Allsköns funderingar om politik

Follow the money!

Det är inte lätt för oss väljare att hänga med i den pågående politiska cirkusen. Allianspartierna i allmänhet, C och L i synnerhet, vägrar som bekant att ta emot passivt eller aktivt stöd av SD. Så hur kom det sig att de accepterade att SD röstade för den borgerliga talmanskandidaten Norlén, som därmed valdes? Eller att SD hjälpte Alliansen att fälla Löfvén? Hur förklarar C och L denna inkonsekvens? Byter de helt enkelt fot när det passar? Hur trovärdigt är det?

C och L säger tydligt nej till en alliansregering då den inte kan röstas igenom utan SD:s aktiva eller passiva stöd.  Kristersson föreslog då en M-regering eller en M- + KD-regering, men det säger Lööf och Björklund också bestämt nej till. Med sådana vänner behöver man inga fiender.

C och L vill istället samarbeta över blockgränsen fast på sina egna villkor; S ska ingå i ett regeringssamarbete med hela Alliansen utan att få statsministerposten. Den ska Kristersson ha. Löfven har tydligt avvisat detta förslag, men C och L framhärdar. De säger ja till nej och nej till ja och förespråkar regeringsalternativ som är omöjliga att forma. Det hela reduceras till ett skådespel som börjar bli alltmer absurt och verklighetsfrånvänt. Det handlar nu främst om maktspel och förhalningstaktik för att trötta ut motståndaren och vinna tid; den som är minst angelägen om att få till en regering vinner.

Det är nog dags att begrava Alliansen; den mår helt enkelt inte bra. Vidare verkar de fyras gäng ha saknat en gemensam plan för hur de ska ta makten. Utan en sådan plan saknas förutsättningarna för en hållbar alliansregering. Nu behöver man agera utanför boxen för att lösa landets problem. Rent sakpolitiskt skulle en hel del av allianspartiernas politik kunna vinna stöd hos SD, t ex inom migration och integration, bostadsbrist, sjukvård, kriminalpolitik och äldrefrågor. Likaså skulle en alliansbudget kunna få stöd av SD, som vill sänka skatten på arbete, sänka arbetsgivaravgiften och pensionärsskatten, skrota sjuklöneansvaret för småföretagare, höja och bredda Rot och Rut, ta bort sjuklöneansvaret för småföretagare och göra en ordentlig satsning på försvaret. Att SD skulle fälla ett budgetförslag som liknar deras egen politik till förmån för en V-MP-S-budget är inte särskilt troligt.

Lööf och Björklund anser det viktigare att inte prata med Åkesson än att leda landet och genomföra sin politik. Att tala med SD verkar vara ett värre hot mot samhället än utanförskap, hedersvåld och förtryck, antisemitism, dåliga skolresultat, tilltagande otrygghet, gängkriminalitet, urholkad välfärd etc. Varför väljer Alliansen att avstå från att ta makten och genomföra reformer som är bra för Sverige? Beröringsskräck eller motvilja mot SD kan inte vara viktigare än alla sakfrågor.

Att avstå från att få genomslag för sin politik för att SD tycker likadant var kärnan i DÖ, men den tiden är förbi. Hade de borgerliga partierna haft en gemensam plan för att gripa makten, hade förutsättningarna för en alliansregering funnits och sakpolitiken hade bildat den gemensamma kärnan. Nu handlar det mest om strategi, taktik och spelteori. Beröringsskräcken mot SD underminerar demokratin och hotar att lamslå hela partisystemet. Det är oacceptabelt att politiska ställningstaganden ska styras utifrån låsningen kring SD.

En ny regering verkar dröja, men redan 15 nov ska förslag till budget för 2019 läggas fram. Flera röster har i veckan höjts för att M snarast ska lägga fram ett eget budgetförslag. Det skulle kunna vara ett sätt att komma vidare i dagens låsta position. SD har redan sagt att de kan tänka sig att stödja M:s förslag om det överensstämmer med SD:s politik. KD torde också kunna tänka sig att stödja det. C och L har visserligen redan klargjort att de kommer att rösta nej till en M-regering.  Skulle de också välja att aktivt, eller passivt, fälla en M-budget som överensstämmer med den budget  Alliansen gemensamt redan tagit fram, om det budgetförslaget kräver aktivt eller passivt stöd av SD för att gå igenom? Det skulle i praktiken innebära att de aktivt, eller passivt, röstar fram en rödgrön vänsterorienterad budget. Där måste väl ändå gränsen för Lööf och Björklund gå, i alla fall för deras väljare.

Peter Santesson, chef för opinionsinstitutet Demoskop, gick nyligen ut på Facebook och talade om en ”lucka i lagen”. Den innebär att om talman Andreas Norléns tolkning av grundlagen vinner, d v s att han kan låta sonderingarna pågå hur länge som helst utan att lägga fram förslag till riksdagen, blir talmannen enväldig. Santesson påpekade att talmannen m a o kan förhala en regeringsbildning i evigheter utan att riksdag eller regering har några formella möjligheter att agera.

Enl Johan Westerholm /ledarsidorna.se/ finns en vilja att dra ut på tiden då risken för ett extra val under 2019 är stor. Bara tre av partierna har pengar till detta; S med tillgång till LO:s kassa, C med en kassa som är störst i Europa och SD, som fått pengar över i detta val och som dessutom budgeterat för ett extra val. Det innebär att bara tre av åtta partier klarar av ytterligare en valrörelse under mandatperioden utöver den redan planerade valrörelsen inför valet till EU-parlamentet.

-Talmannen försöker nu dels låsa upp blocken men samtidigt förbereder han partierna för ett extraval och då ge de små partierna utan ekonomi en möjlighet att kombinera valrörelserna. Både den till riksdagen och den till EU-parlamentet i likhet med ”supervalåret” 2014. Två valrörelser i en. Det skulle Liberalerna, Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Moderaterna klara av. Dessa skulle däremot inte klara av två separata. Att ladda om med en valrörelse som kanske börjar i december och slutar i mars för att sedan ladda om på nytt inför EU-valet i maj kommer inte gå för något parti utom socialdemokraterna. Deras partiorganisationer är för små helt enkelt och redan idag baseras valspurterna på att medlemmarna ställer upp på sin fritid och sparade semesterdagar.

Vad vi ser kan mycket väl vara en medveten förhalning i tyst samförstånd mellan de ekonomiskt svaga partierna och talmannen till mitten av februari.

Westerholms antagande verkar ganska rimligt, inte minst mot bakgrund av den förhalning som Lööfs och Björklunds orimliga och inkonsekventa regeringsalternativ innebär och de låsningar som finns inom 7-klövern.

Läs också Westerholms inlägg på ledarsidorna.se!

14 kommentarer

  1. Anders V.

    Tack för en utomordentlig artikel!

    Vad som händer är ju fullkomligt otroligt! Jag har följt svensk politik i drygt femtio år, men aldrig sett någonting som ens börjar likna detta dårhus! Landet befinner sig i raskt förfall, men det viktigaste tycks alltså vara, att aldrig ha något att göra med ett parti, som representerar en dryg million väljare.

    Fullkomligt sinnessvagt! Arma land!

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      Tack för din uppskattning!
      Håller med dig i allt men kan för mitt liv inte förstå att inte hela landets befolkning går man ur huse och protesterar högljutt.

  2. Anonym

    Varför inte låta väljarna bestämma, som omväxling? Väljarna har röstat på en majoritet bestående av Socialdemokraterna plus Alliansen med sammanlagt 243 mandat. Nackdelen med en SD, V och Mp,

    Oppositionens uppgift i en parlamentarisk demokrati, är ju att erbjuda ett regeringsdugligt alternativ inför nästa val, oavsett ordinarie val eller extraval. Minoritetsstyre ska vara en tillfällig nödlösning från en regeringskris till dess att val har hållits. Den, som förespråkar minoritetsregeringar under hela mandatperioder, har avsagt sig demokratin.

    51 – 49 är det idealiska förhållandet mellan majoritet och opposition i en parlamentarisk demokrati. Det finns ett par alternativ till S + hela Alliansen, nämligen S + M + ytterligare något alliansparti, Detta är vad den svenska väljarkåren vill. Man vill slippa extrempartierna. Sverige behöver en handlingskraftig regering, som kan driva igenom sina förslag i riksdagen, och en något sånär enig opposition, som kan ryta ifrån och mobilisera en ”folkstorm”, om det behövs. Något ”vägmästarparti” behövs inte alls.

    Men de traditionella blocken har tagit på sig en pedagogiskt omöjlig uppgift, om de fortsätter att vilja styra i minoritet, samtidigt som de säger att SD inte ska ha något inflytande därför att SD är en minoritet. Hur du kan man bli? Väljarna måste säga ifrån: De traditionella partierna måste göraupp över blockgränsen om demokratins principer.

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      Nu vill ju M och S inte gå ihop och inte vill heller Löfven avstå fr statsministerposten om han ska regera med Alliansen. Det är alltså ingen framkomlig väg.
      Att inte samtala med alla demokratiskt valda partier är heller inte demokratiskt.

      • Anonym

        S+C+L+Kd = 173 mandat. Ingen majoritet.
        S+C+L+Mp = 167 mandat. Ingen majoritet.
        S+C+L+V = 179 mandat. Visserligen majoritet, men hur troligt är det att C + L vill regera tillsammans med V, kanske rentav med V i regeringen? Vilket senare inte ens S har velat hittills.

        Slutsats: Ingen blocköverskridande majoritet är möjlig utan att M ingår i densamma. Löfvén borde upphöra med dumheterna att försöka splittra alliansen, och i stället acceptera den regeringssamverkan som alliansen har att erbjuda. Björklund har minst två gånger (för ett år sedan samt helt nyligen) sagt sig kunna acceptera en S + M -regering. En sådan regering hade varit möjlig med den mandatställning i riksdagen som vi hade för ett år sedan. Men nu krävs ett tredje parti för att uppnå majoritet.

        Det är lämpligt, men inte nödvändigt, att det största regeringspartiet, d.v.s. i praktiken S, innehar statsministerposten, förutsatt att vi får en blocköverskridande majoritetsregering. Men det finns inget konstitutionellt stöd för att ”största partiet i största blocket” ska ha statsministerposten. F.ö. existerar inget rödgrönt block, däremot utgör alliansen ett block.

        Både Kristersson och Löfvén borde acceptera varandra som tänkbara statsministrar. Det borde även både S-väljarna och alliansväljarna göra. Om man accepterar demokratin, att regeringsbildare utses, må vara indirekt, genom allmänna val, får man också acceptera att det kan bli någon annan än den, vars parti man själv har röstat på.

        Den tiden är förbi, när S + V utgjorde en majoritet i riksdagen. Den tiden har aldrig funnits, och finns fortfarande inte, när S + Mp utgjorde en majoritet. Väljarna måste säga ifrån att vi accepterar inte någon minoritetsregering, förutom som en tillfällig nödlösning under en kortare tid, Som gammal fackföreningsman, må Löfvén tycka att avtal ( i detta fall DÖ) ska hållas, men med samma erfarenhet borde ha veta att motparten ska vara behörig att ingå avtal. Och det var inte de borgerliga partiledare, och ej heller Löfvén själv, som ingick avtal att DÖ skulle gälla ända till 2022,

        De hade ingen behörighet att köra över sina respektive partikongresser för så lång tid framöver.

        • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

          Både Löfven och Kristersson har sagt nej till att regera ihop. Tror inte de har sina partigrupper med på det.Skulle inte förvåna mig om M:s medlemmar och riksdagsgrupp föredrar t o m SD:s stöd ist för att samregera med S.

          • Anonym

            Det behövs ett väljarinitiativ från framför allt S- och M-väljare, som tvingar sina respektive partier att ta skeden i vacker hand och bilda en majoritetsregering tillsammans med ytterligare ett alliansparti, som regerar under åtminstone två år framåt. Redan vid bildandet av denna regering, kan man komma överens om ett extraval efter halva mandatperioden. Detta blir inte dödsstöten för alliansen, utan en nystart för alliansen efter en tvåårig läkningstid.

            För Löfvén handlar det inte bara om statsministerposten, utan även – ,och i högre grad – om posten som partiordförande. Om terroristkramarna inom partiets vänsterflygel tar över, blir det slutet för svensk arbetarrörelse. Den räddning för socialdemokratiska partiet, som jag kan se, är att partiledningen vågar uppepa def som S-partiledningen gjorde för 101 år sedan, då ”lössen skakades ur den röda fanans veck”, eller med andra ord: Den våldsbejakande vänsterflygeln slängdes ut.

            Tyvärr har namnet Löfvén speciellt på den borgerliga sidan ett slags symbol för alt ont. Men i en regering där hälften av ministrarna är borgare, kommer det inte att finnas några Mp-ministrar och därtill kan minst hälften av S-ministrarna se sig om efter nya jobb. Och det kommer inte att bli några uppgörelser mellan regeringen och V. Vem av Löfvén och Kristersson, som ska bli statsminister, kan lödas med lottens hjälp. Men varför inte ledaren för det tredje partiet, som måste ingå i regeringen för att densamma ska få majoritet?

            Det finns i så fall tre borgerliga partiledare att välja mellan: Annie Lööf, Ebba Busch-Thor och Jan Björklund. Vem av de tre har den längsta politiska erfarenheten och har visat störst förmågan att hålla sams inom alliansen – och torde dessutom ha störst chans av de tre att accepteras av S?

  3. Anna

    Hej,
    Uppskattar dina blogginlägg så otroligt mycket! Har själv en masterutbildning i statsvetenskap och tycker du framför lysande information och analyser av verkligheten! Tack and keep going

  4. Mia K

    Hej Åsa! förträfflig beskrivning av läget i landet! Och jag tror ingen vill ta över styret, utom möjligen s! Landet har förfallit i så hög grad idag!

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      Tack! Uppskattas:O)
      Jag tror att även den moraliskt överlägsna Lööf skulle vilja ta över.
      Det skulle f ö vara rätt åt S att fortsätta och försöka styra upp landet efter det vanstyre de stått för i 4 år. Trots 8 års högkonjunktur knakar ekonomin t ex i kommunerna. Nej, S kan gott få regera ihjäl sig. I bästa fall tappar de ännu fler väljare till nästa val. De kommer att få det mycket tufft eftersom det är borgerlig majoritet i riksdagen. Tyvärr kan man inte lita på att den majoriteten konsekvent röstar ned den rödgröna minoriteten, men det innebär att S får tänka sig för innan de lägger sina förslag.
      Å andra sidan skulle det vara bra att få ett bättre styre, men vem kan erbjuda det? De borgerliga har ju visat att de inte en klarar av att kommer att opponera mot S. En blekare opposition än vi haft under den gångna mandatperioden får vi leta efter. Det ser m a o inte särskilt hoppfullt ut för landet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>