Jakten på Makten X

Ella Grenlöf inser att allt inte står rätt till med det partiinterna provvalet. Hon pratar med Ingemar, Fredrik och Kristina och de beslutar sig för att träffas hemma hos Fredrik en eftermiddag efter nomineringsmötet.

För att nya medlemmar ska kunna rösta i detta provval måste de vara registrerade före ett visst datum. Det hade florerat rykten om att en massiv värvning av nya medlemmar skett i Björksta dagarna innan provvalet startade i slutet av augusti 2001. Denna plötsliga värvning av så många nya medlemmar är en verklig prestation och sådana prestationer brukar registreras i statistiken för ’Årets värvare’ i Partiet. De bästa värvarna får sedan en premie och deras namn och värvningsresultat publiceras i Partisttidningen. Året innan hade Kristina lyckats värva ett 70-tal nya medlemmar och fått göra en studieresa till Strasbourg.

Under provvalsperioden träffar Kristina Katarina och råkar intet ont anande nämna att hon tycker att Allan gjort en fantastisk prestation, som lyckats värva så många nya medlemmar. Katarina ser genast stressad ut.

-Det där ska vi akta oss för att prata högt om, säger hon snabbt.

Under träffen hos Fredrik berättar han att han en dag under provvalet besökt Partistkontoret. Katarina hade då sagt:

-Du har en hel del pengar här.

-Har jag det? Vad är det för pengar? frågar Fredrik.

-Medlemsavgifter för 50 nya medlemmar som gått med i Cityföreningen, svarar Katarina, hämtar pengarna ur kassaskåpet och ger dem till honom.

-Då måste jag få en medlemsförteckning så att jag kan pricka av att dessa medlemmar har betalt, säger Fredrik.

-Det kan jag inte ge dig nu. Du får den senare, säger Katarina besvärat.

-Det går inte. Jag är kassör i Cityföreningen och har rätt att få tillgång till medlemsförteckningen. Hur ska jag annars veta, vem som är medlem och vem som betalt medlemsavgiften? frågar Fredrik irriterat.

Fredrik försöker de närmast följande veckorna att praktiskt taget varje dag få ut medlemsförteckningen av Katarina för att kunna pricka av vilka de nya medlemmarna är, men han får varken förteckning eller namn. Han får olika ursäkter varje gång han ringer eller besöker henne för att få medlemmarnas namn; Partistkontoret är stängt, datorn där fungerar inte, Partiets datasystem är under omarbetning, Katarina är sjuk etc.

Fredrik börjar känna olust, men eftersom han behöver medlemsförteckningen för att veta vilka som betalat dessa nästan 6 000, beslutar han sig för att kontakta Partisthögkvarteret i Stockholm. Ovetande om hur saker och ting sköts i Björksta skickar de en medlemsförteckning till Katarina, eftersom den trots oändliga försök tydligen inte går att ta fram på Partistkontoret i Björksta.

Nästa kväll ringer Ante upp Fredrik och ber honom att komma in på Partistkontoret så fort han bara kan.

-Det får bli imorgon, för jag har besök ikväll, svarar Fredrik.

-Det går inte, svarar Ante. Du måste komma nu. Det är mycket viktigt.

Fredrik tvekar men bestämmer sig för att släppa allt han har för händer och bege sig till Partistkontoret, där Ante och Katarina väntar på honom med allvarlig uppsyn. Ante inleder samtalet:

-Vi har blivit uppringda av en upprörd företagare, som säger att du har gått och spridit ut på stan att han är medlem i Partiet.                                                                       

-Jaså, det var mycket konstigt, svarar Fredrik. Jag vet ju inte själv vilka som är medlemmar hos oss. Jag är kassör i din förening och har inte tillgång till en medlemsförteckning. Jag kan inte ens pricka av vilka nya medlemmar som betalat in alla avgifter jag fick kontant av dig, Katarina, för några veckor sedan.

Redan nästa dag ringer Katarina och säger att hon nu fått medlemsförteckningen och att Fredrik kan komma till henne och hämta den. I samma veva sammanträder kommunfullmäktige. Allan är där och det dröjer inte länge förrän han tar Fredrik avsides och anklagar honom för att ha gått runt och berättat att en viktig företagare är medlem i Partisterna.

-Har inte Ante och Katarina informerat dig om att de redan anklagat mig för detta? Ni brukar inte ta lång tid på er för att informera varandra i vanliga fall. Fråga dom vad jag svarade, för jag tänker inte svara en gång till på samma anklagelse, svarar Fredrik kallt och lämnar Allan.

När Fredrik ska börja pricka av de nya medlemmarna, upptäcker han att medlemsförteckningen inte alls ser ut som medlemsförteckningarna brukar göra. Den innehåller namn, men alla adresser och telefonnummer är borttagna. Han blir mer och mer konfunderad och övertygad om att allt inte står rätt till.

På mötet med Ingemar, Ella och Kristina tar Fredrik nu fram och visar dem medlemsförteckningen. Ella, som är mycket mer erfaren och kunnig än de andra, börjar skriva ner namnen på alla som betalat 100 kronor.

-Dom måste vara nya medlemmar, säger hon. Vi andra betalar 150.

-Men hur kan nästan 60 nya medlemmar ha gått in på Partistkontoret i Björksta och betalat medlemsavgiften kontant till Katarina? frågar Fredrik oförstående.

-Det är en mycket intressant fråga, svarar Ella sammanbitet. I synnerhet som samtliga bor i södra Sverige. Det kan man kalla gränsöverskridande.                     

Fredrik känner efter träffen att det här måste han följa upp och undersöka litet närmare. Han behåller Ellas handskrivna lista över de nya medlemmarna och funderar under de följande dagarna över hur han ska gå vidare. Hans manliga intuition säger honom att här ligger minst en hund begraven. Istället för att begrava de nya medlemmarna på glömskans kyrkogård bestämmer han sig för att försöka gräva upp den begravna hunden.

Många i björkstapartisterna börjar nu misstänka att det partiinterna provvalet inte gått rätt till och framför detta i gruppen. Ivar Sonesson, som är regionrevisor, har hunnit granska provvalet litet närmare och upptäckt en del märkliga saker och avvikelser.

Röstfrekvensen bland Partistmedlemmarna både i Björksta och i länet, det vill säga medlemmar som alla berörs av provvalet och dess resultat, är drygt 30 %. Röstfrekvensen bland alla de nyintagna medlemmarna, som visat sig bo i södra Sverige och därför inte kommer att beröras av provvalsresultatet på minsta sätt, är nästan 100 %.

-Varför har tre gånger så många av dom röstat? frågar sig Ivar.

Vidare har några personer som inte hållit på med politik fått långt fler poäng i provvalet än de politiker som i åratal varit aktiva och gjort sig ett namn.

En annan besvärande omständighet kommer också upp till diskussion, när Kristina, knappt två veckor efter nomineringsmötet, under ett av gruppens mest välbesökta möten under hela mandatperioden berättar att riksdagspartister kontaktat henne och ställt frågor om provvalet och nomineringsmötet. De har nämligen hört att Tom James från Stockholm varit med som ombud på nomineringsmötet i Björksta. Kristina bekräftar detta och får då veta att det enligt stadgarna är förbjudet att vara ombud på nomineringsmötet, om man inte är folkbokförd i det distrikt som nomineringarna gäller.

På gruppmötet frågar Kristina därför Katarina rent ut, om detta stämmer. Katarina förnekar bestämt påståendet och säger att hon vet att andra distrikt också gjort så. Kristina vet inte vem hon ska tro på. Efter mötet ringer hon tillbaka till de riksdagspartister som avslöjat sanningen för henne och får då veta att Katarina medvetet ljugit både för henne och för gruppen.

Kristina börjar hämta sig efter den skakande upplevelse och chock som hon utsatts för på nomineringsmötet. Hon konfronterar därför Katarina igen. Katarina erkänner nu att det inte var tillåtet för Tom James att vara ombud på mötet. Vid närmare efterforskning upptäcker Ingemar senare att han inte funnits med i ombudsförteckningen från början utan satts in hux flux i sista minuten, ungefär på samma sätt som de nya medlemmarna från södra Sverige hux flux registrerats in precis innan partiinterna provvalet startade. Bara Katarina, Ante, Ted och några till hade haft tillgång till ombudsförteckningen. Ingen annan hade därför haft tid eller möjlighet att upptäcka att Tom tagits in som ombud, trots att detta stred mot stadgarna.

Efter Katarinas erkännande kräver många i gruppen att nomineringsmötets beslut ska rivas upp.

-Det går inte, säger Katarina.

-Varför inte? frågar Ingemar

-Därför att det tyvärr är för sent. Det måste göras inom tre veckor och nu har snart fyra veckor gått, svarar Katarina.

Många i björkstagruppen börjar nu ilskna till och ställa tydliga krav, något som inte hänt på år och dag enligt gamla och erfarna ledamöter.

–Då får vi riva upp provvalet, där så många konstigheter verkar ha skett, säger de utan framgång.

-Herregud, utbrister Allan, vad ska våra medlemmar säga, om vi gör det? Då tappar vi ju deras förtroende. Så kan vi inte skämma ut oss.

Ingemar och Ivar, som båda är de som månar mest om Partiet och minst om sina egna politiska karriärer, är mycket upprörda. Tillsammans med Kristina, Fredrik, Torsten Birgersson och Johan Nordlinder, aktiva kommunpartister i Björksta, sätter de sig ner och pratar igenom allt som hänt. De bestämmer sig för att de måste göra något för att ta sig runt den situation som uppstått till följd av alla konstigheter, som tycks ha förekommit före, under och efter partiinterna valet. På följande gruppmöte lägger de därför fram ett konkret förslag.

-Vi föreslår att alla kandidater på kommunlistan skriver ett bindande avtal om att kryssen i valet nästa år ska gälla fullt ut. Den som får flest kryss får första mandat.

Detta tilltalar förstås inte Hux Fluxklanen, men de håller god min i elakt spel för att förhala förslaget. Efter påstötningar meddelar de inte förrän någon gång i januari att de vägrar att skriva något avtal.

Ungefär samtidigt blir det mer och mer uppenbart att Katarina mår mycket dåligt. Hon säger till flera personer i Partiet att hon helt tappat lusten att leva. Hon är mycket pressad och stressad och ser helt förstörd ut. De som känner henne, börjar bli verkligt oroliga för hennes tillstånd. Partister i Stockholm blir också medvetna om Katarinas tillstånd och konfronterar Allan med detta, men han presenterar genast följande två förklaringar:

-Hennes hund är döende i cancer och så har hon äktenskapsproblem.

Ingemar, som alltid tänker mer på andra än på sig själv, är skakad och orolig över hur dåligt Katarina mår. Han ringer därför Allan, som är ytterst ansvarig, eftersom han är ordförande för Regionrådet. Allan svarar kallt att han inte har något som helst ansvar för vad som sker i Björksta och säger att Ingemar får ta ansvar för Katarinas situation, eftersom han med flera orsakat så mycket extra arbete för Katarina genom att ifrågasätta det partiinterna valet och nomineringsmötet.

Ante, som efter provvalet är etta på kommunlistan, har den sista december slutat sin anställning på Partistkontoret, eftersom provvalet och nomineringarna är över. Istället har man anställt Ted, som efter provvalet och nomineringarna är etta på landstingslistan, från den första januari som ny tjänsteman på Partistkontoret. Han ska arbeta där tills vidare, åtminstone fram till valet, för att sköta hela valapparaten, budget, m m.

Katarina verkar snarare pressad än lättad över att hon får fortsatt hjälp. Klanen har nu tagit över hela ansvaret för allt som har med valet att göra. De delegerar dock vissa mindre viktiga saker till henne. Eftersom hon bara går omkring och antyder saker och ting, är det svårt för Ingemar att hjälpa henne. De andra i gruppen verkar inte ha sett eller förstått hur det står till med Katarina och kan därför inte göra något för henne. Klanen har ingen tanke på att hjälpa henne. De blir bara mer och mer irriterade över att hon inte fungerar så bra. Varje gång hon klagar eller protesterar, får hon höra att allt hon behöver bekymra sig om är att göra vad de säger till henne att göra.

Ett par veckor efter jul får både Kristina och Ivar ett anonymt brev med följande innehåll:

”Till Polismyndigheten i Björksta

Härmed vill jag göra en polisanmälan mot tre Partister i Björksta, Ante Grenå, Ted Lidell och Allan Lundsjö.

De genomförde valfusk vid Partisternas partiinterna val år 2001. Jag som för närvarande vill vara anonym överhörde ett samtal, som inte var ämnat för mina öron. Där beskrev Ante Grenå hur han, Lidell och Lundsjö, samt ett namn till som jag tyvärr inte uppfattade, skrev in sina egna namn på flera valsedlar och sedan strök de namn i röstlängden som inte röstat.

Jag är en björkstabo som vill fortsätta leva i ett demokratiskt samhälle där ingen ska sätta sig över demokratin för sitt eget storhetsvansinnes skull.”

Längst ner står något otydligt om att detta ”skickats till alla medier, till polisen och till ett antal politiker för kännedom.”

Kristina tänker inte så mycket på detta brev, eftersom avsändaren är anonym. Efter några dagar får hon veta att även Ivar fått detta brev och att han genast lämnat in det till Katarina på Partistkontoret, där censuren omedelbart lagt vantarna på brevet och munkavle på Katarina.

Fredrik går omkring och retar upp sig mer och mer över nomineringsmötet. Hans utvecklade sinne för demokrati och hans rättspatos gör att han inte kan släppa frågan. Dessutom har provvalet i Björksta givit upphov till många frågor och spekulationer. Till slut bestämmer han sig för att ta tjuren vid hornen och skriva till Partisthögkvarteret i Stockholm för att ställa en del frågor om nomineringsprocessen. Efter en tid får han svar av Partistdirektören.

Fredrik fnyser, när han läser Löövs brev.

–Det känns oseriöst och innehåller flera generaliseringar. Lööv försöker att dra uppmärksamhet från sakfrågan t ex genom att antyda att vi ’ifrågasätter själva processen’. Vilket skitsnack! Vi ifrågasätter provvalet, inte nomineringsprocessen, även om den också var diskutabel. Och vad menar han med ’starka personligheter’? Är det negativt att ha en stark personlighet? Och så snacket om att regler ska vara ’klara och entydiga’. Vem har protesterat mot det? Min invändning är att de också ska vara kända och förankrade bland alla.

Han läser vidare och fnyser ännu mer.

”Du är välkommen att kontakta såväl Ditt förbund som mig.” Så oprofessionellt! Det är ju kränkande att han tror att jag är så enfaldig! Intressant också att se hur han undviker att bemöta vissa av mina påståenden eller frågor. Och vad menar han med ”står det helt klart att ett antal personer sagt saker som de varken haft mandat för eller kunskap om”? Är det en anklagelse? Hur vet han det och vilka avser han? Man skulle kunna misstänka att han fått hjälp av nån initierad person att skriva svaret. Hur kan han ha mage att tro att jag är så till den milda grad korkad att jag skulle vända mig till honom igen efter det här? Och hur kan Partiet ha råd att ha en sån katastrof till Partistdirektör?

Fredrik är både förbannad och kränkt, men det positiva i eländet är att han nu vet, var han har Lööv.

–Utan makt skulle Lööv stå sig slätt med den begränsade kapacitet han har, tänker Fredrik.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                                                                                          

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

–