

Jag har funderat över ditt förslag, men känner att jag i dagsläget inte vill gå ut med artikeln. Tack i alla fall!

Hälsningar

Kristina”                                                                                                                  

 

 

2 kommentarer

Mugabefasoner, utrensningsförsök, lögner och förbannad dikt

Av , , 2 kommentarer 32

Jakten på Makten XIV

Tryckkokaren exploderar                                                

Debatten om provvalet fortsätter i medierna. Som ett resultat av att misstankarna om fusk och oegentligheter i provvalet inte får luftas internt, fortsätter diskussionerna i medierna.

-Men nu får ni sluta att tjata och älta det där. Nu måste vi lägga det som hänt bakom oss och jobba framåt, är det stående svaret från Hux Fluxklanen med flera, när medlemmar gång på gång med demokratiska medel försöker bringa ordning och klarhet i det som hänt.

Varje gång någon tar upp det, trycks locket på ännu hårdare. Till slut blir delar av gruppen som en tryckkokare, som hotar att explodera vilken minut som helst. Det enda som återstår blir att debattera i medierna för att på så sätt skapa mottryck i syfte att förmå Partiet att ta itu med det misstänkta fusket.

-Vilka signaler ger det att man hela tiden vägrar att göra en extern oberoende utredning? Varför välkomnar man inte en sån? undrar Ingemar. Klanen borde ju vara mån om att tvätta sig ren från varje form av misstanke.

Explosionen blir ett faktum i samband med Partiets Regionrådsmöte i mars 2002. Mötet slutar i tidernas härdsmälta. Under tiden som följer efter mötet, speglar olika medier över hela Sverige händelsen.

Kristina är i Stockholm på Partistkvinnornas styrelsemöte och har därför ingen aning om det drama som samtidigt utspelar sig i Björksta. Först när hon återvänder till Björksta, får hon genom lokala medier en första inblick i vad som hänt på mötet.

Regionrådets styrelse kritiseras av sina revisorer och en oenig valberedning vill peta Allan från ordförandeposten. När frågan om ansvarsfrihet för styrelsen diskuteras, begär Börje Rhenman, medlem i Partiet, ordet. Det han säger förorsakar ett smärre upplopp. I synnerhet Klanen och dess anhängare går i taket.

Rhenman är pensionerad säkerhetschef och har jobbat med säkerhetsfrågor under större delen av sitt liv. Han inleder med att prata om skidåkaren Muhleggs tre guldmedaljer, som han vunnit med otillåtna preparat i kroppen. Därefter går han över Zimbabwe och Mugabes valseger för att slutligen landa i sitt eget län genom att prata om kartellbildning i samband med byggnationen av en landstingsbyggnad.

Efter denna inledning säger han att han upptäckt att det förekommit en rad konstigheter i samband med medlemsprovvalet. Han tar upp följande saker:

  • På Regionrådsmötet i maj året innan beslutades att låst valbox skulle användas för förvaring av provvalsrösterna, men ingen valbox användes. Valsedlarna förvarades öppet i kartonger på Partistkontoret och ytterkuverten med medlemmarnas underskrifter kastades så snabbt att det inte gick att göra någon kontroll eller revision. Regionrevisorerna kritiserar också styrelsen för detta.
  • Nomineringskommittéerna hade utsetts så att tre av de fem toppkandidaterna ingick i kommittéerna. De kunde därför, i strid mot Partiets rekommendation, påverka listornas utseende till sin egen eller varandras fördel.
  • Regionrådsstyrelsen hade duperat föreningarnas ombud inför Regionrådsmötet.

Rhenmans slutsats blir att provvalet genomförts under så bristande säkerhetsformer att resultatet i flera avseenden måste underkännas. Han nämner också att många aktiva medlemmar upplever obehag och känner sig mer eller mindre trakasserade eller hotade internt. Han gör Allan ansvarig för detta i egenskap av ordförande. Han avslutar med att yrka att styrelsen inte ska beviljas ansvarsfrihet.

Peter Stenberg, vice ordf i Regionrådsstyrelsen, går upp och säger att ledningen för Regionrådsstyrelsen kommer att överväga att göra Rhenmans inlägg till föremål för rättsliga åtgärder. Stämningen är tryckt och även de ombud som vet att det ligger mycket sanning i Rhenmans påståenden, väljer att inte säga något.

Ivar Sonesson, regionrevisor, kritiserar också styrelsen på en del av dessa punkter, men hans kritik finns i ett PM, som undanhållits alla utom Regionrådsstyrelsens ledamöter. Hans kritik har därför inte nått ut till mötesdeltagarna. Ivar Sonesson föreslår dock att ansvarsfrihet ska beviljas men petas som regionrevisor efter mötet, trots att valberedningen inte långt före mötet frågat, om han vill fortsätta och han svarat ja. När Ivar på mötet ser möteshandlingarna, upptäcker han att en ny person föreslagits istället för honom.

Allan vet om att vissa ombud inte vill ha honom kvar som ordförande. I en paus i förhandlingarna får han syn på Ingemar och går fram till honom.

-Jag har förstått att du inte tänker rösta på mig på mötet, säger han.

-Hur kan du ha förstått det? frågar Ingemar. Ingen mer än jag vet vem jag tänker rösta på.

-Så mycket kan jag säga att om du inte röstar på mig, är dina dagar räknade, svarar Allan kallt.

Några mötesdeltagare hör vad Allan säger och ser hur Ingemar blir alldeles vit i ansiktet. Han är helt chockad och kan inte tro att han hört rätt, men han får det genast bekräftat av dem som råkat bevittna Allans hot.

Ingemar och de andra i björkstagruppen är vana vid att Allan ibland använder hot och maktspråk för att skrämmas. De har också lärt sig att han inte alltid gör allvar av sina hot, men den här gången känns det farligt. Ingemar bestämmer sig för att gå till den person som många vill ha som ordförande istället för Allan. Han berättar upprört vad han just varit med om och Partistkamraten lyssnar och häpnar. Han ber Ingemar ringa honom under följande vecka.

Gustav Sondell, ledamot i valberedningen, säger på mötet att han inte vill ge Allan nytt förtroende som ordförande i Regionrådet, eftersom han tycker att Allan inte är den lagledare som regionens Partister behöver. De övriga i valberedningen vill ha Allan kvar, så Gustavs förslag röstas ner och hela Regionrådsstyrelsen väljs om.

Allan är inte sen att gå till motattack.

-Du och din Partistgrupp borde fundera på om ni verkligen företräder Partiets politik. Jag har lett det bästa valet i Björksta, säger han till Gustav.

Till Ivar Sonesson säger han:

-Med valbox menar Partiet ett låst förvaringsutrymme. Några ytterkuvert finns det ingen anledning att behålla.

Rhenman sammanfattas av Allan på följande sätt:

-Alla partier har sina rättshaverister. Det är bara att beklaga att det finns personer, som kan ägna tid och kraft åt grundlösa icke-frågor. Rhenmans beteende är inte friskt. Han blev väl paranoid av sitt jobb som säkerhetschef. Vi bevittnade alla hur han skämde ut sig och inte fick nån annan på mötet med sig. Han borde lämna Partiet.

Rhenman tar det hela med ro och säger att han ska fundera på det. Han säger också att Allan spårar ur, när han kommer med så svepande anklagelser.

 

Utrensningsförsöken fortsätter                                        

Två dagar efter Regionrådsmötet i mars 2002 meddelar en enig Regionrådsstyrelse att de tänker kontakta Partiststyrelsen för att se, om det går att utesluta Rhenman.

Efter detta meddelande ringer journalister runt bland styrelseledamöterna för att intervjua dem om deras begäran om uteslutning. Det dröjer inte länge, förrän Ingemar blir uppringd.

-Jag har meddelat att jag inte står bakom beslutet. Jag var inte ens med på mötet, säger han. Jag ringde Partistkontoret vid lunchtid samma dag som de bestämt sig för att ha det där mötet, men ingen sa nåt till mig om att man skulle ha möte några timmar senare, så jag hade ingen aning om det.

Han berättar att han senare på eftermiddagen fått ett meddelande via sitt mobilsvar, men eftersom han inte haft möjlighet att läsa av sin telefon, kände han inte till att de skulle träffas. När han läst av sitt telefonmeddelande, meddelar han skriftligen Regionrådets styrelse att han inte står bakom beslutet om uteslutning av Rhenman.

-Rhenman har bara visat att man kan tolka saker och ting på olika sätt, tillägger han. Vi lever i ett demokratiskt samhälle med yttrandefrihet och där har alla rätt att ge uttryck för olika åsikter.

Hans företrädare på ordförandeposten i Föreningsrådet i Björksta säger till tidningen att han också är tveksam över den nya Regionrådsstyrelsens agerande:

-Under alla mina år som ordförande var det aldrig tal om att förvara provvalsförsändelser i låsta källarutrymmen. Vi hade klara rutiner för hur det skulle gå till och vi använde postboxar som våra valboxar. Det gjorde det omöjligt att fuska.

Han är också kritisk till hur Ivar Sonesson behandlats av Regionsrådets styrelse.

-Sonesson pekade på vissa brister och resultatet blev att han sparkades som regionrevisor. Det är jag mycket kritisk till.

Han tillägger att han är förskräckt över det som händer i Partiet och över att det sker inför öppen ridå.

Rhenman intervjuas naturligtvis också men anklagar inte ledningen rent ut för valfusk. Han säger bland annat:

-Ledningens slapphänta sätt att hantera valförsändelserna kan ha uppmuntrat till manipulation och fusk. När valförsändelserna kom in till Partistkontoret, låg de tillgängliga för vem som helst, innan de så småningom bars ner i källaren. Hade jag haft bevis för valfusk, hade jag gått direkt till polisen. Resultatet av provvalet för landstinget fick många garvade Partister att höja på ögonbrynen.

Hux Fluxklanen med Allan i spetsen får också möjlighet att kommentera misstankarna om bristerna i hanteringen av provvalet.

-Rent nonsens, säger de. Valförsändelserna förvarades i ett låst källarvalv, som bara Katarina Ström hade tillgång till under provvalsperioden.

Deras påstående stöds av Mari Högstedt, f d styrelseordförande i Regionrådet, som säger:

-Det har aldrig funnits mer än två nycklar till källarvalvet under Partistkontoret i Björksta. En av dom två nycklarna har Katarina hand om och den andra nyckeln förvaras i ett kassaskåp på kontoret.

Katarina bekräftar uppgifterna och tillägger:

-Under provvalsperioden hade jag båda nycklarna i min nyckelknippa, som jag tog med hem varje kväll.

Detta hade varit en ren säkerhetsåtgärd. Under den aktuella perioden arbetade nämligen två personer, som själva kandiderade i provvalet, på Partistkontoret. Eftersom de hade tillgång till kassaskåpet, där reservnyckeln förvarades, ville man eliminera deras och andra obehöriga personers chanser att komma åt valförsändelserna. Därför hade Katarina under den perioden också hand om reservnyckeln.

Katarina berättar att hon var den som tagit emot provvalsförsändelserna och prickat av de medlemmar som röstat i röstlängden allt eftersom rösterna anlänt till Partistkontoret. Hon var också den som sett till att valförsändelserna hamnat i källarvalvet. Alla valförsändelser prickades i samband med röstsammanräkningen även av en andra gång mot röstlängden. En revisorssuppleant övervakade den avstämningen.

När Ivar Sonesson läser detta i tidningen stärks hans misstankar. Partiststadgarna kräver att han som ordinarie revisor kallas in för att övervaka den avstämningen, men ingen hade kontaktat honom. Han har sina misstankar varför man inte gjort det.

Ante och Ted intervjuas också och säger att de känner sig illa berörda av debatten om provvalet:

-Medlemmarna belönar kandidater som är aktiva och syns, säger de för att förklara varför de två hamnat på första plats på var sin lista. Vi känner oss faktiskt illa behandlade i den debatt som Rhenmans utspel på Regionrådsmötet har lett till.

-’Kandidater som är aktiva och syns’. Och hur förklarar det t ex Tora Mohléns topplacering på landstingslistan? fnyser Ivar.

 

Antes och Teds oväntade framgångar i provvalet har bland många Partistveteraner förstärkt spekulationerna om fusk. Ante hade lyckats med bedriften att besegra både Gunnel och Allan. Ingen kan hävda att Allan inte varit aktiv och synts, men tydligen hade det inte hjälpt. Ante var suverän etta på kommunlistan, medan Ted var suverän etta och Tora suverän tvåa på landstingslistan. Peter Stenberg, som var en väletablerad och kompetent landstingsföreträdare för Partisterna, hade inte haft en chans mot Ted. Inte heller mot den totalt okända Tora. Kanske kunde Peter trösta sig med att han var den mest kryssade av alla kommunpartister i hela landet, vilket var en verklig bedrift. Hans popularitet räckte dock inte till någon topplacering på Partisternas landstingslista.

-Våra framgångar i provvalet är medlemmarnas belöning för hårt och idogt arbete, fortsätter Ante och Ted. Vi deltar i massor av debatter och sammanhang för att synas och höras och på nätterna skriver vi insändare. Vi tar också varje chans att komma ut och träffa väljarna.

-Det är ingen som har ifrågasatt resultatet förrän nu, hävdar Ante.

Han säger också att han står till förfogande för kommunalrådsposten.

-Men det är fullmäktigegruppen, som i slutändan avgör vilka poster man får efter valet, påpekar han blygsamt.

När Ingemar läser detta, blir han oerhört upprörd.

-Så utstuderat! säger han upprört till Kristina i telefonen. Ante hade full kontroll över nomineringskommittén för kommunlistan, eftersom det var Gunnel, Allan, Ted och Tora som tillsammans med mig satt där. Sen utgjorde Ante, Allan och Gunnel den valberedning som satt och föreslog sig själva till topposterna i kommunen. Och, som om det inte var nog, bestod kommunfullmäktigegruppen av Allan, Gunnel, Ante och två andra personer, vilket innebar att de själva hade majoritet och makt att på egen hand besluta att deras egna förslag till hur posterna skulle fördelas också gick igenom i fullmäktigegruppen. Kan man ha större kontroll ens i det land Mugabe styr? Och som Ante och Ted helt fräckt la beslag på alla inbjudningar till debatter m m för att själva delta ”i massor av debatter och sammanhang för att synas och höras” och stänga ute oss andra! Så fegt och ojuste! Rena diskrimineringen! Men det tyder på en viss insikt; de insåg att de aldrig skulle bli ettor på sina egna meriter. En värdig vinnare nedlåter sig inte till att fuska.

Ingemar minns också en annan händelse med Klanen.

-Tänk när dom bjöd ut mig på en öl en kväll i vintras för att pressa mig och ta reda på, om Ante kunde räkna med att jag skulle stötta hans kandidatur till kommunalrådsposten!

-Va säger du? Lovade du det? undrar Kristina nyfiket.                                                                                                                        -Jag svarade att jag tänkte stötta alla som kandiderar i valet, svarar Ingemar. Förresten, bjöd inte Allan ut dig också ifjol?                                           

-Jo, minsann! Han ringde och ville träffa mig, för han tänkte prata med alla kandidater som planerade att ställa upp i valet i år, säger Kristina. Han snackade om lite av varje och frågade hur jag såg på min roll och min framtid inom Partiet. Han berättade att han får många frågor av folk här och där om min styrka som politiker och sa att han brukar svara att jag är som en oslipad diamant. Det du! Jag har nog hunnit bli mer slipad än vad den juvelen har förstått. Jag klämde i med att jag tänkte försöka bli kommunalråd och han såg inte ens förvånad ut. Nån viskade förresten i mitt öra, hur Ante reagerade ifjol när Björkstabladet intervjuade mig efter att jag hamnat i Partistkvinnorna och jag sa att jag skulle kandidera till en kommunalrådspost. Ante lär ha blivit upprörd och sagt nåt om att nu ska hon bli kommunalråd också! Gissa om Allan visste det!

Kristina kommer plötsligt att tänka på att Ella Grenlöf på nomineringsmötet hösten innan gått upp och berättat att Ante före nomineringsstämman ringt runt till sina medkandidater för att sälja ut de bästa platserna på listan till dem som lovade att välja honom till kommunalråd efter valet i år.

-Allt det här bevisar bara att Ante själv insett att han aldrig skulle vinna på sina egna meriter och det har jag sagt honom rakt i ansiktet, säger Kristina.

-Va? Har du? Vad svarade han på det? frågar Ingemar

-Ingenting. Han blev blodröd ända upp i hårvikarna och sa inte ett ljud. Den fifflaren har fullständigt klart för sig att jag m fl vet vad han gjort sig skyldig till. Han kanske lurar många, men en fullfjädrad rugguggla lurar han inte med den duvungetaktiken. Sina blå dunster får han slå i nån annans ögon, konstaterar Kristina.

 

2 kommentarer

Demokratiförakt, lögner och avancerat bedrägeri

Av , , Bli först att kommentera 35

Jakten på Makten XIII                         

Den grupp unga Partister som utfört medlemsgranskningen vet nu att människor från andra delar av Sverige ’tvångsinskrivits’ i Partiet. Därför bestämmer de sig för att fördjupa granskningen och ta reda på vad som hänt i Björksta i samband med provvalet och nomineringarna 2001. De börjar med att lusläsa Partistrådets rekommendationer och regler för provval och nomineringar, som skickats ut i februari 2001. Det är ett ganska tidskrävande jobb och de tillbringar många timmar med att försöka få fram vad som verkligen hänt och hur det kunnat hända. Det dröjer inte länge förrän granskningsgruppens arbete ger utdelning. De ser med stigande förvåning och upprördhet hur smart och taktiskt hela provvalet har lagts upp och misstänker att det till största delen är Antes verk.

Från mars 2001 och framåt väljer Regionrådets och Föreningsrådets årsmöten ledamöter till nomineringskommittéer för riksdag, landsting och kommun. I Partistrådets rekommendationer står bl a att ’ledamöterna i nomineringskommittén bör ej kandidera till kommande kommunfullmäktigeval eller landstingsval samt vara folkbokförda i den kommun eller det landsting som kommittén ansvarar för’ och ’ledmöterna i nomineringskommittén till kommande riksdagsval skall  ej kandidera till kommande riksdagsval’.

Föreningsrådets årsmöte i Björksta äger rum i början av april. Ombuden där känner ännu inte till vilka regler och rekommendationer som gäller för val av nomineringskommittéer, eftersom Klanen beordrat Katarina att inte skicka ut stadgarna till föreningarna. Ombuden på Föreningsrådets årsmöte i Björksta 2001 säger därför ja till det förslag som läggs fram på ledamöter till nomineringskommittéerna. Det innebär att Ingemar, Allan, Gunnel, Ted och Tora Mohlén, det vill säga toppkandidaterna på kommunlistan, kommer att sitta och nominera sig själva till de främsta platserna på listan. Det strider mot Partistrådets rekommendationer. Nomineringskommittén för riksdagsvalet väljs på Regionrådsstyrelsens årsmöte 2001 och innebär att Tora och Ted sitter även där tillsammans med Mari Högstedt från inlandet.

Nomineringskommittén för landstingsvalet utses märkligt nog inte. Katarina Ström verkar bara välja ut några personer från en av landstingsvalkretsarna och det blir Ingemar, Rune Bergsjö, Tina Pettersson, Bengt Norberg och Christer Glad. Det mest sannolika är att Ted, ettan på listan, säkrat kommitténs sammansättning. Han och Katarina verkar just ha gjort listan klar, när Ingemar och Christer kommer till Partistkontoret för att genomföra nomineringsmötet, som ska utse ledamöterna till nomineringskommittén för landstingslistan.

Redan här kan de unga Partisterna se att samma namn förekommer i två av tre kommittéer: Ingemar, Ted och Tora. Per verkar till och med ha varit inblandad i samtliga kommittéer. Det är mycket uppseendeväckande med tanke på hur många medlemmar det finns, som skulle kunna väljas istället. Dessutom ger det upphov till spekulationer och misstankar, men det tycks inte bekymra Klanen.

Under senare delen av april skickas handlingar ut till samtliga ombud som ska delta i Regionrådets årsmöte. Dessa handlingar, ca 30 sidor, innehåller Regionrådsstyrelsens förslag till nomineringsregler inför valet 2002. Ombuden läser de utsända handlingarna utan att veta att en del av en mening i Partistrådets rekommendationer medvetet tagits bort; den del som handlar om folkbokföringskravet. Enligt Partistrådets rekommendationer ska man vara folkbokförd i den valkrets valet avser. Detta medför i praktiken att Regionrådsstyrelsen föreslår att medlemmar folkbokförda runt om i Sverige, men som plötsligt skrivits in som medlemmar i Partistföreningar i Björksta, läs Cityföreningen, får rätt att rösta i medlemsprovvalet i Björksta i september 2001.

Eftersom alla berörda förvägrats att ta del av Partistrådets rekommendationer, innan Klanen hunnit skriva om dem, vet de inte att detta folkbokföringskrav inte längre finns med. Regionrådsstyrelsen ger därmed sken av att deras förslag är helt i enlighet med Partistrådets utskickade rekommendationer. Årsmötet, som äger rum i början av maj, antar därför dessa rekommendationer utan invändning. När innebörden så småningom går upp för samtliga styrelseledamöter i Regionrådet samt för ombud, kandidater och medlemmar, förklarar Ted förändringen med att Allan muntligen redogjort för denna ändring på Regionrådets årsmöte i maj.

När Sveriges Radio långt senare frågar ut Ted om det misstänkta valfusket, hävdar han klart och tydligt att Ella på Regionrådets årsmöte gått upp och ställt en fråga just om avsteget från folkbokföringskravet. Ingemar hör detta och ringer omedelbart Ella, som på årsmötet suttit längst fram, för att fråga om Teds påstående är sant.

-Nej, det är inte sant, svarar Ella. Jag hade ingen aning om detta. Det framgick absolut inte av handlingarna eller av nåt protokoll.

I Regionsrådsstyrelsens protokoll från februari 2001 står det att Partisttjänstemannen fått i uppdrag att till Regionstyrelsens årsmöte skriva propositioner på förändring av regler i enlighet med de diskussioner som förts i Regionrådsstyrelsen. Av handlingarna framgår inte vad dessa diskussioner innebär. Inget av de förslag som skickas ut, eller de propositioner som läggs fram på Regionrådsmötet, innehåller något som på minsta sätt visar att syftet med ändringarna är att frångå Partistrådets rekommendationer om folkbokföringskrav.

Granskningsgruppen får också veta att Allan direkt av Partistdirektören begärt att få göra dessa avsteg, men noteringar om detta saknas i samtliga handlingar.

I augusti 2001 förbereds medlemsprovvalet. Ante anställs på heltid för att sköta det eftersom Birgit Elofsson, som skött det innan, sagts upp på grund av arbetsbrist två månader tidigare.

-Det här visar hur sjukt alltihop är, konstaterar Göran i granskningsgruppen och påminner om vad Partistdirektören haft att säga om detta i sitt svar till Fredrik nån månad tidigare: ”Om en förtroendevald anställts, eller är anställd, på exempelvis Paratistkansliet är det angeläget, för båda parter, att tillse att han eller hon inte har något med själva hanteringen av provvalet att göra.”  Tror dom att alla är idioter och bara köper deras sjuka lösningar rakt upp och ner? Det skulle behövas en sanningskommission för att rensa upp i Partistträsket.

-Hur tror du det skulle gå? frågar Lisa, en av de andra i gruppen. Tänk om Partister även i andra regioner gör så här! Det kanske inte skulle finnas några aktiva Partister kvar i landet efter en sån granskning.

Uppmuntrade av de resultat de fått fram så långt, fortsätter de oförtrutet sin granskning.

Medlemsprovval sker genom att provvalssedlar med kandidater till riksdag, landsting och kommun skickas ut till de röstberättigade medlemmarna, som poängsätter kandidaterna från 1 till 10. Minst en kandidat och max tio kandidater måste markeras. För att delta i provvalet måste man vara inregistrerad och betalande medlem senast några dagar innan provvalet ska börja. Röstkort behövs inte.

Medlemmarna ombeds att posta valkuverten, d v s ytterkuvert med egenhändig namnunderskrift, adress och uppgift om Partistförening samt 3 innerkuvert innehållande provvalssedlar till riksdag, landsting och kommun, eller lämna in dem direkt på Partistkontoret, där de sedan tas om hand. Enligt Partistrådets rekommendationer ska provvalsförsändelserna prickas av i röstlängden, när de anländer och sedan förvaras i låst valbox. De kan också prickas av när valboxen öppnas.

I augusti förbereds medlemsprovvalet på Partistkontoret i Björksta, där personalen nu består av Ante, Katarina och Peter Jonasson, Ungpartisternas tjänsteman. Ted hjälper också till där ibland. De skickar ut valmaterialet till medlemmarna inför provvalet, som ska pågå under 3 veckor i september.

Provvalsförsändelser som postats av medlemmarna anländer successivt till Partistkontoret tillsammans med övrig post och läggs i öppen brevlåda utomhus vid entrén. De medlemmar som inte postar sina valförsändelser lägger dem också i denna brevlåda eller kommer själva in med dem under kontorstid. Tidigare har postbox på postkontoret alltid använts, men just detta år frångår man denna rutin och förvarar istället provvalsförsändelserna i öppna papperskartonger på golvet i ett låst källarförråd, vilket inte på ett betryggande sätt förhindrar otillbörlig påverkan. Hur många nycklar finns det till förrådet, hur förvaras nycklarna och vem ansvarar för dem? Ett antal medlemmar bevittnar hur provvalsförsändelser utan tillsyn ligger utspridda på skrivbord m m inne på Partistkontoret. Alla de försändelser som av brevbärare eller medlemmar läggs i den olåsta brevlådan utanför entrén kan sålunda öppnas och vittjas av vem som helst. Det innebär att varken kravet på valhemlighet eller säkerhet har uppfyllts.

I slutet av september samlas nomineringskommittéerna på Partistexpeditionen för röstsammanräkning. Samtliga provvalsförsändelser har hämtats upp ur källarförrådet och valförsändelserna har redan prickats av i röstlängden av kontorspersonalen, som i huvudsak utgörs av ettan på landstingslistan och ettan på kommunlistan, innan ledamöterna i kommittéerna anländer. Ledamöterna sprättar upp ytterkuverten och sorterar innerkuverten i 3 högar: riksdag, landsting och kommun. Därefter räknar de samman resultatet för varje kandidat. En ledamot noterar att på ett antal valsedlar till en av listorna har siffror skrivits med grönt bläck eller grön kulspets. När Ivar Sonesson sedermera ombeds granska just valsedlar ifyllda med gröna siffror, finns dessa valsedlar inte längre kvar.

Provvalsresultatet offentliggörs redan nästa dag av Katarina Ström. Resultatet är för vissa kandidater så uppseendeväckande att det leder till kommentarer och misstankar bland både politiskt aktiva och övriga medlemmar. Plötsligt står det också klart att ett stort antal medlemmar från andra delar av Sverige varit med och röstat i provvalet i Björksta, trots att de inte är folkbokförda där. När granskningsgruppen åter granskar Partistrådets rekommendationer, som aningslöst antagits på Regionrådets årsmöte i maj, upptäcker de att den del av meningen som föreskriver att medlem, som röstar i provvalet måste vara folkbokförd på den ort som valet avser, har tagits bort. Detta slår ned som en bomb bland alla dem som kontaktas och som varit med på årsmötet och beslutat att Partistrådets rekommendationer ska gälla utan avsteg.

I mitten av oktober samlas nomineringskommittén för kommunvalet, d v s Ingemar, Allan, Gunnel, Tora och Ted. De ska nu fastställa rangordningen av kandidater på kommunlistan. Deras förslag ska läggas fram på nomineringsmötet i slutet av oktober. Partistrådets rekommendationer är att provvalsresultatet ska väga tungt.

När kommittén lägger fram sitt förslag har den rangordning som medlemmarna röstat fram ändrats. Före stämman ringer Ante runt till ’lämpliga’ kandidater på listan för att höra, om de vill bli uppflyttade på listan. Han frågar samtidigt, om de är villiga att välja honom till gruppledare och kommunalråd efter valet ett år senare. Eftersom det inte är väljarna utan kommunfullmäktigegruppen, som avgör vem som ska väljas till dessa uppdrag, är det   sålunda av största vikt och intresse för Ante med flera att ha ’rätt’ personer på rätt plats på listan. Här avgörs nämligen vilka som kommer in i kommunfullmäktige i valet 2002.

För att få delta i beslut rörande kandidatnominering krävs det enligt Partiets stadgar att medlem är folkbokförd i den kommun respektive församling, som valet gäller. Det innebär att ingen, som inte är folkbokförd i Björksta, har rätt att vara ombud på nomineringsmötet. En av Antes edsvurna, Tom Jason, som numera är folkbokförd i Stockholm, dyker trots detta helt plötsligt upp som ombud. Han tar till och med den mest aktiva rollen på mötet och för talan för en majoritet av de övriga ombuden. Därmed är mötet genomförd i strid med Partiets stadgar och dess beslut inte giltiga, varför resultatet bör rivas upp. Detta framförs till Katarina Ström, som med bestämdhet förnekar att så skulle vara fallet.

-Jag vet att så här har man gjort på fler ställen, bedyrar hon, när hon ställs mot väggen.

Hon fortsätter att hävda att allt gått rätt till och helt i enlighet med Partiets stadgar. Efter drygt 3 veckor erkänner hon att detta inte är sant, men att det tyvärr inte går att riva upp beslutet. Det har nämligen hunnit gå för lång tid efter nomineringsmötet. Man måste överklaga inom 3 veckor och nu har det hunnit gå snart 4 veckor. Partistdirektören bekräftar Katarinas ord och beklagar att de som är missnöjda inte hunnit överklaga i tid. Alla dörrar och möjligheter till korrigering är därmed stängda.

-Klanen har inte lämnat nåt åt slumpen, konstaterar Anna i granskningsgruppen. Ante måste vara en jäkel på maktbyggande och kontroll. Hur kan han tro att han ska klara sig i längden? Och hur kan man redan som ung bli sån?

-Och hur kan alla vettiga människor bara svälja allt? frågar Erik upprört. Varför är alla så rädda att ställa Klanen till svars och utkräva ansvar för vad de bedrägerier de gjort sig skyldiga till?

-Ja, det mest skrämmande är nog att den här sjuka kulturen inte alls ifrågasätts. Det är klart att Klanen blånekar till allt. Brottslingar brukar neka till alla anklagelser så länge det bara går.

-Klanen är inte van vid att ställas till svars, säger Ola. Det är bara Kristina och Rhenman som vågat konfrontera Allan öppet och det har Klanen gång på gång straffat Kristina för. Vem vill frivilligt utsätta sig för allt vad dom utsatt henne för?

-Men dom skiter ju i att det är väljarna som bestämmer vem som ska ha mandat att representera dom, invänder Anna. Det är väljarna och inte Partisterna som är Klanens uppdragsgivare.                                  

-Nu pratar du om hur det borde vara, påpekar Erik torrt. Så är det inte i partierna i allmänhet och inte i björkstapartisterna i synnerhet. Så länge ingen ingriper, kan dom bara köra vidare. Brott lönar sig i Partiet. Att slå vakt om makten med alla medel, att ha stenhård kontroll och att inte ta minsta hänsyn till medlemmar och väljare är nödvändigt, om man vill komma fram i björkstapartisterna. Det har Klanen med all önskvärd tydlighet än en gång visat.

Bli först att kommentera

Klanledaren övervakar revisorn och partisters medlemsgranskning avslöjar bedrägeriet

Av , , 2 kommentarer 37

Jakten på Makten XII

Stämningen i björkstagruppen försämras allt mer och sprickan är tydlig även för omvärlden. I februari ombeds Ivar Sonessson, regionrevisorn, att infinna sig på ett styrelsemöte i Regionrådet. De vill att han ska redogöra för vad han kommit fram till i sin granskning av provvalet. Ivar informerar dem och förklarar att han vill fördjupa granskningen av provvalet.

Allan, som är styrelseordförande i Regionrådet, upplyser Ivar om att medlemsförteckningar och röstlängder är sekretesskyddade handlingar.

-Om du bestämmer dig för att fortsätta att gräva, kan du utsättas för vissa repressalier, säger Allan hotfullt utan att närmare precisera vad han menar.

-Jag har tystnadsplikt och det skulle aldrig falla mig in att missbruka det, svarar Ivar.

-Jag skulle inte fördjupa granskningen, om jag var du, säger Allan.

-Hotar du mig? frågar Ivar.

Peter Stenberg, som är vice ordförande i Regionrådet, säger då:

-Du är revisor och ska inte ta ställning. Du ska gå enbart på fakta.

-Jag har varit revisor i nästan 40 år och vet att jag ska vara objektiv och inte ta ställning. Jag står för det som är korrekt och rätt, svarar Ivar. Under mina 40 år som revisor har jag aldrig varit med om något liknande. Ingen har nånsin riktat ett så allvarligt misstroende mot mig.

Ivar framhärdar och fortsätter att kräva att få granska röstlängden utan dröjsmål.

-Du får materialet om en vecka, svarar Allan kallt.

När Ivar lämnar mötet, knyter han handen i byxfickan. Han har aldrig blivit så respektlöst och kränkande behandlad tidigare. Han ryser av obehag när han tänker på mötet, där alla styrelseledamöterna utom Allan och Peter Stenberg suttit helt tysta.

-Hur kommer det sig att ingen av dom andra sa ett enda ord? tänker han. Tycker dom verkligen att detta är helt i sin ordning?

När Ivar efter den avtalade veckan kommer till Partistkontoret för att granska materialet, får han veta att det kommer att dröja ytterligare ett par dagar innan han kan få tillgång till det. Till sist ringer Katarina och säger att han nu kan komma till Partistkontoret och utföra sin granskning.

Ivar tar sig dit och möts av Arne och Klas Ström, ordförande i en av Partistföreningarna. Ivar får veta att granskningen måste ske under bevakning av två Partister.

-Reglerna kräver att det finns två övervakare med vid granskningen, hävdar Allan. Jag har kontrollerat detta med Partisthögkvarteret i Stockholm.

Ivar har aldrig utsatts för något liknande under hela sitt yrkesverksamma liv. Eftersom han inte vill riskera att bli tvungen att lämna Partistkontoret utan att få gå igenom materialet, sätter han sig ner och påbörjar granskningen, hårt bevakad av de båda Partisterna. De lämnar honom inte för en sekund. Ivar tycker det är konstigt att Allan avstår från arbetet i riksdagen en hel dag bara för att vara hemma och bevaka honom. Är Allans riksdagsarbete så oviktigt?

Det dröjer inte länge förrän tidningarna får nys om detta. De pratar först med Allan, som tillbakavisar kritiken och säger:

-Alla i styrelsen var bekymrade när revisorn började uttrycka egna åsikter, men det var inte fråga om att stoppa honom. Ivar har helt missuppfattat styrelsens avsikter.

På frågan om varför han och Klas övervakat granskningen svarar han:

-Det är ingenting som jag hittat på utan reglerna är såna. Jag kontrollerade detta med Partisthögkvarteret och dom bekräftade att granskningen måste övervakas av två personer.

Eftersom journalister inte brukar lämna saker och ting utan att först göra en ordentlig undersökning, går de därefter till källan, det vill säga Partisternas presschef, som säger:

-Det existerar inga regler, som kräver att någon person kontrollerar revisorer, när de granskar medlemsförteckningar och röstlängder på ett Partistkontor. Revisorsuppdraget är ett förtroendeuppdrag och det är respektive Regionrådsmöte, som tillsätter och avsätter sina verksamhetsrevisorer. Det ligger i sakens natur att revisorer ska ha tillgång till alla handlingar som de behöver för att fullgöra sina uppdrag. Däremot får revisorerna inte ta hem eller flytta medlemsförteckningar och röstlängder utan de måste göra granskningen, där materialet förvaras.

Ivar känner sig litet bättre till mods när han läst tidningen. Han tycker att artikeln fungerar som någon sorts upprättelse.

Inför årsmötet i Regionrådet, som ska äga rum några veckor senare, har han tillfrågats om han vill ställa upp för omval. Han funderar ett tag och tackar därefter ja. Han tolkar detta som ett tecken på att Regionrådets ledamöter kanske fortfarande har förtroende för honom. Hans känsla av upprättelse och fortsatt förtroende blir emellertid mycket kortlivad.

 

Uppdrag medlemsgranskning                                                       

Medan härdsmältan växer i björkstapartisterna, håller en grupp unga Partister på med en egen granskning. De har länge förstått att provvalet inte gått rätt till och beslutar sig därför att göra en diskret medlemsundersökning. Någon i gruppen har kommit över namnen på de nya medlemmarna, som hux flux registrerades in i Partisterna precis innan provvalet skulle börja i augusti året innan. De berättar inte för någon utanför gruppen vad de tänker företa sig.

De börjar med att på olika vägar ta reda på medlemmarnas adresser och telefonnummer. När de lyckats med detta, håller de rådslag för att komma fram till hur de ska gå till väga för att få ta reda på om dessa medlemmar vet om att de blivit medlemmar i Partiet och att de deltagit i medlemsprovvalet i Björksta genom att skicka in sina röster under september året innan.

-Vi ringer upp och säger typ ”Hej, jag heter Eva Andersson eller Adam Persson”, eller vad vi nu väljer, ”och ringer från Partisterna i Stockholm. Vi har just nu en riksomfattande värvningskampanj och jag undrar om du skulle kunna tänka dig att bli medlem i Partiet”. Om dom säger att dom redan är medlemmar, frågar vi lite oskyldigt så där i förbifarten, om dom tog chansen att rösta i medlemsprovvalet förra året.

Sagt och gjort. De ringer runt till de nya medlemmarna och här följer några av svaren de får på ovanstående fråga:

Olle Andersson:

-Så trevligt av er att ringa, men jag vill inte bli medlem.

Han har enligt röstlängden röstat i provvalet i Björksta, trots att han bor i södra Sverige och trots att han själv säger att han inte är medlem.

Anders Olsson:

-Han gick med i Partiet för tre veckor sen, svarar hans fru.

Han har enligt röstlängden röstat i provvalet i Björksta, trots att han bor i södra Sverige och trots att han inte gick med i Partiet förrän 5 månader efter provvalet.

Herman Eriksson:

-Jag är redan medlem och tror att jag röstat nånstans högre upp i landet.

Han har enligt röstlängden röstat i provvalet i Björksta, trots att han bor i södra Sverige.

Carina Stensson:

-Jag är medlem, men jag röstade inte.

Hon har enligt röstlängden röstat i provvalet i Björksta, trots att hon bor i södra Sverige och trots att hon själv säger att hon inte röstat.

Lars Gunnarsson:

-Jag vill inte bli medlem i Partiet, men jag röstar på er och det gör min fru också.

Han har enligt röstlängden inte röstat i provvalet i Björksta, men togs in som medlem innan provvalet började.

Fredrik Larsson:

-Jag är redan medlem. Jag gick med i höstas

-Tog du chansen att rösta i medlemsprovvalet?

-Medlemsprovval, vad är det? Nej, jag röstade inte i det.

Han har enligt röstlängden röstat i provvalet i Björksta, trots att han bor i södra Sverige och trots att han själv säger att han inte röstat.

Peter Sjögren:

-Jag är inte med längre. Känner en person uppåt i landet lite och var med ett tag. Röstade nog i provvalet där den personen bor, tror jag. Är inte medlem nu. Vet inte riktigt var jag står politiskt.

Han har enligt röstlängden röstat i provvalet i Björksta, trots att han bor i södra Sverige.

Karin Hellsing:

-Nej, jag vill inte gå med. Har aldrig varit medlem. Är inte politiskt aktiv och då känns det fel att vara med överhuvudtaget.                                                                               

Hon har enligt röstlängden röstat i provvalet i Björksta, trots att hon bor i södra Sverige och trots att hon själv säger att hon inte är medlem.

Ulla Hammarström:

-Jag är ju redan medlem. Gick med förra hösten för att få rösta i provvalet.’

Hon har enligt röstlängden röstat i provvalet i Björksta, trots att hon bor i södra Sverige.

Leif Nordin:

-Jag är redan medlem uppe i Björksta,  men jag är inte aktiv. Gick med i höstas men röstade inte i provvalet.’

Han har enligt röstlängden röstat i provvalet i Björksta, trots att han bor i södra Sverige och trots att han själv säger att han inte röstat.

Nils Lundsten:

-Nej, jag vill inte gå med. Jag har aldrig varit med i nåt parti och är inte politiskt aktiv.

Han har enligt röstlängden röstat i provvalet i Björksta, trots att han bor i södra Sverige och trots att han själv säger att han inte är medlem.

Följande år träffas Kristina och en av hennes väninnor i Stockholm en helg. Av en ren slump råkar de där på en man som berättar att han har en bekant i Björksta som är Partist och riksdagsman.

-Intressant, säger Kristina. Vad sa du att du hette?

-Ulf Sandin, svarar han.

 

-Oj, vilket sammanträffande! tänker Kristina, som känner igen namnet från de unga Partisternas granskningsprotokoll som någon varit omtänksam nog att skicka både till henne och till några andra personer.

-Är du medlem i Partisterna? frågar hon.

-Nej, jag är företagare och då är det inte så smart att vara registrerad i nåt politiskt parti. Det har jag helt enkelt inte råd med. Jag vill ha bra och neutrala relationer till alla kunder, svarar Ulf.

-Ursäkta min nyfikenhet, fortsätter Kristina, men hur kommer det sig då att du varit med och röstat i medlemsprovvalet i Björksta hösten 2001?

-Skojar du? frågar Ulf. Varför skulle jag rösta där? Även om jag gick med i ert parti, finns det väl ingen anledning att rösta där. Är det förresten tillåtet?

-Jag kan bara meddela att du enligt röstlängden var med och röstade i vårt provval i Björksta, svarar Kristina lugnt.

-Jag måste nog ta ett snack om detta med min kompis däruppe, säger Ulf.

Om han gjorde det, fick Kristina aldrig reda på, eftersom hon inte hade någon ytterligare kontakt med honom.

När hon återvänder till Björksta, meddelar hon Fredrik, Ingemar och Ivar vad hon fått reda på. Ingen av dem blir särskilt förvånad. Det som verkligen förvånar dem är att Partiet och Regionrådet så kategoriskt avvisat varje form av extern, objektiv granskning av provvalet.

-Hur kan vårt parti, som har rättstrygghet på programmet, bara vägra att kolla vad som hänt? frågar Fredrik upprört. Den enda externa objektiva granskning som gjorts, har gjorts av medierna, i den mån dom är objektiva. Det är respektlöst mot Partiet, medlemmarna och väljarna. Tänk er att bli tvångsintagen i ett parti så där! Det är ju det vissa ungdomsförbund gjort för att blåsa upp sina medlemstal. Så rättsvidrigt! Det måste vara kriminellt. Gör andra partier också så? Jag kanske är med i vänstern, när det kommer till kritan.

2 kommentarer

Hycklarna i /P/Almedalen

Av , , 18 kommentarer 48

Årets version av hycklarnas marknad i /P/Almedalen visar med all önskvärd tydlighet att det inte bara är jordbruken som drabbats av torka. I politiken råder dessvärre både idé- och nyhetstorka.

Jimmy Åkesson, SD, talade först på cirkusens näst sista dag, men han och hans parti var högst närvarande praktiskt taget hela veckan. De flesta av övr partiledare försökte överträffa varandra när det gällde att övertyga väljarna om hur långt ifrån SD man står. Av rädsla för att förknippas med SD fokuserar de på att förhålla sig till dem istället för att tala om vad de själva vill göra. Det är en väl beprövad taktik som hittills inte fungerat. Mer av samma är alltså inget framgångsrecept. Att ta debatten med SD istället för att brunmåla dem hade varit en klart bättre taktik.  S och M har t ex kopierat SD:s migrationspolitik och deras krav på hårdare tag, men det erkänner man förstås inte. Man fortsätter i vanlig ordning att underskatta oss väljare genom att förneka verklighet och fakta.

I Almedalen gick gick C och L ut hårdast, tätt följd av M. I ett försök att visa den egna moraliska överlägsenheten försäkrade ’DöskAlliansen’ att de inte kommer att samtala, samarbeta eller samregera med SD. C och L kommer heller inte att stödja en regering som söker stöd hos SD. Lööf deklarerade vidare att C heller inte kommer att sätta sig i en regering med Löfven. Hur C tänker sig att styra landet efter valet svarade hon däremot inte på. Borde man inte försöka hitta minsta gemensamma nämnare och utgå ifrån det för landets bästa istället för att splittra genom att endast ta upp skiljelinjer? Det enda tydliga beskedet från allianspartierna var att de vill byta ut S och Löfven och bilda en Alliansregering. Vem tror på den möjligheten?

Inför almedalsveckan uppgav källor till Svt att Alliansen öppnar för att SD ska kunna besätta några av de viktiga posterna som utskottsordförande i riksdagen efter höstens val. Posterna som ordförande och vice ordförande har hittills fördelats inom de traditionella blocken. Alliansens nya förslag innebär att posterna som utskottsordförande i stället ska fördelas proportionellt efter mandatfördelningen i riksdagen. Men L och C reagerade kraftigt efter nyheten om att Alliansen öppnat för att också SD ska tilldelas ordförandeplatser i riksdagens utskott efter valet. Redan dagen efter gick Björklund och Lööf därför ut och backade från detta förslag. Björklund hävdade att frågan var ”död” och Lööf att frågan var ”helt utagerad”. En stor politisk ’snackis’ blev det liksom ett tecken på hur splittrad Alliansen är och att dess bästföredatum passerats.

Inte minst splittras Alliansen av den s k amnestin till 9 200 afghaner som saknar asylskäl och av vilka en majoritet ljugit om sin ålder. Tack vare, eller p g a, C fick regeringen igenom den lagen trots kritik fr bl a Lagrådet. Att Lööf då och då betonar att hon är juristutbildad betyder i verkligheten ingalunda att hon respekterar gällande regler och lagar. Nu har Migrationsdomstolen i Malmö och Migrationsdomstolen i Stockholm underkänt denna lag. Lööf har förstås inte kommenterat detta. Enl uppgift var det hon som föreslog att meningen som slår fast att den asylsökande måste göra sin identitet sannolik skulle tas bort innan förslaget lades fram i riksdagen. Att runda asyllagen och Lagrådets och andra rättsinstansers kritik var sålunda helt OK för den juristutbildade Lööf.

Skrämmande tydlig blev också bristen på visioner och analyser. Hur ska Sverige styras efter valet? I landet med världens högsta marginalskatter vill vi veta vad vi får för pengarna. Hur ska man kunna fixa integrationen och hur ska man få grepp om alla som illegalt finns i Sverige? Hur ska man hantera hedersvåld, radikalisering, anhöriginvandring och den konflikt som finns mellan vår kultur och religion och den kultur och religion som många MENA-migranter för med sig? Hur ska man stoppa den växande gängkriminaliteten, det tilltagande sexuella våldet och brottsligheten i förorterna? Hur ska man klara av de växande problemen i skolan och förskolan? Hur ska man råda bot på den galopperande bostadsbristen och de växande vårdköerna ofta orsakad av sjukvårdens byråkratisering och brist på personal? Hur tänker man prioritera när resurserna inte räcker till allt? Hur ska man få personal inom vård, skola, omsorg, polis, räddningstjänst m m att stanna kvar och hur ska man lyckas rekrytera ny personal där? Frågorna hopar sig men de politiskt ansvariga står handfallna och utan lösningar på de problem de skapat.

Idag har vi en stark ekonomi men en mycket svag regering. Den har inte lyckats lösa de problem som vuxit sig allt starkare under denna mandatperiod. Inte heller har den lyckats få stopp på det växande antalet utanförskapsområden vi nu ser. Så länge man vägrar se verkligheten och konsekvenserna av sin egen politik lär inget bli bättre. Löfven har dock deklarerat att han tänker sitta kvar även om S inte blir största parti. Det vittnar om samma förakt för demokratin och väljarnas val som t ex C gett uttryck för. Det är lätt att hålla med Wilhelm Moberg som sa:

”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och att behålla den.”

Så vad minns vi av denna hycklarnas marknad 2018? Vi minns hur partiledare tävlade om att distansera sig från SD och lyfta fram sin egen moraliska överlägsenhet, vi minns bråket i Alliansen om fördelningen av posterna som utskottsordförande i riksdagen, vi minns hur Björklund la ut texten om sin ’smekmånad’ i bil tillsammans med sin blivande fru och hur han lovprisade EU, vi minns Lövins tal om klimatproblemen och krav på att Sverige måste vara bäst i miljöklassen liksom hennes problem att förklara varför en ’miljöfarlig’ värstingbil finns i hennes familj och vi minns NMR:s framfart under almedalsveckan. Inte minst minns vi hur ‘dumprosten’ i Visby stift, Mats Hermansson, började ringa i kyrkklockorna för att indikera fara å färde. Sådan ärkebiskop, sådan domprost. Det kunde han möjligen ha gjort för att varna för nazisterna men inte för att tysta en pågående diskussion utanför domkyrkan, där den respekterade borgerliga debattören Thomas Gür anordnat ett ’pop-up’ seminarium om integration. Skämmigt men tyvärr inte alldeles ovanligt från vänsterhåll när det gäller att brunmåla och tysta människor vars åsikter man inte håller med om. Undra på att Svenska Kyrkan tappar medlemmar!

 

18 kommentarer

Härdsmälta hotar

Av , , 4 kommentarer 35

Jakten på Makten XI

I björkstagruppen fortsätter nedbrytningen och hotar nu att leda till en riktig härdsmälta. Karl Lööv, Partistdirektören, tvingas i januari 2002 att ta sig till Björksta för att försöka gjuta olja på vågorna. Hans enda syfte med resan visar sig direkt vara att få folk att ”sluta älta och jobba framåt till valet”, som han uttrycker det; uppifråndirektiv istället för underifrånperspektiv.

Han inleder med att säga att allt gått helt rätt till i medlemsprovvalet och att det hela bara handlar om en personkonflikt. Hans slutsats är att några starka personer slåss om makten. Utan att ha talat med någon av de personer som upptäckt att det förekommit en hel del oegentligheter i samband med provvalet och nomineringsmötet hösten 2001, är han helt säker på sin sak. Eller snarare, just därför är han helt säker på sin sak. Många i gruppen är efter besöket också säkra på sin sak; mörkandet och myglet kommer att fortsätta tack vare Karl. Han utgör en grundförutsättning för att fusket lyckats.

Ivar och Ingemar blir oerhört irriterade och upprörda av hans respektlösa och enfaldiga uppifrånperspektiv.

-Varför är han så ovillig att se objektivt och förutsättningslöst på situationen? undrar Ingemar upprört. Borde han inte tänka på Partiets bästa?

-Man kan undra vems ärenden han går, säger Ivar.

-Men det vet vi ju redan, säger Fredrik, som fått en del värdefull information.

-Vänta er ingen objektiv eller begåvad analys av den mannen, fnyser Kristina. Jag har börjat lägga ihop saker och ting jag hört i Stockholm och inser därför vilka som förser honom med information. Eftersom han inte är speciellt smart, nöjer han sig med att bara dricka ur en källa och den är både full och förgiftad. Honom kan vi lugnt bortse ifrån. Han har ingen tanke på att göra en insats för Partiet här. Hade han varit en juste person, hade vi inte hamnat i allt det här eländet, för då hade Hux Fluxklanen inte kunnat hålla på med allt dom gjort. Karl är en del av deras säkerhetssystem. Så illa är det. Jag har dessutom blivit informerad om att han går omkring och säger att jag inte är klok, att jag är maktgalen och bråkig, att jag inte kan acceptera att jag inte vann provvalet, att jag är mytoman med mera. Honom vet jag var jag har. Med såna partikamrater behöver man inga fiender.

 

Karl Löövs besök blir bara ytterligare ett fiasko. Härdsmältan fortskrider och slutförvaring hotar. För att undvika detta kallas Gustav Sondell, aktiv kommunpartist i regionen, till Björksta med den otacksamma uppgiften att få igång maskineriet igen.

Gustav är inte så känd i björkstagruppen, men han inger till att börja med ett visst förtroende. Ryktet säger att han kuppats bort ur Regionrådets valberedning av Allan. Det skulle kunna innebära att han inte går Allans ärenden.

Ett av förslagen, som kommer upp på ett av krismötena, är att gruppen några helger under våren ska genomgå ’team building’. En konsult från inlandet nämns som lämplig att sköta uppdraget.

Fredrik anar oråd när han hör namnet, som han tycker sig känna igen. Han ringer ett samtal och hans farhågor besannas.

-Den mannen är aktiv Partist och det innebär att han är beroende av Klanen, om han vill komma nån vart i Partiet, säger han varnande till Ingemar

-Jag är inte förvånad, svarar Ingemar, men vi väntar och ser. Om jag känner det här gänget rätt, kommer det inte att bli nån ’team building’. Det är bara tomt snack för att vi ska hålla oss lugna så att tiden rinner iväg.

Pratet om ’team building’ blir mycket riktigt inget annat än prat i kvadrat, men det ger den värdefulla förhalning som Klanen behöver just nu.

-Får vi bara litet tid på oss, kommer allt att fixa sig, säger Allan. Dom tröttnar snart.

-Men kommer inte Gustav att kräva att det verkligen görs nånting? frågar

-Han kan ju försöka. Nej, han är inget problem. Honom kan jag fixa också den här gången, säger Allan övertygande.

-Då tycker jag du ska göra det, säger Ante. Jag vill inte ha dessa ständiga konfrontationer. Du vet att jag inte är bra på att handskas med besvärliga människor som Kristina.

-Hon kommer snart att inse, vem som bestämmer, säger Allan leende.

-Var inte så säker på det du, säger Ante varnande. Ingenting tycks ha kunnat stoppa henne hittills.

-Då får vi ta till kraftåtgärder, svarar Allan belåtet. Jag har hanterat besvärliga kärringar förr.

-Ja, men om du gjort det med nån större framgång vet jag inte, svarar Ante ironiskt.

-Nähä, och vad är alternativet? frågar Allan sarkastiskt. Att du skulle hantera henne? Du håller dig alltid undan så fort det gäller att hantera besvärliga personer och situationer.

Ungefär samtidigt är det dags för Partistföreningarna att ha sina årsmöten. Gunnel kan knappt vänta tills hon får bort Kristina som ordförande i en av föreningarna.

-Visst tänker du avgå som ordförande i din Partistförening? Jag har redan pratat med Bengt Krans i din förening och han har accepterat att ta över som ordförande, säger Gunnel. Det är viktigt att man inte sitter för länge. Alla måste få chansen att sitta ordförande.

-Men Ante har ju just blivit omvald, fast han redan suttit i fem år, svarar Kristina häpet.

-Jag har ingen aning hur länge han suttit, svarar Gunnel irriterat.

-Jag tänker i alla fall sitta över valet. Det kanske är bäst att du snarast möjligt meddelar Bengt Krans det, svarar Kristina lugnt.

Senare på kvällen tycker tydligen till och med Gunnel att hon gått litet väl långt, vilket inte innebär litet. Hon ringer därför Kristina och försöker förklara, varför hon skaffat en ny ordförande. Kristina, som börjar se mönstret, håller god min och säger att det är OK.

När Kristina i maj blir vice ordförande i Partistkvinnorna, innebär det också att hon kommer att delta i Partiststyrelsens möten. Första Partiststyrelsemötet råkar sammanfalla med ett kommunfullmäktigemöte i Björksta.

-Men du är ju bara ersättare i Partiststyrelsen, påpekar Gunnel syrligt.

-Jag är stadgeenligt adjungerad och alltid med på deras möten, svarar Kristina.

-Du måste ha missförstått det där, säger Gunnel avfärdande.

-Nej, jag har just fått kallelsen, säger Kristina.

-Då vill jag se den, säger Gunnel befallande.

Kristina känner sig som en elev inför en auktoritär rektor.

-Hälsa dom att det är min förtjänst att du sitter där, men jag blir förbannad om du åker, säger Gunnel när hon läst kallelsen.

Kristina ser på henne och känner medlidande.

-Hur mår man, när man beter sig så där? tänker hon.

En vecka senare träffar Kristina ett par herrar från den lokala maktens korridorer.

-Jag vet vem som blir gruppledare efter Allan. Det blir inte du, säger den ene.

-Gunnel säger att det är så gott som klart, vem som efterträder henne, säger den andre.

Kristina tycker att detta mer och mer liknar en politisk satir eller ’polisåpa’.

-Hur kan Gunnel säga så? Vi har allmänna val till hösten. Hur kan dom redan ha gjort upp om hur dom ska fördela makten? tänker Kristina. Vilket övergrepp på demokratin! Vilket ’kameraderi’! Vem vill bli slav i ett rike styrt av en enväldig maktelit, som härskar över marionetter utan egen plattform och pondus och vars välgång och ve står och faller med några mäktiga och korrupta småpåvars välvilja och nyckfullhet?

Ingemar är ansvarig för Partistkvinnorna i regionen. För att värva fler medlemmar planerar han och Kristina, som är vice ordförande för landets Partiskvinnor, att skriva ett brev tillsammans och skicka ut till alla regionens Partistkvinnor i januari 2002.

Allt som har med medlemsregister att göra är på grund av sekretess så hemligt att bara ett fåtal personer i regionen har tillgång till registren. Ingemar kontaktar därför Katarina och ber om en förteckning över alla Partistkvinnor i regionen för att kunna skicka ut brevet.

Ella Grenlöf hade ansvaret för länets Partistkvinnor före Ingemar och hon har låtit honom förstå att Partistkvinnorna och jämställhetsfrågor för en mycket tynande tillvaro i regionen. För att råda bot på detta och för att motverka grabbigheten har Ella därför försökt ordna speciella utbildningar och aktiviteter för regionens Partistkvinnor. Kristina har deltagit i dessa och haft nytta av dem.

Kristina skriver ihop brevet och skickar det vidare till Partiskvinnoansvariga i andra regioner, där hon är mentor och Ingemar bestämmer sig för att ta ledigt från sitt jobb en dag för att göra utskicket. Dagarna innan har han utan framgång flera gånger bett Katarina att få medlemsförteckningen. När han slutligen åker till Partistkontoret för att ta itu med utskicket, är Katarina inte där. Ingemar blir arg, för han och Katarina har gjort upp om att han ska ta semester för att vara där just denna dag. Ingemar väntar, men Katarina dyker inte upp. Han kopierar upp brevet och viker utskicken men måste till slut åka därifrån, då Katarina inte behagar komma. Eftersom han inte har tillgång till medlemsförteckningen förrän Katarina ger honom den, kan han inte göra utskicket klart.

Nästa dag får han äntligen tag i Katarina på telefon och frågar varför hon inte dykt upp dagen innan som de hade kommit överens om. Katarina säger att hon blivit tvungen att åka iväg i ett brådskande ärende.

-Då kommer jag nu istället, säger Ingemar.

-Men jag har inte hunnit göra i ordning medlemsregistret, svarar Katarina snabbt.

-Göra i ordning medlemsregistret? Du har ju haft flera dagar på dig, påpekar Ingemar kort. Varför måste det göras i ordning? Är det inte bara att printa ut det från datorn?

-Nej, jag måste gå igenom det för att se att inte fel personer får brevet, svarar Katarina.

-Fel personer? Gör det något, om det skulle råka hamna hos en kvinna för mycket? frågar Ingemar.

-Det finns medlemmar som inte vill ha post från Partiet i sina brevlådor, säger Katarina.

-Jaha, hur lång tid tar det där då? frågar Ingemar.

-Några timmar, svarar Katarina.

-Några timmar? utbrister Ingemar klentroget. Det handlar faktiskt bara om Partistkvinnorna i vår egen region.

Ingemar känner att han inte kommer längre, så han ger Katarina ett par timmar. Sen åker han till Partistkontoret, där han möts av en stressad Katarina.

-Jag har inte hunnit göra alla ändringar än, säger Katarina.

-Jag börjar med dom som du har gjort, svarar Ingemar.

Eftersom rensningen av registret tagit så lång tid, är det snart dags för Katarina att stänga och gå hem.

-Hur länge till kommer det att ta för dig? frågar hon.

-Några timmar men jag har ju nyckel, så du kan lugnt åka hem. Jag släcker och låser efter mig, säger Ingemar.

-OK. Lägg alla utskick i korgen vid dörren, innan du går, säger Katarina.

-Dom tar jag med mig och postar direkt, svarar Ingemar.

-Det går inte. Du får inte posta dom. Det måste jag göra, säger Katarina irriterat.

-Det var det dummaste jag hört. Självklart postar jag dom. Så många timmar som du tycks ha lagt ner på det här utskicket, är det inte mer än rätt att jag postar dom på vägen hem, påpekar Ingemar.

-Nej, jag måste posta dom, insisterar Katarina.

-Då får du väl vara kvar några timmar till då, säger Ingemar.

När det gått någon timme tröttnar Katarina och beslutar sig för att ändå fara hem och låta Ingemar posta utskicken själv.

En dag senare blir han uppringd av Allan.

-Jag har hört av Katarina att du inte accepterar att du inte får se Partistkvinnornas medlemsregister, säger Allan i myndig ton.

-Det är inte sant. Det jag inte accepterar är alla konstigheter kring än det ena än det andra, svarar Marianne irriterat. Jag känner mig kränkt av all denna misstro, som om jag inte går att lita på. Har jag nånsin visat att jag inte kan ta ansvar eller sköta ett förtroendeuppdrag?

-Du vet att medlemsregister är sekretessbelagda och inte får spridas, säger Allan kort.

-Tror du jag tänkte skicka ut medlemsregistret till Partistkvinnorna i regionen? frågar Ingemar syrligt. Det känns som om jag var med i nån jäkla klan, där bara vissa personer har tillgång till information, medlemsregister och gud vet vad. En politisk förening ska fungera som vilken ideell förening som helst. I alla andra föreningar brukar det inte vara nåt hemlighetsmakeri kring vem som är medlem. Där brukar varje medlem till och med få ett medlemsregister. Är en golfklubb lika hemlighetsfull med medlemsregistren?

-Nu är det Partiets medlemsregister vi diskuterar och jag vill bara att du gör klart för dig, vad som gäller, avslutar Allan irriterat.

Ingemar känner sig misstrodd och upprörd. Just då kommer han ihåg att han hört att Allan fått kritik för att han gått ut och använt medlemsregistret för en av de klubbar han tillhör för att skicka ut sitt personvalsmaterial.

-Jag vet banne mig mycket mer än Allan om allt som gäller stadgar och regler och sekretess, säger han uppretat för sig själv. När det gäller honom själv, då går det minsann bra att göra avsteg och överträdelser.  Är det Partiets nya ideologi att inte ha konkurrens på lika villkor?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4 kommentarer

Här finns omfattande byk att tvätta

Av , , 2 kommentarer 40

Jakten på Makten X

Ella Grenlöf inser att allt inte står rätt till med det partiinterna provvalet. Hon pratar med Ingemar, Fredrik och Kristina och de beslutar sig för att träffas hemma hos Fredrik en eftermiddag efter nomineringsmötet.

För att nya medlemmar ska kunna rösta i detta provval måste de vara registrerade före ett visst datum. Det hade florerat rykten om att en massiv värvning av nya medlemmar skett i Björksta dagarna innan provvalet startade i slutet av augusti 2001. Denna plötsliga värvning av så många nya medlemmar är en verklig prestation och sådana prestationer brukar registreras i statistiken för ’Årets värvare’ i Partiet. De bästa värvarna får sedan en premie och deras namn och värvningsresultat publiceras i Partisttidningen. Året innan hade Kristina lyckats värva ett 70-tal nya medlemmar och fått göra en studieresa till Strasbourg.

Under provvalsperioden träffar Kristina Katarina och råkar intet ont anande nämna att hon tycker att Allan gjort en fantastisk prestation, som lyckats värva så många nya medlemmar. Katarina ser genast stressad ut.

-Det där ska vi akta oss för att prata högt om, säger hon snabbt.

Under träffen hos Fredrik berättar han att han en dag under provvalet besökt Partistkontoret. Katarina hade då sagt:

-Du har en hel del pengar här.

-Har jag det? Vad är det för pengar? frågar Fredrik.

-Medlemsavgifter för 50 nya medlemmar som gått med i Cityföreningen, svarar Katarina, hämtar pengarna ur kassaskåpet och ger dem till honom.

-Då måste jag få en medlemsförteckning så att jag kan pricka av att dessa medlemmar har betalt, säger Fredrik.

-Det kan jag inte ge dig nu. Du får den senare, säger Katarina besvärat.

-Det går inte. Jag är kassör i Cityföreningen och har rätt att få tillgång till medlemsförteckningen. Hur ska jag annars veta, vem som är medlem och vem som betalt medlemsavgiften? frågar Fredrik irriterat.

Fredrik försöker de närmast följande veckorna att praktiskt taget varje dag få ut medlemsförteckningen av Katarina för att kunna pricka av vilka de nya medlemmarna är, men han får varken förteckning eller namn. Han får olika ursäkter varje gång han ringer eller besöker henne för att få medlemmarnas namn; Partistkontoret är stängt, datorn där fungerar inte, Partiets datasystem är under omarbetning, Katarina är sjuk etc.

Fredrik börjar känna olust, men eftersom han behöver medlemsförteckningen för att veta vilka som betalat dessa nästan 6 000, beslutar han sig för att kontakta Partisthögkvarteret i Stockholm. Ovetande om hur saker och ting sköts i Björksta skickar de en medlemsförteckning till Katarina, eftersom den trots oändliga försök tydligen inte går att ta fram på Partistkontoret i Björksta.

Nästa kväll ringer Ante upp Fredrik och ber honom att komma in på Partistkontoret så fort han bara kan.

-Det får bli imorgon, för jag har besök ikväll, svarar Fredrik.

-Det går inte, svarar Ante. Du måste komma nu. Det är mycket viktigt.

Fredrik tvekar men bestämmer sig för att släppa allt han har för händer och bege sig till Partistkontoret, där Ante och Katarina väntar på honom med allvarlig uppsyn. Ante inleder samtalet:

-Vi har blivit uppringda av en upprörd företagare, som säger att du har gått och spridit ut på stan att han är medlem i Partiet.                                                                       

-Jaså, det var mycket konstigt, svarar Fredrik. Jag vet ju inte själv vilka som är medlemmar hos oss. Jag är kassör i din förening och har inte tillgång till en medlemsförteckning. Jag kan inte ens pricka av vilka nya medlemmar som betalat in alla avgifter jag fick kontant av dig, Katarina, för några veckor sedan.

Redan nästa dag ringer Katarina och säger att hon nu fått medlemsförteckningen och att Fredrik kan komma till henne och hämta den. I samma veva sammanträder kommunfullmäktige. Allan är där och det dröjer inte länge förrän han tar Fredrik avsides och anklagar honom för att ha gått runt och berättat att en viktig företagare är medlem i Partisterna.

-Har inte Ante och Katarina informerat dig om att de redan anklagat mig för detta? Ni brukar inte ta lång tid på er för att informera varandra i vanliga fall. Fråga dom vad jag svarade, för jag tänker inte svara en gång till på samma anklagelse, svarar Fredrik kallt och lämnar Allan.

När Fredrik ska börja pricka av de nya medlemmarna, upptäcker han att medlemsförteckningen inte alls ser ut som medlemsförteckningarna brukar göra. Den innehåller namn, men alla adresser och telefonnummer är borttagna. Han blir mer och mer konfunderad och övertygad om att allt inte står rätt till.

På mötet med Ingemar, Ella och Kristina tar Fredrik nu fram och visar dem medlemsförteckningen. Ella, som är mycket mer erfaren och kunnig än de andra, börjar skriva ner namnen på alla som betalat 100 kronor.

-Dom måste vara nya medlemmar, säger hon. Vi andra betalar 150.

-Men hur kan nästan 60 nya medlemmar ha gått in på Partistkontoret i Björksta och betalat medlemsavgiften kontant till Katarina? frågar Fredrik oförstående.

-Det är en mycket intressant fråga, svarar Ella sammanbitet. I synnerhet som samtliga bor i södra Sverige. Det kan man kalla gränsöverskridande.                     

Fredrik känner efter träffen att det här måste han följa upp och undersöka litet närmare. Han behåller Ellas handskrivna lista över de nya medlemmarna och funderar under de följande dagarna över hur han ska gå vidare. Hans manliga intuition säger honom att här ligger minst en hund begraven. Istället för att begrava de nya medlemmarna på glömskans kyrkogård bestämmer han sig för att försöka gräva upp den begravna hunden.

Många i björkstapartisterna börjar nu misstänka att det partiinterna provvalet inte gått rätt till och framför detta i gruppen. Ivar Sonesson, som är regionrevisor, har hunnit granska provvalet litet närmare och upptäckt en del märkliga saker och avvikelser.

Röstfrekvensen bland Partistmedlemmarna både i Björksta och i länet, det vill säga medlemmar som alla berörs av provvalet och dess resultat, är drygt 30 %. Röstfrekvensen bland alla de nyintagna medlemmarna, som visat sig bo i södra Sverige och därför inte kommer att beröras av provvalsresultatet på minsta sätt, är nästan 100 %.

-Varför har tre gånger så många av dom röstat? frågar sig Ivar.

Vidare har några personer som inte hållit på med politik fått långt fler poäng i provvalet än de politiker som i åratal varit aktiva och gjort sig ett namn.

En annan besvärande omständighet kommer också upp till diskussion, när Kristina, knappt två veckor efter nomineringsmötet, under ett av gruppens mest välbesökta möten under hela mandatperioden berättar att riksdagspartister kontaktat henne och ställt frågor om provvalet och nomineringsmötet. De har nämligen hört att Tom James från Stockholm varit med som ombud på nomineringsmötet i Björksta. Kristina bekräftar detta och får då veta att det enligt stadgarna är förbjudet att vara ombud på nomineringsmötet, om man inte är folkbokförd i det distrikt som nomineringarna gäller.

På gruppmötet frågar Kristina därför Katarina rent ut, om detta stämmer. Katarina förnekar bestämt påståendet och säger att hon vet att andra distrikt också gjort så. Kristina vet inte vem hon ska tro på. Efter mötet ringer hon tillbaka till de riksdagspartister som avslöjat sanningen för henne och får då veta att Katarina medvetet ljugit både för henne och för gruppen.

Kristina börjar hämta sig efter den skakande upplevelse och chock som hon utsatts för på nomineringsmötet. Hon konfronterar därför Katarina igen. Katarina erkänner nu att det inte var tillåtet för Tom James att vara ombud på mötet. Vid närmare efterforskning upptäcker Ingemar senare att han inte funnits med i ombudsförteckningen från början utan satts in hux flux i sista minuten, ungefär på samma sätt som de nya medlemmarna från södra Sverige hux flux registrerats in precis innan partiinterna provvalet startade. Bara Katarina, Ante, Ted och några till hade haft tillgång till ombudsförteckningen. Ingen annan hade därför haft tid eller möjlighet att upptäcka att Tom tagits in som ombud, trots att detta stred mot stadgarna.

Efter Katarinas erkännande kräver många i gruppen att nomineringsmötets beslut ska rivas upp.

-Det går inte, säger Katarina.

-Varför inte? frågar Ingemar

-Därför att det tyvärr är för sent. Det måste göras inom tre veckor och nu har snart fyra veckor gått, svarar Katarina.

Många i björkstagruppen börjar nu ilskna till och ställa tydliga krav, något som inte hänt på år och dag enligt gamla och erfarna ledamöter.

-Då får vi riva upp provvalet, där så många konstigheter verkar ha skett, säger de utan framgång.

-Herregud, utbrister Allan, vad ska våra medlemmar säga, om vi gör det? Då tappar vi ju deras förtroende. Så kan vi inte skämma ut oss.

Ingemar och Ivar, som båda är de som månar mest om Partiet och minst om sina egna politiska karriärer, är mycket upprörda. Tillsammans med Kristina, Fredrik, Torsten Birgersson och Johan Nordlinder, aktiva kommunpartister i Björksta, sätter de sig ner och pratar igenom allt som hänt. De bestämmer sig för att de måste göra något för att ta sig runt den situation som uppstått till följd av alla konstigheter, som tycks ha förekommit före, under och efter partiinterna valet. På följande gruppmöte lägger de därför fram ett konkret förslag.

-Vi föreslår att alla kandidater på kommunlistan skriver ett bindande avtal om att kryssen i valet nästa år ska gälla fullt ut. Den som får flest kryss får första mandat.

Detta tilltalar förstås inte Hux Fluxklanen, men de håller god min i elakt spel för att förhala förslaget. Efter påstötningar meddelar de inte förrän någon gång i januari att de vägrar att skriva något avtal.

Ungefär samtidigt blir det mer och mer uppenbart att Katarina mår mycket dåligt. Hon säger till flera personer i Partiet att hon helt tappat lusten att leva. Hon är mycket pressad och stressad och ser helt förstörd ut. De som känner henne, börjar bli verkligt oroliga för hennes tillstånd. Partister i Stockholm blir också medvetna om Katarinas tillstånd och konfronterar Allan med detta, men han presenterar genast följande två förklaringar:

-Hennes hund är döende i cancer och så har hon äktenskapsproblem.

Ingemar, som alltid tänker mer på andra än på sig själv, är skakad och orolig över hur dåligt Katarina mår. Han ringer därför Allan, som är ytterst ansvarig, eftersom han är ordförande för Regionrådet. Allan svarar kallt att han inte har något som helst ansvar för vad som sker i Björksta och säger att Ingemar får ta ansvar för Katarinas situation, eftersom han med flera orsakat så mycket extra arbete för Katarina genom att ifrågasätta det partiinterna valet och nomineringsmötet.

Ante, som efter provvalet är etta på kommunlistan, har den sista december slutat sin anställning på Partistkontoret, eftersom provvalet och nomineringarna är över. Istället har man anställt Ted, som efter provvalet och nomineringarna är etta på landstingslistan, från den första januari som ny tjänsteman på Partistkontoret. Han ska arbeta där tills vidare, åtminstone fram till valet, för att sköta hela valapparaten, budget, m m.

Katarina verkar snarare pressad än lättad över att hon får fortsatt hjälp. Klanen har nu tagit över hela ansvaret för allt som har med valet att göra. De delegerar dock vissa mindre viktiga saker till henne. Eftersom hon bara går omkring och antyder saker och ting, är det svårt för Ingemar att hjälpa henne. De andra i gruppen verkar inte ha sett eller förstått hur det står till med Katarina och kan därför inte göra något för henne. Klanen har ingen tanke på att hjälpa henne. De blir bara mer och mer irriterade över att hon inte fungerar så bra. Varje gång hon klagar eller protesterar, får hon höra att allt hon behöver bekymra sig om är att göra vad de säger till henne att göra.

Ett par veckor efter jul får både Kristina och Ivar ett anonymt brev med följande innehåll:

Till Polismyndigheten i Björksta

Härmed vill jag göra en polisanmälan mot tre Partister i Björksta, Ante Grenå, Ted Lidell och Allan Lundsjö.

De genomförde valfusk vid Partisternas partiinterna val år 2001. Jag som för närvarande vill vara anonym överhörde ett samtal, som inte var ämnat för mina öron. Där beskrev Ante Grenå hur han, Lidell och Lundsjö, samt ett namn till som jag tyvärr inte uppfattade, skrev in sina egna namn på flera valsedlar och sedan strök de namn i röstlängden som inte röstat.

Jag är en björkstabo som vill fortsätta leva i ett demokratiskt samhälle där ingen ska sätta sig över demokratin för sitt eget storhetsvansinnes skull.”

Längst ner står något otydligt om att detta ”skickats till alla medier, till polisen och till ett antal politiker för kännedom.”

Kristina tänker inte så mycket på detta brev, eftersom avsändaren är anonym. Efter några dagar får hon veta att även Ivar fått detta brev och att han genast lämnat in det till Katarina på Partistkontoret, där censuren omedelbart lagt vantarna på brevet och munkavle på Katarina.

Fredrik går omkring och retar upp sig mer och mer över nomineringsmötet. Hans utvecklade sinne för demokrati och hans rättspatos gör att han inte kan släppa frågan. Dessutom har provvalet i Björksta givit upphov till många frågor och spekulationer. Till slut bestämmer han sig för att ta tjuren vid hornen och skriva till Partisthögkvarteret i Stockholm för att ställa en del frågor om nomineringsprocessen. Efter en tid får han svar av Partistdirektören.

Fredrik fnyser, när han läser Löövs brev.

-Det känns oseriöst och innehåller flera generaliseringar. Lööv försöker att dra uppmärksamhet från sakfrågan t ex genom att antyda att vi ’ifrågasätter själva processen’. Vilket skitsnack! Vi ifrågasätter provvalet, inte nomineringsprocessen, även om den också var diskutabel. Och vad menar han med ’starka personligheter’? Är det negativt att ha en stark personlighet? Och så snacket om att regler ska vara ’klara och entydiga’. Vem har protesterat mot det? Min invändning är att de också ska vara kända och förankrade bland alla.

Han läser vidare och fnyser ännu mer.

Du är välkommen att kontakta såväl Ditt förbund som mig.” Så oprofessionellt! Det är ju kränkande att han tror att jag är så enfaldig! Intressant också att se hur han undviker att bemöta vissa av mina påståenden eller frågor. Och vad menar han med ”står det helt klart att ett antal personer sagt saker som de varken haft mandat för eller kunskap om”? Är det en anklagelse? Hur vet han det och vilka avser han? Man skulle kunna misstänka att han fått hjälp av nån initierad person att skriva svaret. Hur kan han ha mage att tro att jag är så till den milda grad korkad att jag skulle vända mig till honom igen efter det här? Och hur kan Partiet ha råd att ha en sån katastrof till Partistdirektör?

Fredrik är både förbannad och kränkt, men det positiva i eländet är att han nu vet, var han har Lööv.

-Utan makt skulle Lööv stå sig slätt med den begränsade kapacitet han har, tänker Fredrik.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                                                                                          

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

-

2 kommentarer

Pang i /folkhems/bygget

Av , , 8 kommentarer 50

Statsminister Löfvens mantra, som han lånat av Tony Blair, om att vara tuff mot brottet men också mot brottets orsaker har inte blivit annat än läpparnas bekännelse och ytterligare ett bevis på att signalpolitik och prat i kvadrat inte knäcker gängen. Enl polisen finns ca 200 kriminella gäng med omkring 5 000 aktiva i totalt 61 utsatta bostadsområden, varav en del särskilt utsatta, från Malmö i söder till Borlänge i norr. 2018 har t ex brotten mot person ökat dramatiskt. Likaså har antalet skjutningar (300) ökat kraftigt liksom antalet detonationer med handgranater. Varför har det fått gå så långt? Löfvens prat om ett tryggare Sverige klingar falskt. Den rödgröna regeringen har varit mer angelägen att putsa på Sverigebilden än ta itu med den brutala verkligheten.

Redan förra året hävdade justitieminister Morgan Johansson (S) i Sydsvenskan följande om de kriminella gängen:

-Erfarenheten säger att det är möjligt att rulla upp dem och återskapa trygghet.

Så varför har gängkriminaliteten och skjutningarna istället ökat? Och varför lyckades rättsväsendet inte förhindra gängen redan innan de uppstod? Det borde ha varit enklare att förhindra dem då än att åtgärda dem idag. Kriminella /ungdoms/gäng finns både i stora städer och i små städer. Hur länge ska vi låta organiserade maffiagäng styra och hota landet och medborgarna? Varför har det inte skett någon positiv förändring sedan Morgan Johansson hävdade att gängkriminaliteten kan åtgärdas? Det kommer allt fler rapporter t ex om hur gängen hotar och stjäl. Utanför en mataffär i Sandviken gick det så långt att medborgare tog med sig hundar för att vakta utanför matbutiken. Gängen stärker sina positioner samtidigt som polisen inte klarar av att hantera situationen.

På sistone har dödsskjutningar skett i Malmö, Helsingborg och Örebro. I Malmö dödades 3 (på öppen gata) och senare 1, i Helsingborg 1 och i Örebro 2 personer. Därutöver skottskadades flera personer och eftersom en del av skjutningarna skedde så öppet utsattes allmänheten för stora risker. För att skydda vårdpersonal kallades polis in till de berörda sjukhusen. För några dagar sedan gick läkarfacket ut och larmade att beväpnade skyddsvakter snart kan behövas på akutmottagningarna då ny studie visar att hot och våld mot vårdpersonal kraftigt ökar. Det är både alarmerande och ”fullständigt oacceptabelt”.

Sverige sticker ut i Europa ifråga om skjutningar och sprängningar. Varför är Sverige så drabbat? Beror det kanske på alla ’särskilt utsatta områden’ i kombination med ett tafatt rättsväsende med låg uppklarningsprocent? Undfallenheten finns inom alla områden, från straffvärdering och påföljder till frihetsberövanden. Det är särskilt tydligt när det gäller unga förövare. Vårt rättssystem verkar inte tro på bestraffning och fängelse. Åklagare och poliser konstaterar att samma kriminella personer grips om och om igen, men det blir sällan några kännbara konsekvenser. Är det en del av förklaringen till att den organiserade brottsligheten kunnat växa och ta kontroll över hela bostadsområden?

- De straffsatser som står i lagboken får inte genomslag i praktiken. Alldeles för ofta blir det i stället skyddstillsyn, exempelvis att träffa en övervakare en gång i veckan. Fokus är alltid att gärningsmannen måste få en chans till, säger Malin Arentoft, tidigare kammaråklagare vid City åklagarkammare i Stockholm med inriktning på brott som främst begås av yrkeskriminella.

Det nya är gängkriminalitet, grov brottslighet, skjutglada personer och ett överflöd av tunga vapen. Sverige har idag smed skjutglada kriminella ungdomsgäng. Gängen underminerar det statliga våldsmonopolet och tvingar fram en tystnadskultur. Därför krävs ett systemskifte inom rättsväsendet. /O/ansvariga partier bjuder nu över varandra ifråga om hårdare tag. Men att bara skärpa straffen räcker inte. Nu behövs en ordentlig genomgång av de orsaker som lett fram till dagens alarmerande situation. Det kräver t ex att man överger toleransen/slappheten när det gäller ungdomsbrottslighet liksom oviljan att döma till fängelse. Gravt kriminella ungdomar som begår svåra brott ska inte dömas till möten med en socialsekreterare utan till fängelse. En kriminalitet som bygger på ett aktivt karriärval kräver helt nya åtgärder.

Det kräver också att ”de straffsatser som står i lagboken får genomslag i praktiken”. Det hjälper inte att skärpa straffen om straffsatserna inte används i praktiken. Det måste bli slut på tillämpningen av ungdomsrabatt, förundersökningsbegränsning, åtalsunderlåtelse, två tredjedels frigivning och mängdrabatt i straffmätningen. En gärningsperson som har begått flera brott döms bara fullt ut för det grövsta. Absurdistan!

Eftersom läget förvärrats och gängkriminaliteten och skjutningarna ökat så märkbart under denna mandatperiod krävs en ny regering som på allvar kan vända utvecklingen.

8 kommentarer

Långväga skarprättare kallas in för att sköta avrättningen

Av , , Bli först att kommentera 38

Jakten på Makten IX

Så är det äntligen dags för nomineringsmötet. Ett stort antal Partister samlas och det ligger spänning i luften. Ombuden registrerar sig och prickas av i ombudsförteckningen. Helt plötsligt dyker Antes kompis, Tom James, upp. Han har bott i Stockholm ett par år och har inte synts till under den tiden. Nu har han hux flux registrerats in som ombud. Kristina hejar på honom och säger att hon tycker att det är roligt att se honom igen. Han ler avmätt.

Stämman börjar och allt går lugnt till, när nomineringskommitténs förslag till lista presenteras. Ante är etta, Allan tvåa och Gunnel trea. Kristina är fyra. När hennes namn ropas upp, går Tom James snabbt fram och föreslår istället att Ingemar, som är femma, ska in på fjärde plats. Ingemar går upp och säger att han inte accepterar det utan insisterar att medlemmarnas placering av kandidaterna ska gälla. Då blir han hotad av en fräsande Allan.

-Om du inte accepterar din fjärde plats, kommer du att åka av listan på samma sätt som Kristina.

När femte platsen blir aktuell föreslår Ingemar ändå att Kristina ska ha den. Tom går då åter upp och säger:

-Varenda gång nån föreslår Kristinas namn, kommer jag att gå upp och lägga ett motförslag ända tills Kristina hamnar på den plats som jag bestämmer att hon ska ha. Hon är ingen värdig representant för Partiets politik efter vad hon gjort i Björkstabostäder. Man är upprörd och pratar i Stockholm, bland annat på ABC-Nytt, om vilket dåligt beslut hon fattat i Björkstabostäder. Hon förtjänar inte att vara med, för hon är en dålig Partist.

Ella Grenlöf börjar tycka att det gått litet väl långt och stiger upp och säger:

-Förra veckan blev jag uppringd av en person på kommunlistan, som erbjöd mig en bättre placering på den listan, om jag kunde tänka mig att välja honom till gruppledare och                                                                                                                     kommunalråd efter valet nästa år. Samtalet började snart ta en olustig vändning, så jag avrundade med att snabbt svara, att jag var nöjd med den sjätteplats medlemmarna gett mig och att mycket kan hända under året fram till valet. När jag nu ser, att nomineringskommittén placerat mig på tolfte plats, förstår jag att jag svarade fel förra veckan och därför straffats med nedflyttning.

De blint lydande ombuden tar ingen notis om Ellas inlägg. De fortsätter att enligt sitt körschema rösta bort Kristina varje gång hon föreslås. Ända tills de chockade ombuden från hennes egen förening och ytterligare några föreningar börjar protestera efter åttondeplatsen på listan. Då stiger en ansedd medlem upp och säger:

-Ante, jag har haft respekt för dig. Hur kan du sänka dig till denna låga nivå? Jag skäms att vara Partist och medlem i samma parti som du och ni andra. Nu far jag hem och lägger ner vår förening.

Flera ombud reser sig för att lämna mötet, eftersom deras försök att mana till besinning misslyckats. Då börjar Allan och Ante bli osäkra på hur det ska utveckla sig och Allan ajournerar mycket motvilligt mötet. Efter ajourneringen väljer Allan att inte driva det längre. Därtill illa nödd och tvungen går Tom då upp och föreslår att Kristina ska placeras på nionde plats. Oavsett vad Klanen bestämmer, lyder ombuden blint minsta vink och visar ingen som helst förvåning över tvärvändningen. De känner sig ändå mycket belåtna över att ha fått medverka i en så spännande föreställning.

Kristina går upp och säger:

-Tre veckor före det här mötet blev jag av Rosenpartister informerad om att jag skulle bli bortkuppad. Våra gruppledare hade stolt informerat dom om att jag skulle avrättas. Jag är dock förvånad över att ni är så förutsägbara och så gemena. Det känns sorgligt att vara omgiven av såna partikamrater. Det säger allt om er och ert förakt för demokratin och för medlemmarnas val.

Ett av ombuden går senare fram till Gunnel och säger:

-Hur kunde du göra så mot Kristina? Ni som har varit så goda vänner.

-Hon vägrade inse att hon måste bort. Ante, Allan och jag blev helt enkelt tvungna att göra så här, svarar Gunnel ogenerat.

-Men hur skulle du känna dig, om det hände dig? frågar ombudet.

Eftersom Gunnel numera aldrig räknar med att bli ifrågasatt eller att behöva tänka själv, har hon inte något bra svar på det. Hon har heller inte hunnit be Allan eller Ante om hjälp att formulera ett svar.

Utanför stämman väntar journalisterna. De får snabbt höra vad som hänt av ombuden, som är på väg ut från mötet. Allan får frågan varför han informerat Rosenpartisterna om Kristinas bortkuppning och svarar:

-Fullständigt trams. Skulle jag göra det? Jag är ingen kompis till Rosenpartisterna. Dom diktar upp stories, som passar deras syften. Flertalet vinner över fåtalet. Det får man acceptera. Så funkar det på ett nomineringsmöte.

Kristina lämnar stämman med blandade känslor. Hon har inte i sin vildaste fantasi trott att människor kan bete sig så här. Det går emot allt hon någonsin lärt sig och allt hon tror på.

-Är detta Partiets politik? tänker hon. Hur kan ombud förmås att bete sig så här? Visserligen är dom flesta av dom Ungpartister, men ungdomar brukar normalt ha en stark känsla för rättvisa och vara emot allt som är ojuste. Hur ska man kunna få ungdomar att tro på och respektera demokratin, om det är så här dom vuxna ’demokratiskt’ valda företrädarna beter sig?

Det som gör henne mest upprörd och besviken när det gäller ombuden är att Partiets främste man inom kyrkopolitiken inte har högre moral. Han lydde lika blint som de unga falangisterna och deltog fullt ut i avrättningen av Kristina. Han skulle med sin följsamhet klara sig utmärkt i vilken Robinsontävling som helst.

-Allt vad I viljen att människorna skall göra eder……… måste ha ramlat bort ur hans bibel på samma sätt som en och annan mening ramlat bort ur dom stadgar, som gäller för provval och       nomineringar i Björksta, tänker Kristina. Kärleken och omtanken om nästan väger lätt när maktens köttgrytor hägrar. Då står sig det kristna kärleksbudskapet slätt.

Bli först att kommentera

Striden trappas upp, partistadgar manipuleras och ändras i smyg

Av , , 8 kommentarer 29

Jakten på Makten VIII

En lördagsmorgon mitt under provvalet vaknar Allan av att telefonen ringer. Halvsovande rycker ha till sig telefonen.

-Har du hunnit läsa Björkstakuriren? frågar Ante upphetsat i andra änden.

-Jag har andra prioriteringar, när jag är ledig, svarar Allan kort.

-Då föreslår jag att du prioriterar annorlunda idag. Du håller nog med mig, när du ser vad som står i tidningen, säger Ante och lägger på.

Allan hämtar tidningen och ögnar igenom förstasidan. Ingenting.

-Om det inte står på förstasidan, kan det inte vara nåt sensationellt, tänker Allan.

Telefonen ringer igen och nu är det Gunnel. ’Lady Väs’ är så upprörd att hon har svårt att få fram vad hon har att säga.

-Nu är det dags att rensa bort henne för gott, väser hon.

-Va snackar du om? frågar Allan, som är van vid Gunnels humörsvängningar och bitska kommentarer.

-Har du inte läst dagens tidning? frågar Gunnel klentroget.

-Nej, jag blir störd av telefonen så fort jag sätter mig ner för att göra det, svarar Allan torrt.

-Då ska jag genast lämna dig ifred, säger Gunnel och avslutar tvärt samtalet.

Nu börjar Allan fyllas av onda aningar. Han bläddrar vidare i tidningen och hittar snart vad han söker.

Kristina har skrivit ett ‘öppet brev’ till honom, där hon konfronterar honom med vad han gjort mot henne på sistone. Allan läser med stigande ilska och häpnad. Han läser det hon skrivit till honom flera gånger för att kunna ta in allt hon skriver.

Varför går du ut och säger att jag inte längre har ditt förtroende? Varför tillämpar du själv inte Partiets politik och låter väljarna avgöra om jag är en bra eller dålig företrädare för Partiets politik? Är du rädd för att de väljer ’fel’?

Vi förespråkar ju personval. Om vi ska bli trovärdiga måste vi visa att vi har fullt förtroende för människors förmåga att välja. Vågar du överhuvudtaget låta väljarna bestämma? Hur kan du som rättrogen Partist gå ut och offentligt döma ut mig precis innan provvalet ska börja? Tänk, om väljarna inte glömmer din ytterst kränkande och offentliga avrättning av mig! Då hjälper inga stajlade valaffisher och inövad valretorik. Att vara ledare förpliktar. Makt innebär ansvar.

Den här gången gick du för långt. Dessutom valde du fel person. Jag är alltid beredd att stå upp och slåss för det jag tror på. Din offentliga avrättning av mig kommer att slå tillbaka mot dig själv.

Hur kunde du förresten vara så dum att du inte tog reda på fakta, innan du bara hängde ut mig? Då hade du upptäckt att jag inte deltagit aktivt i beslutet angående Björkstabostäders ‘gräddfil’ du dömt ut mig för. Jag var nämligen inte med på mötet. Min ersättare var den som faktiskt var med och fattade beslutet. Jag är övertygad om att du aldrig skulle ha behandlat honom så respektlöst. Eftersom jag inte fick tag i honom innan intervjun med mig gjordes, ville jag inte lämna ut hans namn i direktsändning i TV. Men såna hänsyn tar inte du.

Nu kräver du att jag ska gå ut och ”kräva att beslutet ska rivas upp för att rädda ansiktet”. Vems ansikte? Om jag inte gör som du säger ”ska jag avgå”. Hur kan du tro att jag skulle gå ut och ta tillbaka ett beslut jag stöder bara för att rädda mitt eget skinn och vinna billiga poäng? Sånt håller inte i längden. Väljarna är klokare än så. Att ha civilkurage och våga stå för vad man gjort är mycket viktiga egenskaper för en politiker.Vi förtjänar inget förtroende och vinner inga val om vi själva inte klarar av att leva som vi lär.”

Allan känner att han håller på att få hjärtstillestånd. Han är vit av raseri och har svårt att prata.

-Hur i helvete vågar hon? Bitch! Så här har ingen nånsin gjort mot mig. Det här ska stå henne dyrt. Hon kan betrakta sig som politiskt död från och med nu!

 Redan nästa dag får också Ted ett öppet brev tillägnat sig:

Du har i pressmeddelanden och på andra sätt gått ut, kors och tvärs, och krävt min avgång. Alla, inte bara Partister, i hela Sverige har kunnat läsa hur du och dina kompisar i Ungpartisterna offentligt spytt galla över mig och sågat mig vid fotknölarna. Om du var mån om Partiet och kommande valresultat, skulle du inte välja att gå ut på alla fronter och öppet avrätta en av ’dina egna’.

Du har i flera dagar jagat mig och krävt att om jag ”inte går ut och säger att jag vill riva upp beslutet att avskaffa Björkstabostäders gräddfil för personalen måste jag avgå”. Är det inte väljarna som avgör vem som ska gå eller sitta kvar?

Var det verkligen sakfrågan som var det intressanta eller var syftet kanske bara att med hjälp av ’svågerpolitik’ fixa fri passage i den politiska ’gräddfilen’ för dig och dina ’svågrar’? Summarisk rättegång och omedelbar avrättning utan smärtlindring eller dödshjälp. Vem vill bo i ett landsting där du går över lik för att sitta i toppen?

Det klingar falskt och ihåligt när du går ut och säger att ”Kristina misslyckats kapitalt med att driva Paritets politik, d v s företräda den lilla människan”. Alltmedan du belåtet framhåller att du däremot är en god och rättrogen Partist, som företräder den lilla människan. En sak är säker: mig företräder du inte, så jag kanske inte är någon liten människa i dina ögon. Det ska bli intressant att se vem väljarna slutligen väljer. Tänk, om de trots dina kränkande försök att avrätta mig ändå väljer ’fel’ kandidat! Tänk, om väljarna är klokare än du tror!

Med ditt agerande har du i alla fall klart och tydligt visat att du inte är någon försvarare av demokrati och konkurrens på lika villkor. Du predikar det visserligen, men du tillämpar själv ’gräddfil och svågerpolitik’. Jag förväntar mig nu att du är modig nog att fortsätta diskussionen internt, öga mot öga med den anklagade.

Det må vara häftigt att vara sömnlös i Seattle, men jag kan försäkra dig att det känns allt annat än häftigt att vara sömnlös i Björksta som ett resultat av ’lönnmord’. Hur var det förresten vi bestämde på Partistkongressen förra veckan, Ted? Är det mobbaren eller offret som ska flytta på sig?

Hux Fluxklanen förstärkt med Gunnel träffas för krismöte trots att det är helg. Nu ska de minsann visa Kristina vem som bestämmer. De skriver underlag till olika artiklar och insändare och innan de skiljs åt har de material som tidningarna ska få litet nu och då den närmaste tiden.

Först ut i tidningarna är Gunnel och Allan:

”Kristina försöker i ett desperat försök att gömma en principiellt viktig politisk sakfråga och göra den till en personfråga. Ett osmakligt grepp som vi dess bättre ser mycket sällan. Vi ser helst att alla personfrågor löses internt.

Det är politiskt mycket olyckligt att anställda i Björkstabostäder kan passera personer som väntat på bostad i många år. Det är inte förenligt med Partiets politik.

Kristinas personpåhopp känns märkligt. Vi har vid upprepade tillfällen sökt henne per telefon och i direktkontakt för att få till stånd en diskussion i sakfrågan, men hon har avböjt alla kontakter och istället valt tidningen som språkrör.

Hon kom in i Partiet som en frisk fläkt och vi uppfattade henne som en så kallad påläggskalv. Hon har också fått gå en omfattande nationell politisk utbildning. Vi kan därför bara beklaga att hon hamnat i försvar för en politik som Partiet inte står för. Vi förstår nu att hon inte delar Partiets grundläggande uppfattning om sakfrågan.

Kristinas påhopp är ett uttryck för desperation och ett mycket fult arbetssätt som föga platsar i vårt parti.’

Ted bemöter också Kristina i tidningen. Eftersom Klanen jobbat med insändarna tillsammans, har de ungefär samma innehåll.  Klanens försvarsskriverier drar emellertid också igång en del andra skriverier i tidningarna. En Ungpartist skriver till exempel:

’Om det inte vore för politiker som Kristina skulle jag skämmas över att vara Partist i det här distriktet. Den interna häxjakt som bedrivs på de personer som inte ställer upp som marionettdockor under Ante Grenås styre är rent beklaglig. När man inte ens bemödar sig om att ta reda på sanningen, innan man plockar fram motorsågen och kapar sina partikamrater vid fotlederna i offentlighetens ljus, ja, då understryker man verkligen sin inkompetens och olämplighet.’

Kristina får också ta emot mail från uppretade och besvikna Ungpartister, som beskriver den terror, mobbning och toppstyrning Ted och Ante utövar i Ungpartisterna. Hon blir inte överraskad. Hon har hört det tidigare och är glad att hon själv är stark nog att inte bli en fjärrstyrd marionett i Klanens rike, där det tycks vara instängt, hotfullt och lågt i tak och där skicklighet och prestation har ersatts av ’kameraderi’, gentjänster, mobbning och korruption.

 

Partiinterna provvalet frångår partiets regler och stadgar     

Det partiinterna provvalet bland medlemmar pågår i tre veckor. Alla medlemsröster brukar i enlighet med Partiets rekommendationer och praxis skickas till en låst valbox på posten. MEN just den här speciella gången har Regionrådsstyrelsen med Allan som ordförande beslutat sig för att frångå detta. Alla röstförsändelser från medlemmarna ska istället gå direkt till Partistkontoret i Björksta, där Ante nu är anställd som tjänsteman för att tillsammans med Katarina ansvara för allt som har med provvalet att göra.

Under de tre provvalsveckorna anländer valförsändelserna från medlemmarna sålunda per post med brevbäraren och läggs i den olåsta brevlådan på väggen utanför ingången till Partistkontoret. Den som vill kan mer eller mindre ostört vittja brevlådan. Många medlemmar går själva dit och lägger sina valhandlingar i den olåsta brevlådan, antingen under eller efter kontorstid. En del medlemmar går in på Partistkontoret och lämnar valhandlingarna direkt till Katarina eller Ante. Ibland är även Ted där och tar emot. Allan, Ted och Ante kan liksom Peter Jonasson, Ungpartisternas heltidsanställde tjänsteman, röra sig helt fritt i lokalerna, eftersom de har egna nycklar.

Flera medlemmar noterar hur valförsändelserna ligger utspridda helt utan tillsyn på skrivbord och andra bord inne på Partistkontoret. Vem som helst har med andra ord tillgång till valförsändelserna. Det innebär att varken kravet på valhemlighet eller säkerhet uppfylls. Hur många nycklar som i verkligheten finns till källarförrådet, dit valförsändelserna så småningom förs, hur nycklarna förvaras och vem som ansvarar för dem råder det viss oenighet om. Den officiella versionen är att det endast finns en nyckel, som Katarina ansvarar för, vilket i sin tur innebär att de dagar hon är borta, går det inte att bära ner valförsändelserna till det låsta källarförrådet.

Många valförsändelser som skickats ut har returnerats av posten på grund av att adressaterna flyttat utan att lämna nya adresser. Detta ska dokumenteras i protokoll.

-Jag måste registrera alla valförsändelser som returneras på grund av att adressaten inte finns på den adress vi angett, säger Katarina till Ante.

-Du ska inte bry dig om det. Jag fixar den saken, säger Ante.Det är jag som ansvarar för provvalet.

Katarina avslöjar ett halvår senare att Ante inte gjort en enda notering om de valförsändelser hon sett returneras. Hon har dock inte ingripit och korrigerat detta, eftersom hon fått tydliga order av Klanen att inte lägga sig i provvalet. Hon råkar dock en dag se att en äldre kvinna röstat två gånger, vilket inte är möjligt, eftersom varje medlem får endast en uppsättning provvalssedlar.

-Nån har trott att hon inte skulle rösta och tagit chansen att rösta åt henne, utan att hon haft en aning om detta, säger Katarina senare till Ingemar. Det kan ha hänt i fler fall, även om jag inte sett det. Jag har ju blivit tillsagd att inte lägga mig i nåt som har med provvalet att göra. Det här fallet råkade jag bara se av en slump.

I slutet av september samlas nomineringskommittéerna på Partistkontoret för röstsammanräkning. Ivar Sonesson, regionrevisorn, som enligt stadgarna ska närvara vid röstsammanräkningen, har inte kontaktats. Istället är det hans vikarie, som kallats in. Samtliga provvalsförsändelser har hämtats upp ur källarförrådet och valförsändelserna har redan prickats av i röstlängden av kontorspersonalen, som i huvudsak utgörs av ettan på landstingslistan och ettan på kommunlistan, innan ledamöterna i kommittéerna anländer. Ledamöterna sprättar upp ytterkuverten och sorterar innerkuverten i 3 högar; riksdag, landsting och kommun. Därefter räknar de samman resultatet för varje kandidat. En ledamot noterar att siffrorna skrivits med grönt bläck eller grön kulspets på ett antal provvalssedlar. När Ivar Sonesson sedermera beslutar sig för att granska just dessa valsedlar ifyllda med gröna siffror, finns de inte längre kvar.

Provvalsresultatet offentliggörs nästa dag av Katarina Ström. Resultatet är för vissa kandidater så uppseendeväckande att det leder till kommentarer och misstankar bland både politiskt aktiva och medlemmar. Plötsligt står det också klart att ett mycket stort antal medlemmar från andra delar av Sverige varit med och röstat i provvalet i Björksta, trots att de inte är folkbokförda där.

När man åter granskar Partistrådets rekommendationer, som antagits på Regionstyrelsens årsmöte i maj, upptäcker man att en del av den mening som föreskriver att medlem som röstar i provvalet måste vara folkbokförd på den ort som valet avser, har tagits bort. Detta blir en fullständig överraskning för alla som tillfrågas och som några månader tidigare varit med på Regionrådets årsmöte och beslutat att Partistrådets rekommendationer ska gälla utan avsteg.

Inte långt efter provvalet informerar Kristina Föreningsrådet att hennes Partistförening bjudit in en av Partisternas höjdare från Stockholm, Uno Persson, till Björksta. Eftersom Kristina hjälpt Uno att lösa en uppgift, erbjuder han sig i gengäld att komma till hennes förening i Björksta för att informera om det nya Partistprogrammet. Han ber henne också att samtidigt ordna ett möte mellan honom och ledningen på hennes arbetsplats.

Veckan innan Uno Persson ska anlända, åker Ingemar och Kristina till Partistkontoret för att hämta några dokument. Kristina sitter kvar i bilen och väntar på Ingemar, som bara ska springa in och hämta dokumenten. Minuterna går utan att Ingemar syns till. Den ende som syns till är Ante, som öppnar dörren för att snabbt kontrollera vad eller vem som eventuellt rör sig där utanför Partistkontorets skyddande väggar. När Ingemar äntligen dyker upp, är han mycket upprörd.

-Jag fick mig en ordentlig utskällning av Katarina, säger han.

-Varför det? undrar Kristina.

-För att du bjudit in Uno Persson utan att ta omvägen runt Partistkontoret, säger Ingemar. Du har inte gått via talarservice och Katarina, som alla andra gör.

-Herregud! Det här handlar bara om en gentjänst, som Uno ville göra, svarar Kristina häpet. Så mycket som Katarina alltid säger att hon har att göra och så stressad som hon är, borde hon vara tacksam över att hon inte behövde besvära sig med detta också.

-Klanen har nog anklagat henne för detta, säger Ingemar. Jag tror dom håller henne ganska kort. Det måste vara pest för vilken tjänsteman som helst att vara helstyrd och övervakad av Ante, Allan och Ted.

När en förening arrangerar något extra brukar de övriga föreningarna delta. Tillsammans gör man ett gemensamt utskick till alla sina medlemmar. Denna gång får Kristina mail från Tora Mohlén, ordförande i en av Partistföreningarna i Björksta, och Ante.

Angående gemensamt utskick

Hej Kristina!

Hörde av Ted att det under Föreningsrådets styrelsemöte diskuterades ett gemensamt utskick för alla föreningar angående ett besök i Björksta 1/11.

Vi i vår förening ska tillsammans med Västra och Studentföreningen göra ett eget utskick här i dagarna så det skulle passa alldeles utmärkt att ta med denna inbjudan i vårt utskick. Om du har möjlighet kan du maila ditt utskick till mig så bifogar vi detta.

Med vänliga hälsningar

Tora Mohlén

Ordförande”

Ante skickar ett eget mail.

Utskick

Hej Kristina!

Kan du lämna en kopia på utskicket om Uno Perssons besök till mig på Partistkontoret, alternativt maila mig ett exemplar? Vi kommer skicka lite föreningsinformation till våra medlemmar samtidigt, så vi ombesörjer vår förenings utskick själva.

Med vänlig hälsning

Ante Grenå

Ordförande i Cityföreningen”                                                                                         

Av Katarina får Kristina veta att ingen av ovanstående föreningar skickat ut någon inbjudan till sina medlemmar.

-Det är tydligt att vissa ordförande skiter i sina medlemmar. Det enda viktiga för dom är att inte medverka i nåt som eventuellt skulle ge mig nån uppmärksamhet eller kredit, konstaterar Kristina.

Undanhållande av information är en av de fem härskarteknikerna.

8 kommentarer