Det är inte lätt för oss väljare att hänga med i den pågående politiska cirkusen. Allianspartierna i allmänhet, C och L i synnerhet, vägrar som bekant att ta emot passivt eller aktivt stöd av SD. Så hur kom det sig att de accepterade att SD röstade för den borgerliga talmanskandidaten Norlén, som därmed valdes? Eller att SD hjälpte Alliansen att fälla Löfvén? Hur förklarar C och L denna inkonsekvens? Byter de helt enkelt fot när det passar? Hur trovärdigt är det?

C och L säger tydligt nej till en alliansregering då den inte kan röstas igenom utan SD:s aktiva eller passiva stöd.  Kristersson föreslog då en M-regering eller en M- + KD-regering, men det säger Lööf och Björklund också bestämt nej till. Med sådana vänner behöver man inga fiender.

C och L vill istället samarbeta över blockgränsen fast på sina egna villkor; S ska ingå i ett regeringssamarbete med hela Alliansen utan att få statsministerposten. Den ska Kristersson ha. Löfven har tydligt avvisat detta förslag, men C och L framhärdar. De säger ja till nej och nej till ja och förespråkar regeringsalternativ som är omöjliga att forma. Det hela reduceras till ett skådespel som börjar bli alltmer absurt och verklighetsfrånvänt. Det handlar nu främst om maktspel och förhalningstaktik för att trötta ut motståndaren och vinna tid; den som är minst angelägen om att få till en regering vinner.

Det är nog dags att begrava Alliansen; den mår helt enkelt inte bra. Vidare verkar de fyras gäng ha saknat en gemensam plan för hur de ska ta makten. Utan en sådan plan saknas förutsättningarna för en hållbar alliansregering. Nu behöver man agera utanför boxen för att lösa landets problem. Rent sakpolitiskt skulle en hel del av allianspartiernas politik kunna vinna stöd hos SD, t ex inom migration och integration, bostadsbrist, sjukvård, kriminalpolitik och äldrefrågor. Likaså skulle en alliansbudget kunna få stöd av SD, som vill sänka skatten på arbete, sänka arbetsgivaravgiften och pensionärsskatten, skrota sjuklöneansvaret för småföretagare, höja och bredda Rot och Rut, ta bort sjuklöneansvaret för småföretagare och göra en ordentlig satsning på försvaret. Att SD skulle fälla ett budgetförslag som liknar deras egen politik till förmån för en V-MP-S-budget är inte särskilt troligt.

Lööf och Björklund anser det viktigare att inte prata med Åkesson än att leda landet och genomföra sin politik. Att tala med SD verkar vara ett värre hot mot samhället än utanförskap, hedersvåld och förtryck, antisemitism, dåliga skolresultat, tilltagande otrygghet, gängkriminalitet, urholkad välfärd etc. Varför väljer Alliansen att avstå från att ta makten och genomföra reformer som är bra för Sverige? Beröringsskräck eller motvilja mot SD kan inte vara viktigare än alla sakfrågor.

Att avstå från att få genomslag för sin politik för att SD tycker likadant var kärnan i DÖ, men den tiden är förbi. Hade de borgerliga partierna haft en gemensam plan för att gripa makten, hade förutsättningarna för en alliansregering funnits och sakpolitiken hade bildat den gemensamma kärnan. Nu handlar det mest om strategi, taktik och spelteori. Beröringsskräcken mot SD underminerar demokratin och hotar att lamslå hela partisystemet. Det är oacceptabelt att politiska ställningstaganden ska styras utifrån låsningen kring SD.

En ny regering verkar dröja, men redan 15 nov ska förslag till budget för 2019 läggas fram. Flera röster har i veckan höjts för att M snarast ska lägga fram ett eget budgetförslag. Det skulle kunna vara ett sätt att komma vidare i dagens låsta position. SD har redan sagt att de kan tänka sig att stödja M:s förslag om det överensstämmer med SD:s politik. KD torde också kunna tänka sig att stödja det. C och L har visserligen redan klargjort att de kommer att rösta nej till en M-regering.  Skulle de också välja att aktivt, eller passivt, fälla en M-budget som överensstämmer med den budget  Alliansen gemensamt redan tagit fram, om det budgetförslaget kräver aktivt eller passivt stöd av SD för att gå igenom? Det skulle i praktiken innebära att de aktivt, eller passivt, röstar fram en rödgrön vänsterorienterad budget. Där måste väl ändå gränsen för Lööf och Björklund gå, i alla fall för deras väljare.

Peter Santesson, chef för opinionsinstitutet Demoskop, gick nyligen ut på Facebook och talade om en ”lucka i lagen”. Den innebär att om talman Andreas Norléns tolkning av grundlagen vinner, d v s att han kan låta sonderingarna pågå hur länge som helst utan att lägga fram förslag till riksdagen, blir talmannen enväldig. Santesson påpekade att talmannen m a o kan förhala en regeringsbildning i evigheter utan att riksdag eller regering har några formella möjligheter att agera.

Enl Johan Westerholm /ledarsidorna.se/ finns en vilja att dra ut på tiden då risken för ett extra val under 2019 är stor. Bara tre av partierna har pengar till detta; S med tillgång till LO:s kassa, C med en kassa som är störst i Europa och SD, som fått pengar över i detta val och som dessutom budgeterat för ett extra val. Det innebär att bara tre av åtta partier klarar av ytterligare en valrörelse under mandatperioden utöver den redan planerade valrörelsen inför valet till EU-parlamentet.

-Talmannen försöker nu dels låsa upp blocken men samtidigt förbereder han partierna för ett extraval och då ge de små partierna utan ekonomi en möjlighet att kombinera valrörelserna. Både den till riksdagen och den till EU-parlamentet i likhet med ”supervalåret” 2014. Två valrörelser i en. Det skulle Liberalerna, Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Moderaterna klara av. Dessa skulle däremot inte klara av två separata. Att ladda om med en valrörelse som kanske börjar i december och slutar i mars för att sedan ladda om på nytt inför EU-valet i maj kommer inte gå för något parti utom socialdemokraterna. Deras partiorganisationer är för små helt enkelt och redan idag baseras valspurterna på att medlemmarna ställer upp på sin fritid och sparade semesterdagar.

Vad vi ser kan mycket väl vara en medveten förhalning i tyst samförstånd mellan de ekonomiskt svaga partierna och talmannen till mitten av februari.

Westerholms antagande verkar ganska rimligt, inte minst mot bakgrund av den förhalning som Lööfs och Björklunds orimliga och inkonsekventa regeringsalternativ innebär och de låsningar som finns inom 7-klövern.

Läs också Westerholms inlägg på ledarsidorna.se!