Jakten på Makten XXVI

Vinna eller försvinna

Mystiken och spänningen kring västerbottenspartisternas riksdagslista 2006 växer i Björksta. Det enda som läckt ut är att Allan petats från listan, eftersom föreningarna inte längre säger sig ha förtroende för honom.

Allan kallar omedelbart till presskonferens. Bättre förekomma än förekommas. Han är en mästare på dramatiska utspel och på att skaka av sig kritik. Nu har han riggat upp för en av sitt livs viktigaste föreställningar. Han ser det ingalunda som sin ’grand final’. Tvärtom anser han att det här är det enda som kan rädda honom från politisk härdsmälta och slutförvaring på tundran. Av alla sina utspel och misstag har han lärt sig att det är nästan omöjligt att agera klokt när man är i affekt. Och i affekt är han. Han gör en snabb kalkyl:

-Vad har jag att förlora om jag går ut i media nu? Ingenting. Vad har jag att vinna? Allt, eller åtminstone en hel del.

Han har gått många tuffa matcher tidigare och överlevt och tycker nu att han lärt sig att hantera media:

-Politik handlar om att synas och det spelar ingen roll vad det handlar om. I slutänden är det bara namnet man kommer ihåg.

Han får kickar av att befinna sig i rampljuset och behöver medierna för att ta sig dit. Samtidigt vet han att medierna behöver honom. Han ser sig själv som en färgstark och karismatisk politiker med förmågan att förse journalister med en häftig story och feta rubriker med jämna mellanrum.

Helt i enlighet med planen har han än en gång vunnit provvalet till riksdagen. Han har visserligen just hoppat av från alla sina politiska uppdrag för att inte smutsa ner partiet p g a att han är misstänkt för skattefiffel. Eftersom Ante sitter i nomineringskommittén för riksdagslistan, kan Allan dock känna sig helt säker på att hans politiska comeback kommer att gå som på räls. Ända tills nu, när rälsen plötsligt drabbats av en kraftig solkurva och hans politiska karriärtåg hotar att spåra ur och göra honom till en politisk haverist. Eftersom det varken finns tid eller tillgång till någon haverikommission, får han fixa det med hjälp av en presskonferens:

-Det kanske är nästan samma sak, tänker han med galghumor.

Sagt och gjort. Leende och samlad möter Allan press och TV på Björksta Central. Hans mörka clubblazer gör sig bra mot de ljusa möblerna. Jeansen och skjortan, som för tillfället är uppknäppt i halsen, ger tillsammans med leendet ett avslappnat intryck. Manen är bakåtstruken på samma sätt som på finanslejonen runt vattenhålen vid Stureplan. Publiken är förväntansfull. Föreställningen kan börja.

Han har förberett sitt anförande efter talekonstens alla regler och inleder därför med att väcka de närvarandes intresse och skapa förtroende för frågan och för sig själv. Han säger att han respekterar att en del medlemmar inte har förtroende för honom. Sedan går han snabbt över till att tala om vad som hänt. Han tar upp att han har en tvist med Skatteverket och att han ett par veckor tidigare därför beslutat sig för att hoppa av alla sina politiska uppdrag. Han vill inte smutsa ner partiet.

Han berättar vidare hur glad och stolt han är över att så många medlemmar trots skattetvisten visat så stort förtroende för honom i provvalet. Medlemmarna har placerat honom på första plats på riksdagslistan. Därför har han beslutat sig för att ändå ställa upp och kandidera. Han har inte hjärta att svika alla dessa människor.

Därefter övergår han, som retoriken påbjuder, till att lägga fram fakta och förklaringar till varför det blivit så här, samtidigt som han försöker vädja till de närvarandes känslor för att väcka sympati. Han säger att medierna har styrt hans dagordning under årens lopp. Han känner sig mer granskad än andra. Det är mediernas sätt att vinkla tvisten som ställt till det för honom och partiet. Tidningarna har i sina rubriker utpekat honom som skattefifflare och

avslöjat att Skatteverket misstänker honom för att ha undanhållit skatt på hundratusentals kronor. Han känner sig utsatt för en antipersonvalskampanj. Medierna är därför ansvariga för medlemmarnas bristande förtroende för honom och för att han petats från riksdagslistan.

Han säger att han också är mycket besviken på partiet. Varför kan de inte ha tålamod och fördragsamhet och vänta tills domstolen sagt sitt? Varför petar de honom innan han ens fått chansen att bevisa att han är oskyldig? Det är ju bara en tvist han har med Skatteverket och han är övertygad om att han kommer att vinna. Varför kan de inte avvakta utgången? Han har trots allt varit en färgstark och mycket framgångsrik politiker. Är det inte längre värt något?

Han avslutar sin föreställning med att lägga fram sitt förslag; får han bara chansen att kandidera, kommer han med sin kända, färgstarka profil och utstrålning att kunna fixa två riksdagsmandat åt västerbottenspartisterna i valet nästa år. Det har ingen tidigare klarat och med de bleka kandidater som nu toppar listan, lär det bli helt omöjligt. Utan honom ser det dessvärre ganska hopplöst ut för partiet inför nästa års val. Napoleon hade sett sig själv som staten. Allan är blygsammare och ser sig själv bara som partiet, men jämförelsen ligger nära till hands.

Han känner sig riktigt nöjd så här långt. Under det noggrant förberedda och välregisserade talet har han haft kontrollen. Huvudet och tanken har styrt. När han avslutat sitt anförande, kommer frågorna och kommentarerna:

-Du säger att du har en tvist med Skatteverket, säger en av reportrarna. Kan man verkligen kalla det för tvist, när det handlar om att vara misstänkt för att ha undanhållit skatt på så stora summor?

Allan ignorerar frågan. Han vill till varje pris inte prata om skattefifflet och bestämmer sig tvärt för att byta manus. Magen och känslorna håller snabbt på att ta över. Han råkar i affekt trots att han bestämt sig för att inte göra det. Journalisterna känner honom väl efter alla år och utspel och vet hur de ska hantera honom.

Allan kan inte längre kontrollera ilskan, bitterheten och besvikelsen väller fram. Reptilhjärnan kopplar ett stadigt grepp om honom och journalisterna får sina förväntningar uppfyllda. Med råge. Allan undviker skickligt skatteaffären och börjar istället angripa Ella Grenlöf, sin partikamrat och konkurrent, som lyckades vinna över honom i förra riksdagsvalet trots att Klanen hade manipulerat provvalet så att han skulle hamna överst på riksdagslistan. Han hade absolut inte väntat sig att hon skulle kunna kryssa sig förbi honom och ta hans riksdagsplats ifrån honom. Han ser bekymrad ut när han säger:

-Om jag var Ella, skulle jag fundera över varför jag inte vann provvalet och blev etta på riksdagslistan. Det bevisar bara hur ointressant och färglös hon är. Inte många känner till henne. Dessvärre är ingen annan i toppen på listan heller nåt att skryta med. Det är ett blekt, ointressant och oerfaret gäng, som partiet både kan ha och mista.

Journalisterna antecknar så pennorna glöder. Nu börjar det bli spännande. När Allan väl fått upp ångan, kan inget hejda honom. Han säger det ena mer uppseendeväckande än det andra. På frågan vad han nu ska göra svarar han att nu ska han skriva sista kapitlet på den bok som försvann vid de två inbrotten i Spanien. Journalisterna ser frågande ut. Allan hade för några år sedan i pressmeddelanden hem till Sverige direkt efter inbrotten, eller var det kanske före, meddelat att datorn med den så gott som färdigskrivna boken stulits. Eftersom han inte sparat någon kopia av det stulna manuset någon annanstans, kunde han därför inte ge ut boken. Ja, det var åtminstone så han framställt det då.

–Sen ska jag skicka in den färdigskrivna boken till en romantävling, där jag kan vinna en miljon, fortsätter Allan.

-Ska du använda prispengarna till att betala skatt om du vinner, frågar en kvinnlig journalist.

Om blickar kunnat döda, hade hennes kollegor blivit tvungna att börja förbereda de tal de ska hålla på hennes begravning. Allan stirrar kallt på henne men svarar inte. Nästa fråga skär redan som en blixt genom den laddade tystnaden:

-Fick du ut nån ersättning från försäkringsbolaget för det som stals vid de två inbrotten i Spanien eller anmälde du aldrig stölden?

Alla håller andan, men Allan bara ler kallt och säger:

-Det avslöjar jag i min roman.

Hans förmåga att dra uppmärksamhet från själva sakfrågan, när det börjar brännas, får honom att hastigt byta ämne:

-Enda möjligheten för västerbottenspartisterna att göra sin stämma hörd i Stockholm är att rösta på folkdemokraterna och deras Stefan Lindberg i valet nästa år. Han är till skillnad från Ella en duktig och drivande riksdagspolitiker. Ella är det inte många som känner till.

Journalisterna tror inte sina öron. Uppmanar Allan verkligen västerbottenspartisterna att inte rösta på sitt eget parti? Har hans hårddisk kraschat? Mycket har han kläckt ur sig under årens lopp, men detta måste vara det mest kontroversiella. Får man verkligen vara kvar som medlem i partiet, om man uppmanar väljare att rösta på ett annat parti? Det är en intressant fråga som genast måste utredas.

 

Nu är goda råd dyra. Allan måste till varje pris se till att det inte uppstår någon paus, för då kommer journalisterna att tjata om skattefifflet igen. Alltså måste han fortsätta att prata för att undvika själva sakfrågan. Eftersom detta är hans verkliga styrka, känner han sig lite säkrare och släpper därför nästa bomb:

-Jag har förresten fått klara garantier av nomineringskommittén att även Kristina Nord kommer att plockas bort från riksdagslistan. Dom försäkrade att hon var den första som skulle bort.

Åhörarna hämtar andan. Nu måste han väl ändå vara ute och cykla.

-Är hon också misstänkt för nåt brott? undrar journalisterna intresserat.

-Nej, inte direkt men hon har inget förtroende bland medlemmar och väljare, svarar Allan kort.

-Men hon kom ju på fjärde plats i provvalet, påpekar en journalist. Dessutom säger hon sig vara emot allt vad fusk och fiffel heter, så jag förmodar att hon inte fuskat till sig sin placering.

-Hon har skadat mig med sina skriverier, säger Allan irriterat. Hon har fört en lång antipersonvalskampanj mot mig.

–Det är kanske en definitionsfråga. Hon har åtminstone speglat vad som hänt och krävt att det ska granskas. Mig veterligen har ingen av er hittills lyckats bevisa att hon, eller vi i medierna för den delen, påstått nåt som inte är sant, inskjuter TV-reportern.

-Själva sakfrågan har ju aldrig utretts, fyller en annan journalist i.

-Hennes agerande har kostat mig många röster och gjort stor skada, konstaterar Allan kort.

Nu blandar sig ytterligare en journalist in i samtalet:

-Menar du att det är den som berättar vad som hänt eller vad nån gjort som är den skyldige? Är det därför du gör medierna ansvariga för att du petats? Intressant. Det skulle ju t ex kunna innebära att en åklagare, eller ett vittne, som avslöjar hur ett brott gått till och vem som gjort det egentligen är den skyldige eller brottslingen. Det var en helt ny och mycket kreativ vinkling, utbrister journalisten förbluffat.

Allan känner att det nu är läge att försvinna. Hans tåg ska strax avgå och föra honom bort från Björksta, så han avslutar hastigt presskonferensen. Han hinner dock toppa föreställningen med ett litet extranummer och drämmer därför till med att han är klar med Björksta och har bestämt sig för att flytta, när han återkommer från den här resan. Med sportbagen på axeln och fladdrande clubblazer försvinner han med raska steg mot perrongen.

Hans snabba sorti gör det omöjligt för journalisterna att ställa fler frågor. De packar istället ihop sina utrustningar och åker direkt till sina redaktioner för att ta itu med allt hett stoff Allan försett dem med. De måste också ringa ett och annat samtal för att checka av sanningshalten i det han sagt. Tanken på hur morgondagens förstasidor kommer att se ut kittlar och tiden är knapp. Det gäller att hinna först till alla källor.